Orolig för bortresta anhöriga...

[Petruska]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Förvisso sant, men det är då man behöver bolla lite på nätet. "-Är det jag som är neurotisk eller är det dags att kontakta myndigheterna på platsen?"

Javisst. Och då är det ju jättetrevligt om vi som vänligt svarar att TS bara är lite neurotisk, inte får skäll för det.

Fast det har jag inte skrivit heller. Det handlar inte om närhet i vår familj, ren och skär oro.

Det förstod jag. Jag spann bara vidare lite, eftersom tolkningar som handlade om närhet i relationer kom upp.

Eftersom mina föräldrar är så skröpliga handlar det också om MIN oro när jag hör av mig utomlandsifrån. Jag vill veta att de är okej.

Ja, så var det då jag ringde hem den där gången från Grekland för 30 år sedan. Då min morfar låg på sjukhus.

Mina föräldrar är inte skröpliga ännu. Om jag hör av mig till någon av dem på grund av resor, så är det att jag sällskapar lite extra med min pappa då min mamma är på någon av sina långresor. Men jag kan gott tänka mig att jag kommer att vilja kolla upp dem lite oftare framöver. Jag har just nu åtskilliga bekanta som inte tycker sig kunna resa bort längre tid än två veckor pga åldriga föräldrar. Hamnar väl där jag med, antar jag.

 

[Korven]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

*kl*

En av avigsidorna med att i stort sett endast höra av sig till sina anhöriga när det verkligen har hänt något är att varje gång telefonnumret syns i displayen hinner de anhöriga tänka tusen tankar om ond, bråd död innan det framkommer att den som ringt egentligen bara ville prata om vädret.

Precis, jag får ju ont i magen varje gång jag ser hans namn i displayen. Fast han är ju numera en medelålders familjefar Men ett tag var jag säker på att jag skulle få begrava honom.

 

[Mineur]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Du gillar att göra egna tolkningar va?

Nu skrev jag särskilt ut att jag uttalade mig G E N E R E L L T och alltså inte specifikt i TS fall. Jo, jag står fast vid att det för mig INTE är OK att lägga över sina skeva mönster på andra, uppfostra dem att handla så att jag ska slippa få en attack.

Ok, jag tolkade nog ditt "generellt håller jag med Petruska" mer som "jag håller med Petruska nästan helt" och inte som att du håller med henne i mer generella fall än det här. Då förstår jag lite bättre hur du tänker, även om jag fortfarande har lite svårt att hålla med dig.

Självklart ska man ju inte låta det gå hur långt som helst; så som dina vänner håller på med sms är ju till exempel inte riktigt klokt om du frågar mig. För mig är det dock inte alls jämförbart med TS' tankar och beteende - jag tycker inte alls att hen visar på något skevt mönster eller dålig vana i det fallet - och det är trots allt det som diskuteras i den här tråden. Men det är ju tydligt att vi alla har lite olika åsikt när det kommer till det, något som förmodligen bottnar i hur vi vuxit upp och vad vi är vana vid, så vi kanske bara ska agree to disagree?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

KL

Jag tänker mest att man måste ha jävligt trista semestrar om ett onödigt telefonsamtal (så länge det inte är ett allvarligt sådant såklart) lyckas sabba hela resan. Eller att man har några issues att jobba på lite kanske, vad vet jag. Jobbigt verkar det oavsett och kände jag så skulle jag nog stänga av telefonen helt. Själv är jag lite mer avslappnad, att svara på ett SMS eller ett samtal är liksom inga problem - lika lite som det är ett problem hemma i Sverige.

TS: Skönt att du fick tag på dina föräldrar

 

[stjarnfrugt]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

*kl

Men herregud vilken jäkla debatt det blivit nu av detta. Jag ska svara för att lugna samtliga:

Nej, jag har inga neurotiska besvär av katastroftänk gällande min familj. Jag ber om ursäkt om jag uttryckte på ett grovt sätt att jag ibland drabbas av oro för dem, precis som alla andra som har band till sina anhöriga. Men det är inte ett konstant tillstånd att oroa mig för dem. Eller nåt annat heller för den delen.
Jag tror att jag är ganska normal på orospunkten - ibland oroar jag mig för en anhörig, ibland en kompis som uttryckt suicidala tankar, min häst som är sjuk eller en kollega som ska ut i ett farligt uppdrag. Jag vet inte om det är neurotiskt, jag kallar det att kunna känna sig in i andras situationer. När vi ändå är inne på det lite mer psykiatriska planet så anser jag nog att man har större problem av den arten om man INTE känner någon som helst oro för någon annan levande varelse ibland.

