Relation till kollegor

[villhöver]

Den större gruppen på arbetsplatsen (ca 50st) är ok, det vissa har jag bara nödvändig kontakt med och andra mer, men mest jobbrelaterat - men ingen jag absolut inte funkar med. Jag trivs väldigt bra med mina allra närmaste (~5) kollegor, vi tillbringar mycket tid ihop under dagarna och har en del kontakt utanför jobbet med, och en träffar jag även privat. Denna gruppen är blandade åldrar och kön, jag är yngst och äldsta är drygt 20 år äldre än mig.

Nu ska jag byta jobb under kommande höst och vår (vikariat, så har ju kvar min grundtjänst) och det värsta är att lämna kollegorna som jag trivs så bra med.

 

[trazel]

Vi jobbar fyra tillsammans på en större enhet. En av dem vet jag allt om, och hon vet nog allt om mig. Vi är med andra ord otroligt nära vänner, och ofta kan vi förutspå den andres reaktioner och känslor i jobbiga möten. Det är en stor trygghet att ha en sådan relation till en kollega.

De andra två jag jobbar nära skulle jag inte tveka en sekund att dela samma saker med som jag gör med närmaste kollegan, men vi har inte riktigt klickat på samma sätt.

Övriga kollegor är väl bekanta mest som jag småpratar med i lunchrummet typ.


Tillägg: Utan mina kollegor hade jag antingen inte varit kvar på arbetsplatsen eller kraschat totalt in i en betongvägg. Nu var jag på väg in i den berömda väggen i vintras, men den maddrasserades av fantastiska kollegor och chef, vilket ledde till en kortare sjukskrivning och en period av lite anpassade arbetsuppgifter ett tag.

 

[Jenka]

Hur är er relation till era kollegor?
Är ni nöjda eller hade ni velat att den var annorlunda? Närmare/ytligare?
Hur stor arbetsgrupp jobbar ni i?

Jag tycker relationer människor emellan är både intressant och svårt. Vart drar man gränsen typ och vad händer om alla inte vill ha samma gräns.

Vi har bra stämning och jag trivs med mina kollegor. Däremot började jag nytt jobb i mars förra året, så en stor del av dessa kollegor har jag aldrig träffat fysiskt pga hemarbete.

Generellt är jag dålig på att ta (vänskaps)relationer "ur sitt sammanhang". Dvs tex att börja umgås med arbetskamrater på fritiden även om det finns och funnits folk jag gärna hade utvecklat relationen till. Är gärna med på aw etc dock.

Jobbar i olika konstellationer för olika projekt så lite oklart hur jag ska benämna arbetsgrupp. Men ett 20tal som jag jobbar närmast kanske? Ca 200 anställda totalt.

 

[Cherarriduracell]

Bra gjort av dig att säga upp dig då! Håller med om att det är väldigt viktigt och att man ska ta sig själv på allvar där eller hur man ska säga.
Har du försökt prata med dina kollegor om hur de känt då först eller du har känt att det inte hade löst något ändå?

Vi hade pratat om det gång efter annan i ett par år så jag kände att det inte var så sannolikt att något skulle ändras "nästa gång" vi pratade heller. Bäst mot alla att de kunde få möjligheten att tillsätta min tjänst med någon som bättre passade in i arbetsgruppen då.

 

[strawberrysylt]

Vi hade pratat om det gång efter annan i ett par år så jag kände att det inte var så sannolikt att något skulle ändras "nästa gång" vi pratade heller. Bäst mot alla att de kunde få möjligheten att tillsätta min tjänst med någon som bättre passade in i arbetsgruppen då.

Okej!

-------

Tack ska ni ha för alla svar. Det känns som ganska vanligt att ha en arbetsrelation som inte innefattar privat umgänge eller för privata samtalsämnen. Tror jag behövde lite stöd och bekräftelse att det är okej typ. Håller som sagt på och känner efter när det gäller det.

 

[lil-sis]

Vi har det rätt blandat. En del delar allt och andra inte så mycket. Vi jobbar ju med saker som sliter på en psykiskt, så vi behöver känna varandra hyfsat för att kunna hjälpa till att avlasta och se till att vi håller i längden.

En del umgås utanför arbetet men gruppen som sådan är ganska ny, den som jobbat längst har jobbat i ca fyra år, en är ”återvändare” och resten sedan våren 2020 eller kortare.

 

[FeatherCloud]

Hur är er relation till era kollegor?
Är ni nöjda eller hade ni velat att den var annorlunda? Närmare/ytligare?
Hur stor arbetsgrupp jobbar ni i?

