Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

Jag är inne på samma tanke. Och när man kommer över svårigheter ihop blir förtroendet ÄNNu större.
Jag vågade knappt rida min första häst första året men behöll henne. När jag miste henne efter 16 år var det som att förlora en del av mig själv. Vi kände varandra så utan och innan att jag hade svårt att inte förmänskliga henne.

Min nuvarande häst vill hoppa höga hinder, jag avstår. Inte av rädsla utan för att det bara vore farligt för oss båda. För vissa är det säkert en begränsning men jag är bara glad att slippa. Det är en större njutning att se honom komma till sin rätt under en bra ryttare.
Så tänkte jag förr. Pushade bla @Bluefish att behålla sitt monster för att en prompt skulle ta sig genom den där rädslan för att bygga förtroendet. Nu är jag äldre och vet bättre. Jag hade då kämpat i typ 10 år med min egen uppfödning som jag var livrädd för. Åkte av som tusan men slog mig aldrig. Tog bort henne pga skada och skaffade mig en ponny. Den ponnyn har betytt enormt mycket för mig. Hade henne i nio år, hon byggde upp mitt självförtroende, min ryttarskicklighet och jag vågade rida på ett helt annat sätt.

För mig är det inte värt det. Det spelar ingen roll att jag uppriktigt tror att Elli inte kommer göra samma sak igen. Jag. Vill. Inte. Rida. Henne.

Så been there done that.
 
Jag är inne på samma tanke. Och när man kommer över svårigheter ihop blir förtroendet ÄNNu större.
Jag vågade knappt rida min första häst första året men behöll henne. När jag miste henne efter 16 år var det som att förlora en del av mig själv. Vi kände varandra så utan och innan att jag hade svårt att inte förmänskliga henne.

Min nuvarande häst vill hoppa höga hinder, jag avstår. Inte av rädsla utan för att det bara vore farligt för oss båda. För vissa är det säkert en begränsning men jag är bara glad att slippa. Det är en större njutning att se honom komma till sin rätt under en bra ryttare.
Eller så har 5 eller 10år gått och hästen hade förtjänat en ägare som inte är rädd för den.
 
Jag tror inte att jag kan bidra med något som inte redan skrivits i tråden, men skriver ändå.

För mig är också relationen till mina hästar varit allt, därför har jag också tidigare i livet behållt mina hästar in absurdum trots att vi inte riktigt passat ihop. Mitt första halvblod hade jag i 17 år, fantastisk läromästare men så nervös och lättskrämd. Jag red honom sex dagar i veckan i alla år och jag var nästan alltid rädd. Halvblod nummer två hade en förmåga att bocka av mig med jämna mellanrum, så när hon blev triangelmärkt och jag slapp åka och tävla mer blev jag bara väldigt lättad. Behöll henne ändå 16 år till. För att jag är en sådan som inte säljer mina "familjemedlemmar ". Jag tänkte på den tiden också att det var något positivt att kämpa på och försöka överkomma en rädsla. Så här i efterhand tänker jag på hur mycket pengar, tid och oro jag slösade bort under dessa år. Jag förstår idag bättre och skulle aldrig skamma den hästägare som väljer att sälja och slippa vara rädd varje dag. Sälj om det inte är roligt!

Halvblod nummer fyra i min ägo var en egen uppfödning och verkligen någon jag hade en relation med. Supertrevlig häst på alla sätt. Inriden utan problem men började visa lite tvångstendenser i fyra års åldern men inget märkvärdigt. Satt sedan upp en dag hemma i paddocken och hon tvångade våldsamt direkt. En häst som tvångar på riktigt är inte något som går att göra något åt under "anfallet". Det har inget med lite bockning eller sken att göra. Jag bröt ett flertal nackkotor, skallfraktur, båda handlederna, punkterad lunga, fem revben etc. Jag hade ändå racesafe säkerhetsväst, airbagväst och backontracks ridhjälm på mig. Jag var sjukskriven i fyra år efter detta och har bestående nervskador som påverkar mig dagligen resten av mitt liv.

Så nej, ingen ryttare måste fortsätta kämpa med sin sadeltvångshäst. Rädsla eller inte, relation eller inte, det är inte värt det.

I mitt fall fanns det inget val. Ett sådant trauma som detta återuppspelades i huvudet på mig under något års tid. Det tog något halvår innan jag ens klarade av att klappa en av mina hästar i boxen. Jag skulle inte säga att det berodde på rädsla utan kroppsminne. En sorts fysisk rädsla som inte går att övervinna.

Detta var nu sju års sedan. Jag har aldrig kunnat sitta upp på ett halvblod igen. Kroppen och huvudet skriker nej bara vid tanken och det beror inte på mina bestående fysiska skador. Jag har jättesnälla halvblod inhyrda på gården men inget kan förmå mig att sitta upp på dem igen, även om jag förstår att inget hemskt skulle hända.

Idag har jag istället två islandshästar och är aldrig rädd. Med det menar jag inte att islandshästar aldrig kan vara farliga. Men det var sluta med hästar eller byta ras som gällde för mitt kroppsminne.
Och ja, jag har blivit oerhört hånad för att jag gick från MSV dressyryttare till islandsryttare. Men det kan jag ta, för jag har upplevt en rädsla för hästar som inte gick att jobba med och överkomma lite lätt sådär.
 
@Breen Herregud vilket fall du råkade ut för😱. Jag har haft vansinnig tur på så många sätt. Tror att du verkligen sätter fingret på rädslans logik. Det fungerar att rida igen-men på något helt olikt. Så känns det i mitt huvud nu-som en spärr som säger NEJ när jag tänker på ett halvblod. Men säger "roligt" när jag tänker rund PRE. Ingen aning om vad som kommer ske i praktiken. Men är det något jag lärt mig så är det att rädsla och ångest är bland det mest irrationella som finns.
 
Så tänkte jag förr. Pushade bla @Bluefish att behålla sitt monster för att en prompt skulle ta sig genom den där rädslan för att bygga förtroendet. Nu är jag äldre och vet bättre. Jag hade då kämpat i typ 10 år med min egen uppfödning som jag var livrädd för. Åkte av som tusan men slog mig aldrig. Tog bort henne pga skada och skaffade mig en ponny. Den ponnyn har betytt enormt mycket för mig. Hade henne i nio år, hon byggde upp mitt självförtroende, min ryttarskicklighet och jag vågade rida på ett helt annat sätt.

För mig är det inte värt det. Det spelar ingen roll att jag uppriktigt tror att Elli inte kommer göra samma sak igen. Jag. Vill. Inte. Rida. Henne.

Så been there done that.

Jag förstår att du inte vill rida henne och det är ditt val. Däremot förstår jag inte varför du sålde ponnyn riktigt.

Relation för mig är inte bara att jag och hästen är vänner. Det är större, jag blir så fäst vid hästen att jag inte kan tänka mig sälja den oavsett.

Ja kanske hade det funnits grejer hästen gillat bättre med en annan ryttare men min dedikation till hästen gör att jag alltid försöker utgå från hästens bästa.
 
@Breen Herregud vilket fall du råkade ut för😱. Jag har haft vansinnig tur på så många sätt. Tror att du verkligen sätter fingret på rädslans logik. Det fungerar att rida igen-men på något helt olikt. Så känns det i mitt huvud nu-som en spärr som säger NEJ när jag tänker på ett halvblod. Men säger "roligt" när jag tänker rund PRE. Ingen aning om vad som kommer ske i praktiken. Men är det något jag lärt mig så är det att rädsla och ångest är bland det mest irrationella som finns.
Min kompis skrev att hon nu ska rida in sin häst snart. Kul skrev jag. Hon frågade då om jag vill rida (well...sitta) och jag skrev javisst. Det betyder alltså att jag kan tänka mig att sitta på en helt okänd häst (sett den en gång, har ridit mamman några gånger (helt tokig de gångerna) första gången hästen ska ha ryttare på ryggen men jag vågar inte rida min egna hästar i stallet?
 
