Oplanerad graviditet

[Jenka]

Att som utomstående tycka att föräldrar "tappat hela sitt liv" behöver inte vara en sanning. Visst behöver man anpassa sig efter barnen, det finns nån annan att sätta först osv. Man kan behöva offra saker men det kan också handla om att prioriteringarna ändras och att det inte alls känns som nån uppoffring att dra ner på tidigare hobbys. Sen förekommer såklart motsatsen också.

Det går såklart inte att råda till abort eller behålla. Mitt råd är nog att prata igenom det och även diskutera hur ert eventuella föräldraskap skulle se ut i den mån det går att veta.

 

[MiniLi]

Tack alla som delger sina tankar. Jag orkar inte riktigt besvara er alla men jag läser allt.

Jag förstår att det inte finns något rakt svar på frågan, och ingen annan kan ta beslutet åt mig. Det finns så många sidor av detta mynt.

Jag tror inte jag skulle sörja detta barn vid en abort om jag väljer att göra det. Jag är dock övertygad om att jag också kan ställa om mitt fokus och kunna älska och välkomna ett barn. På vissa låter det dock som att man måste ha längtat länge efter ett barn för att bli en bra förälder. Har man inte trånat efter barn så är man inte värd ett barn.

Jag tror aldrig jag kommer ha den fruktansvärda barnlängtan som jag vet andra känner. Min livsplan har aldrig innefattat barn, men under sista åren heller inte uteslutit det. Innan detta så vet jag att jag sa till min vän ”skulle jag bli gravid nu tror jag inte att jag skulle göra abort”, men nu när jag är där känns det absolut inte självklart.

Något som gnager lite är nog också saker som min mamma sagt. Vi har tidigare pratat om barn och hon har förklarat att det inte är någon stress och att man inte måste skaffa barn. Vad hon också har sagt är att om hon fått leva om sitt liv hade hon nog inte skaffat några. Inte för att hon inte älskat oss barn, men just för att hon fått prioritera bort sig själv under många år. Är det så jag också kommer känna?

I min ålder skaffar ju många barn. Jag har de kompisar som blir helt inneslutna i mammarollen och som tappar allt annat i livet. Jag har också de som lever nästan som innan, med häst och kompisar. Det enda som skiljer är att det springer runt en liten också, när respektive inte har möjlighet att hjälpa till. Jag vill absolut inte bli som de förstnämnda. Jag tror det skulle få mig att gå under.

Hur resonerar din partner om att bli förälder?
Det är nog svårt att jämföra med hur det var ”förr”. Att som kvinna skaffa barn med en man som inte tar sitt föräldraansvar är ju väldigt mycket mer belastande än om man delar jämställt. Just ang din mammas resonemang.

Jag känner förövrigt inte heller någon barnlängtan och precis som du beskriver så har jag en ngt mer neutral hållning. Man måste inte ha en jättestark längtan innan, det är andra saker som avgör om man blir en bra förälder eller inte.

 

[MiniLi]

Just ang föräldraansvar så skulle det vara avgörande för mig om vi blev oplanerat gravida. Om min manliga partner då inte skulle känna sig redo att ta fullt föräldraansvar så skulle jag göra abort. Just för att inte hamna i någon slags kvinnofälla.

 

[Marty]

Hur resonerar din partner om att bli förälder?
Det är nog svårt att jämföra med hur det var ”förr”. Att som kvinna skaffa barn med en man som inte tar sitt föräldraansvar är ju väldigt mycket mer belastande än om man delar jämställt. Just ang din mammas resonemang.

Jag känner förövrigt inte heller någon barnlängtan och precis som du beskriver så har jag en ngt mer neutral hållning. Man måste inte ha en jättestark längtan innan, det är andra saker som avgör om man blir en bra förälder eller inte.

Min partner har nog ungefär samma inställning som jag. Jag är helt säker på att han skulle bli en jättebra pappa, och ta sitt ansvar. Han har också gått ifrån att aldrig kunna se sig själv som förälder till att ändå prata om att bli det, någon gång.

Jag kommer aldrig behålla barnet om vi inte är 100% överens om det. Jag skulle aldrig kunna ta hela ansvaret för ett barn själv.

 

[MiniLi]

Min partner har nog ungefär samma inställning som jag. Jag är helt säker på att han skulle bli en jättebra pappa, och ta sitt ansvar. Han har också gått ifrån att aldrig kunna se sig själv som förälder till att ändå prata om att bli det, någon gång.

