Prata med en vägg

Fast samtidigt har man ett ansvar över sitt eget liv man inte kan lägga över på någon annan. Ja, jag vet allting om normaliseringsprocessen och hur komplicerat det är med våld i nära relationer, men denna tråden handlar så vitt vi vet inte om våld.

Det finns dock olika sätt att uttrycka sig.
Sen så stämmer inte att man blir behandlad som man tillåter annat än att man kan lämna. Det är INTE så att man genom att inte tillåta en viss behandling eller beteende alltid kan få personen att ändra sig och istället välja en alternativ behandling. Dvs det går inte alltid förändra människor.

Så som sagt. Mycket olyckligt uttryckt om personen menade "du kan välja att gå". Menade personen inte det utan "du kan få honom att ändra sig" så pratar personen skit.
 
Det verkar inte vara ett särskilt positivt förhållande och jag skulle inte sätta mycket tilltro till att det skulle vända för det bättre. Du kan enbart svara själv på vad som är rimligt och om du tycker förhållandet är eller kan bli positivt.
 
Precis, psykisk misshandel är minst lika illa som fysisk misshandel och inget av det är något som beror på den som blir utsatt, lika lite som inget av det i de flesta fall "bara" är att lämna hur enkelt som helst.

Men de som uttrycker sig sådär, har ju inte en susning om vad det innebär att vara den som är utsatt.
Precis, jag läser ts som att det är psykist våld. Mannen byter konsekvent samtalsämne när ts vill diskutera det hen upplever som problem i förhållandet och mannen orkar inte vara snäll. Stora varningsklockor för psykiskt våld där.
 
Om du vill stanna i förhållandet tycker jag att du ska tala om för honom vilka villkor du har för att vara kvar. Som att han lyssnar på dig när du pratar och tar dig på allvar när du vill prata, att han beter sig som en vettig och anständig människa. Vill han få bete sig precis så illa som han vill får han göra det utan dig. Att det är normalt att höra av sig när man sagt att man ska det.

Sättet du beskriver att han bemöter dig på är en härskarmetod. Att trycka ner dig för att du ska känna dig dålig och som om du gjort något fel. Att han vill att du ska be om förlåtelse för att du visade omtanke på enligt honom fel sätt är grovt och verkligen värt att reagera på. Att han säger att han inte orkar vara snäll längre är också ett sätt att hota dig för att du ska vara honom till lags.

Jag tycker att du ska fundera ordentligt på vad relationen ger dig för positivt och vilka för- respektive nackdelar du får av att vara kvar.
 
Bor med en man som så fort jag vill prata om problem i vår relation så avleder han mig och börjar prata om vad han är missnöjd med. Alltid när jag vill prata. Han kommer aldrig vid något annat tillfälle och vill prata själv. Han vrider och vänder på ord så att i slutänden är det mig det är fel på.

Det har faktiskt funnits en period på ca 4 år som han var underbar. Jag kände mig avslappnad, vi hjälptes åt hemma och kunde prata innan irritation uppstod. Vi bråkade aldrig. Vi t om gifte oss. Vi var ett team. Jag borde förstått att detta inte skulle vara för evigt. En dag sa han " jag orkar inte vara snäll längre".

Nu i helgen skulle han jobba sen eftermiddag. Han sa att han skulle ringa om en stund när han visste hur länge han skulle jobba. Men han ringde inte. Det blev sent så jag ringde och sa att jag inte orkar vänta längre. Att han kunde äta något på vägen hem för att jag orkar inte laga mat. Jag hade tvättat, städat och tagit hand om husdjuren. Jag gick och la mig.
Nästa dag kommer jag hem från jobbet. Han är sur. Frågade om han var sur för att jag inte lagat mat dagen innan. Nä men "du kunde ha ringt innan du kom hem och handlat på vägen". Han var ju tvungen att handla. Den mat han börjat laga slängde han och åkte iväg för att äta ute istället.

