Gravid - 1 år Oplanerad graviditet

#21
Jag säger att visst kan man leva som innan. Jag har fler hästar nu, fler katter, mycket större boende (gård) och en massa mer intressen men de går hur bra som helst trots tätt födda barn med 12.mån mellan. Dom hänger med på allt. Bilträffar, bilsport, hästtävlingar, arbete på gården, fotbollsmatcher osv o verkar älska de. Aldrig varit ett problem. Då hade jag och Barnens pappa bara träffats i några månader innan jag blev gradiv och hade absolut inte ett stabilt förhållande. Också oplanerat gravid med första utan barnlängat egentligen. :) Har många vänner i liknande situationer som de går lika bra för med att kombinera intressen med barn osv.
Så har du det, och är nöjd med det får man anta och dina vänner också. Men det är väldigt indviduellt vad som passar en i sitt liv, man kan aldrig jämföra sig med någon annan alls. Det går inte. Alla har olika förutsättningar.
 
#22
...tänkte bara inflika att om du vill behålla behöver inte barnet betyda att allt 'roligt' tar slut.
Vi är många här inne med hästen kvar :)
Håller verkligen med! Jag var lite orolig innan över hur hur det skulle lösa sig med hästintresset. Men jag har hästen kvar och det går om man vill! Däremot var jag inte beredd på den överväldigande kärleken jag känner till mitt barn som gör att jag är beredd att offra hästintresset om det skulle krävas. Innan han kom till världen trodde jag aldrig jag skulle kunna tänka mig det. Vi ska resa till florida nu i vinter med bebis. Allt går om man verkligen vill :heart
Men för att svara på din fråga så är det jättesvårt. Jag fick en chock också när jag blev gravid även fast det inte va oväntat. Det tog några veckor att smälta, men i hjärtat så visste jag att jag verkligen ville ha barn. Och min son är det bästa och finaste som hänt i mitt liv :heart
 
#24
Kan såklart inte ge dig några handfasta råd utan ger dig lite lösryckta tankar bara.

- Du är ju inte ensam i detta, bolla med din sambo!
- Det här är ju en så oerhört personlig fråga att det inte finns något objektivt rätt och fel.
- Det är som andra har skrivit såklart helt ok om man man inte vill ha barn - alls eller just nu.
- MEN, det måste inte vara planerat och kännas helt perfekt i tiden och livet för att bli bra i slutändan. Och kaos i huvudet är nog helt normalt att känna när man blir överrumplad av en oplanerad graviditet. Så känner även många med väl planerade graviditeter.
- Det är ingen självklarhet att kunna bli gravid när man isåfall tycker att det skulle passa bättre. Kanske självklart, men värt att ha med sig i tanken. Gammal är du ju absolut inte men inte purung i sammanhanget heller. Man kan inte räkna med att ha betänketid fram till 40+. Fertiliteten sjunker gradvis och det rätt så snabbt när man är ~35 och mer.
- Livet förändras helt klart i någon mån av barn, hur mycket beror på vad man får för barn, hur man levde innan och en massa andra individuella parametrar. Men det betyder absolut inte att man behöver lägga ner alla sina intressen. Tvärtom vore det rätt sorgligt om redo för föräldraskap skulle vara liktydigt med villig att lägga ner allt som gör mig till mig.
 
#25
Jag tänker att det är en stor skillnad på om du tänker "Jag vill inte ha barn!" och "jag vill inte ha barn nu!".

När vi väl landade i att vi faktiskt ville ha barn tog det flera år för mig att bli gravid. Just nu passar det egentligen inte alls lika bra som när vi började försöka, men jag tänker att det löser sig. Så är det "bara" så att du tycker att det passar dåligt just nu och är för tidigt så är det ju inte alls säkert att det passar bättre om fem år. Vill du behålla är det väl perfekt att hästen är dräktig, jag antar att du i så fall är beräknad sensommar/höst? Då kan ni ju sätta igång tillsammans igen efter fölningar ;) Det är klart att det blir en stor omställning, men det blir det ju oavsett vilken ålder man är i.

