- Svar: 2
- Visningar: 970
Nu känner jag att jag behöver en liten Buke-paus.
Har egentligen känt så ett längre tag men inatt kunde jag inte sova alls pga att det gnagde så i mig. Och det är mitt eget fel för jag delar med mig för mycket och jag vet det, jag vet att ironi inte alltid framgår i text och jag vet att min humor tenderar att vara både mörk och olämplig i vissa forum. Jag förstår att alla inte kan relatera till en uppväxt som kantats av missbruk (både eget och anhörigas). Men för mig har humorn liksom alltid varit ett sätt att göra det mindre tragiskt. Och jag har såpass distans till allt som hände då att jag kan prata väldigt öppet om det, men ibland... Känns det som att det inte gynnar mitt psykiska välmående idag, att prata om det med fel personer. Men uppenbarligen har jag inte taktkänsla nog att avgöra hur det jag säger kommer att landa hos en mottagare, och jag känner själv att jag vill genomgå något slags reningsbad från sociala plattformar på internet för att... Jag vet inte, hitta andra strategier? Som kanske är mer hälsosamma.
Det jag skrev i dejtingtråden var ju mest löjl från min sida. Och jag har en vän som omkommit i suicid med tåg så jag vet mycket väl att det är minerad mark. Jag är inte dum i huvudet, jag har ingen personlighetsstörning, och jag blir faktiskt ledsen när det antyds. För även om jag vet att det inte är sant så väcks känslan av att inte passa in eller få tillhöra gruppen i mig. Och då blir jag så himla liten.
Typ lika liten som när jag satte mig där i spårvagnsspåret. Absolut inte en kärleksfull handling, men ett rop efter kärlek och bekräftelse kanske? Att få släppas in i värmen igen. Vad som föregick detta var att jag var på fest hos en kille som jag gillade litegrann, men han hade trust-issues och blev svartsjuk av någon anledning varpå han skickade hem alla festdeltagare (inklusive mig). Han följde oss alla till spårvagnen (den sista som skulle gå på många timmar), alla andra går på. Jag står kvar, och när han säger "hejdå ha ett bra liv" sätter jag mig i spåret, alltså som en tjurig femåring. Jag blev inte sittande många minuter innan han sa att det var okej om jag följde med honom hem, och, min magkänsla säger mig att detta var exakt hur han hade hoppats att det hela skulle utspela sig. Han fick bekräftelse, jag fick bekräftelse, bekräftelse var vad vi båda sökte. Kanske också nånting annat, men framförallt bekräftelse. Han snodde även min signerade Thåström-skiva och vägrade lämna tillbaka den, trots idoga påtryckningar många år senare. Men nog om honom. Han blir nog knappt ett halvt kapitel i mina memoarer.
Nu loggar jag ut på obestämd tid för reningsbad.
MVH. MiuMiu
Har egentligen känt så ett längre tag men inatt kunde jag inte sova alls pga att det gnagde så i mig. Och det är mitt eget fel för jag delar med mig för mycket och jag vet det, jag vet att ironi inte alltid framgår i text och jag vet att min humor tenderar att vara både mörk och olämplig i vissa forum. Jag förstår att alla inte kan relatera till en uppväxt som kantats av missbruk (både eget och anhörigas). Men för mig har humorn liksom alltid varit ett sätt att göra det mindre tragiskt. Och jag har såpass distans till allt som hände då att jag kan prata väldigt öppet om det, men ibland... Känns det som att det inte gynnar mitt psykiska välmående idag, att prata om det med fel personer. Men uppenbarligen har jag inte taktkänsla nog att avgöra hur det jag säger kommer att landa hos en mottagare, och jag känner själv att jag vill genomgå något slags reningsbad från sociala plattformar på internet för att... Jag vet inte, hitta andra strategier? Som kanske är mer hälsosamma.
Det jag skrev i dejtingtråden var ju mest löjl från min sida. Och jag har en vän som omkommit i suicid med tåg så jag vet mycket väl att det är minerad mark. Jag är inte dum i huvudet, jag har ingen personlighetsstörning, och jag blir faktiskt ledsen när det antyds. För även om jag vet att det inte är sant så väcks känslan av att inte passa in eller få tillhöra gruppen i mig. Och då blir jag så himla liten.
Typ lika liten som när jag satte mig där i spårvagnsspåret. Absolut inte en kärleksfull handling, men ett rop efter kärlek och bekräftelse kanske? Att få släppas in i värmen igen. Vad som föregick detta var att jag var på fest hos en kille som jag gillade litegrann, men han hade trust-issues och blev svartsjuk av någon anledning varpå han skickade hem alla festdeltagare (inklusive mig). Han följde oss alla till spårvagnen (den sista som skulle gå på många timmar), alla andra går på. Jag står kvar, och när han säger "hejdå ha ett bra liv" sätter jag mig i spåret, alltså som en tjurig femåring. Jag blev inte sittande många minuter innan han sa att det var okej om jag följde med honom hem, och, min magkänsla säger mig att detta var exakt hur han hade hoppats att det hela skulle utspela sig. Han fick bekräftelse, jag fick bekräftelse, bekräftelse var vad vi båda sökte. Kanske också nånting annat, men framförallt bekräftelse. Han snodde även min signerade Thåström-skiva och vägrade lämna tillbaka den, trots idoga påtryckningar många år senare. Men nog om honom. Han blir nog knappt ett halvt kapitel i mina memoarer.
Nu loggar jag ut på obestämd tid för reningsbad.
MVH. MiuMiu
Lycka till. 
