Oplanerad graviditet

[vemsomhelst123]

Jag skulle nog sätta mig ned och göra gamla hederliga plus och minuslistor faktiskt, som kan räta ut en del tankar och frågetecken. Jag tror ändå ärligt talat att man vet om man vill ha ett barn eller inte, och är man osäker så är det nog alla gånger bäst att göra abort.

Och jag är inte alls så säker på det. Dvs att man vet eller inte vet. Jag känner många som vet men också många som jag, som aldrig haft något sug men heller ingen stenhård känsla av att inte vilja.
Det är ju det som är jobbigt med att inte ha styrt det. Jag hade sannolikt om ett år börjat försöka aktivt (min sambo är en sån som alltid vetat att han vill) och jag tror att ett plus i ett sånt läge gett helt andra känslor än när man upptäcker att det blev så och man har rätt kort tid på sig att bestämma sig för det ena eller andra och planen för kommande år var en helt annan än den som nu förhoppningsvis blir.

Jag önskade faktiskt att det skulle "lösa sig av sig självt" första två veckorna, så jag inte behövde ta ställning alls. Ändå är jag övertygad om att vi kommer bli helt okej som föräldrar och att beslutet att det blir nu är rätt för oss.

Ambivalens känner många, planerat eller oplanerat.

 

[Amha]

Jag säger att visst kan man leva som innan. Jag har fler hästar nu, fler katter, mycket större boende (gård) och en massa mer intressen men de går hur bra som helst trots tätt födda barn med 12.mån mellan. Dom hänger med på allt. Bilträffar, bilsport, hästtävlingar, arbete på gården, fotbollsmatcher osv o verkar älska de. Aldrig varit ett problem. Då hade jag och Barnens pappa bara träffats i några månader innan jag blev gradiv och hade absolut inte ett stabilt förhållande. Också oplanerat gravid med första utan barnlängat egentligen. Har många vänner i liknande situationer som de går lika bra för med att kombinera intressen med barn osv.

Mycket här hänger ju på hur ens vardagsliv ser ut med tänker jag. Min partner kommer hem 18:30 på vardagar. Jag jobbar ibland 12 h, plus resa till jobbet. Ska jag träna hästar blir det helger eller senare kvällar om jag inte är ledig när barnen är på förskolan. Den hårda verkligheten.

 

[Sofie.S]

Med samarbete och prioteringar är inget omöjligt. Nu sålde jag visserligen min häst när yngsta dotter var runt året men mitt intresse svalnade.
Mina tjejer är 4 och snart 3 år gamla och jag är i uppstart av att starta egen kennel av större hundras och pluggar heltid men mannen jobbar natt vilket gör livet enklare.

Jag tänker lite såhär, om ni tänkt skaffa barn senare i livet, varför vänta? Man behöver inte ”offra” sitt liv men anpassa efter ett barns behov.

 

[Sofie.S]

Mycket här hänger ju på hur ens vardagsliv ser ut med tänker jag. Min partner kommer hem 18:30 på vardagar. Jag jobbar ibland 12 h, plus resa till jobbet. Ska jag träna hästar blir det helger eller senare kvällar om jag inte är ledig när barnen är på förskolan. Den hårda verkligheten.

Du får inte ha barnet på förskolan när du är ledig, endast om barnet är 3 år eller äldre och då är det oftast tre timmar om dagen.
Vill man ha barn så är det ju inte omöjligt att gå ner i tid för att få ihop livspusslet.

 

[clusia]

Jag blev oplanerat gravid när jag var 26. Hade bara varit tillsammans med pappan i drygt 9 mån. Jag visste iofs att jag vill ha barn en dag men då var det jättedålig timing dels pga att jag precis börjat på nytt jobb. Min sambo fick rikspanik och undrade hur han skulle klara det men jag tror det är ganska vanlig känsla.

Jag tror det är svårt att planera ett barn, när är rätt timing liksom... Men livet tar inte slut!

Vill ni behålla så gör det. Känner ni att ni inte är redo, behåll inte.

