Psykologiskt grubbel

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Så bra att du dök upp, du var en av dem jag hoppades skulle göra det när jag skapade tråden

Jag undrar vad jag kan ha upplevt som så avvisande... Jag minns det inte alls så, mina föräldrar var alltid där för mig. Tror jag.

Nja, egenskap och egenskap... Det handlar om hur jag uppfattas på en viss punkt. Om folk skulle säga om mig "hon är så xxx". Jag hatar att vara xxx, när jag var liten blev jag behandlad som om jag var xxx och det har liksom aldrig släppt för mig själv hur xxx jag är.

Så blev jag nyligen behandlad som om jag vore xxx och då gick jag i däck. Det skulle visa sig att jag hade fel, jag hade inte alls blivit behandlad så - det är alltså jag som sätter krokben för mig själv. Jag ser alltså spöken

 

[Hyacinth]

Sv: Psykologiskt grubbel

Du kanske kan acceptera egenskapen, för att lättare kunna hantera den?
Det kan ju vara så att den inte känns lika förödande då.

Jag känner igen mig i ledsenheten, jag blir sällan arg, utan reagerar med att bli ledsen kombinerat med en inte alltför klädsam offerkofta och känslan av att allt negativt som händer (oavsett var i världen) i slutänden är mitt fel. Snacka om weltschmerz!
Numer kan jag faktiskt tllåta mig sjäv att bli arg istället vid behov. Ryggärgen säger Ledsen- men jag kan vända känslan till något mer konstruktivt (inte nödvändigtvis ilska).

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jodå, jag förstår. Fast jag ältar faktiskt inte ursprungshändelsen, den handlar om ett visst bemötande från mina föräldrar under hela min uppväxt men det konstaterar jag mest, snarare än är ledsen för och funderar över.

Det som kan uppfattas som ältande kanske beror på att jag har lagt mig själv under mikroskopet istället för den person som jag uppfattade hade sårat mig. Läste något så bra nyligen på temat "Fundera inte så mycket över människor som sårar dig, fundera istället över varför du låter dem". Det är det jag ägnar mig åt nu, med full kraft

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Du kanske kan acceptera egenskapen, för att lättare kunna hantera den?

Ja men det är ju apjobbigt ju

Men visst, det är så man måste göra.

 

[Mixoman]

Sv: Psykologiskt grubbel

Så bra att du dök upp, du var en av dem jag hoppades skulle göra det när jag skapade tråden

Jag undrar vad jag kan ha upplevt som så avvisande... Jag minns det inte alls så, mina föräldrar var alltid där för mig. Tror jag.

Nja, egenskap och egenskap... Det handlar om hur jag uppfattas på en viss punkt. Om folk skulle säga om mig "hon är så xxx". Jag hatar att vara xxx, när jag var liten blev jag behandlad som om jag var xxx och det har liksom aldrig släppt för mig själv hur xxx jag är.

Så blev jag nyligen behandlad som om jag vore xxx och då gick jag i däck. Det skulle visa sig att jag hade fel, jag hade inte alls blivit behandlad så - det är alltså jag som sätter krokben för mig själv. Jag ser alltså spöken

Jag dyker alltid upp när jag blir kallad, fast kanske lite sent vilket jag skyller på tröghetens lag

Jag tror också att dina föräldrar var där för dig alltid, på det bästa sätt de bara kunde. Innan vi har utvecklat vårt språk ser vi världen mer i bilder och upplevelser, det är mer "svart-vitt". Hur våra trygga personer (mamma/pappa) bemöter oss har med deras egen anknytning att göra, och den är inte så intellektuell. Det behövs alltså inte så mycket för ett litet barn för att det ska uppleva sig som "lämnat" eller att det inte får känslomässig intoning. Vi har heller inga episodiska minnen innan tvåårsåldern, alltså att minnas enskilda händelser i huvudet och kunna återberätta dem.

Så vi kan nog konstatera att dina föräldrar har varit good enough och bra på alla sätt de kunnat. beviset för det är att du utvecklats till en person som fungerar bra i livet. Kan jobba, ha relationer av olika slag (vet inte hur det är med närmre relationer dock), uppvisar empati och mentaliseringsförmåga (kan uppfatta signaler hos andra och tolka dem). Sök på "still face experiment" på youtube så får du lite visuellt det där med hur vi reagerar när vi är små.

De tidiga åren (särskilt) och även de senare åren (fortsätter hela livet) skapar vår bild av oss själva och omvärlden. Du har fått inpräntat vissa tankar och antaganden om dig själv som lever kvar. Då tolkar vi det vi upplever i den riktningen (jämför med bias inom forskning) och det väcker upp samma känslor som vi kände när det skapades. Det vidmakthåller hur vi tänker om oss själva och omvärlden. De antaganden SKA vara stabila, de är ju vårt sätt att se på allt och kan inte kastas omkull från dag till dag. Sen är de ibland dysfunktionella och inte en objektiv bild av hur det är, men vi håller ändå fast vid dem omedvetet. Så om du nu ska analysera dig själv, vad är det som talar för att xxx är sant? Vad är det som talar emot att xxx är sant? Vilka människor har helt konkret sagt att det är så? (förutom du själv) Varför skulle de ha rätt, vad är det som gör just dem till så duktiga att de har en korrekt bild av världen och av dig?

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Åh, superbra, tack!

De där frågorna på slutet ska jag ta med mig och fundera mer på. Det märkliga är att mina föräldrar skulle idag aldrig säga att att jag var xxx. Mamma säger ofta motsatsen: som barn var du så yyy. (Men det kan mer handla om att man i vår familj hellre pratar om positiva y-saker, negativa x ska förtigas...)

Egentligen kanske det inte är värre än att det jag minns är enstaka händelser, där jag kanske inte alls var mer xxx än vilket barn som helst, och av någon anledning överdriver dem väldigt...

Jag ska helt klart fundera vidare i de där spåren.

Och still face - så otroligt talande! Fascinerande...

 

[Mixoman]

Sv: Psykologiskt grubbel

Våra föräldrar är kanske definitivt inte de personer vi ska se som de mest objektiva hur "vi är", de vill väl (ibland lite på fel sätt) och har varit våra Gudar under de första åren, så kan vara lite svårt att släppa.

Mest intressant hur vi ser på oss själva. När jag var i tonåren var mina största bekymmer (trodde jag då) att jag var alldeles för mager och hade fet hy. Jösses så jobbigt livet var. Hade någon då kommit och sagt "Mixoman, om 25-30 år kommer du banta och köpa krämer för hundratals kronor för att hålla ordning på din hy!" så hade jag inte trott på det men hoppat jämfota av glädje. Jag har fortfarande någon sorts inre bild av mig själv som "mager" och inte ens spegelbilden och andra människor kan rubba på den. Jag behöver jobba på det själv. Ibland väldigt ofta. Särskilt vilka följdtankarna blir efter ordet mager (där kommer styvpappa in som hånade och lyfte sig själv som starke björn etc)

Till syvende och sist är kanske det viktigaste, som flera påpekar i tråden, vad vi gör av det idag. Om vi vill fortsätta älta det. Låta de tankarna ta över osv osv. Eller om vi ibland bara kan konstatera att livet är ganska gott när vi sitter där i Grekland och tuggar på en feta och sköljer ner det med ett väl kylt rödvin

 

[Sar]

Sv: Psykologiskt grubbel

Det jag tänker spontant är att vi alla har egenskaper/särdrag som vi kanske inte är helt bekväma med. Om man nu har fått, eller upplever sig ha fått, stämpeln att man är xxx, finns det då någon möjlighet att "gå tillbaka" och agera så att personen ifråga faktiskt förstår att man inte är xxx eller i alla fall gör allt för att undvika att vara det.
I vilka situationer brukar man/kan man uppfattas vara xxx, hur kan man bemöta problem på andra sätt än att agera inom en ram som i alla falla andra uppfattar som xxx? Finns det andra i ens familj som agerar som att den är xxx och hur har den löst eller icke löst sin egenskap?


xxx= långsint, snarstucken, bortskämd eller vilken som helst annan egenskap man helst inte vill bli behäftad med.