Vidare kan jag berätta att min familj är en berest familj. Vi har resvana på de mest konstiga ställen, brukar inte höra av oss "stup i kvarten" och vi har även rest mkt även på den tiden då mobiltelefonernas fastväxande i mänsklig hand inte var utvecklat. Dvs vykortstiden. Då man dessutom oftast fick kortet efter att resenärerna landat i Sverige. Min syster har periodvis bott i Australien, NZ och på Island och inte har vi då heller hörts speciellt ofta, eller oroats för den delen. Inte ens jag. Jag bor sedan 6 år mellan 100 och 130 mil från familjen, släkt och nära vänner. Inte hörs vi mer än max en gång i veckan, om ens det.

Däremot har tekniken nu även nått min familj. Dvs vi har möjlighet att höra av oss med tre rader i ett sms när vi är bortresta eller semestrar hemmavid. Om inte för att lugna hysteriska familjemedlemmar, så för att tala om vad vi gör, om någon skulle finna det intressant. Tror det är jäkligt mkt mindre neurotiskt än att uppdatera sin status på Facebook dagligen med upplysningar om städning, mat, vädret eller toalettbesök. Jag har inte ens FB fö, så jag använder mig av påfundet sms liksom min övriga familj som inte förstår vitsen i att hela världen ska veta vad jag gör utan nöjer sig med att höra av sig till vederbörande.

Precis som vissa redan klurat ut var oron i detta fall ett ändrat mönster - från att ha hört av sig varannan dag så knäpptyst i en vecka, dessutom över julhelgerna, trots uppmaningar. Med grund av att vi i min familj inte har någon som är hysterisk, har issues och neurotiska kontrollbehov av övriga familjemedlemmar, så kändes det olustigt och i högsta grad otroligt att mina föräldrar skulle hålla sig tysta och okontaktbara frivilligt.

 

[Hippocampus]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Tyckte din bror det var sjukligt? Kanske de brukar skicka sms till varandra på dagarna.

Möjligt. Men är man på andra sidan jorden med den tidsskillnad det är, stör det ganska mycket när frun ska skicka massa sms, mail och ringa alla konstiga tider på dygnet, när han inte svarade så ringde hon mig, oavsett tidpunkt.

 

[Tajger]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

kl - har en son, 21 år, ensam (reser ensam, han är nog inte ensam...) i Asien just nu...Bad att han skulle försöka höra av sig en gång i veckan, men det vet man ju inte om det går...lite orolig, visst, men jag får försöka hålla i mig.

För 30 år sen när jag och en kompis var runt på andra sidan jordklotet skickade vi vykort, och ringde hem collect call två gånger på fyra månader Mobiler och datorer? Fanns det ens?

 

[Enya]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

kl

Klart man får lov att vara orolig för andra människor! Det beror ju helt och hållet på vilken kontakt man har i vanliga fall också. Tur att alla inte är så känslokalla att de blir sura för några sms i veckan eller ett telefonsamtal då och då. Att jag ibland blir orolig för någon innebär inte att jag hänger personen i kjolen, bara att jag är lite orolig.

Det skulle ta mig några minuter att svara på ett sms, 2-3 sms i veckan skulle ta mig högst en kvart, vad tusan är en kvart i ett helt liv? Jag skulle inte ha mindre semester om jag offrar en kvart av tiden för att svara på några sms. För mig handlar det om att jag bryr mig om mina nära.

Jag trodde mig ha vänner som skulle reagera om jag plötsligt inte hörde av mig, men det har jag icke, så det är väl bara att hoppas att jag inte försvinner och behöver utomståendes hjälp någon gång.

 

[Sonic76]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

När mina föräldrar levde ringde jag varje dag.
När jag åkte till Cypern ringde jag hem en gång för att tala om att allt var bra.
Svindyrt att ringa därifrån.
Pappa blev ju orolig om jag inte ringde varje dag.

 

[Enya]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Så ofta kommer jag inte ringa min mamma. Nu har vi ju kontakt varje dag då det är hon som är min chaufför, men sedan när hon inte är det så blir det nog någon/några gånger i veckan, varje dag är för mycket i vår värld. Men det är ju som sagt beroende på vilken kontakt man vanligtvis har. Men jag kan gissa att när jag åker till Australien så lär hon vilja höra av mig lite mer än en gång i veckan om det går. Och det kan jag ju acceptera utan problem tycker jag, för det är gott om tid till att roa mig ändå

 

[Thomasine]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag hör också till "vykortsgenerationen" och reste världen runt , ensam, med sällskap och senare som jobb. Bortsett från brev och vykort så hände det bara vart jubelår att jag ringde hem.

Jag ser självklart fördelarna med dagens kommunikationer men jag undrar ändå om vi inte har blivit lite överkänsliga mot den "tystnad" vi förr tog för given och börjar förvänta oss livstecken till enhver tid. Min farmor sa alltid att inga nyheter är goda nyheter.

 

[monster1]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Att du får de svar du får beror antagligen på att du uttryckte dig så här i trådstarten:

Det händer ibland att jag hakar upp mig på saker och ting som jag har svårt att släppa, och sedan nojjar över trots att det egentligen är orimligt. En av sakerna är, som för många, att något ska hända med mina anhöriga.

Sen är det helt ok att vara lite neurotisk det är vi alla lite till mans neuroserna ser bara lite olika ut.

 

[monster1]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Nu är det många i tråden som antyder att de är väääldigt gamla, men även i era ungdomsdagar måste ju telefonkiosken varit uppfunnen (eller är det faktiskt några av er som är äldre än hundra år). Jag tror att det mera hänger ihop med rutiner och mönster i familjen om man hör av sig regelbundet eller ej när man är på resa. Bortsett från om man då åker till en otillgänglig plats där kommunikationerna är dåliga och då lär man ju berättat det innan misstänker jag.

Själv är jag en sån kontrollfreak att jag vill att folk ska kunna höra av sig till mig när jag är bortrest, det kan ju hända något med hästen eller katten (och givetvis kan ingen annan än jag lösa detta :P).

 

[Thomasine]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Visserligen är jag ingen direkt ungdom längre men telefonkiosken var uppfunnen och av alla millioner kiosker jag passerat har jag säkert ringt från ett 10-tal.

I min familj hörde vi av oss om det verkligen var allvar (eller någon fyllde år), Annars gick vi ut ifrån att de/den som var ute och reste hade det bra. Som tur är har vi ingen av den typen kontrollfreak i familjen, andra typer finns det gott om.

 

[monster1]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jamen precis, mönstret i er familj var att inte höra av sig så mycket.

Jag tycker varken det ena eller det andra är fel, så länge alla är nöjda och glada.

 

[Thomasine]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag håller med dig, mönstret är olika och var och en blir salig på sitt sätt.

Det bara slog mig när jag läste tråden hur stor betydelse dagens kommunikationsmöjligheter har fått och hur konsekvenserna av konstant tillgjänglighet påverkar oss mot när jag var mest aktiv och äventyrlig som resenär.

 

[Tajger]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Nu är det många i tråden som antyder att de är väääldigt gamla, men även i era ungdomsdagar måste ju telefonkiosken varit uppfunnen

Problemet var väl att det kostade skjortan att ringa...ett par minuter från Australien på 80-talet gick på nån hundring. Inte ringde man varje vecka inte. Ett litet paniksamtal när vi mellanlandade på Hawaii och insåg att vi flugit över datumlinjen och inte skulle komma hem den dag vi beräknat (skulle bli hämtade vid flyget), kostade nästan 500 spänn :/

 

[Petruska]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Tekniken betyder oerhört mycket för vilka vanor man alls KAN utveckla när det gäller att höra av sig. Mådde man dåligt utan dsglig kontakt hade man nog rest mindre, snarare.

Ville man vara nåbar, hade man nog bokat alla hotellen i förväg och gett tel.numren till sina anhöriga. Och sen hoppats på att anhöriga och hotellpetsonalen hade något gemensamt språk. Färre kunde engelska, tex. (Min pappa kan det inte.)

 

[monster1]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Ja, jag kommer som sagt från en sådan familj som inte direkt tar dagen som den kommer .

Jag hade ioförsig vänner i andra länder när jag var liten (på åttiotalet) och vi var ju väldigt energiska brevskrivare vilket jag misstänker att jag skulle varit om jag varit på resande fot innan det fanns andra medel att kommunicera med. Sen vet jag ju att postgången kan vara väldigt dålig så det är såklart ingen garanti.

Sen kan jag även uppleva det som en frihet att inte behöva höra av sig, det bästa sättet att lösa det på är att inte berätta för någon att man ska åka bort .

 

[stjarnfrugt]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Ja, men hur många är inte så att de hakar upp sig på saker? Jag hakar upp mig på vilka benskydd jag ska köpa till min häst, vilken tapet jag ska ha i sovrummet eller vilken färg jag ska ha på en festklänning. Jag kan tänka ganska onödigt mkt på sådant innan jag kommit fram till nåt, därav "haka upp mig".
Ibland får jag en magkänsla helt enkelt, att nåt kan ha hänt familjen eller nån vän. Då vill jag ha bekräftat hur det ligger till. Jag menade att det nog är så för många så att detta fall inte var nåt unikt för just mig. Men ja, det var säkert klumpigt skrivet men jag tyckte det framgick i övrig text att jag inte kräver kontakt flera ggr/dag eller är speciellt neurotisk...