Nu är jag igång igen och sparkar liv i min egen tråd 
jag tycker att det är väldigt skönt att få skriva av mig, lite som terapi.. om någon vill svara ser jag det som en bonus 
Vad har hänt sedan jag sist skrev? Vi har påbörjat utbildning i personspår och han fullkomligen älskade det! Det var så otroligt kul att se, och vi känner att vi verkligen har hittat hans gren, så det kommer vi absolut fortsätta med. Valplek och gemensamma hundpromenader har vi också hunnit med vilket gått lika bra som vanligt.
Jul och nyårsafton tog han med ro och reagerade inte ett dugg på raketer/smällare utanför. Vi höll oss inne vid 00-slaget och på honom kunde man inte tro att det small utanför, så obrydd var han
I dagarna blir han 8 månader och han är en tonåring och det med besked. Vi har haft en del bakslag under promenader och jag blir så ledsen varje gång. Men vi har tack och lov haft framsteg också!
För någon vecka sedan hamnade vi bakom en dam med en liten hund. Min kille brydde sig inte om hunden, sa inte ett ljud. Damen och hunden stannade framför ett hus och vi passerade utan ett enda ljud. Den lilla hunden började däremot skälla, och min brydde sig inte ett dugg. Gissa om han fick beröm av mig!
Några minuter senare är det dags för ett hundmöte. Jag ser på långt håll att det kommer en man med en stor svart hund mot oss, och vi har ingen möjlighet att svänga in på någon gata, så jag tänker att vi bara går, det här klarar vi! Jag kortar in kopplet och vi går rakt emot mötande hund. Jag förväntar mig vid varje steg att nu kommer han börja råskälla och vad händer? Vi passerar hunden under total tystnad. Jag blev så glad stolt och lättad att jag börjar gråta
Någon dag senare hamnar vi i hundmöte igen och då råskäller han och jag riktigt ser på mötande kvinnan att hon ser livrädd ut. Jag klandrar ingen som blir rädd för en schäfer man inte känner som dessutom skäller som en galning, sen han blev könsmogen har hans skall dessutom blivit argare/hårdare.
Vi kallar honom lite skämtsamt för whiplash i andranamn.. ena promenaden går som en dans , man vågar hoppas på att nu kanske det vänder..för att under nästa promenad vara tillbaka på ruta ett.
Vi har nu anmält oss till fler privatkurser i hundmöten, vi ska göra allt vi kan för att få bort detta, eller iaf få det att minska
jag tycker att det är väldigt skönt att få skriva av mig, lite som terapi.. om någon vill svara ser jag det som en bonus Vad har hänt sedan jag sist skrev? Vi har påbörjat utbildning i personspår och han fullkomligen älskade det! Det var så otroligt kul att se, och vi känner att vi verkligen har hittat hans gren, så det kommer vi absolut fortsätta med. Valplek och gemensamma hundpromenader har vi också hunnit med vilket gått lika bra som vanligt.
Jul och nyårsafton tog han med ro och reagerade inte ett dugg på raketer/smällare utanför. Vi höll oss inne vid 00-slaget och på honom kunde man inte tro att det small utanför, så obrydd var han
I dagarna blir han 8 månader och han är en tonåring och det med besked. Vi har haft en del bakslag under promenader och jag blir så ledsen varje gång. Men vi har tack och lov haft framsteg också!
För någon vecka sedan hamnade vi bakom en dam med en liten hund. Min kille brydde sig inte om hunden, sa inte ett ljud. Damen och hunden stannade framför ett hus och vi passerade utan ett enda ljud. Den lilla hunden började däremot skälla, och min brydde sig inte ett dugg. Gissa om han fick beröm av mig!
Några minuter senare är det dags för ett hundmöte. Jag ser på långt håll att det kommer en man med en stor svart hund mot oss, och vi har ingen möjlighet att svänga in på någon gata, så jag tänker att vi bara går, det här klarar vi! Jag kortar in kopplet och vi går rakt emot mötande hund. Jag förväntar mig vid varje steg att nu kommer han börja råskälla och vad händer? Vi passerar hunden under total tystnad. Jag blev så glad stolt och lättad att jag börjar gråta
Någon dag senare hamnar vi i hundmöte igen och då råskäller han och jag riktigt ser på mötande kvinnan att hon ser livrädd ut. Jag klandrar ingen som blir rädd för en schäfer man inte känner som dessutom skäller som en galning, sen han blev könsmogen har hans skall dessutom blivit argare/hårdare.
Vi kallar honom lite skämtsamt för whiplash i andranamn.. ena promenaden går som en dans , man vågar hoppas på att nu kanske det vänder..för att under nästa promenad vara tillbaka på ruta ett.
Vi har nu anmält oss till fler privatkurser i hundmöten, vi ska göra allt vi kan för att få bort detta, eller iaf få det att minska
Han bryr sig inte det minsta om mötande hundar utan passerar bara, precis som vi önskat 
!