Så var det igång igen. Den här gången gällde det att jag aldrig frågar hur han mår. Då sa han "hade du tyckt om att jag sa till dig att du ser sliten, ful och gammal ut". Senast jag gjorde det så sa jag " du ser sliten ut, du kanske ska jobba mindre". Då jobbade han minst 12 timmar per dag mån-fre. Då blev han jättearg. Jag hade sagt det på fel sätt. Förklarade då att jag sa det av omtanke. Sa också att jag i fortsättningen inte ska lägga mig i hur han mår.

Nu har han tydligen glömt det tillfället. Jag nämnde det och får höra att det var ett påstående och inte en fråga.Suck.

Nu tar han lite mer ansvar för husdjuren men inget annat. Jag tror att han vill att jag ska be om förlåtelse. Han sätter sig ner och väntar tyst på något, sen går han.

Tack för att ni läste behövde skriva av mig.
Varför har du inte redan lämnat honom?
 
Varför har du inte redan lämnat honom?
Därför hon kanske är rädd. Rädd för att vara ensam, rädd för att ekonomin inte kommer att fungera, kanske blir det ännu värre om hon lämnar. Vi vet inte. Hon kanske har gemensamma barn med mannen som hon är orolig för. Då är nog bättre att skriva som @Petruska gör, fråga varför hon väljer att skriva en sådan här tråd, vad hon vill ha hjälp med. Annars riskerar vi bara att hon går i försvar och stannar kvar.
 
Fast samtidigt har man ett ansvar över sitt eget liv man inte kan lägga över på någon annan. Ja, jag vet allting om normaliseringsprocessen och hur komplicerat det är med våld i nära relationer, men denna tråden handlar så vitt vi vet inte om våld.
Nej, jag tänker inte på normaliseringsprocessen och jag tänker inte på våld. Jag tänker på det väldigt otrevliga och skuldbeläggande uttrycket att "man blir behandlad som man tillåter andra att behandla en". Som om det är ditt fel om jag är trist och respektlös mot dig.

Det är helt enkelt inte så att vi har vårt öde i den hand till den grad som den sortens uttyck gör gällande.
 
Bor med en man som så fort jag vill prata om problem i vår relation så avleder han mig och börjar prata om vad han är missnöjd med. Alltid när jag vill prata. Han kommer aldrig vid något annat tillfälle och vill prata själv. Han vrider och vänder på ord så att i slutänden är det mig det är fel på.

Det har faktiskt funnits en period på ca 4 år som han var underbar. Jag kände mig avslappnad, vi hjälptes åt hemma och kunde prata innan irritation uppstod. Vi bråkade aldrig. Vi t om gifte oss. Vi var ett team. Jag borde förstått att detta inte skulle vara för evigt. En dag sa han " jag orkar inte vara snäll längre".

Nu i helgen skulle han jobba sen eftermiddag. Han sa att han skulle ringa om en stund när han visste hur länge han skulle jobba. Men han ringde inte. Det blev sent så jag ringde och sa att jag inte orkar vänta längre. Att han kunde äta något på vägen hem för att jag orkar inte laga mat. Jag hade tvättat, städat och tagit hand om husdjuren. Jag gick och la mig.
Nästa dag kommer jag hem från jobbet. Han är sur. Frågade om han var sur för att jag inte lagat mat dagen innan. Nä men "du kunde ha ringt innan du kom hem och handlat på vägen". Han var ju tvungen att handla. Den mat han börjat laga slängde han och åkte iväg för att äta ute istället.

Så var det igång igen. Den här gången gällde det att jag aldrig frågar hur han mår. Då sa han "hade du tyckt om att jag sa till dig att du ser sliten, ful och gammal ut". Senast jag gjorde det så sa jag " du ser sliten ut, du kanske ska jobba mindre". Då jobbade han minst 12 timmar per dag mån-fre. Då blev han jättearg. Jag hade sagt det på fel sätt. Förklarade då att jag sa det av omtanke. Sa också att jag i fortsättningen inte ska lägga mig i hur han mår.

Nu har han tydligen glömt det tillfället. Jag nämnde det och får höra att det var ett påstående och inte en fråga.Suck.

Nu tar han lite mer ansvar för husdjuren men inget annat. Jag tror att han vill att jag ska be om förlåtelse. Han sätter sig ner och väntar tyst på något, sen går han.

Tack för att ni läste behövde skriva av mig.

Jag tycker att jag ser att ni är inne i en fas då allt är jobbigt, ni trätar och går o bär på ilska och irritation mot varandra, tar illa upp av minsta grej och tycker rent ut sagt inte om varandra. Just nu. Behöver inte vara så jämt. Men frågan är hur ni gör nu.

Jag tycker det är enormt mycket "orkar inte" i din text, och mycket av att den ena är sur för att den andra inte har handlat/lagat mat mm. O så skriver du att han har jobbat 12 timmar 3 dagar i sträck. :eek:
Är det inte så att ni är helt utmattade båda två, orkar ingenting, o att det går ut över varandra?
Går det att förändra något? Jobba annorlunda? Lägga upp handling/matlagning annorlunda? Något måste ni göra, för att om ni fortsätter såhär kommer ni bara att bli mer o mer trötta på varandra o då går det inte att komma framåt.

Jag har varit ihop med samma i 30 år och det är inte roligt jämt, men kommer man in i en fas då det inte är bra måste man göra något för att bryta det, annars blir det nedåtgående spiral för hela slanten.
 
Därför hon kanske är rädd. Rädd för att vara ensam, rädd för att ekonomin inte kommer att fungera, kanske blir det ännu värre om hon lämnar. Vi vet inte. Hon kanske har gemensamma barn med mannen som hon är orolig för. Då är nog bättre att skriva som @Petruska gör, fråga varför hon väljer att skriva en sådan här tråd, vad hon vill ha hjälp med. Annars riskerar vi bara att hon går i försvar och stannar kvar.
Men det är väl bättre att TS svarar som vet?
Riskerar att hon går i försvar, så man måste gå som katten runt het gröt? Tycker det låter lite märkligt. Förmodligen kan TS tänka själv utan att gå i försvar och dra slutsatser (oavsett vad de gäller) bara för att man frågar en fråga.
 
Tack alla. Ville bara höra vad andra tyckte samt om det är mitt fel. Jag sträckte ut en hand för samtal och han slog bort den. Jag tänker att han vill inte lösa något problem utan han vill bli av med mig.
Tackar ödmjukast för alla svar.
 
Tack alla. Ville bara höra vad andra tyckte samt om det är mitt fel. Jag sträckte ut en hand för samtal och han slog bort den. Jag tänker att han vill inte lösa något problem utan han vill bli av med mig.
Tackar ödmjukast för alla svar.
Buke är en rätt bra kompis vid relationsbekymmer. Det finns många erfarenheter och många kloka personer.

Önskar dig allt gott.
Om du vill får du gärna fortsätta hålla oss uppdaterade i vad som sker framöver.
 
Det låter onödigt hårt att säga att man blir behandlad så som man tilllåter, dvs att man själv ska sätta stopp. Skuldbeläggande.

Desvärre är det just så att blir man illa behandlad så finns det inget annat. Hur hopplöst svårt det än är, så är det precis där det måste hända.
Ofta har omgivningen redan sagt det, men så tänker man " men det kan ju bli bättre, han har lovat att bättra sig" och så blir det allt mer normaliserat. För inte blir det bättre.

Det ÄR den som blir illa behandlad som måste lämna, för ingen annan kan göra det åt de.
 
Det låter onödigt hårt att säga att man blir behandlad så som man tilllåter, dvs att man själv ska sätta stopp. Skuldbeläggande.

Desvärre är det just så att blir man illa behandlad så finns det inget annat. Hur hopplöst svårt det än är, så är det precis där det måste hända.
Ofta har omgivningen redan sagt det, men så tänker man " men det kan ju bli bättre, han har lovat att bättra sig" och så blir det allt mer normaliserat. För inte blir det bättre.

Det ÄR den som blir illa behandlad som måste lämna, för ingen annan kan göra det åt de.

Och den som blir illa behandlad får sannerligen inte lättare att lämna om inte bara hemma utan även av omgivningen får hen höra att hen får det hen förtjänar, hen har sig själv att skylla för att det händer. Varför hjälpa till att hålla det trycket på personen, att om det inte vore för att hen är så [brist] så skulle hen aldrig ha råkat ut för det? Hjälper det? Gör det att den som är utsatt känner sig starkare, så att den kan bryta sig loss nu när den inte klarade det innan man var där och i "ditt eget fel"-såret? Den som är nedbruten, rädd eller uppgiven, den blir starkare, tryggare eller hoppfullare av att få höra att anledningen att hen har det som hen har det är för att hen själv har orsakat det?

Eller handlar det om att den som säger det ska få känna sig överlägsen?
 
Och den som blir illa behandlad får sannerligen inte lättare att lämna om inte bara hemma utan även av omgivningen får hen höra att hen får det hen förtjänar, hen har sig själv att skylla för att det händer. Varför hjälpa till att hålla det trycket på personen, att om det inte vore för att hen är så [brist] så skulle hen aldrig ha råkat ut för det? Hjälper det? Gör det att den som är utsatt känner sig starkare, så att den kan bryta sig loss nu när den inte klarade det innan man var där och i "ditt eget fel"-såret? Den som är nedbruten, rädd eller uppgiven, den blir starkare, tryggare eller hoppfullare av att få höra att anledningen att hen har det som hen har det är för att hen själv har orsakat det?

Eller handlar det om att den som säger det ska få känna sig överlägsen?


Nej, inget om att "hen får vad hen förtjänar" utan att eländet kan inte sluta om hen inte försöker bryta loss. Stannar man, så slutar det aldrig.

Man gör inte heller någon en tjänst genom att låta de tro att relationen med deras manipulativa partner kan lösa sig på nåt annat sätt.
 
Det låter onödigt hårt att säga att man blir behandlad så som man tilllåter, dvs att man själv ska sätta stopp. Skuldbeläggande.

Desvärre är det just så att blir man illa behandlad så finns det inget annat. Hur hopplöst svårt det än är, så är det precis där det måste hända.
Ofta har omgivningen redan sagt det, men så tänker man " men det kan ju bli bättre, han har lovat att bättra sig" och så blir det allt mer normaliserat. För inte blir det bättre.

Det ÄR den som blir illa behandlad som måste lämna, för ingen annan kan göra det åt de.
Jag tycker att problemen med uttrycket "du blir behandlad som du tillåter att bli behandlad" är mycket värre än så.

Dels är det skuldbeläggande, inte minst vid riktigt svåra fall, tex misshandlade kvinnor som inte lämnar. Uttrycket säger att (så länge hon stannar) är det hennes fel att han slår henne. Vart tog HANS ansvar för sina handlingar vägen?

Dels blir uttrycket skrytsamt om alla vi sam har det rätt bra i livet använder det. Som om det vore vår förtjänst att vi blir väl behandlade! Så är det inte. Det är inte tack vare mig som min partner är schysst mot mig. Det är hen för att hen ÄR schysst. Jag varken tillåter eller förbjuder det. Det handlar inte om mig hurdana andra är.

Uttrycket betyder också att tex personer som blir mobbade på jobbet själva bär ansvaret för det.

Och uttrycket antyder en extrem individualism: JAG styr den värld jag lever i. Så är det helt enkelt inte. Andra människor gör som de tycker oavsett dig, mig eller TS.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! Vill väll mest skriva av mig. Jag och mitt nu ex hade varit tillsammans i 4 år och bott ihop i 3 år. Jag hade ett samtal med...
Svar
6
· Visningar
969
Senast: cewe
·
Skola & Jobb Jobbar nu på ett äldreboende, det är samma människor, samma rutiner, dag ut och dag in, och allt sker mellan 4 väggar. Såklart händer... 2
Svar
22
· Visningar
1 328
Relationer Jag fick en fråga från min partner här om dagen, som gjorde mig lite bestört... Han frågade vad jag skulle med honom till om det inte är... 2
Svar
31
· Visningar
2 921
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och... 2
Svar
21
· Visningar
1 284
Senast: Cattis_E
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2025
  • Dalmatiner
  • Uppdateringstråd 31

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp