Orolig för bortresta anhöriga...

[Kilauea]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Åh vad skönt! Det riktigt knöt sig i magen på mig när jag började läsa tråden. Hade det varit mina föräldrar hade jag blivit precis lika orolig.

 

[Lejonelle]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Bra att ni har fått kontakt. Jag tycker inte du har varit överdrivet nojig. Jag hade nog också blivit orolig om jag inte fått svar på så länge.

 

[Sleepy]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Så skönt. Tekniken fungerar inte alltid så bra som man kan önska sig. Glad för din skull.

 

[Hippocampus]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

I min värld är no news-good news.
Händer det något, då kommer det ringas. Garanterat. Jag hade blivit galen om ngn ringt mig på min resa.

 

[corzette]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag hade inte oroat mig och jag hade blivit vansinnig om jag måste höra av mig när jag är på resa. Familjen vet ju att jag är bortrest när jag är det.

Jag tror alltså att det bästa du kan göra är att jobba på att lösa din tendens att oroa dig, utan att andra ska behöva ta hand om din oro genom att höra av sig stup i kvarten.

Nä men så empatisk man kan va !

 

[corzette]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

I min värld är no news-good news.
Händer det något, då kommer det ringas. Garanterat. Jag hade blivit galen om ngn ringt mig på min resa.

Samma svar som till Petruska...

Med vänner som er behöver man inga ovänner...

 

[mandalaki]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag hade inte oroat mig och jag hade blivit vansinnig om jag måste höra av mig när jag är på resa.

Jag hade blivit galen om ngn ringt mig på min resa.

Haha. När jag reser skickar jag ett sms på morgonen och ett på kvällen till mina föräldrar. De skulle bara bli för oroliga annars och jag önskar dem inte det, de är för gamla och skröpliga för att uppfostras på den punkten.

Jag ringer ett par gånger också. De har dock strängt förbud på att ringa mig om det inte är med allvarliga besked, jag vill inte betala för andras samtal till mig. I de fall jag köper utländska kontantkort, som i Indien eller Thailand, då är det ok om de ringer.

Vore jag TS skulle jag också ha blivit orolig, helt klart.

 

[Mineur]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag hade inte oroat mig och jag hade blivit vansinnig om jag måste höra av mig när jag är på resa. Familjen vet ju att jag är bortrest när jag är det.

Jag tror alltså att det bästa du kan göra är att jobba på att lösa din tendens att oroa dig, utan att andra ska behöva ta hand om din oro genom att höra av sig stup i kvarten.

Äsch, nu är du väl onödigt okänslig ändå? Och "att höra av sig stup i kvarten", var inte det lite av en överdrift tycker du? Vi snackar sju dagar utan kontakt här, och så jäkla jobbigt att skicka ett kort sms är det inte. Om du hade blivit vansinnig av att behöva skicka ett sms en eller två gånger i veckan när du är iväg på en fyra veckor lång resa tycker jag att det kanske är du som borde jobba lite med att lösa din tendens.

För mig känns det ganska självklart att oroa sig för någon som är ute och kör bil i ett främmande och exotiskt land när de inte hör av sig på en vecka, särskilt om man är van vid att ha kontakt. Jag hade nog oroat mig för mina föräldrar hemma i trygga Sverige ifall jag inte hört av dem på en vecka och inte fick tag på dem, just för att jag är van vid att höra ifrån dem på ett eller annat sätt 1-2 gånger per vecka. Men det har ju klart lite att göra med vilken relation man har med varandra också, och vilken kontakt man är van vid.

 

[Grana]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Äsch, nu är du väl onödigt okänslig ändå? Och "att höra av sig stup i kvarten", var inte det lite av en överdrift tycker du? Vi snackar sju dagar utan kontakt här, och så jäkla jobbigt att skicka ett kort sms är det inte. Om du hade blivit vansinnig av att behöva skicka ett sms en eller två gånger i veckan när du är iväg på en fyra veckor lång resa tycker jag att det kanske är du som borde jobba lite med att lösa din tendens.

För mig känns det ganska självklart att oroa sig för någon som är ute och kör bil i ett främmande och exotiskt land när de inte hör av sig på en vecka, särskilt om man är van vid att ha kontakt. Jag hade nog oroat mig för mina föräldrar hemma i trygga Sverige ifall jag inte hört av dem på en vecka och inte fick tag på dem, just för att jag är van vid att höra ifrån dem på ett eller annat sätt 1-2 gånger per vecka. Men det har ju klart lite att göra med vilken relation man har med varandra också, och vilken kontakt man är van vid.

 

[Petruska]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Nä men så empatisk man kan va !

Äsch, nu är du väl onödigt okänslig ändå?

TS formulerade sig ju själv som att hon oroar sig för mycket och att hon hakar upp sig och liknande formuleringar.

Vid min höga ålder () har man ju under väldigt många år varit ute på resor utan tillgång till mobil och mail och således ofta utan att kunna höra av sig. Det gick bra, det med.

 

[Petruska]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Haha. När jag reser skickar jag ett sms på morgonen och ett på kvällen till mina föräldrar. De skulle bara bli för oroliga annars och jag önskar dem inte det, de är för gamla och skröpliga för att uppfostras på den punkten.

Mina föräldrar behöver inte uppfostras på den punkten, det är snarare de som har uppfostrat mig. Jag har hört av mig när jag var på semesterresa vid ett tillfälle, hittills. Det var för 30 år sedan då min morfar låg för döden. Då ringde jag hem en gång för att fråga hur det var (och flög upp till begravningen och flög sedan tillbaka till semestern).

De har aldrig ringt mig när jag har varit på utlandssemester vad jag kan påminna mig, däremot har det hänt att de har ringt när jag varit på konferens utomlands och de har passat barnet åt mig.

 

[mandalaki]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Mina föräldrar skulle avlida ...

För deras del handlar det delvis om att pappa fick en stroke när de var i Grekland. Det har fått dem fobiskt övertygade om att man blir akut sjuk så fort man lämnar svenskt territorium - och jag reser ju dessutom ensam, vilket ökar deras oro ordentligt. Det värsta jag gjort dem var nog när jag åkte till Indien

Men även innan tillfället pappa blev sjuk så hörde jag av mig väldigt ofta när jag var ute. Det vore synd om dem annars.

Hela vår familj är f ö väldigt oroliga. Jag ber alltid min syster sms-a när de kommit fram - till Stockholm

 

[Lovisaleonora]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Nu vet vi ju att ts fått positiva besked, föräldrarna mår bra.

Men generellt håller jag med Petruska. Det är inte OK att kräva av sin omgivning att de ska forma sig efter ens egna hang-ups. "Jag har ett problem, så jag kräver att omgivningen ska göra vad som står i deras makt för att jag inte ska behöva ta itu med det verkliga problemet".

Har några i min närhet som håller på att driva mig till vansinne fullständigt. Telefonfobi, och kräver svar inom 30 sekunder när de skickar SMS. Och det sker alltid på arbetstid när det inte finns möjlighet att återkomma. Och sedan bryter helvetet löst.

Om jag vet om att jag har en jobbig vana, försöker jag att hålla den för mig själv - det är bättre att det är jobbigt för mig än att det är jobbigt för alla andra.

Vad gäller resande: så länge det inte är i fullständig utmark går jag efter att jag nog hör något OM det hade hänt hemska saker.

 

[Petruska]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Hela vår familj är f ö väldigt oroliga. Jag ber alltid min syster sms-a när de kommit fram - till Stockholm

Jag tänker nog också att hur man gör på den här punkten, helt enkelt återspeglar hur man sköter relationer för övrigt i familjen. Dvs snarare hur "relationsspelet" eller "mönstren" ser ut, än hur "nära" man står varandra. Jag skulle inte gå i fällan att tolka oro som tecken på närhet.

Jag tänker på sådant som när min mamma har åkt transibiriska järnvägen till Kina, ensam, och mer eller mindre luffat sig fram i Mongoliet och Kina. Hon lade sig till med den typen av resvanor när hon var runt 50, och har blivit vanan trogen. Kan inte minnas någon oro, och kan definitivt inte minnas att hon hörde av sig annat än med vykort på sin höjd. Varken före eller efter att tekniken har underlättat kontakter.

Jag tror att det skulle rubba hennes självbild på ett oåterkalleligt vis, om hon oroade sig för mig bara för att jag inte hör av mig på några veckor från tex Jordanien eller Israel.

 

[Luff]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Delvis kl
Nu var det så att dom tidigare hört av sig regelbundet och sen inte ett ljud på 7 dagar - och det vid jul. Anledningen till oro är det brutna mönstret.

Skönt att det var lugnt.

 

[avslutat medlemskap]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Mina grannar var oroliga över mig när jag stack ut och paddlade ensam och inte kom tillbaks på flera dar (jag har inga släktingar) men jag kunde lugna dom med att när jag är ute i spenaten eller på havet kan jag spåras i realtid av dom som har access till min PLB som jag fått (av viss myndighet) och skulle mitt nummer försvinna från kartan går ett larm för då har det gått helt åt pepparn. Jag har sällan mobilen påslagen där jag är bara för att spara batteriet om jag måste kontakta någon i något ärende.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag tänker nog också att hur man gör på den här punkten, helt enkelt återspeglar hur man sköter relationer för övrigt i familjen. Dvs snarare hur "relationsspelet" eller "mönstren" ser ut, än hur "nära" man står varandra. Jag skulle inte gå i fällan att tolka oro som tecken på närhet.

Jag tänker på sådant som när min mamma har åkt transibiriska järnvägen till Kina, ensam, och mer eller mindre luffat sig fram i Mongoliet och Kina. Hon lade sig till med den typen av resvanor när hon var runt 50, och har blivit vanan trogen. Kan inte minnas någon oro, och kan definitivt inte minnas att hon hörde av sig annat än med vykort på sin höjd. Varken före eller efter att tekniken har underlättat kontakter.

Jag tror att det skulle rubba hennes självbild på ett oåterkalleligt vis, om hon oroade sig för mig bara för att jag inte hör av mig på några veckor från tex Jordanien eller Israel.

Ja Jösses, om kravet hade varit att man skulle höra av sig en gång om dagen när man liftade runt Europa. Nä några vykort på en sommar och en eller två adresser som kollades av under en tvåmånaders resa.

Det var några resors höjdpunkter då man träffade vänner på ngt torg i södra Italien
Eller när jag beställde en öl i Prag, och bakom ryggen fick höra , att den smakar bra. och en klasskompis satt där med en immig in näven

 

[VLMF]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Skönt att de svarat! Känner igen mig precis. I februari var mina föräldrar i Venezuela på en längre resa ute i djungeln. En dag får jag samtal från min farbror. Han berättar snabbt och stressat att min pappa ringt upp honom, berättat att de är rånade och att han var tvungen att avsluta samtalet nu. I min hjärna lät detta som att pappa lyckats ringa medan de står under (pistol)hot, att rånarna tvingat dem att avsluta samtalet osv. Blev livrädd att de var dödade, och vi barn eller annan släkt hade INGEN ANING om exakt var de var! "Djungeln i Venezuela" var allt vi visste, inget hotell, ingen resebyrå, inget hemresedatum osv… När vi två dagar senare får ett mail från föräldrarna visar det sig att de blivit BESTULNA och att de var tvugna att lägga på luren för att det var dyrt att ringa Nu är den här historien en rolig historia i familjen, och jag har tvingat mina föräldrar att förstå skillnaden mellan RÅNAD och BESTULEN för att i fortsättningen inte oroa barnen Jag hann ju ringa upp båda mina systrar och berätta om farbrorns samtal och vi planerade som bäst att hacka oss in på pappas mail för att hitta detaljer/bokningen för resan..

 

[tott]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Jag hade inte oroat mig och jag hade blivit vansinnig om jag måste höra av mig när jag är på resa. Familjen vet ju att jag är bortrest när jag är det.

Jag tror alltså att det bästa du kan göra är att jobba på att lösa din tendens att oroa dig, utan att andra ska behöva ta hand om din oro genom att höra av sig stup i kvarten.

Oj! Det här var hårt och känslokallt.

 

[tott]

Sv: Orolig för bortresta anhöriga...

Mina föräldrar behöver inte uppfostras på den punkten, det är snarare de som har uppfostrat mig. Jag har hört av mig när jag var på semesterresa vid ett tillfälle, hittills. Det var för 30 år sedan då min morfar låg för döden. Då ringde jag hem en gång för att fråga hur det var (och flög upp till begravningen och flög sedan tillbaka till semestern).

De har aldrig ringt mig när jag har varit på utlandssemester vad jag kan påminna mig, däremot har det hänt att de har ringt när jag varit på konferens utomlands och de har passat barnet åt mig.

Är ni inte alls intresserade av varandra i er familj?