Mycket bra! Är nära vän med flera kollegor och umgås med dem även på fritiden.
Har ingen arbetsgrupp, de flesta träffar jag mest lite snabbt på kontoret och vid avbyten.
Vi är två på varje tåg, en förare och en tågvärd och vi befinner oss av naturliga skäl på olika platser. Vill man inte behöver man knappt ha någon kontakt med varandra vilket passar mig utmärkt som den asociala varelse jag är.
Tack för svaren
alla (fick inte in det ovanför citatet)! Kul att höra!
@Bison Vad kul med en bra relation. Och det låter skönt att inte behöva ha så mycket kontakt om det inte är självvalt. Tror du att det påverkar? Att ni om ni behövt ha mer kontakt i jobbet inte umgåtts lika mycket på fritiden?
Jag är nog generellt ganska ointresserad av mina arbetskollegor, de är just det. Vissa av dem har jag en närmre relation till och definierar som vänner. Vi har känt varandra i 25 år. Jag har arbetat på samma arbetsplats i ca 20+ år men jag kan nog på sin höjd benämna kollegornas barn vid namn och då de jag arbetat som parvård med.
Totalt ointresserad av skvaller, deltar i AW och kan ha mkt trevligt/kul. Vet att jag är uppskattad som kollega. Jag är nöjd så.
Tack för svaret! Jag kan känna igen mig där. Eller jag vet inte, jag är inte ointresserad av mina kollegor, men inte heller känner jag något behov av att känna dem på djupet. Det är som du skriver - de är mina kollegor, inte mina vänner.
Jag har jobbat på samma avdelning i ett år nu ungefär efter att tidigare ha hoppat runt på flera olika avdelningar. Så jag har träffat samma personer, men inte lika mycket.
Tidigare har jag känt att jag velat ha djupare relationer, men då har det oftast stannat vid ytliga. Något som jag nu i efterhand kan känna nog egentligen passar mig bra.
Jag vill inte fläka ut mitt privatliv (nu menar jag inte att man måste göra det för att ha en bra/nära relation till sina kollegor, men
jag känner lite så) på jobbet och vill inte bli "påtvingad" någon annans för privata grejer.
Sånt har man vänner/familj och kanske professionella till känner jag.
Nu har jag nästan känt mig tvungen att ändå berätta en del, eftersom det påverkade jobbet dock, annars hade jag inte gjort det.
Jag känner att jag fortfarande håller på att bena ut hur privat jag vill vara på jobbet (vilket nog inte är så privat).
Kan ni känna att det krockar ibland i arbetslaget hur nära eller ytlig relation eller tät/otät kontakt man vill ha? Om ni känt det hur har det lösts? Eller det har löst sig naturligt?
Vi är ca 10 pers som jobbar hos oss, om man räknar in timmisar och återkommande sommarvikarier. Jag vet vad de heter och vet hur de jobbar, that's it ungefär. Nämen, vi umgås inte och pratar sällan annat än direkt jobbrelaterade saker. Jag vet ungefär vad de har för fritidsintressen och får väl ibland höra någon nämna någon semesterplan. Inte så att jag ogillar dem och tror inte heller att de ogillar mig, men vi engagerar oss inte i varandra på något sätt alls. Är väl några som har kontakt även utanför jobbet, men det är typ två "par" med vänner, inte som någon grupp eller ens att de flesta umgås med någon. Vi har heller aldrig någon AW eller gör något socialt.
Tidigare var det annorlunda, då hade vi AW då och då, pratade mycket, umgicks ibland även privat och trivdes riktigt bra ihop. Det var betydligt roligare att jobba då.
Vad tråkigt att du inte trivs som ni har det nu. Är det pga Covid? Eller du kan kanske dra ihop en liten utomhus-AW eller nåt?
