Oplanerad graviditet

[Marty]

I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!

 

[Luff]

Det är helt ok att inte vilja ha barn.

 

[Mia_R]

Jag har gjort abort, aldrig ångrat mig.

 

[athena_arabians]

@Marty: Jag har inte varit i din situation för barn har aldrig varit ett val för mig men ANDAS! Det är inget du behöver få kläm på på sekunden. Du har tid att tänka (sansat) igenom vad du vill göra och prata om det med din partner.

Jag anser att det viktigaste är att barn är välkomna oavsett om de är planerade eller ej. Sedan är livet inte något man alltid kan planera, ibland får man bara åka med sas.

Att inte vilja ha barn är helt ok det med, det är som sagt mitt val. Den enda gång jag varit gravid slutade det med ett tidigt missfall och hade det inte gjort det hade jag gjort abort. Det är inget jag känner någon som helst sorg eller saknad över. En del i mitt beslut att inte ha barn är min frihet, jag vill inte vara så låst som man blir (i övrigt är min hälsa inte kompatibel med en graviditet och att vara mamma).

Jag är fräck och ropar också på @Fritidsryttare som jag vet blev med barn oplanerat.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag tänker också att det är helt ok att inte vilja ha barn, iaf inte nu, och då göra abort. Ändrar ni er har ni ju många år på er att skaffa barn ändå.

 

[Bonica]

Jag har gjort flera aborter. Jag har bara mått dåligt innan dom varit gjorda, pga alla graviditetshormoner antar jag. Direkt efter har jag mått bra igen. Både psykiskt och fysiskt. Men det där är helt olika för alla kvinnor. Dock är det alltid bättre att ångra abort än barn.
Jag personligen ser inte en tidig graviditet som ett barn.

 

[Blyger]

...tänkte bara inflika att om du vill behålla behöver inte barnet betyda att allt 'roligt' tar slut.
Vi är många här inne med hästen kvar

 

[Bonica]

...tänkte bara inflika att om du vill behålla behöver inte barnet betyda att allt 'roligt' tar slut.
Vi är många här inne med hästen kvar

Det där är ju olika för alla. Dom flesta av mina vänner har barn. Vissa lever nästan som innan och vissa har fått lägga om livet helt i många år.
Dock blir ju barnen äldre med tiden och jag antar att dom kommer kunna fortsätta med sina hobbys då

 

[SiZo]

Jag personligen tycker att om man ska ha barn så ska man lägga ner sin själ i dem. Man ska göra sitt absolut yttersta för att ge dem all kärlek och all uppmärksamhet som de förtjänar.

Är man inte redo för det så skulle jag skippa det. Det är jobbigt med barn, man kan inte ha samma liv som innan.

Jag själv har vetat hela mitt liv att jag absolut inte vill ha barn. Men en gång i tiden så kändes det inte som att det var ok att inte vilja ha barn, så jag lyckades nästan övertyga mig själv om att jag ville ha barn

Men idag står jag på säkra ben. Barn har ingen plats i mitt liv, alls. Jag tycker inte ens om barn. Det händer i princip varje gång jag är ute med min partner att vi tittar på varandra i samförstånd "Gud vad skönt att det där inte är vi!" när vi ser ett par med barn, eller ser ett barn som gallskriker liggandes i någon affär.

Det är viktigt att komma ihåg, det är ok att inte vilja ha barn! Barn är inte för alla!

Och du, ja, du är ung. Det finns ju folk som får barn är de är 45! Du har tid på dig om du skulle ångra dig!

 

[Blyger]

Det där är ju olika för alla. Dom flesta av mina vänner har barn. Vissa lever nästan som innan och vissa har fått lägga om livet helt i många år.
Dock blir ju barnen äldre med tiden och jag antar att dom kommer kunna fortsätta med sina hobbys då

Visst är det så, det är olika - därför jag skrev att det inte behöver betyda.
Ibland verkar det på omgivningen som att man alltid måste ge upp sig själv, mer eller mindre. Men det är ju inte alltid så.

 

[vallhund]

Det ligger en fara i att förändra sina liv totalt för att anpassa sig till att ha barn, bättre då att inkludera barnen i sina liv.
hur kul är det att få höra vad ens föräldrar har fått försaka för sina barn?

 

[Bonica]

Visst är det så, det är olika - därför jag skrev att det inte behöver betyda.
Ibland verkar det på omgivningen som att man alltid måste ge upp sig själv, mer eller mindre. Men det är ju inte alltid så.

Min uppfattning är att man faktiskt normalt sett ger upp sitt eget liv för en annans. Att barnens behov alltid kommer före ens egna och det är därför jag tror det är viktigt att man verkligen vill ha barnet annars blir det tufft för både barn och föräldrar. Man ser ju då och då föräldrar som har barnvakt så fort dom kan och älskar stunderna dom är barnfria och då tänker man ju att dom kunde hoppat över barn.
Det är ju inget måste att skaffa barn som en del verkar tro

 

[Bonica]

Det ligger en fara i att förändra sina liv totalt för att anpassa sig till att ha barn, bättre då att inkludera barnen i sina liv.
hur kul är det att få höra vad ens föräldrar har fått försaka för sina barn?

Sådär sa min vän som fick barn för två år sen. Att barnet kommer ju födas in i deras liv och ska anpassa sig efter dom. Det har inte gått så bra hittills. Dom är totalt bundna och lever inte ett dugg som innan förutom en dag varannan helg. Då dom har varsin fri dag.