 

[Philosophia]

Att sätta sina barn först, innebär inte att man måste ge upp hela sitt liv. Vilken befängd idé.

Å andra sidan kan man inte på förhand veta hur det blir och vilka behov barnet får. Jag tror att vad @Bonica menar är att man måste anpassa sig till barnet. Vissa barn är väldigt anpassningsbara och hänger med på det mesta, medan andra barn inte alls är på det viset. Med ett barn som har stora behov så behöver många föräldrar ”ge upp” mycket av deras tidigare sätt att leva för att det inte finns tid och ork.

 

[MiniLi]

Det kanske är viktigt att du försöker sortera lite i vad som handlar om din vilja och vad som handlar om ”planen”. Om du förstår hur jag menar?
Det är ju helt okej att vilja eller inte vilja i en given stund. Men fundera bara så att det inte främst blir något slags kontrollbehov som styr.

Jag har förövrigt blivit oplanerat gravid en gång, då var jag flera år yngre än dig. Vi hade också jobbigt att bestämma oss, landade till slut i att behålla men sen fick jag missfall. NU är jag glad att det inte blev något barn då. Den relationen var inte så bra och jag hade inte velat ha barn med den pappan..

 

[Amha]

Du får inte ha barnet på förskolan när du är ledig, endast om barnet är 3 år eller äldre och då är det oftast tre timmar om dagen.
Vill man ha barn så är det ju inte omöjligt att gå ner i tid för att få ihop livspusslet.

Helt riktigt. Mina har passerat den åldern och får då vara med och bestämma lite de dagar jag inte är satt i jobb här har vi dock mer än 3 timmar om dagen.

 

[Kattennizze]

Och jag är inte alls så säker på det. Dvs att man vet eller inte vet. Jag känner många som vet men också många som jag, som aldrig haft något sug men heller ingen stenhård känsla av att inte vilja.
Det är ju det som är jobbigt med att inte ha styrt det. Jag hade sannolikt om ett år börjat försöka aktivt (min sambo är en sån som alltid vetat att han vill) och jag tror att ett plus i ett sånt läge gett helt andra känslor än när man upptäcker att det blev så och man har rätt kort tid på sig att bestämma sig för det ena eller andra och planen för kommande år var en helt annan än den som nu förhoppningsvis blir.

Jag önskade faktiskt att det skulle "lösa sig av sig självt" första två veckorna, så jag inte behövde ta ställning alls. Ändå är jag övertygad om att vi kommer bli helt okej som föräldrar och att beslutet att det blir nu är rätt för oss.

Ambivalens känner många, planerat eller oplanerat.

Intressant det där. Om man är osäker så kanske det är väldigt bra att göra som @Fritidsryttare , att helt enkelt spalta upp för-och nackdelar. Då kanske man kan få mera koll över läget och känna sig tryggare i sitt beslut oavsett vad det blir. Då kanske det också blir lättare att se hur jämställd den andra föräldern är, om man inte vill dra hela lasset själv, t ex att man redan vet hur man vill fördela hämtningar/lämningar/vab/föräldraledighet/alla uppvak på natten/vilka fritidsintressen som ev inte hinns med osv.

 

[Marty]

Tack alla som delger sina tankar. Jag orkar inte riktigt besvara er alla men jag läser allt.

Jag förstår att det inte finns något rakt svar på frågan, och ingen annan kan ta beslutet åt mig. Det finns så många sidor av detta mynt.

Jag tror inte jag skulle sörja detta barn vid en abort om jag väljer att göra det. Jag är dock övertygad om att jag också kan ställa om mitt fokus och kunna älska och välkomna ett barn. På vissa låter det dock som att man måste ha längtat länge efter ett barn för att bli en bra förälder. Har man inte trånat efter barn så är man inte värd ett barn.

Jag tror aldrig jag kommer ha den fruktansvärda barnlängtan som jag vet andra känner. Min livsplan har aldrig innefattat barn, men under sista åren heller inte uteslutit det. Innan detta så vet jag att jag sa till min vän ”skulle jag bli gravid nu tror jag inte att jag skulle göra abort”, men nu när jag är där känns det absolut inte självklart.