Jag tycker relationer människor emellan är både intressant och svårt. Vart drar man gränsen typ och vad händer om alla inte vill ha samma gräns.

Kontor med ca 60-70 personer med arbetsuppgifter inom samma "sektor" på en större arbetsplats med ca 300 personer. Avdelning med drygt 15 personer, varav jag jobbar nära 4-5 st i omgångar beroende på projekt.

Relationen till dessa 60-70 inklusive min egen avdelning är alltifrån vänligt ytlig, via närmare bekanta (dvs pratar mer ingående och delar mer personlig information ibland) till vänner som jag i mån av tid gärna umgås med privat.

Är nöjd med den här "mixen", vi har en väldigt bra stämning och vår avdelning är tex ganska uppmärksammad inom organisationen för vår fina arbetsmiljö och att vi regelbundet pratar om denna och liknande frågor. Mina kollegor och stämningen (både de närmare och de bekanta) är en väldigt bidragande orsak till att jag tycker så mycket om mitt jobb.

 

[Kiwifrukt]

Tack ska ni ha för alla svar. Det känns som ganska vanligt att ha en arbetsrelation som inte innefattar privat umgänge eller för privata samtalsämnen. Tror jag behövde lite stöd och bekräftelse att det är okej typ. Håller som sagt på och känner efter när det gäller det.

Min grupp är förutom mig ganska homogen och de umgås (umgicks i alla fall före corona) en del privat. Jag har inte varit med på aw och liknande, främst för att jag har häst och pendlar och har svårt att stanna kvar i stan efter jobbet. Om jag verkligen ville skulle det så klart gå men det skulle innebära en väldigt sen kväll för mig, roddande med hästvakt och det är helt enkelt inte värt det.

Jag är helt övertygad om att mina kollegor inte tänker på att jag och ett fåtal andra personer kan känna oss utanför när de enbart pratar om småbarnsrelaterade saker, men det blir lite så ändå och det bidrar inte till att jag vill vara med på liknande aktiviter på fritiden. Vi har ett par personer som är lite äldre på jobbet, ~50-årsåldern, de har jag egentligen mer utbyte av på jobbet men de är heller aldrig med på såna aktiviteter om kvällarna. Mina andra kollegor är i princip jämngamla med mig, plus/minus några år, men det är att vi lever så totalt olika liv som gör att vi lika gärna kunde bo på varsin planet.

Vi funkar trots allt bra på jobbet och det tycker jag är viktigast. Det är ju för att jobba vi är där och det gör inte mig något att jag inte umgås med dem privat.

 

[Ramona]

Mina kollegor är en brokig skara människor. Vissa har jag ingenting gemensamt med och andra är några av mina bästa vänner. Ett par umgås jag med dagligen, oavsett om vi jobbar eller inte.

 

[Sleepan]

Hur är er relation till era kollegor?
Är ni nöjda eller hade ni velat att den var annorlunda? Närmare/ytligare?
Hur stor arbetsgrupp jobbar ni i?

Jag tycker relationer människor emellan är både intressant och svårt. Vart drar man gränsen typ och vad händer om alla inte vill ha samma gräns.

Mina kollegor är som en extra film. Litar på dem fullt ut och det finns inte mycket vi inte skulle göra för varandra.
Vi är ca 15 pers i min grupp, varav jag är mer tight med de jag jobbat länge med, då vi känner varandra utan och innan.

Umgås mer än gärna på fritiden, och hörs även när vi är lediga, iaf vissa av oss. Livets bästa kollegor

 

[Görel]

Kollegor är ju precis som en skolklass, människor som man blivit ofrivilligt ihopgrupperade med och man får göra det bästa v situationen. Ibland har man tur och hittar människor som man har stort utbyte av och som blir vänner även efter att man lämnat stället där man först träffades. Andra kan man tycka mycket om som individer men man har inte så mycket gemensamt att bygga en annan relation än rent kollegial.

Jag har själv många vänner och ett stort socialt liv så jag får inte mitt sociala behov tillgodosett på min arbetsplats utan utanför. Jag är också van vid att de flesta av de kollegor jag haft inte delar mina två största intressen, hästar och rockband, utan är mer intresserade av att prata om barn vilket jag anser är världens tråkigaste samtalsämne.

 

[Lightzone]

Kom från en arbetsplats med superteam, vi blev väldigt tajta och umgicks ibland privat osv. Men det var heller inget konstigt om någon ville arbeta mer avskilt en dag. Var himla bra.

Från det till ny arbetsplats där vi bara är två i mitt "team", men fler i den större arbetsgruppen. Började bra men var väl aldrig nära, lite småprat och någon aw. Vet inte riktigt vad som hände utom att jag stod på mig gällande hela två saker, men nu är vi här att hen inte ens säger hej eller hejdå, bara kommunicerar via mail (kontor bredvid varandra) och knappt ens svarar på dessa längre. Noll kommunikation.

Resten av gruppen är trevliga men lite utanför vår sfär, så det blir inte att man är nära på samma sätt. Inte för att vi öht jobbar nära varandra nu då. Jag ser mig om efter andra jobb. Har gett upp att ens säga godmorgon eller hejdå efter ett par månader av att inte få svar när jag försökte. (Inte bara pga av detta jag söker nytt då, men kan inte påstå att det hjälper.)

 

[Avalbane]

Jag har lite varierade relationer med mina kollegor. Ingen som jag träffar och umgås med privat i dagsläget.
I vissa fall skulle jag kunna tänka mig att vara närmare och ev tom umgås privat medans andra är jag nöjd med som det ser ut idag.

På min ena arbetsplats är vi i dagsläget 3 fastanställda samt timanställda.
Där är jag nära en kollega och vet mycket om henne och hon om mig då vi brukar vara bollplank åt varandra både i det privata och på jobbet. Brukar kolla av läget genom Messenger så vi vet att vi lever som nu under semestern tex.

Jag har också en nära relation med hennes man då han är typ en mentor för mig. Både nu och innan han själv gick i pension.

Den andre undviker jag så mycket som möjligt pga tidigare händelser (närmande tex). Är på nivån att vi kan prata lite om jobb men annars försöker jag hålla så mycket avstånd som möjligt.


Sen har jag ett extrajobb där dom är 2 st fasta (chef+anställd). Genom det jobbet åker jag till lite olika arbetsställen och då träffar lite olika folk som "kollegor". Mestadels jobbprat men endel privat också, spec. med folk man klickar mer med.

Var vid ett sådant här ställe jag träffade killen jag dejtade tidigare. Så han är den enda jag träffat och umgåtts privat med i roll som "kollega". Har av förklarliga skäl en närmare relation med han än många andra.

 

[em-pirre]

Jag är generellt väldigt ointresserad av kollegor. De är där, de jobbar, går hem.

Mitt team är ca 4 personer och vi har någon träff utanför arbetstid en eller två gånger i året.

I huset jobbar kanske 70-80 Pers. Totalt ointresserad av dem och vet inte vad största delen heter. På jobbet jobbar jag liksom och har inte tid med att tjattra personliga grejer.

 

[Dorinda]

Det är väldigt blandat, ett gäng är ok, några är bra, några riktigt bra och sen är jag dessutom tillsammans med en kollega.
inget är ju rätt eller fel, men jag trivs med att umgås med ett gäng även privat.
Tror det underlättas av att vi åker på endel konferenser tsm, då hinner man ju lära känna varandra

 

[strawberrysylt]

Är nöjd med den här "mixen", vi har en väldigt bra stämning och vår avdelning är tex ganska uppmärksammad inom organisationen för vår fina arbetsmiljö och att vi regelbundet pratar om denna och liknande frågor. Mina kollegor och stämningen (både de närmare och de bekanta) är en väldigt bidragande orsak till att jag tycker så mycket om mitt jobb.

Jättetack för alla svar, även dem jag inte citerar självklart! Jätte-lärorikt att läsa!

@FeatherCloud Vad roligt!

Jag är helt övertygad om att mina kollegor inte tänker på att jag och ett fåtal andra personer kan känna oss utanför när de enbart pratar om småbarnsrelaterade saker, men det blir lite så ändå och det bidrar inte till att jag vill vara med på liknande aktiviter på fritiden.

Vi funkar trots allt bra på jobbet och det tycker jag är viktigast. Det är ju för att jobba vi är där och det gör inte mig något att jag inte umgås med dem privat.

När de pratar om sånt, hänger du på, hummar lite intresserat typ eller försöker du byta ämne? Menar inte att nåt är rätt eller fel, bara undrar. Om de fortfarande kör sitt race, fast man försöker byta fokus...?

Ja, det har du rätt i.

Kollegor är ju precis som en skolklass, människor som man blivit ofrivilligt ihopgrupperade med och man får göra det bästa v situationen. Ibland har man tur och hittar människor som man har stort utbyte av och som blir vänner även efter att man lämnat stället där man först träffades. Andra kan man tycka mycket om som individer men man har inte så mycket gemensamt att bygga en annan relation än rent kollegial.