@Breen Herregud vilket fall du råkade ut för😱. Jag har haft vansinnig tur på så många sätt. Tror att du verkligen sätter fingret på rädslans logik. Det fungerar att rida igen-men på något helt olikt. Så känns det i mitt huvud nu-som en spärr som säger NEJ när jag tänker på ett halvblod. Men säger "roligt" när jag tänker rund PRE. Ingen aning om vad som kommer ske i praktiken. Men är det något jag lärt mig så är det att rädsla och ångest är bland det mest irrationella som finns.

Ja, rädslan och ångesten är inte rationell. Jag förstår ju att jag lika gärna kunde suttit upp på en fjording eller vilken ras som helst när det här hände. Nu råkade det vara en stor snäll lugn brun häst som jag umgåtts dagligen i fem år. Och det gick därefter verkligen inte att sätta mig upp på den eller en liknande häst igen. En av mina islandshästar idag lägger gärna in ett bocksprång i galoppfattningen och är livrädd för bilar och stegrar sig när de kommer för nära, ändå blir jag aldrig rädd, så logiskt behöver det inte vara.

Så alla som vill sälja sina hästar ska ha rätt att göra det. Det måste inte bero på rädsla heller. Man ska inte behöva motivera sina beslut för andra.
 
Jag förstår att du inte vill rida henne och det är ditt val. Däremot förstår jag inte varför du sålde ponnyn riktigt.

Relation för mig är inte bara att jag och hästen är vänner. Det är större, jag blir så fäst vid hästen att jag inte kan tänka mig sälja den oavsett.

Ja kanske hade det funnits grejer hästen gillat bättre med en annan ryttare men min dedikation till hästen gör att jag alltid försöker utgå från hästens bästa.
Att jag sålde Barb bestämde jag långt innan fallet. Det hade mognat fram för jag kände att jag pressade henne för mycket. Nu får hon chansen att lära en 12-årig tjej allt hon kan och verkligen briljera. Planen var att köpa en till swb, hade hittat en redan och den var reservad med veterinär på stand by för besiktning. Men ja, så blir det inte. Visst hade jag kunnat backa ur affären med Barb men jag hittade verkligen det perfekta hemmet.
 
Ja, rädslan och ångesten är inte rationell. Jag förstår ju att jag lika gärna kunde suttit upp på en fjording eller vilken ras som helst när det här hände. Nu råkade det vara en stor snäll lugn brun häst som jag umgåtts dagligen i fem år. Och det gick därefter verkligen inte att sätta mig upp på den eller en liknande häst igen. En av mina islandshästar idag lägger gärna in ett bocksprång i galoppfattningen och är livrädd för bilar och stegrar sig när de kommer för nära, ändå blir jag aldrig rädd, så logiskt behöver det inte vara.

Så alla som vill sälja sina hästar ska ha rätt att göra det. Det måste inte bero på rädsla heller. Man ska inte behöva motivera sina beslut för andra.

Jag tycker du har särskilt rätt i din sista mening.

Det här med att andra skall ha åsikter har jag utvecklat närmast allergi emot!

Särskilt som dessa förståsigpåare inte är med och betalar för hästens uppehälle, försäkringar eller annat. Det är ofta bara ett tyckande.

Jag tror de flesta fattar rationella beslut. Att sälja är oftast väl övervägt och man är mån om att hitta rätt ryttare om man säljer som privatperson.

Det är snarare så att behålla hästen som är mer irrationellt. Du beskriver flera hästar under väldigt lång tid som du varit rädd att rida. När du tänker tillbaka, varför behöll du dem? Tänkte du aldrig på hur tråkigt det egentligen var att du var rädd?

Nu blev jag lite off topic, men lite funderar man ju. Konstigt att det är så lätt att kritisera aktiva beslut med definitivt resultat, men att det är svårare att kritisera de passiva.

Oavsett, folk skulle må bättre om de lade mer energi på att fundera över egen hästhållning och mindre på andras.
 
Jag är inne på samma tanke. Och när man kommer över svårigheter ihop blir förtroendet ÄNNu större.
Jag vågade knappt rida min första häst första året men behöll henne. När jag miste henne efter 16 år var det som att förlora en del av mig själv. Vi kände varandra så utan och innan att jag hade svårt att inte förmänskliga henne.

Min nuvarande häst vill hoppa höga hinder, jag avstår. Inte av rädsla utan för att det bara vore farligt för oss båda. För vissa är det säkert en begränsning men jag är bara glad att slippa. Det är en större njutning att se honom komma till sin rätt under en bra ryttare.




Men nu har du ju fött upp din häst själv så det är ju mer naturligt att man vill att den ska komma till sin rätt i den gren man tänker att den trivs bäst i, det är ju inget konstigt alls. Men du rider väl ändå på honom själv emellanåt? Sen är han väl avkomma till ovanstående häst som du haft i 16 år om jag inte har helt fel för mig? Du har ju en massa känslomässiga band bara genom det tänker jag?

Det hade ju inte varit lika roligt att typ köpa en häst åt någon annan bara för att ha en relation med den på marken, då kan man ju lika gärna hänga med någon kompis häst och spara åtskilliga tusenlappar. De flesta vill ju ändå rida och utvecklas med sin häst.
 
Jag förstår att du inte vill rida henne och det är ditt val. Däremot förstår jag inte varför du sålde ponnyn riktigt.

Relation för mig är inte bara att jag och hästen är vänner. Det är större, jag blir så fäst vid hästen att jag inte kan tänka mig sälja den oavsett.

Ja kanske hade det funnits grejer hästen gillat bättre med en annan ryttare men min dedikation till hästen gör att jag alltid försöker utgå från hästens bästa.

Fast att sälja kan ju vara hästens bästa. Att behålla för att man själv inte kan förmå sig sälja behöver ju inte alltid vara det bästa.

Jag hade min häst hemma 1 år innan köp. Tanken var att jag skulle träna honom ett tag och sen skulle han åter till ägarinnan/uppfödaren. Han var farlig redan från inridning. Han hade stått hos proffs jämt. Hon blev rädd för honom. Utöver att han funkade i träning hos mig och gjorde framsteg så insåg hon att hon nog iaf inte ville rida honom. När hon kom på oannonserat besök någon gång hittade hon oss i ridhuset i full färd med kramar och gos efter träning. Då sa hon att ”Du är ju hans första kärlek!”. Eftersom han alltid varit en i mängden så hade han ju inte knutit an till någon förr direkt. Han släppte inte fullt in folk. Då bestämde hon sig för att släppa honom. För både sin och hans skull.
Hon har ägt ett par knepiga hästar genom åren och skött det galant! Men vissa blir iaf för läskiga/för ihopkopplade med risker.
Hon behöll istället en trygg, glad, liten spanjorherre utbildad och tävlad GP. Det var ju lite skojigare än en vild unghäst med sadeltvång som reste sig etc.
Istället för att vara rädd eller jobba med att bryta anfall/hålla i sig för allt vad man är värd etc kunde hon rida ut obegränsat, åka och träna/tävla etc och bara mysa.

Oavsett måste man inte känna lika inför folks val. Men så länge det inte är något hästen mår dåligt av får man ju respektera folks val. De ska inte behöva rättfärdiga sig. Framför allt inte med unghäst sadeltvång känner jag.
 
Rädslan är kanske per definition ett brustet förtroende?

Ju mer jag tänker på din olycka och hur jag trivs med vissa hästar och mindre med vissa, så är förtroendet allt.

Tokiga hästar som inte är som andra, rädda hästar som behöver en tydlig och lugn ryttare, sävliga hästar som ändå får roligt för att ryttaren är peppig, alla sorter alltså, kommer mest till sin rätt där tilliten är stor.

Så snart tilliten brister från ena eller andra parten, så är det svårt, eller iaf mycket svårare att komma vidare.

Kan det vara så att rädsla och brustet förtroende är samma sak? Eller åtminstone väldigt nära varandra?

Jag tror att brutet förtroende ger rädsla. Men jag tror inte att förtroende alls behöver funnits och att rädsla kan finnas utan att ngt förtroende brutits.

Det blir väldigt mkt ”min häst” från mig. Men jag beskriver hellre egna problem än andras. Och han passar ju topic.
Min häst var rädd för mkt då jag fick honom. Nu inser jag ju att han haft ont sedan han reda in tills jag hittade rätt tandläkare. Det ger ju givetvis hästen fig för att inte ha tilltro till ryttare.
Vi hittade varann, han hade inte ont och började älska arbete. Funkade fint många år!
Men så under ett pass på utebana på hyfsat nytt stall fastnar hästen i en eltråd någon satt i tramphöjd, oskyddat. Jag märker bara att hästen kastar sig och säger åt honom att stå still IOM att jag inte trodde det fanns ngt att skada sig på inne på ridbanan. Hästen tycker märkligt, jag kollar under mage etc och inser att han har eltråd runt ena bakbenet upp till högt på låret och Elsa vid varje ryck. Jag släpper och han kommer loss. Han fick inga fysiska skador. Men han vågade knappt äta på 3 dagar och stod mest och tryckte längst in i boxen.
Han fick panik av att man då man jobbade honom böjde honom så som han var då han elades.
Tidigare kunde han vara rädd för saker. Men han gick på darriga ben dit jag bad honom. Även om det var ngt så läskigt så man kände hjärtat slå genom sadel och stövel.
Det förtroendet bröt ju jag då jag ovetande om eltråden tvingade honom stå kvar, även om det ju var frågan om sekunderar och inte minuter.
Så där fick jag bevisa mig igen. Och det var en period då han kastade sig hejdlöst varje träningspass igen.
Det sved extra IOM att jag kände att det inte var en risk man ska behöva kalkylera för. Och att då behöva göra om jobbet med en häst som funkat så bra och främst mått så bra. Det var riktigt så det gjorde ont i hjärtat av att se honom.
Här var jag inte rädd för hästen. Men jag är ju ändå intelligent nog att inte sätta mig på honom direkt och försöka köra på som vanligt. Man måste ju riskanalysera. Och gör man det utan att lägga in känslor som besvikelse, sorg, rädsla etc kan man iaf fatta beslut om hur man vill eller inte vill gå vidare.
HAN hade inte brutit ngt förtroende även om HAN blev farlig. Han reagerade instinktivt på den situation han satts i.
Så är det ju liksom ofta med hästarna oavsett om situationen är en galopp i skogen på spänd eller ovan häst eller en större olycka etc. De reagerar korrekt på omständigheter. Det är inte brutet förtroende. Men man kan inte ha en övertro/förtroende som är orimligt.
 
Jag tycker du har särskilt rätt i din sista mening.

Det här med att andra skall ha åsikter har jag utvecklat närmast allergi emot!

Särskilt som dessa förståsigpåare inte är med och betalar för hästens uppehälle, försäkringar eller annat. Det är ofta bara ett tyckande.

Jag tror de flesta fattar rationella beslut. Att sälja är oftast väl övervägt och man är mån om att hitta rätt ryttare om man säljer som privatperson.

Det är snarare så att behålla hästen som är mer irrationellt. Du beskriver flera hästar under väldigt lång tid som du varit rädd att rida. När du tänker tillbaka, varför behöll du dem? Tänkte du aldrig på hur tråkigt det egentligen var att du var rädd?

Nu blev jag lite off topic, men lite funderar man ju. Konstigt att det är så lätt att kritisera aktiva beslut med definitivt resultat, men att det är svårare att kritisera de passiva.

Oavsett, folk skulle må bättre om de lade mer energi på att fundera över egen hästhållning och mindre på andras.

Jag tror att anledningen till att jag gick runt och var rädd för att rida i så många år och ändå uthärdade som yngre, berodde mycket min omgivning, samt att jag inte kunde stå emot grupptrycket och andra människors åsikter. Jag tyckte det var jätteroligt att rida ponny och sedan uthärdade jag 20 års rädsla som storhästryttare bara för att jag älskar hästar, tills jag började rida islandshästar av en slump för tio år sedan.

När ponnyridning var över som barn gick ju alla mina vänner över till stor häst. När jag vuxit ur min lånade älskade c-ponny, hade jag grannens fd travare på foder några månader. Han var en toppentrevlig välutbildad trygg häst som jag gillade, men det var tydligt att alla såg ner på oss och efter att ryktet gick att mina föräldrar inte hade råd att köpa en riktig häst till mig, så gjorde de just det. Därefter ägnade jag några år åt att krasha in i hinder innan jag övergick till dressyr, vilket också sågs ner på. Jag är helt enkelt uppväxt i en ridmiljö där alla har ridit stora flotta dyra halvblod, 99% hoppade 1% red dressyr, 0% var rädda eller visade någon rädsla. Jag var nog trettiofem i allafall innan jag av en slump snubblade över en islandshäst och det liksom gick upp för mig att det finns andra raser och grenar än hoppning. Nu på äldre dagar klarar jag av att vara den enda i trakten som inte tävlar i hoppning eller har halvblod. Synd bara att det tog så många år att komma dit.

Sedan är det ju också så att jag i verkliga livet ännu inte stött på några rädda ryttare. Det är därför jag tycker en sådan här tråd är så viktig. Att inse att jag inte är den enda ryttaren som har varit rädd. För det kan ju kännas lite konstigt att vara så rädd för något man älskar och har byggt upp sitt liv och identitet runt.
 
Jag tror att anledningen till att jag gick runt och var rädd för att rida i så många år och ändå uthärdade som yngre, berodde mycket min omgivning, samt att jag inte kunde stå emot grupptrycket och andra människors åsikter. Jag tyckte det var jätteroligt att rida ponny och sedan uthärdade jag 20 års rädsla som storhästryttare bara för att jag älskar hästar, tills jag började rida islandshästar av en slump för tio år sedan.

När ponnyridning var över som barn gick ju alla mina vänner över till stor häst. När jag vuxit ur min lånade älskade c-ponny, hade jag grannens fd travare på foder några månader. Han var en toppentrevlig välutbildad trygg häst som jag gillade, men det var tydligt att alla såg ner på oss och efter att ryktet gick att mina föräldrar inte hade råd att köpa en riktig häst till mig, så gjorde de just det. Därefter ägnade jag några år åt att krasha in i hinder innan jag övergick till dressyr, vilket också sågs ner på. Jag är helt enkelt uppväxt i en ridmiljö där alla har ridit stora flotta dyra halvblod, 99% hoppade 1% red dressyr, 0% var rädda eller visade någon rädsla. Jag var nog trettiofem i allafall innan jag av en slump snubblade över en islandshäst och det liksom gick upp för mig att det finns andra raser och grenar än hoppning. Nu på äldre dagar klarar jag av att vara den enda i trakten som inte tävlar i hoppning eller har halvblod. Synd bara att det tog så många år att komma dit.

Sedan är det ju också så att jag i verkliga livet ännu inte stött på några rädda ryttare. Det är därför jag tycker en sådan här tråd är så viktig. Att inse att jag inte är den enda ryttaren som har varit rädd. För det kan ju kännas lite konstigt att vara så rädd för något man älskar och har byggt upp sitt liv och identitet runt.

Jag tycker det är otroligt vanligt med rädda ryttare. Just därför försöker jag propsa på att man inte ska ha för mkt häst, inte köpa vad andra tycker man ska ha/vad man tror andra tycker man ska ha, våga sälja om man inte matchar på ngt sätt.
Jag möter ju i jobbet så många som inte funderat igenom, inte pratat igenom med sin tränare etc vad som vore en lämplig häst att köpa.
Och sådana som är livrädda för sina hästar men försöker dölja det.
Jag hoppas det kan bli mindre tabu att vara rädd, att prata om det etc.
Jag önskar att fler får skapa sig ett grundsjälvförtroende på vettiga hästar. Många har som gröna ryttare satts i för svåra situationer som triggat rädsla. Och har då där de ska bygga sin grund, sitt självförtroende som de sedan ska bära med sig under sitt ryttarliv upplevt för mkt brist på kontroll, rädsla etc som de istället när med sig.

Du är verkligen inte ensam!
Himla tråkigt att du bemötts med den attityden!
Jag hade ju en rätt exteriört dålig och knäpp islandsgubbe som jag red dressyr på och hade uppstallad på träningsanläggning. Jag hade tur och upplevde oftast att folk tyckte det var gulligt att han var skolad. Han var också efter min whiplash allt jag kunde rida under flera år utan att få så ont att jag ville dö.
Har haft bra tränare som aldrig särbehandlat. Vet att det var en tjej som var hemma hos dem och uttryckte sig nedvärderande om haflingern som stod bland GP-hästarna. Hon fick det hett om öronen som nedvärderade en härlig individ, som dessutom var tränarens mammas häst. Han som var genomtrygg och tog hand om rädda, pensionerade ”mormor”. Han var värd minst lika mycket som GP-hästarna för sitt underbara lynne!
 
Men nu har du ju fött upp din häst själv så det är ju mer naturligt att man vill att den ska komma till sin rätt i den gren man tänker att den trivs bäst i, det är ju inget konstigt alls. Men du rider väl ändå på honom själv emellanåt? Sen är han väl avkomma till ovanstående häst som du haft i 16 år om jag inte har helt fel för mig? Du har ju en massa känslomässiga band bara genom det tänker jag?

Det hade ju inte varit lika roligt att typ köpa en häst åt någon annan bara för att ha en relation med den på marken, då kan man ju lika gärna hänga med någon kompis häst och spara åtskilliga tusenlappar. De flesta vill ju ändå rida och utvecklas med sin häst.
Jag har själv tränat o tävlat andras hästar för de tex själva inte vill hoppa sin häst eller av andra anledningar behöver hjälp vilket jag kan tycka också är ett sunt sätt.
Inom galoppen har vi många som vill ha en hästrelation men själv inte vill eller kan rida o blir hästägare själva så häst kan man ju ha på många sätt 😊
 
Jag har själv tränat o tävlat andras hästar för de tex själva inte vill hoppa sin häst eller av andra anledningar behöver hjälp vilket jag kan tycka också är ett sunt sätt.
Inom galoppen har vi många som vill ha en hästrelation men själv inte vill eller kan rida o blir hästägare själva så häst kan man ju ha på många sätt 😊

Ja så klart man kan ha häst på många olika sätt, men kärnfrågan i den här tråden handlar ju om folk som faktiskt vill rida sina hästar utan att känna att man riskerar livet varje sekund, inte ha en gigantisk, svindyr hagprydnad som man kan proppa morötter i och klappa, medan andra rider djuret.

Jag har häst för att jag vill rida. Hade jag velat gosa och klappa och ha en "relation" hade jag köpt en hund, eller en hamster.
 
Ja så klart man kan ha häst på många olika sätt, men kärnfrågan i den här tråden handlar ju om folk som faktiskt vill rida sina hästar utan att känna att man riskerar livet varje sekund, inte ha en gigantisk, svindyr hagprydnad som man kan proppa morötter i och klappa, medan andra rider djuret.

Jag har häst för att jag vill rida. Hade jag velat gosa och klappa och ha en "relation" hade jag köpt en hund, eller en hamster.
Fast alla tycker inte hamstern eller hunden kan mäta sig med relationen till en häst. Att ha häst är en livsstil, precis som att ha hund.

Jag tycker inte man skall tycka om detta heller. Det är upp till var och en så länge djuret mår väl.

Vissa lägger tusentals kronor på skönhet, på krogen eller på andra hobbies per månad, så det borde inte vara ett bekymmer för den som har råd att välja att lägga pengar en häst.
 
Jag tror att anledningen till att jag gick runt och var rädd för att rida i så många år och ändå uthärdade som yngre, berodde mycket min omgivning, samt att jag inte kunde stå emot grupptrycket och andra människors åsikter. Jag tyckte det var jätteroligt att rida ponny och sedan uthärdade jag 20 års rädsla som storhästryttare bara för att jag älskar hästar, tills jag började rida islandshästar av en slump för tio år sedan.

När ponnyridning var över som barn gick ju alla mina vänner över till stor häst. När jag vuxit ur min lånade älskade c-ponny, hade jag grannens fd travare på foder några månader. Han var en toppentrevlig välutbildad trygg häst som jag gillade, men det var tydligt att alla såg ner på oss och efter att ryktet gick att mina föräldrar inte hade råd att köpa en riktig häst till mig, så gjorde de just det. Därefter ägnade jag några år åt att krasha in i hinder innan jag övergick till dressyr, vilket också sågs ner på. Jag är helt enkelt uppväxt i en ridmiljö där alla har ridit stora flotta dyra halvblod, 99% hoppade 1% red dressyr, 0% var rädda eller visade någon rädsla. Jag var nog trettiofem i allafall innan jag av en slump snubblade över en islandshäst och det liksom gick upp för mig att det finns andra raser och grenar än hoppning. Nu på äldre dagar klarar jag av att vara den enda i trakten som inte tävlar i hoppning eller har halvblod. Synd bara att det tog så många år att komma dit.

Sedan är det ju också så att jag i verkliga livet ännu inte stött på några rädda ryttare. Det är därför jag tycker en sådan här tråd är så viktig. Att inse att jag inte är den enda ryttaren som har varit rädd. För det kan ju kännas lite konstigt att vara så rädd för något man älskar och har byggt upp sitt liv och identitet runt.
Vad sorgligt det låter. 😢

Och vad skönt att du hittade rätt.

Jag tror denna tråd är väldigt viktig för många och att du öppnar upp och beskriver det grupptryck du hamnat under, känns angeläget att visa.

Orädda människor kan i sitt oförstånd säkert orsaka mycket psykiskt lidande.

Hästvärlden är tyvärr inte alltid så empatisk och man skall "tåla" ganska mycket.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jo, jag vet att man kan träna bort rädsla för specifika saker men min häst kan plötsligt bli rädd för ingenting(?). Eller ja, det kan...
2
Svar
21
· Visningar
2 335
Senast: Fideli
·
Hästhantering Någon här som haft en väldigt nervös och osäker häst? Blev det bättre? Varning för lång text: Köpte min dam i februari, känslig men...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
12 964
Hästmänniskan Jag ville inte kidnappa tråden Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14) utan skapade en egen. mod. får foga samma om det är...
5 6 7
Svar
129
· Visningar
9 011
Senast: Badger
·
Hästmänniskan Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare...
2
Svar
38
· Visningar
11 245
Senast: QueenLilith
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp