Cambrie
Trådstartare
Inte ofta nu för tiden som jag är på Buke, men nu behöver jag verkligen ha lite hjälp och ventilera lite här.
I juli flyttade vi till Malta och har alltså bott här i fyra månader, sambons föräldrar tycker det är roligt, de får ju mer eller mindre gratis semester och de förstår våra fördelar med att flytta hit.
Min mamma däremot, är en riktig energikrävande person som har varit jättenegativ hela tiden. När vi sa upp huset vi hyrde i Sverige tog det hus i helvete och hon skrek att "Den där utlandsflytten har stigit er åt huvudet". Jag tror att hon någonstans levt i sin värld att vi inte skulle flytta utomlands trots att det inte var något som bestämdes över en dag, utan vi planerade för det i över ett år i förväg.
Vi har som sagt nu bott här i fyra månader och trivs så förbaskat bra, för första gången i mitt vuxna liv har jag vänner som verkligen vill umgås med mig, barnen har vänner och har lärt sig nästan flytande engelska på den här korta tiden, jag gör något som jag verkligen trivs med genom att plugga internationella relationer och Nordafrikastudier på distans och dessutom undervisar jag i engelska och svenska nere i flyktinglägren där många flyktingar som sedan slussas genom Europa sitter.
Hela familjen trivs riktigt riktigt bra och att flytta hem innan barnen börjar skolan finns inte på kartan för mig.
Dock - det finns ett problem. Min mamma. Varje gång man pratar med henne är det negativa torner. Nu sa jag till mamma idag att vi kommer att skriva ut oss ur Sverige inom någon månad och det tog hus i helvete. Igen. Att jag har sagt till henne att det är lag på att skriva ut sig, så fort man vet hur länge vistelsen blir, förstår hon inte... Hon tror liksom att bara för att man skriver ut sig ur Sverige så avsäger man sig medborgarskap och allting, det spelar ingen roll att jag talar om för henne att det inte riktigt så det fungerar.
Sedan kommer replemangen: -Du har stulit mina barnbarn...
Det gör ont att höra när hon i själva verket har mycket att bidra till själv att vi har flyttat. På de tre åren vi bodde i Dalarna, bara några mil från henne, kom hon till exempel aldrig till oss för att vara barnvakt för det orkade hon inte (det är bara ett år mellan barnen så visst kan de vara rätt tuffa), vi hade INGET socialt nätverk alls, hon var barnvakt ibland men förutsättningarna då var att hon fick vara det hemma hos sig (5 mil) och bara åt ett barn åt gången, vilket innebär att vi till exempel aldrig kunde gå ut och äta, dels för vi alltid hade ett barn kvar, dels för att det inte var värt att köra 20 mil för besväret.. Här är det lättare och vi har en nanny som kan hoppa in om vi vill gå ut och äta någon kväll eller vill gå på något annat.
Jag tycker inte heller det borde vara så svårt för henne att komma och hälsa på, men hon vägrar. Jag har till och med sagt att jag kan betala biljetterna i december åt henne, de skulle gå på 500 spänn, men som sagt, hon vägrar. Hon är flygrädd, hon vågar inte lämna karln hon har, hon är för osäker för att resa själv (till grejen hör att varken Skavsta eller Maltas flygplatser är några metropoler) och så vidare.
Jag har bett henne skaffa Skype för att kunna hålla kontakten med barnbarnen, men hon kan inte. Hon anser sig själv vara för dum i huvudet för att lära sig hur det fungerar.
Resultatet blir liksom att hon inte har någon kontakt med barnbarnen eftersom de, 4 och 3 år om några månader, inte har något större intresse att prata i telefonen utan vill se bild på mormor, det får de ju göra med farmor (som de skypar med ett par dagar i veckan).
Jag vet inte, samtidigt som det tar så jädra mycket energi att prata med henne, jag har det ju så bra annars här, så kan jag inte låta bli att tycka synd om henne och känna en viss del irritation. Enligt henne är hennes barnbarn det viktigaste i hennes liv, men är det bara upp till mig att de ska hålla kontakten då?
Vi hade kunnat åka hem över jul men det gick inte för mamma eftersom hon och hennes gubbe bara bor i en tvåa (trångt med en hel familj) och hon lovat ut sin lägenhet i stan (trea) till brorsan som är singel men vägrar bo med oss och inte kan bo hos mamma och hennes gubbe, och mamma ifrågasätter inte det alls (han pluggar annars, därför är han bara hemma på loven).
Ghaa... Sliter mitt hår över det här och mår jättedåligt över den här situationen. Vad gör man med folk som bara tar på offerkoftorna och tycker synd om sig själva och vägrar göra något åt situationen???
I juli flyttade vi till Malta och har alltså bott här i fyra månader, sambons föräldrar tycker det är roligt, de får ju mer eller mindre gratis semester och de förstår våra fördelar med att flytta hit.
Min mamma däremot, är en riktig energikrävande person som har varit jättenegativ hela tiden. När vi sa upp huset vi hyrde i Sverige tog det hus i helvete och hon skrek att "Den där utlandsflytten har stigit er åt huvudet". Jag tror att hon någonstans levt i sin värld att vi inte skulle flytta utomlands trots att det inte var något som bestämdes över en dag, utan vi planerade för det i över ett år i förväg.
Vi har som sagt nu bott här i fyra månader och trivs så förbaskat bra, för första gången i mitt vuxna liv har jag vänner som verkligen vill umgås med mig, barnen har vänner och har lärt sig nästan flytande engelska på den här korta tiden, jag gör något som jag verkligen trivs med genom att plugga internationella relationer och Nordafrikastudier på distans och dessutom undervisar jag i engelska och svenska nere i flyktinglägren där många flyktingar som sedan slussas genom Europa sitter.
Hela familjen trivs riktigt riktigt bra och att flytta hem innan barnen börjar skolan finns inte på kartan för mig.
Dock - det finns ett problem. Min mamma. Varje gång man pratar med henne är det negativa torner. Nu sa jag till mamma idag att vi kommer att skriva ut oss ur Sverige inom någon månad och det tog hus i helvete. Igen. Att jag har sagt till henne att det är lag på att skriva ut sig, så fort man vet hur länge vistelsen blir, förstår hon inte... Hon tror liksom att bara för att man skriver ut sig ur Sverige så avsäger man sig medborgarskap och allting, det spelar ingen roll att jag talar om för henne att det inte riktigt så det fungerar.
Sedan kommer replemangen: -Du har stulit mina barnbarn...
Det gör ont att höra när hon i själva verket har mycket att bidra till själv att vi har flyttat. På de tre åren vi bodde i Dalarna, bara några mil från henne, kom hon till exempel aldrig till oss för att vara barnvakt för det orkade hon inte (det är bara ett år mellan barnen så visst kan de vara rätt tuffa), vi hade INGET socialt nätverk alls, hon var barnvakt ibland men förutsättningarna då var att hon fick vara det hemma hos sig (5 mil) och bara åt ett barn åt gången, vilket innebär att vi till exempel aldrig kunde gå ut och äta, dels för vi alltid hade ett barn kvar, dels för att det inte var värt att köra 20 mil för besväret.. Här är det lättare och vi har en nanny som kan hoppa in om vi vill gå ut och äta någon kväll eller vill gå på något annat.
Jag tycker inte heller det borde vara så svårt för henne att komma och hälsa på, men hon vägrar. Jag har till och med sagt att jag kan betala biljetterna i december åt henne, de skulle gå på 500 spänn, men som sagt, hon vägrar. Hon är flygrädd, hon vågar inte lämna karln hon har, hon är för osäker för att resa själv (till grejen hör att varken Skavsta eller Maltas flygplatser är några metropoler) och så vidare.
Jag har bett henne skaffa Skype för att kunna hålla kontakten med barnbarnen, men hon kan inte. Hon anser sig själv vara för dum i huvudet för att lära sig hur det fungerar.
Resultatet blir liksom att hon inte har någon kontakt med barnbarnen eftersom de, 4 och 3 år om några månader, inte har något större intresse att prata i telefonen utan vill se bild på mormor, det får de ju göra med farmor (som de skypar med ett par dagar i veckan).
Jag vet inte, samtidigt som det tar så jädra mycket energi att prata med henne, jag har det ju så bra annars här, så kan jag inte låta bli att tycka synd om henne och känna en viss del irritation. Enligt henne är hennes barnbarn det viktigaste i hennes liv, men är det bara upp till mig att de ska hålla kontakten då?
Vi hade kunnat åka hem över jul men det gick inte för mamma eftersom hon och hennes gubbe bara bor i en tvåa (trångt med en hel familj) och hon lovat ut sin lägenhet i stan (trea) till brorsan som är singel men vägrar bo med oss och inte kan bo hos mamma och hennes gubbe, och mamma ifrågasätter inte det alls (han pluggar annars, därför är han bara hemma på loven).
Ghaa... Sliter mitt hår över det här och mår jättedåligt över den här situationen. Vad gör man med folk som bara tar på offerkoftorna och tycker synd om sig själva och vägrar göra något åt situationen???