Med det sagt så är jag själv gravid i 5e månaden med ett väldigt efterlängtat barn. Och det Är en stor grej, jag har mått jättebra hittils men börjar känna hur jag inte orkar lika mycket som förut, jag har varit jätteorolig emellanåt och jag får smått ångest när jag tänker på förlossningen och på att vara ansvarig för ett litet liv och hur vårt liv (som jag trivs jättebra med som det är) kan komma att förändras :nailbiting: Och jag inbillar mig att det är så mycket lättare att gå igenom allt detta eftersom jag längtar så efter bebisen :heart Gör man inte det ser jag liksom ingen vits med att genomlida det bara för att!

Väntatills sambon kommer hem och prata igenom det ordentligt, det kanske får dig att känna dig mer säker på ett eller annat val :heart
 
#27
I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!
Försök tänka utanför den bilden och planen du har satt upp för dig själv och ditt liv. Barn kan man inte alltid planera.
Vill ni ha barn? Om ja; det kanske är rätt tid för er nu ändå? Eller så är det inte det, och det är också okej att landa i det beslutet.

Ta det lugnt till din sambo kommer hem och resonera gemensamt.
Oavsett vad ni kommer fram till så kommer det bli rätt för just er.
 
#28
Jag blev också väldigt oplanerat gravid vid 29 års ålder. Men i mitt fall har jag alltid vetat att jag vill ha barn, det var bara oerhört fel tillfälle, vi hade varit ihop typ 3 månader..

I början var det ungefär alla känslor man kan känna, så tror jag många känner oavsett om man planerat eller ej. Tanken om abort fanns där, men sen började jag fundera, tänk om vi gör abort nu, och så kan vi inte bli gravida när väl timingen är bättre.

Men som sagt, då visste jag att jag ville ha barn, det är väl där du måste landa.

Vill man verkligen ha barn så kan oftast överbrygga den där dåliga timingen.

Landa lite och prata med sambon. Hos oss växte beslutet fram och känns såklart helt självklart nu, men det var KAOS i huvudet i början.
 
#29
I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!
Jag var i din sits (är kanske?) för en dryg månad sedan, förutom att vi inte bor ihop på riktigt och inte varit ihop lika länge. För oss kokade det ändå ner till Vill vi ha barn över huvudtaget? Och det kom vi fram till att vi vill, och att det sannolikt inte känns mer rätt utan lika läskigt/"slut på livet" om ett år.
Nu är jag 4 år äldre än du, och jag vet inte om jag hade gjort/känt likadant om jag var 29, de där åren gör ju viss skillnad och är nog en stor bidragande orsak till att vi inte på allvar övervägde abort, utan tanken (och nu även känslan) var från början mer "shit, vi ska ha barn" än "shit ska vi ha barn?".

Jag tänker att det inte finns något rätt eller fel, men jag har nu landat i att det nog var lika bra såhär, skulle jag gå och vänta på att känna mig redo skulle det nog aldrig bli några barn, och det är ju också helt okej, och hade sannolikt känts okej (det kan ju fortfarande bli så, det är ju tidigt).
Lycka till.
 
#30
Prata med din sambo, tycker jag. Hör hur han ställer sig till att bli pappa snart. Även om det är din kropp, och därmed ditt val, så är ni två i det hela. Att inte säga något till honom tycker jag är taskigt (menar inte att du inte tänkte berätta).
Ni måste ju veta att risken för graviditet fanns, även om ni använder skydd.

Och som andra sagt, ni vet inte i framtiden om det är "bara" att skaffa ett barn. Det är det inte för alla.

Ett barn har dock rätt att, i mina ögon, födas efterlängtad och älskad. Om ni känner att ni inte vill, så är det bättre med abort.
 