Åh, det där tyckte jag var väldigt tänkvärt och lärorikt!
Det är ju verkligen så, man kan inte klicka med alla och det är ju ingens fel. Men förhoppningsvis kan alla anpassa sig så att man går att jobba med.
Jag har tänkt att jag varit konflikträdd ett tag, som inte sagt vad jag tänkt och tyckt (alltså ang mindre saker) . Men tror jag haft en tankevurpa på gång där, för egentligen, måste man säga allt man tycker och tänker? Nej, det måste man faktiskt inte.
Måste min kollega/mina kollegor veta vad jag tycker i alla frågor? Nej.
Jag tappade bort mig själv ett tag känner jag, men nu ska jag tillbaka på banan igen.

Från det till ny arbetsplats där vi bara är två i mitt "team", men fler i den större arbetsgruppen. Började bra men var väl aldrig nära, lite småprat och någon aw. Vet inte riktigt vad som hände utom att jag stod på mig gällande hela två saker, men nu är vi här att hen inte ens säger hej eller hejdå, bara kommunicerar via mail (kontor bredvid varandra) och knappt ens svarar på dessa längre. Noll kommunikation.

Resten av gruppen är trevliga men lite utanför vår sfär, så det blir inte att man är nära på samma sätt. Inte för att vi öht jobbar nära varandra nu då. Jag ser mig om efter andra jobb. Har gett upp att ens säga godmorgon eller hejdå efter ett par månader av att inte få svar när jag försökte. (Inte bara pga av detta jag söker nytt då, men kan inte påstå att det hjälper.)

Men gud vad tråkigt!! Barnsligt och omoget! Förstår att du ser dig om efter andra jobb, men kanske du borde ta upp detta med chefen och att ni får prata tillsammans och reda ut det?

Den andre undviker jag så mycket som möjligt pga tidigare händelser (närmande tex). Är på nivån att vi kan prata lite om jobb men annars försöker jag hålla så mycket avstånd som möjligt.

Men usch! Så tråkigt att du varit utsatt för sånt!

Jag är generellt väldigt ointresserad av kollegor. De är där, de jobbar, går hem.

Mitt team är ca 4 personer och vi har någon träff utanför arbetstid en eller två gånger i året.

I huset jobbar kanske 70-80 Pers. Totalt ointresserad av dem och vet inte vad största delen heter. På jobbet jobbar jag liksom och har inte tid med att tjattra personliga grejer.

Verkligen ytterligheter i tråden! Vad jobbar du med? Om du vill svara, förstås.

Det är väldigt blandat, ett gäng är ok, några är bra, några riktigt bra och sen är jag dessutom tillsammans med en kollega.
inget är ju rätt eller fel, men jag trivs med att umgås med ett gäng även privat.
Tror det underlättas av att vi åker på endel konferenser tsm, då hinner man ju lära känna varandra

Ja, konferenser lät ju kul för dem som vill med på sånt . Jag har aldrig varit iväg på nåt sånt hittills iom att jag varit vikarie fram tills nu.

 

[Kiwifrukt]

När de pratar om sånt, hänger du på, hummar lite intresserat typ eller försöker du byta ämne? Menar inte att nåt är rätt eller fel, bara undrar. Om de fortfarande kör sitt race, fast man försöker byta fokus...?

I och med att jag har bytt avdelning har jag jobbat i den här gruppen en omgång förut, då var själva kärntruppen intakt men gruppen var samtidigt större på den tiden. Det var fler av de som försvunnit som också hade små barn, men också flera som inte hade det och dessutom hade liknande intressen med mig (djur), så jag hängde mer med dem på den tiden. Dessutom lättade det lite upp även de andras prat eftersom vi var fler som inte hade barn.

Men sen bytte jag avdelning och bytte tillbaka till den här slimmade gruppen efter att pandemin startade, så vi har inte träffats många gånger efter det. Men de få gångerna vi gjort det, och även på skypemöten, är det barn som avhandlas nio gånger av tio. Jag är mer den tysta typen som inte tillför något i konversationen, istället för att avbryta. På så sätt har pandemin och att vi jobbar hemma underlättat, jag slutar bara lyssna när de börjar mala om det, hade vi varit på plats på kontoret hade jag känt mig mer utanför eftersom livet på förskolan inte är något jag kan referera till alls, jag har själv inte ens gått på förskola som barn.

