Omplacering av en hund (tikar som slåss)

[kolblakkur]

Bara för att jag sade att allt gått bra idag, så gruffade de igen nu ikväll. Det låter värre än vad det är, men det är synd om dem båda.

Vem vill ha det så här hemma i sin familj?

Min erfarenhet är tyvärr att dom kommer ryka ihop tätare och tätare nu.

Jag tror det är lätt att hamna i en överanalyserande rundgång med ”tänk-om” (been there, done that). Tror fortfarande att omplacering är det bästa - hur ont det än gör

 

[linnsan]

Jag hade nog slängt på dom munkorg under tiden de umgås och i övrigt haft de åtskilda när ni inte har koll. Det skyddar både er och dom. Och lyckas de inte bita varandra pga munkorgen så upplever jag också att det blir mindre spänt efter gruff.

Det finns bra munkorg som dom både kan dricka, hässja och ta godisar genom.

Sen hade jag nog styrt upp mer. Måste dom leka? Sova i samma korg? Tänker att de kanske med rätt styrning kan lära sig acceptera varandra utan att engagera sig så mycket i varandra. Men om det bidrar till problemen eller ej är ju svårt att säga utan att se dom tillsammans givetvis.

Däremot så förstår jag inte riktigt folk som säger att avlivning är ett alternativ för att två hundar inte funkar ihop? Det är ju jättevanligt att två samkönade hundar i liknande ålder kan ryka ihop. Jättetråkigt med tummen såklart, men det var ju en olycka och inte riktat mot TS alls.

 

[__sofia__]

Det jobbiga är ju att man inte vet, och så står man där.
Det är svårt med alla beslut, tycker jag, för man påminns om hur lite hunden kan styra och hur allsmäktig man är. Vi bara bestämmer över deras hela liv.

Men jag ska inte bli för deppig och filosofisk. Vi kommer att ta några resonemang i familjen och det blir ju ett beslut.

Bara för att jag sade att allt gått bra idag, så gruffade de igen nu ikväll. Det låter värre än vad det är, men det är synd om dem båda.

Vem vill ha det så här hemma i sin familj?

Även om det går bra mellan slagsmålen/gruffen, så finns det ju där underliggande - det kommer inte försvinna helt av sig själv. Jag känner ju själv igen mönstret, allt kan fungera jättebra en tid, men sen händer något plötsligt igen.

Om alternativet ändå är att omplacera i första hand, och problemen verkar vara kopplade till löp, så skulle jag nog testa kastrera. Om ni inte kan ha kvar båda hundarna om inget ändras, så är ju ändå kastration en ändring som kanske kan förbättra läget - i värsta läget är det ju fortfarande så då att ena får omplaceras. Jag själv hade varit mer tveksam att kastrera rädda hundar än hungriga hundar, vilket också är en viktig anledning till att jag valt att inte testa kastrera mina - båda mina tikar som inte är överens har nog rädsla i botten till sina problem, att de är spända och osäkra vid varandra (och problemen är inte kopplade till löpen, utan då kan det fungera bättre mellan dem). Men sen har jag inte heller så mycket erfarenhet av kastrerade tikar - jag har bara kastrerat en tik, och det var den mentalt stabilt äldsta tiken. Hon är en labrador, så hon är hungrig hund i grunden, och det gör ju också att jag inte direkt märker någon skillnad - hon är fortfarande hungrig.

Om du inte redan har gjort det, så rekommenderar jag också att ha ett dokument eller liknande och tydligt skriva upp datum, vad som hände etc vid varje slagsmål, gruff eller liknande. Så är det enklare att gå tillbaka och se när saker hände, om det blir vanligare, vad som utlöste det (och om man kan göra något åt det) etc.

 

[prinsessfeminist]

Jag hade nog slängt på dom munkorg under tiden de umgås och i övrigt haft de åtskilda när ni inte har koll. Det skyddar både er och dom. Och lyckas de inte bita varandra pga munkorgen så upplever jag också att det blir mindre spänt efter gruff.