#31
Vi kämpade flera år för att få vårt barn. Och trots den längtan så fick jag några gånger tanken "vad har vi gett oss i på?" när jag var gravid. Tror det är rätt normalt. Det är trots allt stort att bli förälder.

Jag skaffade min första häst nu i höstas, medan jag är föräldraledig. Visserligen hade jag nog inte köpt vilken häst som helst, utan nu blev det köp just för att det var denna hästen. Och det är så bra. Egentid för mig (för hur mycket jag än älskar sonen så är det skönt göra nåt själv ibland) och egen tid för far och son också.
 
#33
Jag blev oplanerat gravid när jag var 27. Vi hade precis köpt hus, min hund dog samma vecka som vi fick reda på graviditeten och ja, vi blev livrädda både jag och min man. Mest min man. Jag visste att jag ville ha barn men timingen var inte bra. Jag gjorde abort. Min hjärna klarade inte av något annat helt enkelt. Aborten var inte särskilt dramatisk och jag har inte tänkt särskilt mycket på det efteråt.

Ett år senare gifte vi oss och veckan efter plussade jag igen. Denna gång kändes det så rätt och det blev jättebra.

Prata med din sambo. Det kommer bli bra vad ni än beslutar er för.
 
#34
Jag skulle nog sätta mig ned och göra gamla hederliga plus och minuslistor faktiskt, som kan räta ut en del tankar och frågetecken. Jag tror ändå ärligt talat att man vet om man vill ha ett barn eller inte, och är man osäker så är det nog alla gånger bäst att göra abort.
Nja jag håller inte med om att osäkerhet = bäst att göra abort.

Har en kollega som kämpade i flera år med att bli gravid. När det till slut blev plus på stickan så kom osäkerheten som ett brev på posten och höll i sig till v.16.

Det är inget konstigt att bli osäker inför något som kommer förändra ens liv för all framtid.
 
#35
Nja jag håller inte med om att osäkerhet = bäst att göra abort.

Har en kollega som kämpade i flera år med att bli gravid. När det till slut blev plus på stickan så kom osäkerheten som ett brev på posten och höll i sig till v.16.

Det är inget konstigt att bli osäker inför något som kommer förändra ens liv för all framtid.
Jag tänker att det är så mycket mer livsavgörande att skaffa barn än att göra abort helt enkelt. En abort är mer odramatisk än att välja ett liv med ett barn, även om det såklart inte är roligt säkert att genomgå en abort. Så ja, jag tänker att man nog ska vara säker på att man verkligen vill ha barn, särskilt eftersom normen om att man som kvinna ska skaffa barn är så oerhört stark.
 
#36
Det är ju jättesvårt att ge någon annan handfasta råd i sådana svåra frågor. Speciellt om man inte är en väldigt nära vän, så mitt råd blir helt enkelt att andas, tillåt dig landa, prata med sambon och ge er båda tid att landa och sen fattar ni ett beslut med vetskapen att det finns faktiskt inget fel val i en sån här situation.

Landar ni i att "jo, vi vill", så är det rätt.
Landar ni i att "nej, vi vill inte. Inte just nu i af", så är det också rätt.
Det ska verkligen understrykas. Ni måste ta beslutet utifrån vad ni tycker och känner @Marty och därför kommer beslutet att bli rätt :)
 
#37
Usch vilken jobbig sits... Ja, jag blev gravid oplanerat och är också en väldigt "barnokär" person som inte visste om jag ens ville ha barn. Min reaktion var väl ungefär som din, sambon var på jobb, och världen föll som ett korthus.

Vårt liv var väl också rätt bra "på pappret", det enda som fattades var att jag skulle börja plugga och ha en utbildning.
Jag är en rätt rationell person, så jag började stolpa upp det praktiska och sköt det emotionella åt sidan. Kunde vi ha barn, försörja det och ändå ha ett drägligt liv (dvs inte leva på existensminimum).
Svaret på de praktiska frågorna var ja, så då fick jag börja bena i om jag _ville_ ha barn. Det var inte ett översvallande JA på den frågan direkt men samtidigt var inte min spontana reaktion abort heller (hade en abort i bagaget från samma relation efter att ha blivit gravid under en penicillinkur, där var abort ett givet val).