Något som gnager lite är nog också saker som min mamma sagt. Vi har tidigare pratat om barn och hon har förklarat att det inte är någon stress och att man inte måste skaffa barn. Vad hon också har sagt är att om hon fått leva om sitt liv hade hon nog inte skaffat några. Inte för att hon inte älskat oss barn, men just för att hon fått prioritera bort sig själv under många år. Är det så jag också kommer känna?

I min ålder skaffar ju många barn. Jag har de kompisar som blir helt inneslutna i mammarollen och som tappar allt annat i livet. Jag har också de som lever nästan som innan, med häst och kompisar. Det enda som skiljer är att det springer runt en liten också, när respektive inte har möjlighet att hjälpa till. Jag vill absolut inte bli som de förstnämnda. Jag tror det skulle få mig att gå under.

 

[Pontevecchio]

Tack alla som delger sina tankar. Jag orkar inte riktigt besvara er alla men jag läser allt.

Jag förstår att det inte finns något rakt svar på frågan, och ingen annan kan ta beslutet åt mig. Det finns så många sidor av detta mynt.

Jag tror inte jag skulle sörja detta barn vid en abort om jag väljer att göra det. Jag är dock övertygad om att jag också kan ställa om mitt fokus och kunna älska och välkomna ett barn. På vissa låter det dock som att man måste ha längtat länge efter ett barn för att bli en bra förälder. Har man inte trånat efter barn så är man inte värd ett barn.

Jag tror aldrig jag kommer ha den fruktansvärda barnlängtan som jag vet andra känner. Min livsplan har aldrig innefattat barn, men under sista åren heller inte uteslutit det. Innan detta så vet jag att jag sa till min vän ”skulle jag bli gravid nu tror jag inte att jag skulle göra abort”, men nu när jag är där känns det absolut inte självklart.

Något som gnager lite är nog också saker som min mamma sagt. Vi har tidigare pratat om barn och hon har förklarat att det inte är någon stress och att man inte måste skaffa barn. Vad hon också har sagt är att om hon fått leva om sitt liv hade hon nog inte skaffat några. Inte för att hon inte älskat oss barn, men just för att hon fått prioritera bort sig själv under många år. Är det så jag också kommer känna?

I min ålder skaffar ju många barn. Jag har de kompisar som blir helt inneslutna i mammarollen och som tappar allt annat i livet. Jag har också de som lever nästan som innan, med häst och kompisar. Det enda som skiljer är att det springer runt en liten också, när respektive inte har möjlighet att hjälpa till. Jag vill absolut inte bli som de förstnämnda. Kag tror det skulle få mig att gå under.

Det är helt omöjligt att svara på hur man blir som förälder. Jag har alltid varit väldigt barnkär men när jag fick eget barn blev behovet av egentid otroligt viktig. Jag kände inte alls att det var jobbigt att åka ifrån barnet eller att jag tappade intresset pga barnet. Det beror så mycket på den du väljer att skaffa barn med, kommer hen ta 50% eller mindre/mer? Ofta tror jag man försakar sitt intresse av dåligt samvete mot partnern (som framkallar det).

Klart det är krävande, de har egen vilja och ont om tålamod generellt. Men det beror på hur du känner inför det, är du sån som slår dövörat till och kör eller hellre avstår aktiviteten?

 

[Unafraid]

Tack alla som delger sina tankar. Jag orkar inte riktigt besvara er alla men jag läser allt.

Jag förstår att det inte finns något rakt svar på frågan, och ingen annan kan ta beslutet åt mig. Det finns så många sidor av detta mynt.

Jag tror inte jag skulle sörja detta barn vid en abort om jag väljer att göra det. Jag är dock övertygad om att jag också kan ställa om mitt fokus och kunna älska och välkomna ett barn. På vissa låter det dock som att man måste ha längtat länge efter ett barn för att bli en bra förälder. Har man inte trånat efter barn så är man inte värd ett barn.