Det finns bra munkorg som dom både kan dricka, hässja och ta godisar genom.

Sen hade jag nog styrt upp mer. Måste dom leka? Sova i samma korg? Tänker att de kanske med rätt styrning kan lära sig acceptera varandra utan att engagera sig så mycket i varandra. Men om det bidrar till problemen eller ej är ju svårt att säga utan att se dom tillsammans givetvis.

Däremot så förstår jag inte riktigt folk som säger att avlivning är ett alternativ för att två hundar inte funkar ihop? Det är ju jättevanligt att två samkönade hundar i liknande ålder kan ryka ihop. Jättetråkigt med tummen såklart, men det var ju en olycka och inte riktat mot TS alls.

Munkorg har vi provat. Det har ökat spänningen och inte alltid sitter den kvar! Den erfarenheten har vi tyvärr.

Uppstyrning har vi också, ingen av dem kan tex vara nära en familjemedlem när det är spänt. Men det är inte roligt eller önskvärt att inte kunna ha någon i soffan eller knäet. De är våra familjemedlemmar och ska få vara med oss!

Haft dem separerade har vi också. Grindar lite överallt i huset.

Det GÅR, men det är inte så vi vill ha familjehundar. Vi är dessutom några i familjen och tonåringar är inte direkt kända för fokus runt omkring sig. Plötsligt har någon glömt en grind eller blir arg på något syskon och så kommer den större tiken och "hjälper till".

Situationen har nu efter olyckan och efter löpen blivit bättre, men det är nog temporärt.

Jag tycker det är en svår balansgång eftersom full separation är svårt att upprätthålla och inte roligt för någon.

Att ha dem tillsammans kräver uppmärksamhet från alla och man behöver vara steget före om det blir dålig stämning och avleda dem.

Mer disciplin hade säkert hjälpt också, men som sagt, vi är många i familjen och minst en av oss är ganska dålig på att läsa av, och blir rädd.

Så nu när jag läser vad jag själv skrivit, så är det nog så att jag har svaret på frågeställningen klart framför mig.

En måste flytta.

 

[linnsan]

Munkorg har vi provat. Det har ökat spänningen och inte alltid sitter den kvar! Den erfarenheten har vi tyvärr.

Uppstyrning har vi också, ingen av dem kan tex vara nära en familjemedlem när det är spänt. Men det är inte roligt eller önskvärt att inte kunna ha någon i soffan eller knäet. De är våra familjemedlemmar och ska få vara med oss!

Haft dem separerade har vi också. Grindar lite överallt i huset.

Det GÅR, men det är inte så vi vill ha familjehundar. Vi är dessutom några i familjen och tonåringar är inte direkt kända för fokus runt omkring sig. Plötsligt har någon glömt en grind eller blir arg på något syskon och så kommer den större tiken och "hjälper till".

Situationen har nu efter olyckan och efter löpen blivit bättre, men det är nog temporärt.

Jag tycker det är en svår balansgång eftersom full separation är svårt att upprätthålla och inte roligt för någon.

Att ha dem tillsammans kräver uppmärksamhet från alla och man behöver vara steget före om det blir dålig stämning och avleda dem.

Mer disciplin hade säkert hjälpt också, men som sagt, vi är många i familjen och minst en av oss är ganska dålig på att läsa av, och blir rädd.

Så nu när jag läser vad jag själv skrivit, så är det nog så att jag har svaret på frågeställningen klart framför mig.

En måste flytta.

Ja omplacering är nog det bästa i eran situation.

Men vad är det för munkorg som åker av och hur har ni tränat in dom om det blir mer spänningar med dom på?

 

[kolblakkur]

Men vad är det för munkorg som åker av och hur har ni tränat in dom om det blir mer spänningar med dom på?

Har samma erfarenhet, munkorg gjorde det nästan värre.

 

[linnsan]

Har samma erfarenhet, munkorg gjorde det nästan värre.

Likadan fråga till dig då, hur var den intränad och när användes den?

 

[kolblakkur]

Likadan fråga till dig då, hur var den intränad och när användes den?

Varför är det ens relevant just nu?