 

[vallhund]

Sådär sa min vän som fick barn för två år sen. Att barnet kommer ju födas in i deras liv och ska anpassa sig efter dom. Det har inte gått så bra hittills. Dom är totalt bundna och lever inte ett dugg som innan förutom en dag varannan helg. Då dom har varsin fri dag.

Stackars barn.

 

[Blyger]

@Bonica absolut ska man bara skaffa barn om man vill ha dem och ta hand om dem

Huruvida hela livet alltid ändras helt och hållet kanske får dryftas i en annan tråd, för att inte kapa denna.

 

[Gnist]

Min uppfattning är att man faktiskt normalt sett ger upp sitt eget liv för en annans. Att barnens behov alltid kommer före ens egna och det är därför jag tror det är viktigt att man verkligen vill ha barnet annars blir det tufft för både barn och föräldrar.

Att sätta sina barn först, innebär inte att man måste ge upp hela sitt liv. Vilken befängd idé.

 

[Monkie]

I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!

Jag har två oplanerade barn, den yngsta blir 13 iår. Jag gillade inte barn så värst, jag håller med kimmis87, att när man ser andras barn gallskrika i affären är man glad att det inte är mina... Livet är inte detsamma med barn, men jag tycker det är bättre. Självklart kan man inte göra allt exakt som förut., det mesta kräver mer planerande. Jag har haft både häst och andra djur och småbarn. Det som varit mest jobbigt är kombon ekonomi och att jag i perioder varit ensamstående.

Jag försöker att bli gravid nu, sen 2015, jag tänker nu (som jag inte har tänkt på innan) att man inte ska ta det för en självklarhet att bli gravid.

Fundera och känn efter tillsammans med din sambo, och lycka till, hur du/ni än bestämmer er för att göra!

 

[Gnist]

Hjälp mig tänka!

Det är ju jättesvårt att ge någon annan handfasta råd i sådana svåra frågor. Speciellt om man inte är en väldigt nära vän, så mitt råd blir helt enkelt att andas, tillåt dig landa, prata med sambon och ge er båda tid att landa och sen fattar ni ett beslut med vetskapen att det finns faktiskt inget fel val i en sån här situation.

Landar ni i att "jo, vi vill", så är det rätt.
Landar ni i att "nej, vi vill inte. Inte just nu i af", så är det också rätt.

 

[Elisha]

Jag säger att visst kan man leva som innan. Jag har fler hästar nu, fler katter, mycket större boende (gård) och en massa mer intressen men de går hur bra som helst trots tätt födda barn med 12.mån mellan. Dom hänger med på allt. Bilträffar, bilsport, hästtävlingar, arbete på gården, fotbollsmatcher osv o verkar älska de. Aldrig varit ett problem. Då hade jag och Barnens pappa bara träffats i några månader innan jag blev gradiv och hade absolut inte ett stabilt förhållande. Också oplanerat gravid med första utan barnlängat egentligen. Har många vänner i liknande situationer som de går lika bra för med att kombinera intressen med barn osv.

 

[Kattennizze]

I veckan fick jag reda på att jag är oplanerat gravid. Jag slåss med mina känslor och håller på att gå sönder. Sambon är på jobbresa så jag har valt att inte berätta något för honom än. Jag vet inte hur han tar emot beskedet. Därför riktar jag mig till Buke för att jag inte orkar bära på hemligheten ensam längre. Förhoppningsvis känns det klarare efter att sambon kommit hem, men tills dess får ni hjälpa mig att se klart bland tankarna.

Jag har aldrig känt någon längtan efter barn. Inte min sambo heller. Det är snarare åt andra hållet, att jag haft svårt för de flesta barn.

Sista året ungefär har vi nog ändå tänkt att ja, vi kanske kan bli föräldrar NÅGON GÅNG. Men den tiden har aldrig varit nu. Jag är 29 i år, sambon några år äldre. Vi båda har fast jobb (sambon ska dock byta jobb i vår), och bor i hus sedan 1,5 år tillbaka. Vi har varit ett par i 10 år, och har en väldigt bra relation.

På pappret känns det som att det inte finns några ”hinder” för ett barn. Jag känner dock en panik över att detta inte var enligt plan. Jag skulle inte bli gravid nu. Jag har alltid sagt att jag ska gifta mig först, och vi är inte ens förlovade. Jag vet inte om jag är redo att sätta mig själv i andra rummet och prioritera ett barn. Helt plötsligt känner jag mig så ung, och jag vet inte om jag är beredd att ”avsluta min ungdom”. Både jag och sambon gillar att vara spontana, och det känns som det inte går att vara det med barn. Jag har dessutom en väldigt aktiv fritid med häst (som är dräktig) och ett gäng katter då jag är kattuppfödare. Jag vet inte om jag är beredd att ”offra” något av detta.

Är det några här inne som blivit oplanerat gravida och kan hjälpa mig med hur man ska tänka? Just nu velar jag varenda minut mellan att göra abort eller behålla. Jag försöker googla mig blodig och de flesta trådar jag hittar har varit fall där man är osäker pga ekonomiska förutsättningar eller korta förhållanden. Så är inte fallet här. Jag är bara rätt nöjd med mitt liv just nu, och ett barn låg inte med i min årsplan.

Hjälp mig tänka!

Jag skulle nog sätta mig ned och göra gamla hederliga plus och minuslistor faktiskt, som kan räta ut en del tankar och frågetecken. Jag tror ändå ärligt talat att man vet om man vill ha ett barn eller inte, och är man osäker så är det nog alla gånger bäst att göra abort.