Mitten
Trådstartare
Ja, Elina (21 mån) har blivit pappig till tusen. Och jag har lite svårt med hur jag skall förhålla mig. Det är bara pappa, pappa just nu. Hämtar vi tillsammans på dagis har hon bara ögon för pappa.
Jag tycker, vill hon ha pappa så skall hon få pappa. Typ. Jag duger också om hon inte ser sin pappa
. Hon hade en lite mammig period också, men det var ju som bebis och då är det lite enklare.
Problemet är att pappa får inte en lugn stund. Hon är mycket gnälligare med honom också, hon vill att han skall bära och släpa på henne heeeeela tiden. Han får knappt gå på toa utan att hon står och tjatar utanför dörren. Jag försöker leka med henne så mycket det går, både för att pappa skall få en lugn stund och för att hon och jag skall umgås. Men vi har lite svårt för hur vi skall tackla hela grejen - hur hanterar man att hon vill bli buren av pappa hela tiden? Han orkar ju inte ha henne på sig jämt. Det är inte bara närheten, för sitter han ner duger det inte.
Det hela gör ju att pappa blir lättirriterad och trött och lite 'måste du klänga på mig hela tiden' och jag försöker avlasta honom genom att distrahera lillan, men det blir ju ÄNNU värre när han är trött, för då känner hon sig ju avvisad. Och gnäller och klänger mer... för att få bekräftelse på att pappa älskar henne.
När jag och dottern är ensamma har vi inga större problem, vi leker mycket och kramas och myser och pratar, mycket mindre gnäll och kläng. Hur skall vi göra för att det skall bli mer harmoniskt? Någon som upplevt samma "problem"? Kanske är det bara härda ut så ger det med sig, jag tycker bara synd om min man, han får ett tungt lass just nu.
Jag tycker, vill hon ha pappa så skall hon få pappa. Typ. Jag duger också om hon inte ser sin pappa
. Hon hade en lite mammig period också, men det var ju som bebis och då är det lite enklare. Problemet är att pappa får inte en lugn stund. Hon är mycket gnälligare med honom också, hon vill att han skall bära och släpa på henne heeeeela tiden. Han får knappt gå på toa utan att hon står och tjatar utanför dörren. Jag försöker leka med henne så mycket det går, både för att pappa skall få en lugn stund och för att hon och jag skall umgås. Men vi har lite svårt för hur vi skall tackla hela grejen - hur hanterar man att hon vill bli buren av pappa hela tiden? Han orkar ju inte ha henne på sig jämt. Det är inte bara närheten, för sitter han ner duger det inte.
Det hela gör ju att pappa blir lättirriterad och trött och lite 'måste du klänga på mig hela tiden' och jag försöker avlasta honom genom att distrahera lillan, men det blir ju ÄNNU värre när han är trött, för då känner hon sig ju avvisad. Och gnäller och klänger mer... för att få bekräftelse på att pappa älskar henne.
När jag och dottern är ensamma har vi inga större problem, vi leker mycket och kramas och myser och pratar, mycket mindre gnäll och kläng. Hur skall vi göra för att det skall bli mer harmoniskt? Någon som upplevt samma "problem"? Kanske är det bara härda ut så ger det med sig, jag tycker bara synd om min man, han får ett tungt lass just nu.