Sen tog jag ett samtal med sambon (som satt på en båt 150 mil bort), förklarade att jag var gravid, hur jag tänkte osv. Sambon är som jag men vill att allt ska följa hans "livsschema", så hans enda motargument var i princip att han trodde att han skulle vara 30 när första barnet kom (han skulle fylla 29).... Han skulle fundera på det men ringde upp efter en liten stund och ville köra på om jag ville.
I slutändan valde vi alltså att behålla.

Det ÄR en jättestor omställning. Sambon har slutat jobba på sjön och nu pluggar vi båda på universitetet med en 1,5-åring. Jag har hela tiden haft inställningen att vill man så går det, och har kvar 3 av mina hästar men har förenklat vardagen så en står med helinackordering och de två andra står på lösdrift. Jag rider i den mån jag hinner, skolan är en större bov än barnet där.

Rent praktiskt har nog sambon "gett upp" mer än mig i form av jobb och att han behöver pendla till skolan (vi planerar flytt till sommaren så vi pluggar på samma ort), samtidigt som han gör det för att få mer tid för vår son.

Ska jag se det helt krasst så är det fantastiskt med barn, och jag skulle aldrig ångra det, samtidigt hade jag kanske inte sörjt ett liv utan barn heller om jag inte visste något annat. Det jag inte kunnat ana innan var hur _roligt_ det faktiskt är, jag lever verkligen i stunden och får ett helt annat driv på nåt vis, jag prioriterar hårdare i livet och jobbar mer målinriktat.
 
#38
Jag tänker att det är så mycket mer livsavgörande att skaffa barn än att göra abort helt enkelt. En abort är mer odramatisk än att välja ett liv med ett barn, även om det såklart inte är roligt säkert att genomgå en abort. Så ja, jag tänker att man nog ska vara säker på att man verkligen vill ha barn, särskilt eftersom normen om att man som kvinna ska skaffa barn är så oerhört stark.
Men det beror ju på varför man är osäker.
Det är inte helt ovanligt att man känner osäkerhet inför livsavgörande beslut såsom barn, flytta långt, köpa hus, gifta sig, byta jobb..

Det gäller att komma fram till vad osäkerheten grundar sig i. Är jag osäker för att jag inte längre kan förutspå hur framtiden blir, för att detta är något nytt eller är jag osäker för att jag genuint inte vill?
 
#39
Men det beror ju på varför man är osäker.
Det är inte helt ovanligt att man känner osäkerhet inför livsavgörande beslut såsom barn, flytta långt, köpa hus, gifta sig, byta jobb..

Det gäller att komma fram till vad osäkerheten grundar sig i. Är jag osäker för att jag inte längre kan förutspå hur framtiden blir, för att detta är något nytt eller är jag osäker för att jag genuint inte vill?
Bra poäng. I mitt fall var det mycket osäkerhet som grundade sig i "klarar jag verkligen det här", snarare än om jag ville. Det var nog mer en avgrundsdjup osäkerhet och rädsla för att inte räcka till som gjorde valet svårt för mig. Jag tycker att det _bör_ väcka en hel del tankar och reflektioner över att skaffa barn, livet blir sig aldrig mer likt igen.
 
#40
I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!
Jag blev oplanerat gravid med första. Krisade, men kom fram till att jag aldrig skulle planera att skaffa barn och kände lite ”nu eller aldrig”.
Min partner blev chockad men glad. Vi bodde inte ihop, men det spelade mindre roll för mitt beslut.

Jag hävdar att livet hade varit bra även utan barn, men annorlunda.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • En vecka kvar

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp