Prata engelska* inför barnen

[Sedna]

Jag är så sett inte särskilt intresserad av om just du är oartig eller inte. Jag skrev om något som jag tycker är oartigt. Jag är inte alls intresserad av att bedöma din artighetsnivå.
Och jag tycker väl att det är själva poängen med att prata med barn utan att de helt förstår, just att de snappar upp grejer som de sen använder lite udda medan de kommer på hur det ska vara.

En del pratar ju istället någon sorts anpassat barnspråk med sina barn, men jag har alltid tänkt mig att det är sämre för språkinlärningen. (Jag kan ha helt fel, jag har bara tänkt mig det.)

Nej det förstår jag att du inte är. Jag är heller inte speciellt intesserad av att uppfattas som artig av dig eller intesserad av att veta vad du tycker är oartigt. Det var ett konstaterande utifrån ditt resonemang, som jag till största delen håller med om men ändock tycker är lite inkonsekvent.

Och angående språkinlärning så är jag helt på din linje. Jag tycker det är jättetydligt hur ett variationsrikt språk utvecklar barnets språk.

 

[Kattennizze]

Jag antar att jag har löst sånt genom att inte fråga, och sen tar den andra antingen fram glass eller inte. Att hålla tyst om saker för att undvika världskrig, drar jag mig inte för. @niphredil

Jag håller helt med dig om principen för ovanlighetens skull, men jag måste undanhålla en hel del eftersom min son mår så dåligt efter varje utbrott, det är främsta orsaken, inte han tar sönder allt och slåss.

 

[Hyacinth]

Efter tio. I praktiken ofta senare än så.

Hopp. Vi kompletterar med sms och säger båda ”vi måste diskutera själva först”.

 

[Badger]

Ja, jag tycker det känns helkorkat. Varför skulle vovve vara lättare/mer pedagogiskt än hund? Osv.

Och direkt felaktiga meningsbyggnader, tex när folk omtalar sig själva i tredje person - säger mamma om sig själva. Hur skulle det kunna underlätta för barnet att lära sig prata som folk?

Tror det var det att små bebisar lystrade till när de bebisbabblade, men tror det var mer tonfallet och grammatiken än vovve som var det som var det. Och bebistonfall kan man ju ha och fortfarande säga titta hunden istället för vovven.

https://www.sciencedaily.com/releases/2014/01/140106155944.htm

Det sagt så tycker jag extremvarianterna låter hemska och har aldrig kört så. Jag antar iofs att jag anpassade en del, men inte till att köra vovve osv. Däremot definitivt gå till pappa istället för gå till -namn och antagligen kom till mamma istället för bara -kom.

En sak som jag har jättesvårt för är när man kallar sig mamma och pappa för hunden och hästen, ytterligare ett steg upp om det är bebisspråk med den också, även om jag vet att det är så supervanligt att säkert majoriteten här gör det.

 

[Petruska]

Nej det förstår jag att du inte är. Jag är heller inte speciellt intesserad av att uppfattas som artig av dig eller intesserad av att veta vad du tycker är oartigt. Det var ett konstaterande utifrån ditt resonemang, som jag till största delen håller med om men ändock tycker är lite inkonsekvent.

Och angående språkinlärning så är jag helt på din linje. Jag tycker det är jättetydligt hur ett variationsrikt språk utvecklar barnets språk.

Jag tycker nog inte att konsekvens är så viktigt.

 

[Petruska]

Tror det var det att små bebisar lystrade till när de bebisbabblade, men tror det var mer tonfallet och grammatiken än vovve som var det som var det. Och bebistonfall kan man ju ha och fortfarande säga titta hunden istället för vovven.

https://www.sciencedaily.com/releases/2014/01/140106155944.htm

Det sagt så tycker jag extremvarianterna låter hemska och har aldrig kört så. Jag antar iofs att jag anpassade en del, men inte till att köra vovve osv. Däremot definitivt gå till pappa istället för gå till -namn och antagligen kom till mamma istället för bara -kom.

En sak som jag har jättesvårt för är när man kallar sig mamma och pappa för hunden och hästen, ytterligare ett steg upp om det är bebisspråk med den också, även om jag vet att det är så supervanligt att säkert majoriteten här gör det.

