Hazel
Trådstartare
För ett tag sedan fick jag erbjudande om samtalskontakt genom psyk. Jag har haft det flera gånger innan och det har väl inte varken hjälpt eller varit dåligt men jag är inte negativt inställd till det heller. Jag tyckte redan på första mötet att hennes syn på allting va märklig, mitt största problem är att jag inte är glad för nånting längre, inget känns roligt även om det är saker jag gillar och även om det är sånt jag ser fram emot. Mitt största intresse är trädgård och vi pratade lite om det och sen sa hon att det kanske är för att jag ser min trädgård varje dag som gör att den inte gör mig glad? Tyckte det va en udda sak att komma fram till men visst.
Nästa gång pratar jag igen om den här känslan av att aldrig känna nånting, att jag inte känt något på många år. Hon frågar om mitt liv i allmänhet och jag berättar om min mamma och mitt hus osv. Nu börjar hon prata om att jag ju har det bra, att andra har mammor som inte tycker om dom och vissa måste bo i miljonprogrammet trots att dom vill ha hus. Jag säger att jag är otroligt medveten om att jag har det bra, att jag är tacksam men att det är ju liksom kärnan här. Jag har bra saker men jag mår inte bra. Hon verkar av någon anledning förvånad att jag är medveten om att jag har ett bra liv, som att hon ville att det skulle gå upp nåt ljus för mig där.
Efter det säger hon att om man har allt sånt bra och man ändå mår dåligt så är det en känsla inuti som ingen kan göra nåt åt. Jag säger att om det är så då finns det ingen anledning att jag är här? nä så kan det ju vara svarar hon, så jag går därifrån
Hela grejen kändes så otroligt nedsättande, som att jag bara är en gnällig människa som har allt men inte tycker det duger. Det kändes ungefär lika givande som när jag va ung och min pappa sa att jag skulle rycka upp mig lite. Visst förstår jag att ingen kan ändra mina känslor, inte med medicin och inte genom att nån annan gör jobbet men hon sa inte att man kunde jobba på känslorna heller, bara att nu är det så och då finns inget att göra.
Överreagerar jag här? jag har som sagt inget emot samtalskontakt men om hon inte kan förklara vad det är för mening för mig att gå till henne så förstår jag inte hur jag ska veta den. Hade jag haft pengar hade jag betalt för privat terapi men det är inget alternativ
Nästa gång pratar jag igen om den här känslan av att aldrig känna nånting, att jag inte känt något på många år. Hon frågar om mitt liv i allmänhet och jag berättar om min mamma och mitt hus osv. Nu börjar hon prata om att jag ju har det bra, att andra har mammor som inte tycker om dom och vissa måste bo i miljonprogrammet trots att dom vill ha hus. Jag säger att jag är otroligt medveten om att jag har det bra, att jag är tacksam men att det är ju liksom kärnan här. Jag har bra saker men jag mår inte bra. Hon verkar av någon anledning förvånad att jag är medveten om att jag har ett bra liv, som att hon ville att det skulle gå upp nåt ljus för mig där.
Efter det säger hon att om man har allt sånt bra och man ändå mår dåligt så är det en känsla inuti som ingen kan göra nåt åt. Jag säger att om det är så då finns det ingen anledning att jag är här? nä så kan det ju vara svarar hon, så jag går därifrån
Hela grejen kändes så otroligt nedsättande, som att jag bara är en gnällig människa som har allt men inte tycker det duger. Det kändes ungefär lika givande som när jag va ung och min pappa sa att jag skulle rycka upp mig lite. Visst förstår jag att ingen kan ändra mina känslor, inte med medicin och inte genom att nån annan gör jobbet men hon sa inte att man kunde jobba på känslorna heller, bara att nu är det så och då finns inget att göra.
Överreagerar jag här? jag har som sagt inget emot samtalskontakt men om hon inte kan förklara vad det är för mening för mig att gå till henne så förstår jag inte hur jag ska veta den. Hade jag haft pengar hade jag betalt för privat terapi men det är inget alternativ
.