Min chef, som visserligen också har barn men ett äldre sådant, kan försöka avbryta ibland och börja prata om annat, men de halkar väldigt lätt in på det ämnet igen. Jag förstår att det lätt blir så när alla är i samma ålder, allas barn är ungefär lika gamla och de till och med har umgåtts en del familjevis privat. Men det är ju ändå inte superintressant för mig att lyssna på, lika lite som de hade velat höra mig nörda ner mig om min häst, typ.

 

[em-pirre]

Jättetack för alla svar, även dem jag inte citerar självklart! Jätte-lärorikt att läsa!

@FeatherCloud Vad roligt!





När de pratar om sånt, hänger du på, hummar lite intresserat typ eller försöker du byta ämne? Menar inte att nåt är rätt eller fel, bara undrar. Om de fortfarande kör sitt race, fast man försöker byta fokus...?

Ja, det har du rätt i.



Åh, det där tyckte jag var väldigt tänkvärt och lärorikt!
Det är ju verkligen så, man kan inte klicka med alla och det är ju ingens fel. Men förhoppningsvis kan alla anpassa sig så att man går att jobba med.
Jag har tänkt att jag varit konflikträdd ett tag, som inte sagt vad jag tänkt och tyckt (alltså ang mindre saker) . Men tror jag haft en tankevurpa på gång där, för egentligen, måste man säga allt man tycker och tänker? Nej, det måste man faktiskt inte.
Måste min kollega/mina kollegor veta vad jag tycker i alla frågor? Nej.
Jag tappade bort mig själv ett tag känner jag, men nu ska jag tillbaka på banan igen.


Men gud vad tråkigt!! Barnsligt och omoget! Förstår att du ser dig om efter andra jobb, men kanske du borde ta upp detta med chefen och att ni får prata tillsammans och reda ut det?


Men usch! Så tråkigt att du varit utsatt för sånt!



Verkligen ytterligheter i tråden! Vad jobbar du med? Om du vill svara, förstås.



Ja, konferenser lät ju kul för dem som vill med på sånt . Jag har aldrig varit iväg på nåt sånt hittills iom att jag varit vikarie fram tills nu.

Tyvärr kan jag inte skriva exakt vad jag jobbar med

 

[strawberrysylt]

I och med att jag har bytt avdelning har jag jobbat i den här gruppen en omgång förut, då var själva kärntruppen intakt men gruppen var samtidigt större på den tiden. Det var fler av de som försvunnit som också hade små barn, men också flera som inte hade det och dessutom hade liknande intressen med mig (djur), så jag hängde mer med dem på den tiden. Dessutom lättade det lite upp även de andras prat eftersom vi var fler som inte hade barn.

Men sen bytte jag avdelning och bytte tillbaka till den här slimmade gruppen efter att pandemin startade, så vi har inte träffats många gånger efter det. Men de få gångerna vi gjort det, och även på skypemöten, är det barn som avhandlas nio gånger av tio. Jag är mer den tysta typen som inte tillför något i konversationen, istället för att avbryta. På så sätt har pandemin och att vi jobbar hemma underlättat, jag slutar bara lyssna när de börjar mala om det, hade vi varit på plats på kontoret hade jag känt mig mer utanför eftersom livet på förskolan inte är något jag kan referera till alls, jag har själv inte ens gått på förskola som barn.

Min chef, som visserligen också har barn men ett äldre sådant, kan försöka avbryta ibland och börja prata om annat, men de halkar väldigt lätt in på det ämnet igen. Jag förstår att det lätt blir så när alla är i samma ålder, allas barn är ungefär lika gamla och de till och med har umgåtts en del familjevis privat. Men det är ju ändå inte superintressant för mig att lyssna på, lika lite som de hade velat höra mig nörda ner mig om min häst, typ.

Okej!
Det låter ju inte jättekul för dig, nej. Och man vill ju inte gärna ryta ifrån, eller ens be snällt heller kanske med risk att det blir dålig stämning! Känns ju som lite dålig social kompetens från början att bara mala på och inte inkludera alla.

Tyvärr kan jag inte skriva exakt vad jag jobbar med

Okej, förstår!

 

[Milosari]

En kollega är min partner sedan 1,5 år så det har ju fungerat bra . Blir mycket jobbsnack även på fritiden men vi trivs med det båda två.

Mina närmaste kollegor är män allihop, från 33-55 år ca 8 st. Jag tycker att stämningen är bra och med de två yngsta har jag jätteroligt. Jag träffar öht väldigt lite kvinnliga kollegor men de jag har kontakt med är alla väldigt hyggliga. Tack och lov ingen "vi mot dem" som kan uppstå när könsfördelningen är så skev.