Ett lite fånigt tonfall verkar vi ju nästan alla lägga oss till med när vi pratar med småttingarna.

 

[Sedna]

Jag tycker nog inte att konsekvens är så viktigt.

Jag tycker nog inte artighet är så viktigt.

Jag tycker att det är oartigt att prata med syftet att exkludera, oavsett vilket språk som används. Men tycker inte att det är nödvändigt eller ens eftersträvansvärt att alltid vara artig.

För det yngre barnet torde det sakna betydelse om en vuxen pratar ett obegripligt ord på det egna eller ett främmande språk. Glass, sorbet eller ice cream? Hur ska det yngre barnet kunna härleda det ena eller andra ordet till just svenska? Det ena skulle kunna vara en synonym till det andra. Oavsett ordets härkomst kommer det snabbt att bli en del av barnets vokabulär om det används regelbundet.

Så det hela landar på någon principiell nivå och i vardagslivet med barn är det inte rimligt eller nödvändigt att vara så otroligt principfast. Ändamålet kan helt klart helga medlen, kan jag tycka.

 

[Jenka]

Än så länge tror jag inte mitt/mina barn reagerar alls. Glass reagerar han på, men inte ice cream. I en diskussion mellan oss vuxna han egentligen inte lyssnar på. Det är ju inte så att han frågar vad det blir för mat och vi svarar ice cream. Långa diskussioner har vi inte på ett annat språk, däremot som han inte förstår eller tappar intresset för (tex politik). Vi undviker dock att bli osams framför honom. Att säga att man måste diskutera kattköp ordentligt är en helt annan sak (och en lärdom) snarare än att undvika tjat och/eller sammanbrott pga väntan på/avsaknad av glass. Även utan att ha nåt särskilt krångligt barn.

När det är lämpligt att sluta har jag faktiskt inte reflekterat över. Tänker att det ger sig lite beroende på när han lär sig förstå och resonera mer.

 

[grodan21]

När jag var liten pratade personalen på dagis engelska inför oss barn.

 

[Araminta]

Jag tror också det är sämre för språkinlärningen men har inte heller några belägg för det. Iofs finns de som säger att babyspråk för bebisar främjar språkinlärning men jag har alltid varit dålig på det.

Ja, jag tycker det känns helkorkat. Varför skulle vovve vara lättare/mer pedagogiskt än hund? Osv.

Och direkt felaktiga meningsbyggnader, tex när folk omtalar sig själva i tredje person - säger mamma om sig själva. Hur skulle det kunna underlätta för barnet att lära sig prata som folk?

Det finns något som man kallar barnanpassat språk och som många av oss (de finns kulturella skillnader) använder automatiskt när vi pratar med barn. Dels höjer vi tonläget då det lockar barns uppmärksamhet och dels så förenklar vi vår meningsbyggnad och sänker vårat taltempo. Vi ställer också betydligt fler frågor till barn och klassiskt är också att vi ställer frågor vi redan kan svaren till ("var är nallen?" "Leker du med bilarna?"). Vi tenderar också att upprepa barnens yttranden ("Titta tåget!" "Ja, titta vilket fint tåg!") på ett sätt vi aldrig skulle göra till någon äldre än 5. Detta upprepande och "onödiga babbel" har visat sig vara positivt för språkinlärningen. Genom att upprepa och kommentera ger vi barnen en hel massa språklig stimulans på en nivå som barnet kan greppa.

Användandet av ljuhärmande ord (vovve, pippi, brum etc) är handlar troligen snarare om att vi härmar barnen än tvärtom. Många ord av denna typ är enklare för barnen att uttala varför många barn väljer dem istället för det riktiga ordet. De allra flesta barn går självmant över till hund, fågel och Björn när deras uttal mognat tillräckligt.

/Logopeden

 

[Jenka]

Ja vovve och pippi har jag ju verkligen börjat förstå hur det uppkommer...

 

[Petruska]

Det finns något som man kallar barnanpassat språk och som många av oss (de finns kulturella skillnader) använder automatiskt när vi pratar med barn. Dels höjer vi tonläget då det lockar barns uppmärksamhet och dels så förenklar vi vår meningsbyggnad och sänker vårat taltempo. Vi ställer också betydligt fler frågor till barn och klassiskt är också att vi ställer frågor vi redan kan svaren till ("var är nallen?" "Leker du med bilarna?"). Vi tenderar också att upprepa barnens yttranden ("Titta tåget!" "Ja, titta vilket fint tåg!") på ett sätt vi aldrig skulle göra till någon äldre än 5. Detta upprepande och "onödiga babbel" har visat sig vara positivt för språkinlärningen. Genom att upprepa och kommentera ger vi barnen en hel massa språklig stimulans på en nivå som barnet kan greppa.

Användandet av ljuhärmande ord (vovve, pippi, brum etc) är handlar troligen snarare om att vi härmar barnen än tvärtom. Många ord av denna typ är enklare för barnen att uttala varför många barn väljer dem istället för det riktiga ordet. De allra flesta barn går självmant över till hund, fågel och Björn när deras uttal mognat tillräckligt.

/Logopeden

Ja. Tonhöjden och tempot. Där tror jag att vi kan se likartade effekter när vi pratar med tex katter.

Och så blir ju meningar enklare delvis för att man pratar om enklare saker. Men både till bebisar och vuxna säger jag tex "kolla! En örn!" Men jag säger ju inte därefter "örnen flyger!" till vuxna.

Vovve etc brukar jag undvika mest för att jag tänker att det främst är jag som lär barnet prata, i lägre grad omvänt. Och tredje person om mig själv, känns bara fel.

Men det är klart att barn går över från vovve till hund sen, normalt sett. Fast med återfall när de i sin tur pratar med barn.

 

[trazel]

Vi pratar engelska rätt ofta här hemma. I början var det för att barnen inte skulle förstå, men nu fattar de för mycket och det blir ett lärande för dem istället.

 

[Kattennizze]

Ja vovve och pippi har jag ju verkligen börjat förstå hur det uppkommer...

Jamen hur i all världen uppkom då det fabulösa "myspinne" t ex?

 

[Kattennizze]

Ja. Tonhöjden och tempot. Där tror jag att vi kan se likartade effekter när vi pratar med tex katter.

Och så blir ju meningar enklare delvis för att man pratar om enklare saker. Men både till bebisar och vuxna säger jag tex "kolla! En örn!" Men jag säger ju inte därefter "örnen flyger!" till vuxna.

Vovve etc brukar jag undvika mest för att jag tänker att det främst är jag som lär barnet prata, i lägre grad omvänt. Och tredje person om mig själv, känns bara fel.

Men det är klart att barn går över från vovve till hund sen, normalt sett. Fast med återfall när de i sin tur pratar med barn.

Jo men vänta du när du blir gammal och gaggig då kanske dina örnar flyger också...eftersom jag är en Pinsam Person enligt min dotter så kommenterar jag det mesta vi ser när vi är ute högt och tydligt. Men jag har faktiskt börjat begränsa mig lite till min dotters stora lättnad.

 

[clusia]

Jamen hur i all världen uppkom då det fabulösa "myspinne" t ex?

Myspinne? vill jag veta vad det är?

 

[pollex]

Ja. Tonhöjden och tempot. Där tror jag att vi kan se likartade effekter när vi pratar med tex katter.

Och så blir ju meningar enklare delvis för att man pratar om enklare saker. Men både till bebisar och vuxna säger jag tex "kolla! En örn!" Men jag säger ju inte därefter "örnen flyger!" till vuxna.

Vovve etc brukar jag undvika mest för att jag tänker att det främst är jag som lär barnet prata, i lägre grad omvänt. Och tredje person om mig själv, känns bara fel.

Men det är klart att barn går över från vovve till hund sen, normalt sett. Fast med återfall när de i sin tur pratar med barn.

Det här med att prata om sig själv i tredje person, jag har uppfattat det som att det underlättar för barnet eftersom språklig reflexivitet (osäker på termen här, men fenomenet att ”jag” kan vara både ”mamma”, ”jag”, ”Xs sambo”, ”Ys dotter” osv) är rätt svår för små språknybörjare. @Araminta kanske vet mer?

 

[pollex]

Jag undrar när det blir oartigt att prata över huvudet på barn. Det är något jag helst undviker, gör det ändå ibland som sagt med min tvååring och man gör det ofrånkomligen hela tiden med en bebis. Så när bör man sluta? Uppriktig undran.

Jag pratar definitivt inte ”över huvudet” på mina barn, 5 och 8, inför dem - inte på svenska i alla fall . Jag tror att man rätt naturligt slutar med det när de kommit till en viss punkt språk- och integritetsmässigt.

I övrigt är jag alltså en sådan här stundvis engelsktalande person (även om framför allt den äldsta börjar förstå lite för mycket
för att det ska vara riktigt hållbart). Egentligen tycker jag inte att det är jättetrevligt, men den praktiska aspekten får väga över. Jag känner igen situationerna från många här - när det rör godsaker (”ska vi köpa pizza idag?”, ”Köp choklad åt mig!”, ”Vad sägs om glass?” - där nyckelordet i varje mening för den delen har en omskrivning på engelska för att den inte ska snappas upp ), om vi ska göra något roligt (”hinner vi med Gröna Lund den här veckan?”) men också saker som skulle kunna oroa (”hörde du att de rånade två barn på deras ipads i *område nära oss*”) eller som är bra att veta för att inte orsaka ytterligare vändor katastrofhumör (”vi har precis haft ett jättebråk, be gentle!”) eller sådant som den ena av dem sagt i förtroende men inte vill att den andra ska få veta om (men som den som berättat vill att båda föräldrarna ska veta).

 

[Sedna]

Än så länge tror jag inte mitt/mina barn reagerar alls. Glass reagerar han på, men inte ice cream. I en diskussion mellan oss vuxna han egentligen inte lyssnar på. Det är ju inte så att han frågar vad det blir för mat och vi svarar ice cream. Långa diskussioner har vi inte på ett annat språk, däremot som han inte förstår eller tappar intresset för (tex politik). Vi undviker dock att bli osams framför honom. Att säga att man måste diskutera kattköp ordentligt är en helt annan sak (och en lärdom) snarare än att undvika tjat och/eller sammanbrott pga väntan på/avsaknad av glass. Även utan att ha nåt särskilt krångligt barn.

När det är lämpligt att sluta har jag faktiskt inte reflekterat över. Tänker att det ger sig lite beroende på när han lär sig förstå och resonera mer.

Det här med att bli osams inför barnen borde nästan få bli en egen tråd, för det tycker jag är så intressant.

Jag pratar definitivt inte ”över huvudet” på mina barn, 5 och 8, inför dem - inte på svenska i alla fall . Jag tror att man rätt naturligt slutar med det när de kommit till en viss punkt språk- och integritetsmässigt.

Ja jag tänker också att det är sådant som kommer naturligt, men vet inte om det gör det för alla?

Tycker jag ofta träffar vuxna som pratar över huvudet på sina äldre förskolebarn. Tillsynes helt omotiverat då barnet har ett tillräckligt utvecklat språk för att bli pratad med och inte om.

Integritet är ju individuellt. Mitt barn visade som nybliven tvååring att hon inte uppskattade att bli pratad över huvudet på. Jag tyckte det var uppenbart att hon inte uppskattade det, men det var inte lika tydligt för t.ex hennes pappa. Har varit flera gånger som jag känt mig tvungen att be andra vuxna att respektera barnet och prata till henne istället. Att prata över huvudet på en tvååring verkar nämligen vara mer regel än undantag.

 

[Araminta]

Det här med att prata om sig själv i tredje person, jag har uppfattat det som att det underlättar för barnet eftersom språklig reflexivitet (osäker på termen här, men fenomenet att ”jag” kan vara både ”mamma”, ”jag”, ”Xs sambo”, ”Ys dotter” osv) är rätt svår för små språknybörjare. @Araminta kanske vet mer?

Jag är inte helt säker faktiskt. Pronomen är inte helt enkelt för mindre barn, många 2-3 åringar benämner sig själva med förnamn tex. Huruvida det hjälper språkförståelsen att använda tredje person om sig själv vet jag inte. Det är ingenting vi uttryckligen rekommenderar men jag kan inte uttala mig längre än så.