Mina hundar bor inte ihop längre sedan flera år och TS har insett att hon behöver omplacera en av hundarna. Detta är inget som kan lösas med att hundarna får leva med munkorg på, det är inte en dräglig tillvaro.

 

[linnsan]

Varför är det ens relevant just nu?

Mina hundar bor inte ihop längre sedan flera år och TS har insett att hon behöver omplacera en av hundarna. Detta är inget som kan lösas med att hundarna får leva med munkorg på, det är inte en dräglig tillvaro.

Du svarade ju mig?

Jag skrev inte att hon ska ha kvar båda hundarna. Men hon skriver ju själv att ingen annan i familjen kan ta ena av dom och att barnen glömmer grindar etc. Så då är ju munkorg en rätt rimlig lösning tills en av dom flyttat. Eller hur tänkte du själv att hon ska lösa det tills dess?

 

[Hazel]

Angående tummen så tappade min pappa en gång en 400 kg båtmotor (han jobbade till sjöss) på 2 av sina fingrar, den ena fingertoppen va i princip av men dom lyckades sy ihop allting, han fick aldrig tillbaks all känsla i fingrarna, och den ena fingertoppen ser fyrkantig ut än idag, han fick ha allting i bandage länge för att hålla ihop allting och det va ganska besvärlig och ful läkning för vad man tycker "bara" är fingertoppar, jag tror det pratades om att amputera det ena fingret en bit ner. Men han har kvar sina fingrar och dom fungerar helt ok för det dom varit med om. Jag hoppas din tumme också får läka som pappas

 

[prinsessfeminist]

Varför är det ens relevant just nu?

Mina hundar bor inte ihop längre sedan flera år och TS har insett att hon behöver omplacera en av hundarna. Detta är inget som kan lösas med att hundarna får leva med munkorg på, det är inte en dräglig tillvaro.

Det är precis så vi tänker.

 

[No1]

Enig med Sryoqwe.

Jag är av åsikten att ett djur inte ska behöva plikta med livet vid olyckshändelser så jag hade definitivt försökt omplacera.

 

[bollen__]

Jag hade nog slängt på dom munkorg under tiden de umgås och i övrigt haft de åtskilda när ni inte har koll. Det skyddar både er och dom. Och lyckas de inte bita varandra pga munkorgen så upplever jag också att det blir mindre spänt efter gruff.

Det finns bra munkorg som dom både kan dricka, hässja och ta godisar genom.

Sen hade jag nog styrt upp mer. Måste dom leka? Sova i samma korg? Tänker att de kanske med rätt styrning kan lära sig acceptera varandra utan att engagera sig så mycket i varandra. Men om det bidrar till problemen eller ej är ju svårt att säga utan att se dom tillsammans givetvis.

Däremot så förstår jag inte riktigt folk som säger att avlivning är ett alternativ för att två hundar inte funkar ihop? Det är ju jättevanligt att två samkönade hundar i liknande ålder kan ryka ihop. Jättetråkigt med tummen såklart, men det var ju en olycka och inte riktat mot TS alls.

Jag upplevde samma med mina. Jag skaffade munkorg för jag ville kunna ta dem på samma promenad och ha dom tillsammans i husvagnen utan att ha grind där, då det ju blev så trångt. Hemma i huset var de alltid åtskiljda med grindar, förutom när vi tränade in munkorgarna då, först en och en och sedan tillsammans.
De "rök" ihop på en promenad med munkorgarna på, jag sa ifrån åt dom på skarpen och efter det var det som att det blev mindre spänt. Som att de förstod att de inte kunde göra illa varandra eller något. Men efter det gruffade de inte mer i munkorg.
Jag hade inte hjärta att omplacera då livet ändå fungerade men såklart så märker man ju nu hur enkelt det är när vi bara behöver använda grind vid löp.


I en familj där man är flera så det lätt kan glömmas grindar eller hända olyckor känns det ju verkligen som att omplacering är enda alternativet och munkorg om man måste ha de tillsammans fram tills dess så ingen blir skadad.