psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

  • Äldre
  • Trådstartare Trådstartare ameo
  • Startdatum Startdatum
  • Svar Svar 268
  • Visningar Visningar 39 163
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Tillägger..

Anknytningsteorin är ju liksom bland de viktigaste teorierna inom psykologin idag. Den genomsyrar så himla många teorier, modeller och inriktningar och man förhåller sig till den på ett eller annat sätt nästan överallt.
Den är jätteviktig i modern utvecklingspsykologi, är bekräftad av neuroforskning och finns som del i väldigt många behandlingsmodeller/teorier och de flesta psykopatologimodeller.

Jag har full förståelse för om man ändå är tveksam eller kritisk men då tycker jag också man ska sätta sig in i forskningen ordentligt så man verkligen förstår vad det är man vänder sig emot.

Jag fastnade för anknytningsteorin tidigt under min utbildning och har under fyra år läst in mig ganska ordentligt utifrån flera områden, men jag har fortfarande mängder att lära om teorin. Så det är mer komplext än att man bara vill ställa "konstiga" krav på föräldrar..
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Man får inte glömma att det faktiskt är relativt ovanligt ändå med dessa personlighetsstörningar

Alltså, 5-15% av befolkningen, tycker du verkligen det är ovanligt?

(Hinner inte svara på något annat just nu, men jag instämmer i det mesta line_n skriver, vilket är lite ironiskt då vi egentligen står på "motsatta" sidor teoretiskt. :D )
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Du måste ju ta frekvens och typ av beteende i beaktande och i detta fall - kombinera med sårbarhet.

Ju mindre sårbarhet desto större miljöpåverkan krävs - ju högre sårbarhet desto mindre miljöpåverkan krävs.

Jo, jag förstår det, men jag vet ju inte på förhand om min unge är känslig för att jag råkar visa äckel inför en död råtta eller inte.

Anknytningsteorin är ju liksom bland de viktigaste teorierna inom psykologin idag.

Jodå, teoretiskt är det ju begripligt alltsammans. Det som kan kännas lite krystat är ju de åtgärder en del anknytningsfantaster (med eller utan stöd i teoribildningen) tycker att föräldrarna ska vidta för att få anknytningen klanderfri. Där är jag dock osäker på vad som har stöd i forskning och vad som snarare är överentusiasm hos anhängarna. Men det finns ju uttolkningar där anknytning av korrekt slag snarare får betraktas som något slags utopiskt mål än ett reellt.

Om 60% har otrygg anknytning, så får det ju betraktas som mycket normalt, och livet rullar ju på ändå.

Det vore roligt om du kunde prata om saken, inte bara undervisa. :)
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Jag var inte medveten om jag att undervisade, trodde jag diskuterade ;)

Nej man vet ju inte sårbarheten från början. Och jag tror inte heller meningen är att man ska anpassa sitt föräldraskap utifrån vilka sårbarheter man tror eller inte tror finns.
Alla gör ju så gott de kan. Ibland räcker det, ibland räcker det inte.
Men jag skulle önska att man kunde få ut mer information på "bred front", tex inom skolan, till barnmorskorna osv. Föräldrautbildningar är ju också en del.
Anknytning "ärvs" ju socialt, och varje generation som man kan påverka ett litet steg är ju ett steg i rätt riktning :)
Och att det kom upp i den här tråden var ju för att jag motsatte mig vissa användare som bestämt har hävdat att personlighetsstörningar i sig är ärftliga och att omgivningen inte kan göra något för att förändra.

Jag håller med dig om att det finns anhängare som drar allt till sin spets och lite utnyttjar teorin för sina egna ändamål. Tex amning. Det finns INGET inom anknytningsteorin som säger att man måste amma, men det är ju något man ibland hör åberopas.
Sen ska jag väl säga att jag lite håller mig ifrån "anknytningsfantasterna", även om en del kanske skulle säga att jag själv tillhör den kategorin :p
Men jag tycker om att lära mig mer om anknytning och mentalisering och att hitta sätt att integrera det i min (blivande) yrkesroll. Sen kan jag inte låta bli att diskutera det ibland när det kommer upp på tapeten..

Jag vet inte om jag skulle säga att "livet rullar på" med tanke på hur mycket psykisk ohälsa vi har idag. Väldigt många människor mår dåligt, och jag tror att man iallafall skulle kunna komma åt en del (inte alla, för det finns självklart andra orsaker till ohälsa) om man kunde öka prevalensen av trygg anknytning.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

(hinner inte svara på något annat just nu, men jag instämmer i det mesta line_n skriver, vilket är lite ironiskt då vi egentligen står på "motsatta" sidor teoretiskt. :d )

:d

(Och av någon anledning så byts den jätteglada smileyn ut till en hungrig? ;))
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Nu verkar ju hela grejen med psykopati och narcissism vara lite skruvad på nätet, eller i alla fall på buke. Här utnämns var och varannan till psykopat (inte minst allas ex, som Mixoman antyder), medan åtminstone jag aldrig ens hör ordet någon annanstans.

Men det du skriver är ändå intressant. Jag har en person i min omgivning, som har väldigt mycket av den egenskap du beskriver. Alltså, alla ogillar att skämmas, men den här personen kan som vuxen och på allvar förvänta sig väldigt mycket av andra människor, för att hen ska slippa skämmas. Skamkänslor verkar vara ett ofta närvarande problem, något som verkligen är problematiskt och verkligen ska undvikas.

Samma person har också klara tendenser att enbart kunna relatera till andra på ett bra vis då maktrelationerna är tydliga. Dvs då personen vet om hen är över- eller underordnad, oavsett om det är enligt formella hierarkier eller enligt hierarkier som mest finns i personens huvud (om hen ser upp till eller ner på den hen pratar med). Jämbördighet är mycket svårt för personen att hantera. Idealet för hen verkar vara att försöka vara så lik de "överordnade" som möjligt och att så långt någonsin är möjligt få de "underordnade" att mer eller mindre "lyda" henom. Vid revolter mot lydnadskravet, blir personen mycket arg.

Sen tror jag så klart inte att en upplevelse i barndomen som den du beskriver leder till psykopati eller ens lindrigare problem i normalfallet. Då får man vara väldigt sårbar för just det.
Säg mig, det här med folks ex som du nämner, var det en pik till mig?
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

60 % otrygg är till och med den siffra som brukar användas :)

Fast jag skulle nog säga att desorganiserad anknytning i princip alltid innebär grava problem. Det är ju anknytningstrauma vi pratar om då. Barn som blivit slagna, hotade, bevittnad vålt i hemmet, våldtagna eller gravt negligerade. Med mera.
Kanske inte just personlighetsstörningar alltid men det är väldigt troligt att det iallafall förekommer någon form av patologi :)

Men vad leder en desorganiserad anknytning till för problem? Och vad kan man göra åt det i vuxen ålder? Generellt alltså.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Kan man se om t ex behandling i form av terapi t ex har någon effekt på den faktiska strukturen i de områden i hjärnan som är avvikande hos dem med dessa diagnoser? Finns det några sådana studier?
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Men vad leder en desorganiserad anknytning till för problem? Och vad kan man göra åt det i vuxen ålder? Generellt alltså.

Desorganiserad anknytning är kopplat till depression, ångest, personlighetsstörningar, grava relationsproblem osv osv.
Generellt så innebär det att barnet har upplevt väldigt mycket rädsla i relation mot anknytningspersonen och därmed "stängt av" anknytningssystemet.
Alla osäkra anknytningar beror ju på olika former av strategier från barnen sida för att bibehålla den livsnödvändiga relationen.
Men när det blir så mycket trauma och rädsla inom relationen så lyckas inte barnet hitta några fungerande strategier utan stänger av.

Som vuxen kan man gå i behandling och då under trygga former få hjälp att skapa en ny anknytningsrelation (till terapeuten alltså) som till viss del kanske kan stärka upp sånt som skadats tidigare.
Men det är ju inget som görs i en handvändning.

Det bästa är ju om barnen kan fångas upp tidigt, innan de blir vuxna.

(Desorganiserad anknytning är alltså inte vanligt utan förekommer i mer extrema fall där barnen tex blivit slagna, våldtagna, hotade, bevittnat våld inom familjen osv.)


Kan man se om t ex behandling i form av terapi t ex har någon effekt på den faktiska strukturen i de områden i hjärnan som är avvikande hos dem med dessa diagnoser? Finns det några sådana studier?

Jag har inga referenser i minnet nu och minns inte heller exakt vilka problem man har gjort testerna på men JA terapeutisk behandling kan förändra hjärnstrukturerna.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Ingen aning. Ibland lever Buke sitt egna liv, antar att den inte höll med om min sinnesstämning? ;)
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Så långt är jag med men Buke ändrade till liten bokstav hela tiden när jag sparade! :mad:
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Jag vet inte om jag skulle säga att "livet rullar på" med tanke på hur mycket psykisk ohälsa vi har idag. Väldigt många människor mår dåligt, och jag tror att man iallafall skulle kunna komma åt en del (inte alla, för det finns självklart andra orsaker till ohälsa) om man kunde öka prevalensen av trygg anknytning.

Fast nu gör du det ju väldigt enkelt för dig.

Dels finns det flera tidigare historiska faser då man på likartade sätt har ansett att den psykiska ohälsan breder ut sig (under någon terminologi).

Dels vet vi inte med särskilt stor exakthet om den psykiska ohälsan verkligen är särskilt utbredd just nu, eller om det snarare är något vi uppmärksammar.

Dels verkar det vanskligt att påstå att anknytningen mellan föräldrar och barn generellt skulle ha försämrats tex under 1900-talets senare hälft (och jämfört med vad?), med ökad psykisk ohälsa som resultat nu.

Det är just sådana påståenden som för mig är det lite tröttsamma med anknytningsfantasterna. Korrekt anknytning som lösning på världens alla problem, typ. Eftersom det högst troligt aldrig någonsin har existerat, så är det ett mycket teoretiskt antagande som dessutom är mycket svårt att empiriskt belägga.

På det sättet används anknytningsfanatismen ungefär som utopistiska politiska idéer, tycker jag - ett utopiskt mål där alla knutit an på rätta sättet och lycka råder. Jag tycker inte att det är trovärdigt, och egentligen inte ens eftersträvansvärt.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

När har jag påstått att det blivit sämre?

Jag har bara skrivit att vi har mycket psykisk ohälsa idag. Har inte skrivit något om hur det varit tidigare.

Så bara för att vi alltid mått dåligt ska vi inte försöka må bättre nu?
Jag får inte ihop ditt resonemang.
För min personligen är det dessutom helt obegripligt hur man kan tycka att det inte ens vore eftersträvansvärt att öka frekvensen av trygg anknytning..

Jag vet inte riktigt hur du kan få det jag skriver till att man typ skulle lösa världsfreden bara alla hade en trygg anknytning?
Eller drar du in "alla anknytningsfantaster" nu och bara förutsätter att jag står för samma synsätt som de?
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Korrekt anknytning som lösning på världens alla problem, typ.
Jag kan naturligtvis ha fel, men har det inte skett ett paradigmskifte?

För sisådär åtta år sedan var man ju dödens om man föreslog att vissa saker inte var medfött; innan dess var man dödens om man föreslog att vissa saker berodde på anknytning (jmfr: kylskåpsmammor). Idag verkar den rådande föreställningen vara att inget är medfött (tabula rasa). (Och ja, jag blandar och ger litegrann.)

Varför skulle inte barn kunna födas "onda"? Och vad vet vi egentligen om den saken? Javisst, anknytning är visst viktigt, men det heter ju anknytningsteorier.

Empati har ju, i alla fall tidigare, ansetts varit något som man lär sig, så om man begagnar sig av den teorin (?) så föds ju barn som små psykopater och narcissister. ;) Om narcissister sägs det ju ibland att de, i vissa aspekter av sitt sätt att vara och bemöta andra människor, har fastnat i tvåårsåldern.

(Ja, jag vässar till det och spelar lite djävulens advokat, men diskussionen är intressant. Finns ju en kulturell aspekt också: öds barn "inte onda" för att de inte gör det eller för att det finns ett starkt motstånd mot att ens betrakta små oskyldiga barn som "onda"?)
 
Senast ändrad:
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

De där kylskåpsmammorna ligger fortfarande ivägen. Man är livrädd för att låta som man gjorde då, så en del vågar knappt säga nåt istället.
Det är ju liksom mycket enklare att säga att allt är medfött, för då behöver ingen riskera att känna sig anklagad eller dålig på något sätt. Vi måste ju för guds skull se till så att inte stackars människor känner ångest eller skuld. Usch nej. Farliga känslor.

:meh:

Jag skulle säga att man generellt (iallafall teoretiskt när man inte behöver oroa sig över att folk ska ta illa vid sig) pratar om ohälsa som stress-sårbarhet.
Inte tabula rasa men inte heller allt är medfött. Mittemellan.

Ja du har en poäng ang empatin. Det är ju många egenskaper som kräver tid innan de utvecklas. Men det betyder inte att personlighetsstörningar är medfödda utan bara att barnens utveckling hindrats på vägen :)

När jag skriver att jag inte tror att barn föds onda så syftar jag på att de inte föds med en förutbestämd utvecklingskurva. Barn är ju inte så mycket mer än impulser och känslor när de är riktigt små, det är ju den senare utvecklingen som är intressant. Och vad som kan stå ivägen för den.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Intressant teori. Hur många av "normalbefolkningen" har samma avvikelser i hjärnan som sk psykopater?

kl
Begreppet maskrosbarn är inte nytt.
 
Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?

Men hur fungerar en människa som blir arg på sin syster och svåger för att de blir gravida och kommer att få ett önskat barn samma månad som personen har planerat sitt bröllop?
Alltså bara planerat inte berättat för andra att det är planerat.
Och att bli arg som om det skulle varit planerat för att förstöra deras "stora dag".

"De kunde väl ha väntat med det tills att vi hade gift oss!".

(Mina Tyska hyresgäster om någon minns.)

Där så känns det som om något fattas faktiskt.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag håller på att bli knäpp av allt velande och tankar och funderingar fram och tillbaka 😅 Jag har idag ett barn på 1,5år. Jag lever... 2
Svar
26
· Visningar
2 246
Senast: MiniLi
·
Övr. Hund Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har i dagsläget tre hundar, en 11-årig labradorblandning, en 8-årig storpudel och en 3-årig... 2
Svar
23
· Visningar
2 093
Senast: __sofia__
·
R
  • Artikel Artikel
Dagbok För några dagar sedan skapade jag en tråd i det "allmäna" forumet, om en plötslig och oväntad längtan efter ett till barn, som dykt upp...
Svar
2
· Visningar
1 384
Senast: Raderad medlem 147980
·
Övr. Barn Jag har ett stort problem, och famlar i detta själv och får ingen hjälp. Min dotter, nyligen 19 år har varit svajjig i ca tre år. Från... 2
Svar
28
· Visningar
3 748
Senast: Bullen22
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CCXIII
  • Träning och hälsa del 12
  • Sängproblem...

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp