Pälsdjursallergi

[Petronilla]

Idag har jag tröstat en ledsen son. Han har pälsdjursallergi och ibland sätter den käppar i hjulet för oss alla.

Sonens farbror har en flickvän, som har en dotter, som fyller år idag. I fredags blev vi bjudna
på kalas. Vi sa kanske om att komma, för det är minst en timmes bilväg genom stan i rusningstrafik, och för att mannen ev skulle jobba över.
Imorse pratade jag med barnen om att vi kunde åka dit om de ville och vi bestämde att vi skulle göra det.

Jag meddelar att vi ska komma och får i retur att vi är välkomna och portkoden.
Klockan 16:00 när jag är påväg för att hämta upp barnen, får jag ett nytt meddelande
från dem. Det kommer att vara en liten hund här oxå, så att ni vet.

Jag ringer upp och meddelar att då kan vi ju inte komma. Men ni kan ju komma
senare i veckan, tycker dem då och jag får förklara igen att sonen är allergisk mot
alla pälsdjur och att det tar tid innan det är borta. Dessutom tror jag att de
tar hem den där hunden lite då och då, eftersom 16 åringen brukar vara hundvakt.

Så de får helt enkelt komma till oss där det är allergi sanerat. Vilket gör att sonen
nu är ledsen för att han ALDRIG får åka dit igen. Naturligtvis tycker han att vi
är taskiga oxå.

Vad vill jag med det här inlägget då.... Bara skriva av mig lite grann. Deras hem, deras val
att utestänga vår son. De har vetat om hans allergier i 9.5 år, så så konstigt kan det inte
vara.

Själv har jag ju fått lägga ner mitt största intresse, sedan sonen kom, jag är överdrivet
försiktig om jag någongång åker till kompisar med hästar, eller pälsdjur. Drar av mig
ytterkläder och stoppar i påsar innan jag sätter mig på sopsäckar i bilen för att slippa
sanera den och tvättar kläderna separat och mig själv direkt när jag kommer hem, för
jag har åkt mil på småvägar med honom mot mötande ambulans, för
att han svullnat i hela ansiktet, när han tagit på ett staket, till en hästhage. Jag vänder
med honom och går åt annat håll om jag ser högvakten, eller ridande polis, för det har hänt
att hårstrån flyger iväg och hamnar i hans ögon och vips så svullnar dem och man måste
uppsöka akuten för att häva reaktionen.

Livet är bra orättvist ibland. Jag vill oxå kunna leka med mina kompisar hästarna.

Tack för att du läste.

 

[escodobe]

Idag har jag tröstat en ledsen son. Han har pälsdjursallergi och ibland sätter den käppar i hjulet för oss alla.

Sonens farbror har en flickvän, som har en dotter, som fyller år idag. I fredags blev vi bjudna
på kalas. Vi sa kanske om att komma, för det är minst en timmes bilväg genom stan i rusningstrafik, och för att mannen ev skulle jobba över.
Imorse pratade jag med barnen om att vi kunde åka dit om de ville och vi bestämde att vi skulle göra det.

Jag meddelar att vi ska komma och får i retur att vi är välkomna och portkoden.
Klockan 16:00 när jag är påväg för att hämta upp barnen, får jag ett nytt meddelande
från dem. Det kommer att vara en liten hund här oxå, så att ni vet.

Jag ringer upp och meddelar att då kan vi ju inte komma. Men ni kan ju komma
senare i veckan, tycker dem då och jag får förklara igen att sonen är allergisk mot
alla pälsdjur och att det tar tid innan det är borta. Dessutom tror jag att de
tar hem den där hunden lite då och då, eftersom 16 åringen brukar vara hundvakt.

Så de får helt enkelt komma till oss där det är allergi sanerat. Vilket gör att sonen
nu är ledsen för att han ALDRIG får åka dit igen. Naturligtvis tycker han att vi
är taskiga oxå.

Vad vill jag med det här inlägget då.... Bara skriva av mig lite grann. Deras hem, deras val
att utestänga vår son. De har vetat om hans allergier i 9.5 år, så så konstigt kan det inte
vara.

Själv har jag ju fått lägga ner mitt största intresse, sedan sonen kom, jag är överdrivet
försiktig om jag någongång åker till kompisar med hästar, eller pälsdjur. Drar av mig
ytterkläder och stoppar i påsar innan jag sätter mig på sopsäckar i bilen för att slippa
sanera den och tvättar kläderna separat och mig själv direkt när jag kommer hem, för
jag har åkt mil på småvägar med honom mot mötande ambulans, för
att han svullnat i hela ansiktet, när han tagit på ett staket, till en hästhage. Jag vänder
med honom och går åt annat håll om jag ser högvakten, eller ridande polis, för det har hänt
att hårstrån flyger iväg och hamnar i hans ögon och vips så svullnar dem och man måste
uppsöka akuten för att häva reaktionen.

Livet är bra orättvist ibland. Jag vill oxå kunna leka med mina kompisar hästarna.

Tack för att du läste.

Är han lika allergisk mot alla djur? Kan han medicinera?

 

[Monstermom]

Jag sympatiserar verkligen med er, dock mest av all sonen!

Jag själv blev ganska plötsligt (och rejält) allergisk mot pälsdjur när jag var barn. Innan jag kom hem från sjukhuset avlivades/omplacerades alla familjens djur, och minsta spår av dem städades undan... Det tog mig oerhört lång tid att förlåta mina föräldrar för det, och än idag är det faktiskt väldigt jobbigt att alls tänka på det.

Det är ju tyvärr som det är med allergi, och som den vuxna måste man givetvis ta ansvaret. Vad gäller att era släktingar eventuellt inte tar sitt ansvar misstänker jag att de helt enkelt inte förstår allvaret - plus att det kan vara väldigt hårt krävt att de ska begränsa sina barns liv enligt vad er son behöver...?

Min främsta tanke är att fundera på hur man kan göra det lättare för pojken. Jag undrar om ni har pratat något med honom om möjligheten att allergin kan förändras när han växer upp, och/eller om möjligheten att behandla? Givetvis måste man vara försiktig med sådant också så det inte blir fråga om falskt hopp, men att känna till att det kanske inte är nattsvart resten av livet tror jag snarare skulle göra honom gott. Själv har jag fått mkt god hjälp av hyposens (jag har tex hund nu vilket är enormt viktigt för mig), vilket jag antar att man inte gör på barn men som kanske kan vara ett alternativ för honom i framtiden. Har ni pratat med hans läkare om möjliga framtida behandlingar?

 

[Philosophia]

Idag har jag tröstat en ledsen son. Han har pälsdjursallergi och ibland sätter den käppar i hjulet för oss alla.

Sonens farbror har en flickvän, som har en dotter, som fyller år idag. I fredags blev vi bjudna
på kalas. Vi sa kanske om att komma, för det är minst en timmes bilväg genom stan i rusningstrafik, och för att mannen ev skulle jobba över.
Imorse pratade jag med barnen om att vi kunde åka dit om de ville och vi bestämde att vi skulle göra det.

Jag meddelar att vi ska komma och får i retur att vi är välkomna och portkoden.
Klockan 16:00 när jag är påväg för att hämta upp barnen, får jag ett nytt meddelande
från dem. Det kommer att vara en liten hund här oxå, så att ni vet.

Jag ringer upp och meddelar att då kan vi ju inte komma. Men ni kan ju komma
senare i veckan, tycker dem då och jag får förklara igen att sonen är allergisk mot
alla pälsdjur och att det tar tid innan det är borta. Dessutom tror jag att de
tar hem den där hunden lite då och då, eftersom 16 åringen brukar vara hundvakt.

Så de får helt enkelt komma till oss där det är allergi sanerat. Vilket gör att sonen
nu är ledsen för att han ALDRIG får åka dit igen. Naturligtvis tycker han att vi
är taskiga oxå.

Vad vill jag med det här inlägget då.... Bara skriva av mig lite grann. Deras hem, deras val
att utestänga vår son. De har vetat om hans allergier i 9.5 år, så så konstigt kan det inte
vara.

Själv har jag ju fått lägga ner mitt största intresse, sedan sonen kom, jag är överdrivet
försiktig om jag någongång åker till kompisar med hästar, eller pälsdjur. Drar av mig
ytterkläder och stoppar i påsar innan jag sätter mig på sopsäckar i bilen för att slippa
sanera den och tvättar kläderna separat och mig själv direkt när jag kommer hem, för
jag har åkt mil på småvägar med honom mot mötande ambulans, för
att han svullnat i hela ansiktet, när han tagit på ett staket, till en hästhage. Jag vänder
med honom och går åt annat håll om jag ser högvakten, eller ridande polis, för det har hänt
att hårstrån flyger iväg och hamnar i hans ögon och vips så svullnar dem och man måste
uppsöka akuten för att häva reaktionen.