Jag tror aldrig jag kommer ha den fruktansvärda barnlängtan som jag vet andra känner. Min livsplan har aldrig innefattat barn, men under sista åren heller inte uteslutit det. Innan detta så vet jag att jag sa till min vän ”skulle jag bli gravid nu tror jag inte att jag skulle göra abort”, men nu när jag är där känns det absolut inte självklart.

Något som gnager lite är nog också saker som min mamma sagt. Vi har tidigare pratat om barn och hon har förklarat att det inte är någon stress och att man inte måste skaffa barn. Vad hon också har sagt är att om hon fått leva om sitt liv hade hon nog inte skaffat några. Inte för att hon inte älskat oss barn, men just för att hon fått prioritera bort sig själv under många år. Är det så jag också kommer känna?

I min ålder skaffar ju många barn. Jag har de kompisar som blir helt inneslutna i mammarollen och som tappar allt annat i livet. Jag har också de som lever nästan som innan, med häst och kompisar. Det enda som skiljer är att det springer runt en liten också, när respektive inte har möjlighet att hjälpa till. Jag vill absolut inte bli som de förstnämnda. Jag tror det skulle få mig att gå under.

Såklart man kan bli bra förälder även om man inte längtat efter barn!
Jag skulle dock inte bli en bra förälder, jag skulle se barnet som ett hinder. Kroppen fungerar inte som förr(för många är det riktigt stor skillnad har jag läst), man har inte tid, man får prioritera bort att träna hästen, det går en massa mer pengar, man får inte "egentid". Jag skulle bli bitter och se barnet som ett hinder att leva som jag vill.

Men jag ska ju aldrig ha barn heller. Många av mina vänner har barn, dom flesta har kämpat på med häst några år, men insett att dom inte hinner som dom vill och slutat med hästarna. Jättetråkigt!

 

[Jejjessica]

Åh gud, är du jag?! Sitter i näst intill exakt samma situation.

Vi är båda 31, och ingen av oss känner någon barnlängtan. Jag har väl känt att jag förmodligen "någon gång" kommer att vilja bli förälder, men den där faktiska önskan om att bli det har ännu inte infunnit sig. Är oerhört tillfreds med livet så som det är just nu och kan inte riktigt se att ett barn skulle "få plats" eller tillföra något, utan snarare att vi skulle behöva göra avkall på något annat.

Precis som i ert fall "stämmer" allt på pappret. Vi har varit tillsammans i 12 år, bott 1,5 år i ett stort hus med mycket plats, båda har fasta jobb med bra inkomster (där min sambo sannolikt snart kommer byta jobb och få upp lönen ytterligare).

Och jag testade alltså positivt nu häromdagen, och har heller inte pratat med min sambo ännu då han precis som din är bortrest.

Och känslorna är i kaos. Egentligen finns det nog ingen del av mig som faktiskt vill behålla; min första impuls efter plusset var att googla rätt på vart jag vänder mig för att göra abort, och min största förhoppning just nu är "att problemet ska lösa sig av sig själv" så att jag inte ens ska behöva ta något beslut. Det talar väl sitt klara språk antar jag.

Men samtidigt kommer ju känslorna att man kanske borde "passa på" för vem vet om detta var den enda chansen? Tänk om vi om ett halvår känner att vi verkligen vill ha barn, och så går det inte?
Känner verkligen igen mig i det du skriver om att "plötsligt känna sig så ung", samtidigt som jag fattar att jag i sammanhanget absolut inte är det.
Det känns också så "skamfyllt" på något vis att som 31 år utan barn och med så stabila förutsättningar göra abort? Det är ju någonstans helt irrationellt då jag ju själv inte för en sekund skulle se negativt på att någon i samma situation gjorde det, men tankarna om "vad ska andra tycka?" kommer ändå även om jag ju logiskt fattar att "andra" inte har något som helst att göra med detta.