 

[Verdandi]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jag tror också att dina föräldrar var där för dig alltid, på det bästa sätt de bara kunde. Innan vi har utvecklat vårt språk ser vi världen mer i bilder och upplevelser, det är mer "svart-vitt". Hur våra trygga personer (mamma/pappa) bemöter oss har med deras egen anknytning att göra, och den är inte så intellektuell. Det behövs alltså inte så mycket för ett litet barn för att det ska uppleva sig som "lämnat" eller att det inte får känslomässig intoning. Vi har heller inga episodiska minnen innan tvåårsåldern, alltså att minnas enskilda händelser i huvudet och kunna återberätta dem.

(Förlåt Mandalaki att jag lånar din tråd!) Jag fick en fundering angående det fetstilta ovan.
Jag är ett undantag från det du skriver, även om jag vet att de flesta insatta i ämnet aldrig skulle tro mig. Jag minns en episod från en dag när jag var 10 månader. En anledning till att jag minns kan vara att jag var med om ett "trauma" vid det tillfället. Den episoden satte starka spår i mig och jag tror att tidiga händelser (långt innan hjärnan är fullt utvecklad) kan förstärka ett personlighetsdrag i en viss riktning.

Jag kan hålla med om att det är mer "svart-vitt" och att föräldrarna betyder så oerhört mycket mer i trygghet i början av livet, än vad man kanske "relaterar till"/förstår/inser senare (när man också brutit sig loss).

/V

 

[Tass]

Sv: Psykologiskt grubbel

Ja men det är ju apjobbigt ju

Men visst, det är så man måste göra.

För mig har det varit så att om jag klarat av att acceptera en egenskap hos mig själv som jag inte gillar, då har den sedan automatiskt tonats ner i min personlighet. Jag har i alla fall upplevt det så.

Alla egenskaper har starka och svaga sidor. Fundera på de positiva aspekterna av denna egenskap. Jo, det måste finnas nån!!!

T ex avundsjuka, inte en så vacker känsla, men som kan tydliggöra vad man behöver i sitt liv, och få en att börja arbeta mer målmedvetet för det.

Sen är det inte säkert att du har den egenskapen som du har lärt dig att du har. Det kan vara en roll du har fått i familjen. Eller något som är tabu i din familj och därför särskilt farligt. Eller något som någon annan haft svårt att acceptera i sig själv och därför omedvetet förlagt till dig. Du kanske har burit den känslan och det karaktärsdraget åt någon annan.

Eller du kanske faktiskt är eller HAR VARIT sådan, så kan det ju också vara. Men det är så subjektivt. Vem kan säga säkert hur vi är? Vi förändras hela tiden och vi är olika i olika situationer och med olika människor.

Nu sällar jag mig till alla som säger Oj det blev rörigt men hoppas att du förstår vad jag menar.

 

[Tass]

Sv: Psykologiskt grubbel

(Förlåt Mandalaki att jag lånar din tråd!) Jag fick en fundering angående det fetstilta ovan.
Jag är ett undantag från det du skriver, även om jag vet att de flesta insatta i ämnet aldrig skulle tro mig. Jag minns en episod från en dag när jag var 10 månader. En anledning till att jag minns kan vara att jag var med om ett "trauma" vid det tillfället. Den episoden satte starka spår i mig och jag tror att tidiga händelser (långt innan hjärnan är fullt utvecklad) kan förstärka ett personlighetsdrag i en viss riktning.

/V

Lite trådstöld

Men HUR minns du det? Jag bara tänker på att du då inte hade ett verbalt språk. Så minns du det i bilder och känslor? Eller har du satt ord på upplevelsen efteråt, så att du nu "minns" det i ord? Om du förstår vad jag menar?

 

[Hyacinth]

Sv: Psykologiskt grubbel

Alternativt, kan du ta upp det med dina föräldrar?
Lyfta lite på den där stenen och tala om hur du upplevde det.
Inte ett dugg lättare säkert.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Till syvende och sist är kanske det viktigaste, som flera påpekar i tråden, vad vi gör av det idag. Om vi vill fortsätta älta det. Låta de tankarna ta över osv osv. Eller om vi ibland bara kan konstatera att livet är ganska gott när vi sitter där i Grekland och tuggar på en feta och sköljer ner det med ett väl kylt rödvin

Grekland ja, där var hela upprinnelsen till soppan jag faktiskt nästan tagit mig igenom nu... Och nu är jag på väg till Grekland igen, om inte migränen sätter mig ur spel för att flyga. Dock är jag så jäkla redig att jag tar en båt åt ett helt annat håll än i våras, för att undvika att jag och vederbörande ställer till det ännu mer än vi redan gjort.

Älta barndom gör jag alltså inte - men om du med älta menar nuet så visst, jag måste lära mig att låta bli det. Att mera "Hoppsan, där trillade jag ner i det där gamla skithålet igen, jag vet ju vad det beror på, fuck that, gå vidare".

Ja, bilder av ens yttre tenderar verkligen att hänga sig fast. Jag har i hela mitt liv, och gör fortfarande, betraktat mig som mycket mer storvuxen än jag faktiskt är - trots att väldigt många kom ikapp mig på typ högstadiet. Men den där tidiga bilden jag har med mig har aldrig släppt.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Det jag tänker spontant är att vi alla har egenskaper/särdrag som vi kanske inte är helt bekväma med. Om man nu har fått, eller upplever sig ha fått, stämpeln att man är xxx, finns det då någon möjlighet att "gå tillbaka" och agera så att personen ifråga faktiskt förstår att man inte är xxx eller i alla fall gör allt för att undvika att vara det.

Ja, i det här fallet tror jag nästan att jag har gjort det. Jag fick möjlighet att avsluta ett samtal på sätt som snarare är yyy än xxx. Och det var väldigt skönt.

 

[Mixoman]

Sv: Psykologiskt grubbel

(Förlåt Mandalaki att jag lånar din tråd!) Jag fick en fundering angående det fetstilta ovan.
Jag är ett undantag från det du skriver, även om jag vet att de flesta insatta i ämnet aldrig skulle tro mig. Jag minns en episod från en dag när jag var 10 månader. En anledning till att jag minns kan vara att jag var med om ett "trauma" vid det tillfället. Den episoden satte starka spår i mig och jag tror att tidiga händelser (långt innan hjärnan är fullt utvecklad) kan förstärka ett personlighetsdrag i en viss riktning.

Jag kan hålla med om att det är mer "svart-vitt" och att föräldrarna betyder så oerhört mycket mer i trygghet i början av livet, än vad man kanske "relaterar till"/förstår/inser senare (när man också brutit sig loss).

/V

Självklart sätter det starka spår även de tidigaste upplevelserna. Hjärnan är inte utvecklad när det gäller kognitioner men däremot är hela limbiska systemet fullt utvecklat och alla känslor finns där redan vid födseln.

Jag vill inte förringa din upplevelse eller ifrågasätta det du skriver men så kallade "falska minnen" är vanliga. Hjärnan skapar "minnen" utifrån det vi tror har hänt, eller efter vad som återberättas för oss. Innan 4-5 års ålder är det väldigt vanligt, efter det börjar det trappa av. Om det finns det mycket forskning.

Sen är det som med det mesta att det finns undantag och du kan vara en av fåtalet människor som har episodiska minnen från den tiden som är helt sanna och objektiva.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Det gör verkligen att du lånar, allt kring tidiga minnen är jätteintressant!

Jag har ett minne av att jag bajsade i badkaret när mamma badade mig så jag hade ju hoppats att det där inträffade innan två års ålder

Å andra sidan är jag inte alls säker på att det är sant, det kan lika gärna ha varit en barnslig fantasi. Jag har frågat mamma nån gång om det har hänt, hon kände inte alls igen det.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Men det är inte alls rörigt, tvärtom. Och det är jättebra!

För mig har det varit så att om jag klarat av att acceptera en egenskap hos mig själv som jag inte gillar, då har den sedan automatiskt tonats ner i min personlighet. Jag har i alla fall upplevt det så.

Alltså så kan det säkert vara! Vilket smart sätt att tona ner det...

Alla egenskaper har starka och svaga sidor. Fundera på de positiva aspekterna av denna egenskap. Jo, det måste finnas nån!!!

Jag hade faktiskt redan börjat göra det. "Men hallå, det där är inte bara negativt, det finns positiva sidor av det också som både andra och du har nytta av..."

Sen är det inte säkert att du har den egenskapen som du har lärt dig att du har. Det kan vara en roll du har fått i familjen. Eller något som är tabu i din familj och därför särskilt farligt. Eller något som någon annan haft svårt att acceptera i sig själv och därför omedvetet förlagt till dig. Du kanske har burit den känslan och det karaktärsdraget åt någon annan.

Det där är jättebra och något jag definitivt ska fundera vidare på! Tabu i familjen ringer en väldigt stark klocka... Liksom rollen i familjen.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Alternativt, kan du ta upp det med dina föräldrar?
Lyfta lite på den där stenen och tala om hur du upplevde det.
Inte ett dugg lättare säkert.

Nja, så allvarligt är det inte... Jag vill inte anklaga dem för något. Inte minst för att de är 80+ och mamma börjat bli dement. Det hade kunnat bli ett något svårbemästrat samtal, ibland får vi använda ansenlig tid av vår konversation till att reda ut vilken årstid det är.

 

[TinyWiny]

Sv: Psykologiskt grubbel

Så vi kan nog konstatera att dina föräldrar har varit good enough och bra på alla sätt de kunnat. beviset för det är att du utvecklats till en person som fungerar bra i livet. Kan jobba, ha relationer av olika slag (vet inte hur det är med närmre relationer dock), uppvisar empati och mentaliseringsförmåga (kan uppfatta signaler hos andra och tolka dem).

Fast det där stämmer ju inte att det är något slags bevis på att föräldrarna har varit tillräckligt bra. Man kan ha haft en fruktansvärd barndom men ändå utvecklas till en empatisk person som har mentaliseringsförmåga, fungerar bra i livet och som kan jobba och ha nära relationer. Det beror ju på hur man är som människa. Inte bara på hur man har växt upp. Har du aldrig hört talas om maskrosbarn?

 

[Thaliaste]

Sv: Psykologiskt grubbel

Nja, så allvarligt är det inte... Jag vill inte anklaga dem för något. Inte minst för att de är 80+ och mamma börjat bli dement. Det hade kunnat bli ett något svårbemästrat samtal, ibland får vi använda ansenlig tid av vår konversation till att reda ut vilken årstid det är.

Fast jag tror inte att det direkt handlar om att anklaga, utan snarare om att se det som är. Och konstatera det, och sedan tänka på hur du utvecklar ditt liv. Det är ingen som ska bära skuld, det handlar bara om att det ofta finns förklaringar till varför det blev som det blev, och hur mönster/strukturer reproduceras.

Jag själv släppte en stor sten i mitt liv för några år sedan (faktiskt tack vara en kurs i min utbildning, som i sak långt låg ifrån psykologi och närliggande ämnen...). Jag hade strax innan fått veta en del saker om mina föräldrars uppväxt och mina far- och morföräldrars bakgrund och i och med det kunde jag mycket tydligare se mina föräldrars sätt att vara i en kontext. Och också se hur en struktur inom en släkt reproduceras, i det här fallet till mig och mina syskon, utan att det direkt är någon individ som agerar dåligt eller är "ond". Det var ganska smärtsamt, för det innebar också att jag var tvungen att se hur dessa strukturer också överförts till mig. Men när jag släppte att det måste vara "någons fel" så upplevde jag att jag själv fick mycket bättre förutsättningar att själv förhålla mig till detta och medvetet bryta de delar som jag inte ser som så positiva, mellan mig och nästa generation.

Jag har så mycket jag skulle kunna skriva apropå det som tagits upp i tråden, men det är svårt att strukturera det. Men den här tråden är väldigt intressant!