Jag kommer aldrig behålla barnet om vi inte är 100% överens om det. Jag skulle aldrig kunna ta hela ansvaret för ett barn själv.

Hur var det för din mamma då? Är jämförelsen relevant eller skiljer sig förutsättningarna åt?

 

[Marty]

Hur var det för din mamma då? Är jämförelsen relevant eller skiljer sig förutsättningarna åt?

Hon har berättat att pappa gick ut och drack öl med sina kompisar direkt efter förlossningen, så nja, det är nog inte riktigt jämförbart. Jag tror att min sambo skulle ta mer ansvar än min pappa gjorde när jag och min bror var små.

Min mamma valde att sluta med hästarna när vi var små. Jag tror nog att min sambo förstår att stallet är min terapi, så han skulle nog aldrig kräva att jag sålde hästen (snart hästarna). Hästen fanns där innan honom, så han har lärt sig från början .

 

[MiniLi]

Hon har berättat att pappa gick ut och drack öl med sina kompisar direkt efter förlossningen, så nja, det är nog inte riktigt jämförbart. Jag tror att min sambo skulle ta mer ansvar än min pappa gjorde när jag och min bror var små.

Min mamma valde att sluta med hästarna när vi var små. Jag tror nog att min sambo förstår att stallet är min terapi, så han skulle nog aldrig kräva att jag sålde hästen (snart hästarna). Hästen fanns där innan honom, så han har lärt sig från början .

Ja. Då hade jag inte lyssnat så mkt på hennes tankar iom att din situation är helt annorlunda. Tänk på vad du vill.

 

[Monifa]

Det här med att ge upp sina intressen tror jag (inte läst hela tråden) dels beror lite på vad man får för barn - hur denne är som bebis. Har flera i min bekantskap som är lantbrukare och barnen följer med tidigt ut i lagården och får växa upp och in i det.

Jag tränar och tävlar hund mycket. I år börjar min make jobba ständig helg dessutom och barnet kommer få åka med på tävlingar och träningar. Han får växa upp och in i det och jag får anpassa så han får det så trevligt det går helt enkelt. Till viss del får jag hjälp av barnets farmor och farfar men det är framförallt när jag även har den stora pojken som inte är uppvuxen med en mamma som tävlar 2-3 helger i månaden.
Jag har envist vägrat ge upp mitt intresse och min rätt till egentid.

Lycka till, oavsett hur det landar

 

[Kristall10]

Jag har två barn, en som blir 9 i sommar och en som snart fyller 3. Jag har hela tiden haft mellan 3 och fem hästar att ta hand om, dock alltid bara en att rida. Allt i från föl till tävlingshäst på msv nvp. Jag har tävlar och tränat så mycket som jag velat göra både före och efter barn. Men mest efter barn faktiskt då jag innan inte hade en häst som jag kunde tävla med sista åren innan barn.
Nu bor vi på egen gård så det har ju underlättat mycket. Jag har oftast ridit eller motionerat hästen på dagen när bäbisen sover. Och har jag inte hunnit det så har det inte varit några problem att kunna göra det på kvällen när sambon är hemma. Han har då tagit med barnet på det han ska göra i stället, tex köra traktor, fixa staket mm.
Vi är inga personer som har låtit oss hindras av barn. Barnen har fått hänga med på allt vi gjort. Dom är med i stallet om dom vill och ska jag rida så leker dom på gården bredvid ridbanan under tiden. Dottern lärde sig tidigt att värma lunch själv i micron när mamma var ute i stallet Barnen har blivit både tåliga och självständiga och lärt sig att det är normalt att hänga med. Sonen har mer koll på hur allt ska vara i stallet än vad jag själv har i bland

Jag har dock ett rätt stort behov av egentid och det får jag genom att vara i stallet. Även om barnen får vara med så är dom oftast inte det på veckorna utan då hittar barnen å pappan på något i stället. På somrarna är vi ute med båten i någon vecka under semestern och på helgerna och annars så hittar vi på mycket annat. Känner inte att vi begränsas det minsta pga barnen, men det krävs så klart lite mer planering och det tar alltid lite längre tid att komma sig iväg. Men mycket blir vad man gör det till ochvilken inställning man har.