Livet är bra orättvist ibland. Jag vill oxå kunna leka med mina kompisar hästarna.

Tack för att du läste.

Jag förstår att det är jobbigt och att det känns orättvist när man själv eller ens barn blir så begränsade på grund av allergi eller annan sjukdom. Jag har själv rätt svåra allergier, så jag vet hur jobbigt det kan vara. Samtidigt så kan man ju inte kräva att människor begränsar sig i sina egna hem när det kommer till livsstil.

Är sonen tillräckligt gammal för hyposensibilisering så rekommenderar jag att kolla upp det. Det tar ju inte bort allergin, men den tar udden av den - förhoppningsvis så mycket att han i framtiden kommer att kunna vistas hemma hos kamrater med pälsdjur.

 

[Petronilla]

Aha ett Missförstånd, jag kräver inte att de ska vara djurfria eller ens ha koll på allergin. Jag blev bara lite ledsen att de hade glömt.

Hyposensibilisering har vi pratat om men mest mot björk. Vi är inte så förtjusta i att göra den, med de biverkningar som den kan ge, samt alla sprutor som måste till då han är extremt spruträdd till följd av alla blodprov som har tagits.

Medicinering är annars inget val, då den är så kraftig. Men vi pratar om det mycket och kan ju inte åka till mormor och morfar eller moster med familj då de har valt att ha katter.

Vi försöker hjälpa honom så gott det går att ta sig igenom det.

 

[Sol]

Jag har en jämnårig kusin och en moster som var precis lika allergiska vilket innebar att när jag var barn så var det alltid vi som åkte till dem, de kom aldrig till oss. När min kusin blev tonåring valde hon att genomgå hyposensibilisering, mot katt vet jag om hon även valde något mer vet jag inte och hennes mamma hyposensibiliserades samtidigt. De är mer än nöjda. Visst var det en jobbig behandling, men idag efter att de har behandlats har de inga problem med att komma och hälsa på mig som har katter och kusinen har faktiskt haft katt själv i några år. Helt utan problem.

Hjälper inte vanliga antihistaminer? Jag är också allergisk, dock en mild allergi (om man nu kan kalla det för det) och jag har aldrig behövt någon kraftig medicinering. Antihistaminer och som mest Betapred (men då har jag slarvat med antihistaminerna). Idag, i vuxen ålder behöver jag sällan ta några mediciner alls.

 

[Philosophia]

Ja, det är väldigt trist när folk glömmer bort att man är allergisk. Min pappa är sådan och bjuder mig ständigt på saker som jag inte tål. Nu är jag tillräcklig gammal för att inte bli sårad av det, men när jag var yngre så kändes det onekligen som om jag inte var så mycket värd när han inte kunde lägga sådana viktiga saker på minnet. När man är äldre så inser man att det inte har med ointresse att göra, utan att det helt enkelt är frågan om glömska. Men det är ju mycket värre för ett barn.

 

[Monstermom]

Jag var livrädd för sprutor när jag började, men det blev ju som en extra bonus att jag fick "behandling" för det samtidigt.

Jag vet inte vad det är för hemska biverkningar du tänker på? Det var ju ett bra tag sen jag gick igenom det, men kommer inte ihåg att det var just något förutom reaktion på just allergenet?

Och om ni skulle gå hyposensvägen så tycker jag det vore hemskt synd att bara välja att behandla ett allergen! En spruta eller fyra gör inte så stor skillnad, kan jag tycka... Vad gäller att det är en omständig behandling så, jo visst, men å andra sidan så är det främst i början (typ första halvåret eller så?), sen blir det ju allt längre tidsintervall.

Något som jag hade stort utbyte av var att jag fick prata mycket med min behandlande läkare själv! Då var jag dock 2-3 år äldre än er son är tror jag, men det kan vara värt att ha det i bakhuvudet. Det är en helt annan sak att de vuxna sitter och pratar över huvudet på en och man inte har någon som helst input i ens egen hälsa och situation, än att man får "slippa mamma" och själv få fatta beslut om mediciner och behandlingar (det får man såklart inte, men i alla fall min läkare var duktig på att presentera "rimligt alternativ vs dåligt alternativ" ), det förändrade verkligen känslan av att inte ha kontroll.