Pojkvän vs bästa vän

[Gimlan]

Ja, man får ju hoppas det iaf. Sånt där gör att jag avskräcks att försöka få t
vänner. För det slutar alltid dåligt ändå. Så lika bra att inte ha några vänner.

Mina vänner är enbart plus i mitt liv - annars är de inte vänner.

 

[MM]

Mina vänner är enbart plus i mitt liv - annars är de inte vänner.

Så skönt att du har såna vänner
Önskar jag också hade det men tyvärr verkar jag få vara själv livet ut
Men sen hör man både det ena och det andra, och då kanske det är lika bra att man är själv?

 

[Gimlan]

Så skönt att du har såna vänner
Önskar jag också hade det men tyvärr verkar jag få vara själv livet ut
Men sen hör man både det ena och det andra, och då kanske det är lika bra att man är själv?

Vänner är värt det! Fortsätt kämpa för att få vänner

 

[MM]

Vänner är värt det! Fortsätt kämpa för att få vänner

Vad definierar en vän? En stallkamrat? En jobbarkompis? Grannen som pratar med en då och då. Vad är dom?
Jag vet inte hur man skaffar vänner

 

[vallhund]

Bye bye pojkvän................

 

[TryMe]

@Matmissbrukaren
Åh men vänner kan ju förgylla livet så mycket, om det är bra vänner vill säga. Jag har haft en del verkligt dåliga vänner som har gjort att jag också har känt att det inte är värt det eftersom jag har blivit så sårad. Idag har jag ett fåtal vänner som ger mig så mycket. De nära vänner jag har idag "hände bara". En tjej var medryttare i samma stall som jag, vi började rida tillsammans och jag var skötare till henne på tävlingar osv, vår vänskap växte fram lite i taget och den håller sig stark fast vi i nuläget inte träffas per autamatik pga stallet.
En annan nära vän träffade jag på nätet men vi blev aldrig intresserade av varandra på det där sättet så det blev fin vänskap istället.

Vad som definierar en vän tycker jag väl är någon man kan prata med, umgås med, göra roliga saker tillsammans med. Jag kan själv tycka det är svårt att skaffa nya vänner, jag har alltid varit lite av en outsider, men jag har jobbet hårt med att ge nya människor en chans eftersom jag gillar att ha vänner

Om du kanske träffar någon i stallet du trivs med, eller någon på jobbet, eller varför inte en granne som är supertrevlig? Ta en chans, fråga om ni inte ska ta en fika tillsammans eller något sådant. Det behöver inte vara komplicerat alls, man måste bara börja någonstans och våga ta kontakt

 

[YlvaG]

Jag har delvis varit i din situation. I mitt fall var det jag som inte tålde min dåvarande sambos ena bror. Jag ville inte ha honom i lägenheten delvis på att han inte respekterade att jag och katterna också bodde där men jag fick helt enkelt vara den vuxna utav oss och stå ut med att han var där ibland. Säga hej och sedan ignorerade vi varandra så gott vi kunde.

Det finns bara en person jag sagt att jag vägrat vara i samma rum som (en moster) och sedan blev det sjukshusvak för morfar och då fick jag helt enkelt lägga det åt sidan.

 

[YlvaG]

Bah, tydligen ska exets bror vara med i ngn tv-serie så jag ser honom i reklamen för programmet flera gånger dagligen. *muttrar och svär*

 

[Mirre]

Jag behöver lite input från folk som inte känner mig. Jag har ett litet dilemma och jag kan inte komma fram till vad jag ska göra. Vill inte vara för uthängande mot de iblandade så jag beskriver mitt problem lite kort:

Min pojkvän avskyr min bästa vän. Okej tänker ni, det har ju hänt förr, inget ovanligt precis. Det här är dock lite annorlunda, eftersom de brukade vara nära vänner förr. Jag har känt min bästa vän i ca 8 år, och hon och min pojkvän kände varandra innan jag lärde känna honom. De var nära vänner och vi hade ett väldigt dramafritt förhållande till varandra allihopa. Ca 2 år in i vårt förhållande hade de ett jättebråk. Inte bara ett vanligt bråk där man skriker lite och sen är det klart, utan ett jättebråk som pågick en längre period. Det slutade med att min pojkvän vägrade prata mer med henne, och så är det fortfarande.
Jag är inte till 100% insatt i bråket, men jag förstår bägges syn på saken och jag har vägrat välja "sida" och har umgåtts med de separat.