Jag har aldrig direkt känt någon jätte stark barnlängtan just pga att jag haft fullt upp med hästarna. Men tillslut kändes det ändå rätt med barn och det har jag absolut inte ångrat. De skänker guldkant till tillvaron på alla sätt.

Men känns det inte 100% rätt så ska man så klart inte skaffa barn. Då är det bättre att vänta. Och efterom att du blivit gravid så är det ju bevisat att du kan bli gravid och det kommer mest troligt inte att vara något problem i framtiden. Dock så går fertiliteten ner efter 30, vilken kan vara bra att tänka på om man vill vänta länge till med barn. Sedan är det ju så oxå att man har mer ork med barn vad gäller vaknätter och allt annat ju yngre man är

Jag hoppas ni kommer fram till vad som känns bäst för er. Lycka till!

 

[Kattennizze]

Jag tänker att historier där barnen bara hänger med på allting är så himla märkliga.Det finns ju inga garantier liksom. Jag har en 10- åring som knappt kan klä på sig själv pga en funktionsvariation, dvs jag och pappan kommer aldrig kunna genomföra våra intressen i lika stor utsträckning eller jobba som tidigare, åtminstone inte de närmaste 10 åren.. . Jag tycker att man som kvinna och med den oerhört starka barnnormen , att man ska vara ytterst vaksam. På allting, är mannen beredd att hjälpa till och i vilken utsträckning? Tjänar man mindre än mannen bör man kolla så att kvinnan kompenseras för sin sämre pension om hon är hemma mer etc etc.

 

[Kristall10]

Jag tänker att historier där barnen bara hänger med på allting är så himla märkliga.Det finns ju inga garantier liksom. Jag har en 10- åring som knappt kan klä på sig själv pga en funktionsvariation, dvs jag och pappan kommer aldrig kunna genomföra våra intressen i lika stor utsträckning eller jobba som tidigare, åtminstone inte de närmaste 10 åren.. . Jag tycker att man som kvinna och med den oerhört starka barnnormen , att man ska vara ytterst vaksam. På allting, är mannen beredd att hjälpa till och i vilken utsträckning? Tjänar man mindre än mannen bör man kolla så att kvinnan kompenseras för sin sämre pension om hon är hemma mer etc etc.

Absolut blir det på ett annat sätt om man får barn med funktionsvariation. Vi har två barn utan funktionsvariation som alltid varit väldigt duktiga och enkel i det mesta. Om det är för att vi aldrig gjort någon stor sak av någonting, tex sova, eller om dom helt enkelt ”föddes” så är ju omöjligt att veta, jag skulle tro att det är en blandning. Och då blir det ju så klart enkelt att alltid ha med dom och för mig låter det märkligt när föräldrar säger att dom inte kan göra saker för att dom har barn, och då menar jag såklart barn utan funktionsvariation. Jag förstår fullt ut att det blir en annan sak om man har ett barn med särskilda behov av något slag.
Men jag tänker också att det är nog ingen som planerar in i sitt liv när man väljer att skaffa barn att man måste kunna låsa upp sig 24 h om dygnet i 20 år i fall att man får ett barn med stor funktionsvariation. Eller det gör man ju på sätt och vis oavsett vilket barn man får, missförstå mig rätt nu Men jag tror att då skulle väldigt få skaffa barn. Givetvis så finns det i bakhuvudet att barnet kan födas med någon funktionsvariation, det kan nog alla gravida skriva under på. Men de allra flesta barn föds ändå friska och min uppfattning är att det är det man ändå måste utgå i från när man planerar barn. Oavsett om man får barn med funktionsvariation eller inte så bör man om man planerar barn eller funderar på om man ska behålla eller göra abort diskutera med sin partner hur man ser på det hela och att båda är med på att dela ansvaret osv. Att ta hand om barn är påfrestande även om man har det allra snällaste barnet och är inte partnern med på tåget så blir det väldigt påfrestande oavsett vilka typ av behov barnet har.

Vad gäller aspekter som tex minskad pensionssparande för den föräldern som är hemma mest så känner jag såhär: Jag är den som varit hemma mest med båda våra barn, ca 1,5 år vardera plus de flesta vab dagar. Detta är tills största del för att jag vill det. Jag vill vara hemma så mycket som möjligt med barnen det första året. Jag älskar bäbisperioden med allt vad det innebär. Min sambo är hellre hemma när barnen blivit lite äldre och kan göra mer, så då har vi fördelat det så. Samt att min sambo tjänar mer och vi då skulle förlora mer på att han var hemma längre perioder samt vid vab.
Jag tar hellre en minskad pension än att som pensionär gräma mig över att jag antingen inte skaffade barn, eller att jag inte tog vara på småbarnsåren ordentligt. Men så klart är vi alla olika och prioriterar olika och så måste det få vara!

 

[Blyger]

@Kristall10 Men man kan ju pensionsutjämna? Varför inte göra det?

Eller som en släkting till mig som kom överens inom familjen att han skulle satsa på en karriär, hon ta det mesta lediga med barnen. Han har satt in pengar till en pensionsfond i hennes namn för att kompensera henne.

 

[Maria123]

Vad gäller aspekter som tex minskad pensionssparande för den föräldern som är hemma mest så känner jag såhär: Jag är den som varit hemma mest med båda våra barn, ca 1,5 år vardera plus de flesta vab dagar. Detta är tills största del för att jag vill det. Jag vill vara hemma så mycket som möjligt med barnen det första året. Jag älskar bäbisperioden med allt vad det innebär. Min sambo är hellre hemma när barnen blivit lite äldre och kan göra mer, så då har vi fördelat det så. Samt att min sambo tjänar mer och vi då skulle förlora mer på att han var hemma längre perioder samt vid vab.
Jag tar hellre en minskad pension än att som pensionär gräma mig över att jag antingen inte skaffade barn, eller att jag inte tog vara på småbarnsåren ordentligt. Men så klart är vi alla olika och prioriterar olika och så måste det få vara!

Men tycker du inte att det är rimligt att din sambo då kompenserar dig med extra pensionssparande?

 

[Kristall10]

@Kristall10 Men man kan ju pensionsutjämna? Varför inte göra det?

Eller som en släkting till mig som kom överens inom familjen att han skulle satsa på en karriär, hon ta det mesta lediga med barnen. Han har satt in pengar till en pensionsfond i hennes namn för att kompensera henne.

Och till @Maria123

Nu förlorar jag ingen pension efterom att jag jobbar inom kommunen. Jag får full inbetalning vid föräldraledighet samt vid deltidsarbete upp till att barnen är 8 år. Efterom att man dessutom kompenserar den föräldern med lägst inkomst som är hemma med barnet så tjänar jag till och med lite på det.

Efterom att vi inte är gifta så kan vi inte pensionsutjämna, om vi inte skulle göra det ”privat” som du beskriver att din bekant gjorde tex. Min sambo tjänar inte mycket mer än mig i grundlön. Men mitt jobb gör att jag inte klarar av att jobba heltid och dessutom har jag hästar som jag vill hinna med. Så därför väljer jag att jobba deltid och då få lägre inkomst än min sambo.

 

[stjarnhimmel]

Det har ju funnits ett gäng såna här trådar tidigare och det fascinerar mig med människor som säger "att barn kan hänga med på allt, livet behöver inte ändras när man får barn etc."
Jag tänker att det är svårt att säga rent allmänt. Jag har definitivt tidigare levt på sätt där det inte alls hade funkat med att "barnet bara hänger med". Dessutom kan man få ett barn som har behov som behöver få styra hur man lever.

Däremot tror jag inte att "livet behöver bli tråkigt" när man får barn eller att man måste välja bort allt man gillar. Men jag tror att få barn innebär en förändring. Hur stor förändring det blir beror helt på hur man lever innan.

 

[em-pirre]

Det har ju funnits ett gäng såna här trådar tidigare och det fascinerar mig med människor som säger "att barn kan hänga med på allt, livet behöver inte ändras när man får barn etc."
Jag tänker att det är svårt att säga rent allmänt. Jag har definitivt tidigare levt på sätt där det inte alls hade funkat med att "barnet bara hänger med". Dessutom kan man få ett barn som har behov som behöver få styra hur man lever.

Däremot tror jag inte att "livet behöver bli tråkigt" när man får barn eller att man måste välja bort allt man gillar. Men jag tror att få barn innebär en förändring. Hur stor förändring det blir beror helt på hur man lever innan.

Precis. Och på barnet. Vissa kan säkert äventyrsvandra som vanligt och rida sexton hästar. Vissa kan inte ens dricka kaffe med en kompis. Man vet helt enkelt inte.

 

[stjarnhimmel]

Precis. Och på barnet. Vissa kan säkert äventyrsvandra som vanligt och rida sexton hästar. Vissa kan inte ens dricka kaffe med en kompis. Man vet helt enkelt inte.

Ja och jag tror man får ha med en viss ödmjukhet- att man inte vet hur det blir.

Men även om man får ett barn som är "lätt att ta med" är det inte alla miljöer som funkar för ett litet barn. Om jag tar mina intressen tex - det är inte lämpligt att ett litet barn hela tiden skulle sitta på kvällarna i en sunkig replokal med högt ljud. Eller i den kreativa verkstan jag hänger i där det finns verktyg, färger och annat att dra i och hälla ut. Och det är inte rimligt att ett litet barn ska sitta tyst för annars stör du i vår körgenomgång av stämmor. Alla de sakerna skulle ju inte vara kul för ett litet barn sent på kvällarna när hen behöver sova.

Så då får jag ju inse att jag om jag får barn inte kan göra allt detta varje kväll eller hela helger. Jag får kanske dra ner antalet gånger och då får partner ta barnet. Eller hitta andra sätt att utöva intresset tex kan jag göra vissa saker hemma när barnet somnat. Så jag ser att jag visst skulle kunna fortsätta med intressen men det kommer bli annorlunda.

 

[Poison-heart]

Det har ju funnits ett gäng såna här trådar tidigare och det fascinerar mig med människor som säger "att barn kan hänga med på allt, livet behöver inte ändras när man får barn etc."
Jag tänker att det är svårt att säga rent allmänt. Jag har definitivt tidigare levt på sätt där det inte alls hade funkat med att "barnet bara hänger med". Dessutom kan man få ett barn som har behov som behöver få styra hur man lever.

Däremot tror jag inte att "livet behöver bli tråkigt" när man får barn eller att man måste välja bort allt man gillar. Men jag tror att få barn innebär en förändring. Hur stor förändring det blir beror helt på hur man lever innan.

Såklart är det olika för olika barn. Men sen beror det ju på hur föräldrarna utövade sina hobbys/intressen innan. Som för mig tex med hästintresset. Jag tävlar t ex inte varje helg och gjorde inte innan barn heller (tävlar i princip inte öht) men för en ryttare som äger 4 hästar och tävlar var och varannan helg så är det ganska givet att barn kommer påverka ens hobby. Jag är i stallet en gång om dagen och tar hand om hästen och rider när jag har lust.
Jag minns också från när jag och mina syskon var små, vi hängde med våra föräldrar på massa olika saker. Vi reste mycket både inom Sverige men också utomlands, åkte med pappa på bilträffar osv.

 

[Hyacinth]

För mig känns det konstigt om barn inte skulle påverka. Ja, jag har fortfarande hund men inte fasen hinner jag träna hund lika mycket som när vi inte hade barn. Jag jobbar heltid, man ska hinna rätt mycket på resterande timmar. Men barn är små en ganska kort tid, jag tänker att var sak har sin tid.
Jag skaffar inte tre brukshundar med två barn, varav den yngsta ska fylla två.
Jag hinner inte då. Andra gör det, men jag föredrar att ibland kunna ta ett glas vin i soffan framför att spåra i skogen. Barn tar, enligt mig, massa tid och energi, men det ger ju något också.
Mina är pigga, självständiga typer, med obegränsad mängd energi och vilja. Ibland är man så trött att man dreglar. Ibland är det bara skitkul.

 

[DarkInNight]

Livet kan ju förändras mer än att man har ett barn att ta hand om.
Jag fick en förlossnings/utmattningsdepression med första barnet, och en förlossningsskada med andra.
Jag är fortfarande inte bra efter utmattningen och det har varit ett rent helvete med skadan pga flera vårdmissar och först nu efter fyra år är den äntligen åtgärdad. Ridningen har blivit påverkad och jag kommer aldrig bli helt bra.

Jag älskar mina barn och jag ångrar dem inte. Jag har dessutom lärt mig massor om mig själv på vägen mot tillfrisknad.
Men det är tur att vi inte visste innan hur mycket de skulle påverka min kropp och psyke, för det har varit tufft för oss alla.

Ett lite tråkigt inlägg och jag är osäker på om det passar in i tråden, men personligen borde jag ha läst på mer om skador och påverkan innan vi bestämde oss för barn.