Relation till kollegor

[Görel]

Jättetack för alla svar, även dem jag inte citerar självklart! Jätte-lärorikt att läsa!




Åh, det där tyckte jag var väldigt tänkvärt och lärorikt!
Det är ju verkligen så, man kan inte klicka med alla och det är ju ingens fel. Men förhoppningsvis kan alla anpassa sig så att man går att jobba med.
Jag har tänkt att jag varit konflikträdd ett tag, som inte sagt vad jag tänkt och tyckt (alltså ang mindre saker) . Men tror jag haft en tankevurpa på gång där, för egentligen, måste man säga allt man tycker och tänker? Nej, det måste man faktiskt inte.
Måste min kollega/mina kollegor veta vad jag tycker i alla frågor? Nej.
Jag tappade bort mig själv ett tag känner jag, men nu ska jag tillbaka på banan igen.

Jag har alltid tänkt att man på jobbet inte behöver vara sig själv utan gå in i en jobb-roll. Kollegor behöver absolut inte veta allt man tycker och tänker, det räcker med det som behövs för att kunna utföra arbetet tillsammans.

 

[Fetaost]

Vi är ca 30 st delat i två lika stora grupper. "Min" grupp jobbar jag mest med men jobbar med alla då och då.
Vi har en mycket god gemenskap. Vissa umgås jag med även privat.

 

[Texaz]

Vi är ca 10 st, oftast är vi 5/dag på jobbet, jag är den enda som jobbar varje vardag, så vilka jag jobbar med varierar.
Fungerar bra med alla kollegor och vi stöttar och peppar varandra
Ses inte ofta utanför jobbet, mest vid träffar för att fira alternativt avtacka någon i gruppen.
Dock alltid väldigt trevligt på de träffarna.
Ev konflikter tas upp rätt direkt, och reds ut direkt.
Trivs enormt bra på jobbet, ett riktigt drömjobb för mig, och hoppas bli kvar till pension (räknar med att jobba tills jag blir 70 )

 

[nullo-modo]

Kan ha jätte trevligt på raster och sitta och prata om allt möjligt. Senast i fredags pratade jag med en om biodling, han om sin far som har biodling i Serbien.

Men när det kommer till kritan så träffar eller pratar jag inte med några kollegor utanför jobbet.

Vi är ca 2500 personer i fabriken och uppdelade i grupper om 10 till 25st, jag har jobbat i 12 grupper.

 

[myzzan]

Arbetsrelationen till mina kollegor är på topp.. eftersom vi är en liten firma så är vi mer som en familj .11 år på samma firma och vi har alltid lika kul varje dag. Vi kan prata om allt och lite till .

 

[strawberrysylt]

Jag har alltid tänkt att man på jobbet inte behöver vara sig själv utan gå in i en jobb-roll. Kollegor behöver absolut inte veta allt man tycker och tänker, det räcker med det som behövs för att kunna utföra arbetet tillsammans.

Precis . Mina kollegor känner inte mig som jag är privat och det behöver de inte göra heller. Men jag tror att jag är en bra kollega ändå, som det inte alltför ofta hoppar grodor ur munnen ur.

Jag har förhoppningsvis landat i mig själv efter att ha varit ute och snurrat ett tag, känner jag. I att alla är olika och man kan inte funka lika bra med alla och att kommunikation/vissa ämnen/beteenden känns/funkar bra med vissa och inte andra och det är fullkomligt naturligt.

Jag började ifrågasätta mig själv, men när jag tänker över min relation och förhållningssätt till olika personer kommer jag fram till att det behöver jag inte göra.

 

[Dorinda]

I och med att jag har bytt avdelning har jag jobbat i den här gruppen en omgång förut, då var själva kärntruppen intakt men gruppen var samtidigt större på den tiden. Det var fler av de som försvunnit som också hade små barn, men också flera som inte hade det och dessutom hade liknande intressen med mig (djur), så jag hängde mer med dem på den tiden. Dessutom lättade det lite upp även de andras prat eftersom vi var fler som inte hade barn.

Men sen bytte jag avdelning och bytte tillbaka till den här slimmade gruppen efter att pandemin startade, så vi har inte träffats många gånger efter det. Men de få gångerna vi gjort det, och även på skypemöten, är det barn som avhandlas nio gånger av tio. Jag är mer den tysta typen som inte tillför något i konversationen, istället för att avbryta. På så sätt har pandemin och att vi jobbar hemma underlättat, jag slutar bara lyssna när de börjar mala om det, hade vi varit på plats på kontoret hade jag känt mig mer utanför eftersom livet på förskolan inte är något jag kan referera till alls, jag har själv inte ens gått på förskola som barn.

Min chef, som visserligen också har barn men ett äldre sådant, kan försöka avbryta ibland och börja prata om annat, men de halkar väldigt lätt in på det ämnet igen. Jag förstår att det lätt blir så när alla är i samma ålder, allas barn är ungefär lika gamla och de till och med har umgåtts en del familjevis privat. Men det är ju ändå inte superintressant för mig att lyssna på, lika lite som de hade velat höra mig nörda ner mig om min häst, typ.

Nog för att jag har barn, men det kan man ju avhandla på 3min och sen byta ämne till ett annat…. Trodde det tillhörde socialt hyfs på onlinemöten

 

[Kiwifrukt]

@strawberrysylt Jag jobbade tidigare på ett litet familjeföretag där det förutom mig var tre andra anställda, varav en var barn till chefen/ägaren. Två av dessa är liksom jag födda och uppväxta på samma lilla ort. Vi hade en helt annan connection i den gruppen, trots att jag faktiskt inte kände de här personerna innan (den ena är tillräckligt mycket äldre för att aldrig ha gått i skolan samtidigt som jag, den andra så pass mycket yngre att vi inte heller hade någon direkt kontakt i skolan även om jag visste vem hen var). Ska även säga att båda dessa personer hade (hyfsat) små barn men de var inte så…. eh… fanatiska med att prata om det som mina nuvarande kollegor även om det så klart pratades om det ibland. Jag tänker att vi hade samma bakgrund, kände samma människor och liksom hade så mycket gemensamt (och var så få!) att det är ganska självklart att relationerna blir mycket djupare. Jag lär aldrig få så bra kollegor igen.

Mitt nuvarande jobb är arbetsuppgifts-mässigt mycket intressantare och roligare och min relation med chefen mycket bättre, det väger upp att kollegorna har ganska snäva och för mig ointressanta intressen. Så länge man själv är fine med det ser jag verkligen inte att man måste tvinga sig att umgås med kollegor privat.

 

[Glimra]

På min arbetsplats är vi cirka 100 på "golvet" fördelade i olika arbetsgrupper, därefter i maskingrupper och därtill även skift.

Min allra bästa kollega (som tyvärr ska sluta) får stå ut med allt jag har att säga. Kan berätta i stort sett vad som helst utan att han dömer och försöker vara en lika bra lyssnare tillbaka. Vi umgås inte privat men han får stå ut med snaps på mina katter trots att han inte ens gillar dem. Har en annan kollega som jag pratar mycket med, vi går samma skift men hon är i en annan grupp. Annars har jag inte direkt någon att prata med. Jag är tjej och 25, de flesta andra är gubbar 50+ med ett fåtal yngre och en handfull kvinnor. Har ett par i min grupp jag försöker ta avstånd till pga deras vidriga människosyn. Generellt har jag ingenting gemensamt med några av de andra och på nattskiften kan det gå en vecka utan att jag direkt pratar med någon. Önskar egentligen att jag hamnat i en bransch som var mindre mansdominerad.