Detta är en novell jag skrivit utifrån en övning på en av mina kurser. Övningen gick ut på att ta en känd historisk karaktär och visa undan för undan vem personen är utan att i början nämna dess namn. Istället skulle man använda sig av att visa det i novellen. Man skulle också tänka på att inte ha med tillbakablickar och börja mitt i en händelse. Novellen är baserad på en sann händelse under andra världskriget.
___________________________________________________
Räddningsaktionen
Han trycker ner gaspedalen så långt det går. Vibrationerna av asfalten fortplantar sig från ratten och in i händerna. Han måste hinna nu. Regnet faller med ökad intensitet. Blåsten viner utanför bilfönstret. Hjärtat dunkar.
Till slut kommer han äntligen till skylten som förkunnar hamnen. Andningen blir ytlig. Skulle han komma försent? Var meddelandet han fått när han precis var i färd med att framställa Shutschpass till familjen Klinke sant? Han släppte allt han hade för händer och hastade iväg ut till bilen för att undersöka det.
När han närmar sig kajen spärras hans ögon upp. Kvinnor och män, flickor och pojkar står uppradade längs den. Ansiktena är riktade mot vattnet och ryggen mot soldaterna. De är barfota och nakna i höstkylan. Skor och kläder ligger i en hög vid sidan om. Några darrar. En soldat står bakom varje kvinna, man och barn.
En persons läppar rör sig. Soldaterna tar upp sina vapen. De pekar vapnen mot ryggarna och osäkrar dem. Snart kan det vara försent.
Han tvärbromsar. Kastar sig ut ur bilen. En kraftig vindpust i ansiktet tar nästan andan ur honom.
”Vem är ansvarig här?” ryter han med full kraft. ”Jag kräver att detta avbryts, dessa människor står under svenskt beskydd.” Han pekar med hela armen.
Att vara lugn nu och visa all kraft han har kan vara skillnaden mellan liv och död. Dessa oskyldiga människor har inte gjort något mer än att födas som judar.
En man lösgör sig ur ledet med soldater.
”Jag är officer Hanke och jag är ansvarig för operationen.”
Raoul går fram till honom. Han ställer sig så nära han kan och stirrar honom rakt in i ögonen.
”Dessa människor står under svenskt beskydd. Jag beordrar er genast att släppa dem.” Raoul tar upp sitt diplomatpass ur fickan.
Officeren studerar det noggrant. Varje detalj synas. Han vänder och vrider på det. Hanke lyfter blicken mot Raoul.
”Kan ni benämna en enda av dem här judarna med namn?” Rösten är stenhård.
Raoul vrider på huvudet och låter blicken glida över de som står uppradade med kajen. Håret lockas av svetten som bryter ut i nacken. Han vänder sig sakta om och sätter armarna i kors över bröstet.
”Jag behöver se deras ansikten officer Hanke. Det är omöjligt att känna igen personer när jag inte kan se deras ansikten.”
Officeren nickar till en av soldaterna som skriker ut en order.Judarna vänder sig sakta om och försöker skyla sina mer privata kroppsdelar med händerna. Flera skakar av kölden. Ett barn är blått om läpparna och ser ut att kunna falla ihop när som helst.
Han vet att det är bråttom nu. Sakta låter han blicken glida över människorna. Raoul stirrar tomt. Där är ingen han känner igen. Han stålsätter sig och försöker hålla rösten neutral.
”Officer. Det där är familjen Alma, David, Anna och Elsa Schultz”. Han pekar på två vuxna och två barn som står bredvid varandra.
Han fortsätter att peka ut personerna. Gabriel, Adam, Maria, Sakarias, Miriam, Abraham, Joseph och Johannes. Ingen i ledet protesterar mot det namn de blir tilldelade. Kanske har de inte ork, kanske hör de inte i blåsten. Eller så inser dem att det är deras sista chans att överleva.
Till slut har han pekat ut alla. Han stirrar på officerens stenansikte.
”Om ni inte släpper dem får ni svenska regeringen efter er. Jag kommer personligen underrätta statsministern om ert tilltag.” Raoul gjorde rösten hård och direkt.
Officer Hanke nickade.
”Soldater sänk era vapen. Ni där kan ta på era kläder och skor och lämna kajen. Försvinn ur min åsyn så fort ni kan.” Han pekade mot judarna.
Officeren vände sig mot Raoul.
”Om det visar sig att ni har ljugit för mig kommer jag personligen jaga er och skjuta av er.” Han stirrade rakt in i Raouls ögon.
En rysning for längs med ryggraden. Samtidigt spred sig en varm känsla spred sig i bröstet. Han hade återigen räddat en grupp judar i Budapest.
___________________________________________________
Räddningsaktionen
Han trycker ner gaspedalen så långt det går. Vibrationerna av asfalten fortplantar sig från ratten och in i händerna. Han måste hinna nu. Regnet faller med ökad intensitet. Blåsten viner utanför bilfönstret. Hjärtat dunkar.
Till slut kommer han äntligen till skylten som förkunnar hamnen. Andningen blir ytlig. Skulle han komma försent? Var meddelandet han fått när han precis var i färd med att framställa Shutschpass till familjen Klinke sant? Han släppte allt han hade för händer och hastade iväg ut till bilen för att undersöka det.
När han närmar sig kajen spärras hans ögon upp. Kvinnor och män, flickor och pojkar står uppradade längs den. Ansiktena är riktade mot vattnet och ryggen mot soldaterna. De är barfota och nakna i höstkylan. Skor och kläder ligger i en hög vid sidan om. Några darrar. En soldat står bakom varje kvinna, man och barn.
En persons läppar rör sig. Soldaterna tar upp sina vapen. De pekar vapnen mot ryggarna och osäkrar dem. Snart kan det vara försent.
Han tvärbromsar. Kastar sig ut ur bilen. En kraftig vindpust i ansiktet tar nästan andan ur honom.
”Vem är ansvarig här?” ryter han med full kraft. ”Jag kräver att detta avbryts, dessa människor står under svenskt beskydd.” Han pekar med hela armen.
Att vara lugn nu och visa all kraft han har kan vara skillnaden mellan liv och död. Dessa oskyldiga människor har inte gjort något mer än att födas som judar.
En man lösgör sig ur ledet med soldater.
”Jag är officer Hanke och jag är ansvarig för operationen.”
Raoul går fram till honom. Han ställer sig så nära han kan och stirrar honom rakt in i ögonen.
”Dessa människor står under svenskt beskydd. Jag beordrar er genast att släppa dem.” Raoul tar upp sitt diplomatpass ur fickan.
Officeren studerar det noggrant. Varje detalj synas. Han vänder och vrider på det. Hanke lyfter blicken mot Raoul.
”Kan ni benämna en enda av dem här judarna med namn?” Rösten är stenhård.
Raoul vrider på huvudet och låter blicken glida över de som står uppradade med kajen. Håret lockas av svetten som bryter ut i nacken. Han vänder sig sakta om och sätter armarna i kors över bröstet.
”Jag behöver se deras ansikten officer Hanke. Det är omöjligt att känna igen personer när jag inte kan se deras ansikten.”
Officeren nickar till en av soldaterna som skriker ut en order.Judarna vänder sig sakta om och försöker skyla sina mer privata kroppsdelar med händerna. Flera skakar av kölden. Ett barn är blått om läpparna och ser ut att kunna falla ihop när som helst.
Han vet att det är bråttom nu. Sakta låter han blicken glida över människorna. Raoul stirrar tomt. Där är ingen han känner igen. Han stålsätter sig och försöker hålla rösten neutral.
”Officer. Det där är familjen Alma, David, Anna och Elsa Schultz”. Han pekar på två vuxna och två barn som står bredvid varandra.
Han fortsätter att peka ut personerna. Gabriel, Adam, Maria, Sakarias, Miriam, Abraham, Joseph och Johannes. Ingen i ledet protesterar mot det namn de blir tilldelade. Kanske har de inte ork, kanske hör de inte i blåsten. Eller så inser dem att det är deras sista chans att överleva.
Till slut har han pekat ut alla. Han stirrar på officerens stenansikte.
”Om ni inte släpper dem får ni svenska regeringen efter er. Jag kommer personligen underrätta statsministern om ert tilltag.” Raoul gjorde rösten hård och direkt.
Officer Hanke nickade.
”Soldater sänk era vapen. Ni där kan ta på era kläder och skor och lämna kajen. Försvinn ur min åsyn så fort ni kan.” Han pekade mot judarna.
Officeren vände sig mot Raoul.
”Om det visar sig att ni har ljugit för mig kommer jag personligen jaga er och skjuta av er.” Han stirrade rakt in i Raouls ögon.
En rysning for längs med ryggraden. Samtidigt spred sig en varm känsla spred sig i bröstet. Han hade återigen räddat en grupp judar i Budapest.
