Sv: Psykologiskt grubbel
Mitt migränanfall är inte helt över, jag borde inte sitta här men känner att vill svara för era svar är så bra...
Hehe... jag läste det där på jobbet häromdagen. Gick strax därefter på toaletten och när jag funderade över precis den där meningen så brände det till i ögonen. Du träffade i mitt i mitt svåra.
Det jag kommit på när jag skapade tråden var det som sårat mig så just nu, tog så hårt för att det handlar om en del av min självbild. Inte hela självbilden, men en del. Jag har släpat med en "egenskap" från barndomen som jag avskyr hos mig, jag vill bara inte vara sån. Och jag uppfattade att en person just behandlat mig som om jag vore just sådan och då gick jag i däck.
Jag kanske inte kan göra mig av med den "egenskapen", jag kanske måste acceptera den? Och det är så jobbigt att jag alltså fick tårar i ögonen när jag läste vad du skrev
Sedan dess har jag upptäckt en komponent till i det här, och det är att jag havererar när jag upplever mig avvisad. Så klassiskt. Du som pluggat, vet du vad som sägs generellt om problem med att bli avvisad? Måste det bero på tidiga traumatiska avvisanden? Jag kan inte riktigt erinra mig några sådana.
Nu har du ju redan fått jättebra svar från Mixoman så jag ska inte gå in så mycket på anknytningsdelen..
Men jag ville skriva att jag träffat många människor som inte kan hitta några direkta fel när de först tittar tillbaka på sin barndom. De tycker att föräldrarna varit så bra de kunde vart, inget har hänt osv.
Men sen när man börjar gräva i det lite mer subtila, som handlar om mer än rena trauman i stil med att bli slagen eller något annat grovt, så kan man finna jättemycket som ändå har spelat en stor roll när det gäller påverkan för den vi har blivit och de problem vi bär med oss.
Det kan handla om jättesmå subtila saker. Som att man fick massor med uppmärksamhet när man gjorde y men när man gjorde x så möttes man av något neutralt bara.
Vissa beteenden och känslor kanske var mer uppskattade än andra, vilket kan skapa en rädsla för att bli avvisad eller ensam om man uttrycker detta som inte riktigt gillas.
Jag tror heller inte att det är allt för ovanligt att det "äldre" generationen var på vissa sätt lite hårda eller hur man ska säga. Man kanske inte lade jättestor vikt vid att svara på det lilla barnens alla behov, eftersom att det förr var väldigt utbrett att man inte skulle "skämma bort" barn osv.
Ang den där egenskapen du beskriver så kan det vara något som du skulle må bra av att acceptera. Det kanske egentligen är en alldeles sund och normal egenskap även om du inte tycker om den?
Eller så står den för något som du skulle må bra av att förändra.
Allt beror ju på vad det egentligen handlar om.
Det kan också vara så att det ligger andra saker bakom den där egenskapen. Så den kanske bara är ett symptom på något annat som du behöver möta?
Men rent spontant så tror jag att ett visst mått av acceptans för den egna personen med alla ens för och nackdelar är väldigt hälsosamt.
Ingen människa är perfekt, inte du heller. Vi bär alla på egenskaper eller liknande som vi kanske egentligen inte vill ha. Vi kanske tror att det är något som vi måste få bort.
Men oftast kan man förhålla sig på ett enklare sätt till sådana saker om man kan acceptera dem på ett rimligt sätt. Så länge det inte är något rent ohälsosamt såklart.
Edit. Och angående föräldrar och vad man känner att deras beteende har gett för konsekvenser så kan det vara väldigt hälsosamt att erkänna för sig själv att man faktiskt hyser ett visst mått av ilska emot dem. Det är ju inte så konstigt.
Att de alltid gjorde sitt bästa och aldrig menade något ont spelar ju ingen roll, för just nu är det du och dina känslor och upplevelser som är i fokus.
Klart som fasen att man kan känna att "jag är så jäkla arg på mamma för att hennes beteende när jag var liten har lämnat mig med dessa jobbiga känslor och egenskaper".
Det kanske inte är rationellt eller vad som, men hälsosamt är det iallafall.