En annan faktor är rädslan för att jag redan ska ha "förstört" allt då jag hunnit dricka en hel del alkohol under min ovetskap (jag är i värsta fall i v.7 nu), och jag har ju (såklart) alltid haft visionen att om vi väl ska skaffa barn så ska det ju göras "rätt" ända från första planeringsstadiet.
Nu har ju istället allt börjat helt jäkla fel, och jag vet inte om det kan bidra till att jag inte "tillåter" mig själv att känna efter om jag faktiskt skulle vilja behålla?

Åh, långt svammel men skönt att skriva av sig och "skönt" också att veta att man inte är ensam om att ha satt sig i en sådan här sits.

 

[Flixon]

Du får inte ha barnet på förskolan när du är ledig, endast om barnet är 3 år eller äldre och då är det oftast tre timmar om dagen.
Vill man ha barn så är det ju inte omöjligt att gå ner i tid för att få ihop livspusslet.

Fast det stämmer inte. Jag jobbar skift, på mina lediga vardagar är barnet på förskola 5h. Hon vill det själv, förskolan vill det för rutinen och jag vill det för att tex kunna vara i stallet i lugn och ro. 15h/v är nog dessutom ovanligt lite, de flesta kommuner har 25h om föräldern är tex föräldraledig med småsyskon.
Bara som en parantes

(och som en till parantes, så hade jag en kollega som inte trodde att barnen fick vara på förskola på dagen när han jobbade natt. Han jobbade alltså hela natten, åkte hem och underhöll två barn hela dagen innan han åkte tillbaka till jobbet för nästa nattpass )

 

[em-pirre]

På vissa låter det dock som att man måste ha längtat länge efter ett barn för att bli en bra förälder. Har man inte trånat efter barn så är man inte värd ett barn.

Det har jag inte uppfattat så, utan man ser det från barnets perspektiv. Dvs barn är värda att vara efterlängtade. Det betyder inte att de måste vara planerade, men att föräldern faktiskt sätter ett barn till världen för att det vill, inte för att "man borde" eller för att "alla andra gör det", eller för säkerhets skull.

 

[Sofie.S]

Fast det stämmer inte. Jag jobbar skift, på mina lediga vardagar är barnet på förskola 5h. Hon vill det själv, förskolan vill det för rutinen och jag vill det för att tex kunna vara i stallet i lugn och ro. 15h/v är nog dessutom ovanligt lite, de flesta kommuner har 25h om föräldern är tex föräldraledig med småsyskon.
Bara som en parantes

(och som en till parantes, så hade jag en kollega som inte trodde att barnen fick vara på förskola på dagen när han jobbade natt. Han jobbade alltså hela natten, åkte hem och underhöll två barn hela dagen innan han åkte tillbaka till jobbet för nästa nattpass )

Barnet får vara på förskolan för att du ska få din dygnsvila ja men är man ledig (dvs inte har vila) får de endast vara på förskolan 15-25 h om de är över 3 år, om det är en kommunal förskola. Om det är 15-25 h är upp till kommunen att bestämma.
Jobbar själv på förskola så är insatt i reglerna.

 

[Marty]

Åh gud, är du jag?! Sitter i näst intill exakt samma situation.

Vi är båda 31, och ingen av oss känner någon barnlängtan. Jag har väl känt att jag förmodligen "någon gång" kommer att vilja bli förälder, men den där faktiska önskan om att bli det har ännu inte infunnit sig. Är oerhört tillfreds med livet så som det är just nu och kan inte riktigt se att ett barn skulle "få plats" eller tillföra något, utan snarare att vi skulle behöva göra avkall på något annat.

Precis som i ert fall "stämmer" allt på pappret. Vi har varit tillsammans i 12 år, bott 1,5 år i ett stort hus med mycket plats, båda har fasta jobb med bra inkomster (där min sambo sannolikt snart kommer byta jobb och få upp lönen ytterligare).

Och jag testade alltså positivt nu häromdagen, och har heller inte pratat med min sambo ännu då han precis som din är bortrest.

Och känslorna är i kaos. Egentligen finns det nog ingen del av mig som faktiskt vill behålla; min första impuls efter plusset var att googla rätt på vart jag vänder mig för att göra abort, och min största förhoppning just nu är "att problemet ska lösa sig av sig själv" så att jag inte ens ska behöva ta något beslut. Det talar väl sitt klara språk antar jag.

Men samtidigt kommer ju känslorna att man kanske borde "passa på" för vem vet om detta var den enda chansen? Tänk om vi om ett halvår känner att vi verkligen vill ha barn, och så går det inte?
Känner verkligen igen mig i det du skriver om att "plötsligt känna sig så ung", samtidigt som jag fattar att jag i sammanhanget absolut inte är det.
Det känns också så "skamfyllt" på något vis att som 31 år utan barn och med så stabila förutsättningar göra abort? Det är ju någonstans helt irrationellt då jag ju själv inte för en sekund skulle se negativt på att någon i samma situation gjorde det, men tankarna om "vad ska andra tycka?" kommer ändå även om jag ju logiskt fattar att "andra" inte har något som helst att göra med detta.

En annan faktor är rädslan för att jag redan ska ha "förstört" allt då jag hunnit dricka en hel del alkohol under min ovetskap (jag är i värsta fall i v.7 nu), och jag har ju (såklart) alltid haft visionen att om vi väl ska skaffa barn så ska det ju göras "rätt" ända från första planeringsstadiet.
Nu har ju istället allt börjat helt jäkla fel, och jag vet inte om det kan bidra till att jag inte "tillåter" mig själv att känna efter om jag faktiskt skulle vilja behålla?

Åh, långt svammel men skönt att skriva av sig och "skönt" också att veta att man inte är ensam om att ha satt sig i en sådan här sits.

AMEN på ditt inlägg. Som sagt tror jag vi känner ganska exakt samma. Man känner sig så ensam i detta innan man ens kunnat berätta det för sin respektive. I den bästa av världar kommer han hem imorgon och annars torsdag. Jag trasas sönder.

Detta är verkligen inte lätt. Jag hoppas att ni kommer fram till något bra, och att jag och sambon också gör det till slut. Skönt att veta att man inte är ensam

 

[Flixon]

Barnet får vara på förskolan för att du ska få din dygnsvila ja men är man ledig (dvs inte har vila) får de endast vara på förskolan 15-25 h om de är över 3 år, om det är en kommunal förskola. Om det är 15-25 h är upp till kommunen att bestämma.
Jobbar själv på förskola så är insatt i reglerna.

Jag frågade vid inskolning, svaret var att eftersom jag jobbar heltid så har barnet rätt att vara på förskolan heltid. Nu är hon ju inte det på mina lediga dagar förstås, men enligt dem så hade det varit tillåtet. De vill helst inte att hon är ledig varje gång jag är det då det blir så himla hattigt för henne, plus att hon missar den pedagogiska verksamheten. Av samma anledning lämnas hon senast 9 även om jag inte jobbat förrän på eftermiddagen, förskolepersonalen bad om det.

 

[Sofie.S]

Jag frågade vid inskolning, svaret var att eftersom jag jobbar heltid så har barnet rätt att vara på förskolan heltid. Nu är hon ju inte det på mina lediga dagar förstås, men enligt dem så hade det varit tillåtet. De vill helst inte att hon är ledig varje gång jag är det då det blir så himla hattigt för henne, plus att hon missar den pedagogiska verksamheten. Av samma anledning lämnas hon senast 9 även om jag inte jobbat förrän på eftermiddagen, förskolepersonalen bad om det.

I specifika fall kan man få utökad tid för barnet som beviljad av förskolechefen, som ni verkar ha fått. Men annars gäller det som jag tidigare skrev, om anledning för utökad tid inte finns.

 

[Flixon]

I specifika fall kan man få utökad tid för barnet som beviljad av förskolechefen, som ni verkar ha fått. Men annars gäller det som jag tidigare skrev, om anledning för utökad tid inte finns.

Inget beslut om utökad tid. De flesta av mina kollegor har samma upplägg, utspritt på flera olika kommuner. Just eftersom vi jobbar heltid. Men jag släpper detta sidospår för att inte kalla tråden mer, ber om ursäkt till ts!