Psykologiskt grubbel

[mandalaki]

Jag går i självrannsakans tider och skulle behöva lite hjälp på traven.

Jag har varit med om något som fått mig att reagera starkt, det har gjort mig upprörd och ledsen.

Som alltid när jag får så där starka jobbiga reaktioner så tänker jag bakåt: "att jag reagerar så starkt innebär förmodligen att det handlar om tidiga, olösta upplevelser. Vad i min uppväxt liknar det som hänt/det jag känner nu?"

Jag tror mig ha hittat svaret. Det som fått mig i gungning nu går tillbaka på något som jag vet är en svår och olöst knut från min barndom. Jag förstår alltså vad min nuvarande reaktion beror på och det känns bra.

Men: hur går jag vidare? Hur använder jag den här vetskapen för att må bättre igen, för att upprördheten ska lägga sig? Teoretiskt kan jag tänka "Hallå, du är vuxen nu, du kan göra andra val, dina tidiga upplevelser behöver inte styra dig." Men det är teoretiskt, med intellektet. Jag känner det inte och jag mår inte bättre av det.

Så: någon som har några kvalificerade tips på hur man får nån praktisk jävla nytta av självinsikter?

 

[MiniLi]

Sv: Psykologiskt grubbel

Insikter hjälper en sällan mer än möjligen med lite förståelse och acceptans för ens eget fungerande.

Vad du behöver göra för att inte längre besväras av den där knuten är ju svårt att säga när man inte vet vad det handlar om.
Du kanske behöver hjälp med att exponera dig för minnen du helst inte tänker på?
Du kanske behöver plocka fram vilka känslor som egentligen finns inom dig relaterat till knuten?
Du kanske behöver acceptera svåra saker kring dig själv och andra?
etc.

Oavsett så tror jag att det kan vara svårt att göra på egen hand. Så om du verkligen vill göra något mer med den där insikten kanske det är läge att söka upp lämplig terapeut?

 

[Sleepy]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jag har varit med om något som fått mig att reagera starkt, det har gjort mig upprörd och ledsen... att jag reagerar så starkt innebär förmodligen att det handlar om tidiga, olösta upplevelser... svår och olöst knut från min barndom.

Hur använder jag den här vetskapen för att må bättre igen, för att upprördheten ska lägga sig?

Kvalificerade tips? Inte vet jag. Men beklagar att du mår dåligt, vad det nu än handlar om.

Vet inte om du blir betjänt av att rota i barndomen när nåt händer dig. Det som hände då tror jag är bättre att titta på en dag när du mår bra. Att du reagerar starkt nu kan väl vara en helt ok reaktion? Blir du upprörd och ledsen så blir du; behöver inte vara nåt fel i det. Hantera den nuvarande situationen istället för att lägga sten på börda.

 

[tanten]

Sv: Psykologiskt grubbel

Insikt är bra. Att se hur man reagerar och begripa varför.

Sedan är det ju så att vi har inkörda spår i hjärnan. När du reagerar så gör du det längs en gammal känd stig.

När reaktionen är på väg eller du vet att den kommer (vilket du väl lärt dig med tiden?) så följ inte den gamla vanliga vägen. Den som leder till den gamla vanliga reaktionen. Byt väg.

Jag gick flera år hos en fantastisk terapeut som var noga med att hejda mig varje gång jag började ätla och komma in i fel tankar.

Svårt att göra på egen hand. Kanske någon timme hos en yrkesman/kvinna skulle hjälpa dig?

 

[Petruska]

Sv: Psykologiskt grubbel

Om vi antar att den jobbiga saken inte går att direkt påverka (möjligen tänka annorlunda om, men inte påverka i konkret mening) och att barndomsgrejen inte heller går att påverka, så tänker jag att man istället kan ägna sig lite åt sin reaktion. Och åt att trotsa eller utmana den.

Nu vet jag inte hur du reagerar, men själv reagerar jag på i stort sett livets alla motgångar på samma vis: jag blir ännu mer benägen att dra mig undan människor än annars, jag blir ännu mer rädd för att förlora kontrollen än annars (typexempel är att köra fel/vilse med bilen eller känna att jag tappar kontrollen över hästen när jag rider) och jag blir - löjligt nog - ännu mer agorafobisk än jag alltid är. Det sista är ett reellt problem när man tillbringar stor del av sin tid i det platta, öppna jordbrukslandskapet. Jag blir alltså rädd för en massa saker som svar på allt, egentligen.

Och då tycker jag på något sätt att jag löser eller kommer till rätta med det där första problemet genom att utmana den där ökade rädslan som är reaktionen på det första problemet. Så jag utmanar, gör de skrämmande sakerna, och stannar kvar lite i känslan det väcker. Känner lite på den känslan, så att säga. Är lite i den.

Jag tycker att det hjälper mig att återfå fast mark under fötterna.

 

[mino]

Sv: Psykologiskt grubbel

Kanske kan det hjälpa att undersöka alternativa sätt att tolka och hantera situationen? Nästan inget är man med nödvändighet tvungen att må dåligt för (undantaget om en närstående dör oväntat, möjligtvis). Jag har tex en vän som jobbar i ett kreativt yrke och hon är så trygg och säker i sin egen kompetens. De gånger hon har blivit uppsagd (och det är 3-4 gånger under de 10 år jag känt henne) så går hon alltid helt värdigt ur situationen och är helt inställd på att så här ser det ut i min bransch och den där chefen gillade tydligen inte mig men det var hans problem. Det tycker jag kan hjälpa, att man hittar alternativa sätt att reagera på och att man kan vägra att ta emot känslor av utsatthet. Man behöver inte alltid ta in. Och man kan utnyttja sin vuxenmakt, man är inte maktlös, saker går att göra.

Sen kan det vara svårare att hantera när det gäller någon annan som blir utsatt. Det drog igång oerhört starka känslor hos mig när min dotter hade några veckor då hon hamnade i kläm i förskoleklassen. Där har jag inga svar förutom att försöka undersöka i detalj om det man går igång på är så illa som ens känslor föreställer sig och om det är så illa för den man bekymrar sig för som man tror.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Tack allihop, det är guld värt vad ni skriver, jag får nya tankar av er alla.

Får dock be att återkomma med noggrannare svar, jag har sådan huvudvärk just nu att jag inte orkar fokusera på skärmen.

 

[Tingeling]

Sv: Psykologiskt grubbel

Alla är ju olika med olika sätt att hantera knutar på.
Jag kan bara dela med mig om hur jag fungerar:

Knuten har hänt, det är för jävligt, MEN jag kan inte göra något åt det nu,
det som har hänt har hänt. Jag lever NU och mitt liv är värt att leva här och framåt. OM jag ska kunna göra det så måste jag släppa knuten och acceptera det som har hänt. Jag behöver inte tycka att det är ok för det, men den ska INTE få påverka mitt liv.

Låter säkert som "om det skulle vara så lätt", men vet du vad, det är lätt, man måste bara bestämma sig för att man besitter kraften att övervinna knuten.
Jag är starkare än min knut! Ha!
Och tro mig, jag har haft knutar i mitt liv.

Kram.

 

[Petruska]

Sv: Psykologiskt grubbel

A Jag lever NU och mitt liv är värt att leva här och framåt. OM jag ska kunna göra det så måste jag släppa knuten och acceptera det som har hänt. Jag behöver inte tycka att det är ok för det, men den ska INTE få påverka mitt liv.

Men om man tex själv har gjort något man i efterhand inser var rätt dumt gjort (eller åtminstone varit delaktig i att något dumt inträffade på något sätt) - på vilket sätt är då den bästa strategin att INTE låta det skedda påverka sitt liv - om man nu lyckas med det? Hur lär man sig då något alls av det inträffade?

 

[EmmaW]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jag har haft liknande problem och jag har gått i terapi hos en kbt inriktad kurator och fått hjälp att se och känna den gamla händelsen i min barndom för att kunna förstå varför jag reagerar som jag gör i dag på en del händelser och genom att göra det kan jag också ändra om mitt agerande i dag när nya händelser dyker upp. Jag har en ganska rörig uppväxt med våld och frånvarande föräldrar och sånt men har fått lära mig att inte rota för mycket i det förflutna med risk för att stanna och bli bitter eller nåt utan att focusera framåt och sätta framtida mål. Så att bearbeta och förstå en viss händelse i ens barndom kan vara bra, att försöka förstå allt om man har en sån uppväxt som jag är nog mer förödande än läkande utan man får lämna det vid det var en hemsk/fruktansvärd grej lixom. Hoppas du förstår vad jag menar

 

[mino]

Sv: Psykologiskt grubbel

Hela diskussionen blir så hypotetisk. Men ett sätt att närma sig det som är jobbigt är väl just det du var inne på ovan att man kan reflektera över sin självbild och hur händelsen rör upp och stör självbilden. Både "offerrollen" och "förövarrollen" kan skava rätt rejält mot den starka, omtyckta, hyggliga, etc, person man vill se sig som. Det kanske möjligtvis kan vara lite nyttigt att få en lite mer sund självbild där både bra och dåligt får plats och där det är okej och kanske rentav rimligt att det ibland blir fel och man kan inte kontrollera hela världen. Man kan ju lära sig något utan att absolut behöva må dåligt över det, alltså.

 

[Fan of Bill]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jag har gjort många dumma saker i mitt liv, men en gång gick jag så otroligt långt över gränsen och det blev så skrämmande fel att jag blev riktigt rädd för mig själv. För vad jag var kapabel till. Det hände nåt i mig där och då och efteråt ändrade jag mig i sättet. Till det bättre.

Jag kan inte säga hur eller vad, men jag ville aldrig mer uppleva mig själv på det sättet. Och det har jag inte gjort heller

 

[Tingeling]

Sv: Psykologiskt grubbel

Men om man tex själv har gjort något man i efterhand inser var rätt dumt gjort (eller åtminstone varit delaktig i att något dumt inträffade på något sätt) - på vilket sätt är då den bästa strategin att INTE låta det skedda påverka sitt liv - om man nu lyckas med det? Hur lär man sig då något alls av det inträffade?

Jag tycker inte att man ska förtränga saker.
Har man själv gjort något som påverkat en annan människa,
så kanske det är en idé att be om förlåt till den personen.
Även om det gått trettio år, så tror jag att ett förlåt alltid är ett bra sätt.
Har man gjort något mot sig själv, så får man förlåta sig själv.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Mitt migränanfall är inte helt över, jag borde inte sitta här men känner att vill svara för era svar är så bra...

Du kanske behöver acceptera svåra saker kring dig själv och andra?
etc.

Hehe... jag läste det där på jobbet häromdagen. Gick strax därefter på toaletten och när jag funderade över precis den där meningen så brände det till i ögonen. Du träffade i mitt i mitt svåra.

Det jag kommit på när jag skapade tråden var det som sårat mig så just nu, tog så hårt för att det handlar om en del av min självbild. Inte hela självbilden, men en del. Jag har släpat med en "egenskap" från barndomen som jag avskyr hos mig, jag vill bara inte vara sån. Och jag uppfattade att en person just behandlat mig som om jag vore just sådan och då gick jag i däck.

Jag kanske inte kan göra mig av med den "egenskapen", jag kanske måste acceptera den? Och det är så jobbigt att jag alltså fick tårar i ögonen när jag läste vad du skrev

Sedan dess har jag upptäckt en komponent till i det här, och det är att jag havererar när jag upplever mig avvisad. Så klassiskt. Du som pluggat, vet du vad som sägs generellt om problem med att bli avvisad? Måste det bero på tidiga traumatiska avvisanden? Jag kan inte riktigt erinra mig några sådana.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Vet inte om du blir betjänt av att rota i barndomen när nåt händer dig. Det som hände då tror jag är bättre att titta på en dag när du mår bra.

:

Knuten har hänt, det är för jävligt, MEN jag kan inte göra något åt det nu,
det som har hänt har hänt. Jag lever NU och mitt liv är värt att leva här och framåt. OM jag ska kunna göra det så måste jag släppa knuten och acceptera det som har hänt. Jag behöver inte tycka att det är ok för det, men den ska INTE få påverka mitt liv.

Klart ni har rätt - men det är inte riktigt "rotar i barndomen" jag gör. Den kan jag ju inte göra mycket åt.

Det handlar mer om att när jag reagerar såhär starkt på något, då brukar jag alltid gå tillbaka för att försöka hitta vad som ligger bakom från början. Gick i psykodynamisk terapi för många år sedan, jag köper helt det tänkesättet.

Men sedan är det ju där med att omsätta sina insikter i praktisk handling också...

 

[Mixoman]

Sv: Psykologiskt grubbel

Har vi blivit avvisade eller övergivna i tidiga år så hänger det kvar, det visar anknytningsteorin entydigt i forskning över hela världen de senaste 20-30 åren. Det behöver inte handla om att bli helt lämnad åt sitt öde utan handlar mer om hur vi upplever det när vi är små, särskilt den preverbala tiden innan vi utvecklat vårt språk. Så det behöver inte ha varit någon särskilt traumatisk upplevelse rent objektivt sett från vuxenperspektiv. Däremot har man kanske som liten upplevt det som väldigt jobbigt.

Där har vi tittut-lekarna som första stadie. Mamma/Pappa gömmer sig bakom hörnet och tittar sen fram (försvinner men visar att de finns närvarande och inte lämnat för gott), det utvecklas sen vidare till längre stunder.

När du beskriver det som en egenskap blir jag nyfiken. Egenskaper går att bena ut till tankar, känslor och beteenden. Det är sällan skrivet i sten. Är det jobbiga tankarna som dyker upp? Är det känslorna som kommer? Eller är det hur du agerar och hur andra sen reagerar på det? (vilket då väcker nya tankar och känslor)

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Sedan är det ju så att vi har inkörda spår i hjärnan. När du reagerar så gör du det längs en gammal känd stig.

När reaktionen är på väg eller du vet att den kommer (vilket du väl lärt dig med tiden?) så följ inte den gamla vanliga vägen. Den som leder till den gamla vanliga reaktionen. Byt väg.

Stämmer med hur jag också tänker. Jag behöver bara hitta det där sättet att byta väg.

. Så att bearbeta och förstå en viss händelse i ens barndom kan vara bra, att försöka förstå allt om man har en sån uppväxt som jag är nog mer förödande än läkande utan man får lämna det vid det var en hemsk/fruktansvärd grej lixom. Hoppas du förstår vad jag menar

Ja, jag förstår vad du menar. Och det låter som om du fått väldigt bra hjälp.

Det känns lite som ett lyxproblem för jag hade en alldeles utmärkt kärleksfull barndom, såvitt jag kan minnas. Stabilt, inga trauman. Mina föräldrar var definitivt good enough. Men man kan ju få hål i självbilden ändå, tydligen, jag ser vad som bara var välment från deras sida men som fortfarande ställer till det för mig.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Och då tycker jag på något sätt att jag löser eller kommer till rätta med det där första problemet genom att utmana den där ökade rädslan som är reaktionen på det första problemet. Så jag utmanar, gör de skrämmande sakerna, och stannar kvar lite i känslan det väcker. Känner lite på den känslan, så att säga. Är lite i den.

Jag tycker att det hjälper mig att återfå fast mark under fötterna.

Om jag bara hade något att utmana... mer än mina egna destruktiva tankar. Men jag reagerar ju inte med några fobier eller liknande, jag blir bara ledsen.

 

[Asa_S]

Sv: Psykologiskt grubbel

Ibland kan insikten hjälpa bara för att den talar om varför man reagerar som man gör trots att det kanske inte finns anledning. Då behöver man inte älta sina känslor utan man förstår varifrån de kommer och så släpper man hela situationen. Det låter som om du använder insikten till att älta en eventuell ursprungshändelse istället för den nya situationen. Då hjälper inga insikter eftersom du mår lika dåligt oavsett vilken händelse du ältar. Det kan till och med göra saken värre eftersom du då har två händelser du måste hantera istället för en nyligt inträffad situation som du förstår din reaktion på och sedan kan släppa. Snurrigt känner jag, hoppas du förstår vad jag menar.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Där har jag inga svar förutom att försöka undersöka i detalj om det man går igång på är så illa som ens känslor föreställer sig och om det är så illa för den man bekymrar sig för som man tror.

Det är det jag försökt göra lite grand nu. Tvingat mig själv att vara kvar i den här känslan och funderat över om det måste vara så jävla illa, egentligen. Det handlar om en egenskap jag inte vill kännas vid, men om jag nu trots allt har den, so what? Vad är det värsta som kan hända?

Dessutom - jag kanske har helt fel. Min självbild kanske inte alls stämmer med andras bild av mig på den där känsliga punkten. Och jag kanske minns min barndom helt fel?

Det finns så många osäkra faktorer i det här att jag bara borde gå vidare ju...