Utan att gå in mer på det så kommer vi nu till mitt dilemma:
Beroende på vilken utbildning min pojkvän börjar på till hösten kommer han antingen flytta bort eller så pratar vi om att flytta ihop. Om vi flyttar ihop så har han sagt att han absolut inte vill att min vän någonsin kommer innanför vår ytterdörr.

För mig innebär det att jag får det ännu mer komplicerat än jag har haft det hittills. Jag har i två år pusslat för att de inte kan vara i samma rum som varandra. Om min vän är hemma hos mig och jag ska träffa min pojkvän efter så vägrar han ens gå in i trappen förrän hon är ute. Jag tycker det är förbannat löjligt och jag är riktigt trött på att ha det såhär, men:
Om vi flyttar ihop blir det vårt hem. Jag förstår att han inte vill ha någon han avskyr i sitt hem. Jag förstår att han inte vill "behöva" hålla sig borta för att jag umgås med min vän hemma hos oss.

Jag har upprepade gånger under dessa två år de inte har pratat sagt att de borde lösa sitt problem. Inte för min skull, utan för deras egen. De har trots allt indirekt med varandra att göra eftersom de är mina två närmaste. Min pojkvän vägrar, och min bästa vän anser att hon har försökt prata med honom men att det inte går. (Min bästa vän har inga problem med att vara i samma rum som honom osv, det är han som vägrar).

Så, vad hade ni gjort? Flyttat ihop och umgåtts utanför hemmet eller hos henne alltid, eller skitit i att flytta ihop och fortsätta som det är nu?

Det finns tyvärr inte på kartan att min pojkvän kommer ändra sig, och jag har inte någon lust att välja mellan de.

Första tanken är väl att din pojkvän borde växa upp och inse att ni är vuxna människor.
Man kan inte älska alla men man kan bete sig hövligt och åtminstone vara neutral mot de man inte gillar.

Precis, det blir ert gemensamma hem. Alltså är han inte ensam om att bestämma vem som får hälsa på er, du ska inte behöva välja mellan din pojkvän och din bästa vän. Att de två har bråkat och inte kan reda ut det är inte ditt problem, du ska inte behöva drabbas av det.
Ta ett snack med killen och gör klart att hon är viktigt för dig precis som han är, vill han ha dig får han ju acceptera att du har vänner också. Han vill inte behöva hålla sig borta, men tycker att du ska göra det för att han är barnslig? (ursäkta, men tycker faktiskt att det är rätt barnsligt)

 

[Silentwave]

Snubblade över denna tråden och jag vet att den är gammal och förlegad, men jag måste (som om jag inte hade något liv) bara skriva av mig, i ett försvarstal här, åt pojkvännen i hela den här knöliga situationen. Jag måste bara trycka in en motvikt i den här skeva tråden.

alltså, jag tycker det är lite konstigt att INGEN ser detta ut pojkvännens perspektiv.

Han är långsur, omogen, löjlig, barnslig, oresonlig och han ger ”dåliga vibbar” och fan vet allt, som om han vore nåt psykfall.

Var fick ni det ifrån? egentligen?

Försök se det ur hans perspektiv..

Han lever sitt liv, har en bästa vän. Hans bästa vän går till slut över alla hans gränser på något vis, tydligen genom ett sju helvetes jävla drama/bråk/svek-grej och vill ge fan i den människan. Han har sagt upp kontakten, han vill inte ha något med denne att göra. Dessutom är det ju den ”bästa vännen” som enligt utsago (längre ner i tråden) verkar ha varit ett bitchigt psykfall, men numera skaffat hjälp. Hon har ju varit både bitch, ingen bra vän och så till den grad dum i huvudet att människor oberoende av varandra tyckt samma sak.

Om man blir sviken, sårad, bedragen, lurad, mobbad eller vad det nu kan vara. Eller rent av blir utsatt för en ren jävla bitch, som man trott varit ens bästa vän.
Vad är det i detta som talar för att pojkvännen ska växa upp, är omogen eller sjukligt jävla långsur?

Flickvännen skriver ju själv hur himla resonlig han verkar, och inte lägga sig arga på varandra som motto osv..

Jag läste inget om att det skrikits..bråkats..eller dramapsykat varandra. Hur tror ni flickvännen kunnat ”bolla & trolla” i triangeldramat så länge? För att han säkert är en jävligt hygglig och vettig karl i övrigt. (sen sympatiserar jag väldigt mycket med flickvännen, då dilemmat indirekt skaver så hårt emot henne från de två andras håll).

Pojkvännen har dessutom varit långsur, barnslig och löjlig som ni kallar det, 1 gång tidigare. )(1 GÅNG!)

Han uppfattas enligt er och flickvännen ha varit mer eller mindre ”sjukligt långsur” och omogen och barnslig.. efter att hans egna far svikit honom, oförlåtligen.. så illa att en ursäkt inte hjälper. och han säger upp kontakten i ett par år..VAD är det pojkvännen gör fel här? Han har fan ingen skyldighet att göra sin pappa till lags, sin flickvän eller NÅGON ANNAN än sig själv i ett sånt läge, tycker jag. Och här är det pojkvännen som ska växa upp? Det är han som har problem, som han ska ta tag i? .. alltså, jag får fan gåshud av obehag i hur folk resonerar ibland.

Vad är det som är barnsligt i detta?… varför säger ingen något om pojkvännens pappa?
Varför ursäktar alla Den före detta Bitchens beteende? Varför sympatiserar INGEN med pojkvännen?

Han blir ju mer eller mindre lynchad av hela tråden för att han vägrar träffa en människa han inte vill veta av. Han har ju sagt upp kontakten med människan! Varför är det ingen som kan respektera honom i detta?
Pojkvännen har satt en gräns.. och nu måste HAN behöva kliva tillbaka över den allas bästa?.. vad fan har man personliga gränser till? Svek och drama, gå över oförlåtliga gränser. Sånt tar tid, sånt är svårt.

Det är så jävla lätt och sitta här och ”pladdra” och tycka om saker man inte har en jävla aning om.
Helt ovetandes om den influens en tillräckligt stor skara ”åsikter” har på folk, när man frågar om råd och input. Och hur jävla lätt folk mobbar ihop sig och ska ha nån jävel att skylla på i en knivig situation.

Jag förstår att den ENKLASTE lösningen är för pojkvännen att bara ”växa upp”, sluta vara så jävla barnslig.. och bara gilla läget.. … Men är det verkligen den bästa lösningen? kanske för vännerna men inte pojkvännen. Flickvännen verkar vara den enda som förstår honom, och verkar inte alls less på honom, utan situationen. Varför ska ni andra få henne att GÅ EMOT HONOM? Med en massa jävla ”vänner varar längst”-tjafs..och ”dåliga vibbar”-snack… och ”byebye boyfriend…”- kommentarer.. (fan så jävla cyniskt bittert)

Fan så trött jag blir.

Mest på tråden. Jag tycker personligen, flickvännen och pojkvännen verkar vettiga, utrifrån det jag kunnat utröna. Och ärligt talat tycker jag flickvännen verkar vara en översnäll, lättpåverkad, vara-till-lags-människa, som har svårt att träffa vänner. Som kanske ska se över sina egna problem istället. Bitchen hade ju betett sig som en idiot mot flickvännen också ju? Men hon bara förlåter och förlåter.. åh så nobelt och bara svälja svek, såranden och "bitchig-heter" som ingeting.. detta verkar ju inte pojkvännen göra!.. Vilket är mest sunt?

Det var ju ett dilemma, en jävligt beklaglig situation. Ingen vet ju vad som egentligen hänt. Eller hur något låg till. Och det verkar ju snarare vara något som före detta bitchen gjort mot pojkvännen. (även flickvännen genom åren) Inte tvärtom. Men likförbannat så verkar HAN svartmålas?… på grunder som känns helt jävla tagna ur luften.

Men kanske var det helt enkelt så att bästa lösningen var att bo isär, eller gå isär.. och ge det mer tid..
Och då för pojkvännens skull tänker jag.

Eller bara skita i hela jävla dilemmat och göra slut då. För han har ju så ”dåliga vibbar” den där mannen… konstigt, då flickvännen verkligen verkade gilla honom och tyckte förhållandet var så bra.


Hoppas pojkvännen kom in på den ubildningen han ville ha. Och hoppas den var långt bort från bitchen. Kanske kunde flickvännen senare ha kunnat flyttat in hos pojkvännen. Var det aldrig ett alternativ?


Live long and suck it!

 

[Monstermom]

Live long and suck it!

Har du något eget trauma du kände du behövde bearbeta såhär?

 

[Silentwave]

Har du något eget trauma du kände du behövde bearbeta såhär?

Du har nog mer rätt än vad jag själv vill tro

 

[Remmer]

Jag behöver lite input från folk som inte känner mig. Jag har ett litet dilemma och jag kan inte komma fram till vad jag ska göra. Vill inte vara för uthängande mot de iblandade så jag beskriver mitt problem lite kort:

Min pojkvän avskyr min bästa vän. Okej tänker ni, det har ju hänt förr, inget ovanligt precis. Det här är dock lite annorlunda, eftersom de brukade vara nära vänner förr. Jag har känt min bästa vän i ca 8 år, och hon och min pojkvän kände varandra innan jag lärde känna honom. De var nära vänner och vi hade ett väldigt dramafritt förhållande till varandra allihopa. Ca 2 år in i vårt förhållande hade de ett jättebråk. Inte bara ett vanligt bråk där man skriker lite och sen är det klart, utan ett jättebråk som pågick en längre period. Det slutade med att min pojkvän vägrade prata mer med henne, och så är det fortfarande.
Jag är inte till 100% insatt i bråket, men jag förstår bägges syn på saken och jag har vägrat välja "sida" och har umgåtts med de separat.

Utan att gå in mer på det så kommer vi nu till mitt dilemma:
Beroende på vilken utbildning min pojkvän börjar på till hösten kommer han antingen flytta bort eller så pratar vi om att flytta ihop. Om vi flyttar ihop så har han sagt att han absolut inte vill att min vän någonsin kommer innanför vår ytterdörr.

För mig innebär det att jag får det ännu mer komplicerat än jag har haft det hittills. Jag har i två år pusslat för att de inte kan vara i samma rum som varandra. Om min vän är hemma hos mig och jag ska träffa min pojkvän efter så vägrar han ens gå in i trappen förrän hon är ute. Jag tycker det är förbannat löjligt och jag är riktigt trött på att ha det såhär, men:
Om vi flyttar ihop blir det vårt hem. Jag förstår att han inte vill ha någon han avskyr i sitt hem. Jag förstår att han inte vill "behöva" hålla sig borta för att jag umgås med min vän hemma hos oss.

Jag har upprepade gånger under dessa två år de inte har pratat sagt att de borde lösa sitt problem. Inte för min skull, utan för deras egen. De har trots allt indirekt med varandra att göra eftersom de är mina två närmaste. Min pojkvän vägrar, och min bästa vän anser att hon har försökt prata med honom men att det inte går. (Min bästa vän har inga problem med att vara i samma rum som honom osv, det är han som vägrar).

Så, vad hade ni gjort? Flyttat ihop och umgåtts utanför hemmet eller hos henne alltid, eller skitit i att flytta ihop och fortsätta som det är nu?

Det finns tyvärr inte på kartan att min pojkvän kommer ändra sig, och jag har inte någon lust att välja mellan de.

Är din pojkvän din blivande man som kan tänkas tillbringa livet tillsammans med dig. I det sistnämnda fallet är det bara att att sluta umgås med din vän. En vän som inte är vän med familjen är ingen bra vän.

Om det däremot är något kortsiktigt så gör slut.

 

[stjarnhimmel]

Snubblade över denna tråden och jag vet att den är gammal och förlegad, men jag måste (som om jag inte hade något liv) bara skriva av mig, i ett försvarstal här, åt pojkvännen i hela den här knöliga situationen. Jag måste bara trycka in en motvikt i den här skeva tråden.

alltså, jag tycker det är lite konstigt att INGEN ser detta ut pojkvännens perspektiv.

Han är långsur, omogen, löjlig, barnslig, oresonlig och han ger ”dåliga vibbar” och fan vet allt, som om han vore nåt psykfall.

Var fick ni det ifrån? egentligen?

Försök se det ur hans perspektiv..

Han lever sitt liv, har en bästa vän. Hans bästa vän går till slut över alla hans gränser på något vis, tydligen genom ett sju helvetes jävla drama/bråk/svek-grej och vill ge fan i den människan. Han har sagt upp kontakten, han vill inte ha något med denne att göra. Dessutom är det ju den ”bästa vännen” som enligt utsago (längre ner i tråden) verkar ha varit ett bitchigt psykfall, men numera skaffat hjälp. Hon har ju varit både bitch, ingen bra vän och så till den grad dum i huvudet att människor oberoende av varandra tyckt samma sak.

Om man blir sviken, sårad, bedragen, lurad, mobbad eller vad det nu kan vara. Eller rent av blir utsatt för en ren jävla bitch, som man trott varit ens bästa vän.
Vad är det i detta som talar för att pojkvännen ska växa upp, är omogen eller sjukligt jävla långsur?

Flickvännen skriver ju själv hur himla resonlig han verkar, och inte lägga sig arga på varandra som motto osv..

Jag läste inget om att det skrikits..bråkats..eller dramapsykat varandra. Hur tror ni flickvännen kunnat ”bolla & trolla” i triangeldramat så länge? För att han säkert är en jävligt hygglig och vettig karl i övrigt. (sen sympatiserar jag väldigt mycket med flickvännen, då dilemmat indirekt skaver så hårt emot henne från de två andras håll).

Pojkvännen har dessutom varit långsur, barnslig och löjlig som ni kallar det, 1 gång tidigare. )(1 GÅNG!)

Han uppfattas enligt er och flickvännen ha varit mer eller mindre ”sjukligt långsur” och omogen och barnslig.. efter att hans egna far svikit honom, oförlåtligen.. så illa att en ursäkt inte hjälper. och han säger upp kontakten i ett par år..VAD är det pojkvännen gör fel här? Han har fan ingen skyldighet att göra sin pappa till lags, sin flickvän eller NÅGON ANNAN än sig själv i ett sånt läge, tycker jag. Och här är det pojkvännen som ska växa upp? Det är han som har problem, som han ska ta tag i? .. alltså, jag får fan gåshud av obehag i hur folk resonerar ibland.

Vad är det som är barnsligt i detta?… varför säger ingen något om pojkvännens pappa?
Varför ursäktar alla Den före detta Bitchens beteende? Varför sympatiserar INGEN med pojkvännen?

Han blir ju mer eller mindre lynchad av hela tråden för att han vägrar träffa en människa han inte vill veta av. Han har ju sagt upp kontakten med människan! Varför är det ingen som kan respektera honom i detta?
Pojkvännen har satt en gräns.. och nu måste HAN behöva kliva tillbaka över den allas bästa?.. vad fan har man personliga gränser till? Svek och drama, gå över oförlåtliga gränser. Sånt tar tid, sånt är svårt.

Det är så jävla lätt och sitta här och ”pladdra” och tycka om saker man inte har en jävla aning om.
Helt ovetandes om den influens en tillräckligt stor skara ”åsikter” har på folk, när man frågar om råd och input. Och hur jävla lätt folk mobbar ihop sig och ska ha nån jävel att skylla på i en knivig situation.

Jag förstår att den ENKLASTE lösningen är för pojkvännen att bara ”växa upp”, sluta vara så jävla barnslig.. och bara gilla läget.. … Men är det verkligen den bästa lösningen? kanske för vännerna men inte pojkvännen. Flickvännen verkar vara den enda som förstår honom, och verkar inte alls less på honom, utan situationen. Varför ska ni andra få henne att GÅ EMOT HONOM? Med en massa jävla ”vänner varar längst”-tjafs..och ”dåliga vibbar”-snack… och ”byebye boyfriend…”- kommentarer.. (fan så jävla cyniskt bittert)

Fan så trött jag blir.

Mest på tråden. Jag tycker personligen, flickvännen och pojkvännen verkar vettiga, utrifrån det jag kunnat utröna. Och ärligt talat tycker jag flickvännen verkar vara en översnäll, lättpåverkad, vara-till-lags-människa, som har svårt att träffa vänner. Som kanske ska se över sina egna problem istället. Bitchen hade ju betett sig som en idiot mot flickvännen också ju? Men hon bara förlåter och förlåter.. åh så nobelt och bara svälja svek, såranden och "bitchig-heter" som ingeting.. detta verkar ju inte pojkvännen göra!.. Vilket är mest sunt?

Det var ju ett dilemma, en jävligt beklaglig situation. Ingen vet ju vad som egentligen hänt. Eller hur något låg till. Och det verkar ju snarare vara något som före detta bitchen gjort mot pojkvännen. (även flickvännen genom åren) Inte tvärtom. Men likförbannat så verkar HAN svartmålas?… på grunder som känns helt jävla tagna ur luften.

Men kanske var det helt enkelt så att bästa lösningen var att bo isär, eller gå isär.. och ge det mer tid..
Och då för pojkvännens skull tänker jag.

Eller bara skita i hela jävla dilemmat och göra slut då. För han har ju så ”dåliga vibbar” den där mannen… konstigt, då flickvännen verkligen verkade gilla honom och tyckte förhållandet var så bra.


Hoppas pojkvännen kom in på den ubildningen han ville ha. Och hoppas den var långt bort från bitchen. Kanske kunde flickvännen senare ha kunnat flyttat in hos pojkvännen. Var det aldrig ett alternativ?


Live long and suck it!

Oj...
Detta var visst känsligt för dig..
Jag tänker att du antingen är inblandad eller går igenom något liknande..,
Du behöver inte redovisa vilket..

 

[Monstermom]

Du har nog mer rätt än vad jag själv vill tro

Jag tror nog det finns bättre sätt för dig att försöka komma framåt...

 

[ptr]

Nja, vinklingen kan vara intressant, och går att skruva ett varv till!

Om det handlar om psykiska åkommor och medberoende mm så är det inte orimligt att den som "kommit fri" från det faktiskt verkligen inte vill ha med det att göra. Att uppvaknandet blev hårt och skoningslöst när det gick över gränsen och att där även kan vara en verklig vilja av att inte den man tycker om har med denna att göra, då risken att bit för bit dras med i karusellen är en reell risk.

Att välja att sätta gränsen att inte ha med personen att för att man inte orkar eller känner att man kan säga nej, att inte ständigt behöva vara medveten om att överväga var och när ett nej är befogat därför att det inte går att lita på verken om det är rimligt det som efterfrågas och att det dessutom ständigt är andra bud om vem som tyckt, sagt och gjort vad när det kommer till kritan i efterhand. Då handlar det inte om att vara långsur - det handlar om att freda sig.

 

[escodobe]

Ja, man får ju hoppas det iaf. Sånt där gör att jag avskräcks att försöka få t
vänner. För det slutar alltid dåligt ändå. Så lika bra att inte ha några vänner.

Fast det verkar ju inte vara vännen som beter sig som en barnrumpa

 

[MM]

Fast det verkar ju inte vara vännen som beter sig som en barnrumpa

Började undra om jag skrev det där i sömnen inatt, och ser sen hur gammal tråden är
Har ingen åsikt i frågan längre.