Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[Lovisaleonora]

Jag funderar på om det verkligen är mängden tid som ni träffas som är problemet för din särbo eller om det kan vara så att särbon uppfattar att det är hen som hela tiden tvingas anpassa sig efter dina tider och dina veckor och att det är där skon klämmer egentligen.

Det här tycker jag är en bra tanke att gå vidare i. Nu blir ju diskussionen hypotetisk när vi sitter och gissar men också mer intressant att gå vidare i. Många av oss är ju hästmänniskor med lite tid över efter stall, jobb och liv och kan lätt fundera på hur det här kan se ut i relationer.

Jag kan mycket väl gå iväg på något jag inte är superpepp på, för jag vill umgås med partnern. Och jag personligen tycker det är nytta med att tänka på relationen som en fristående part. Du, jag och relationen. Vi måste vårda alla delarna. Hur varje par gör det - är en annan femma.

 

[hoppsann]

Så för att ena vill göra en uppoffring så måste den anda göra det?
Jag fattar inte.

Vet inte om jag missuppfattar dig, men det var väl ingen uppoffring? Jag uppfattar att de hade avtalat att de skulle göra ett gemensamt ärende? =)

Jag hade också blivit irriterad om jag och min partner gemensamt hade avtalat att vi skulle göra något som krävde en gemensam insats (som i @Exile s fall, hämta en möbel), och strax innan avfärd fått ett: Jag orkar inte.
Hade "Jag orkar inte" kommit dagen innan eller på morgonen, så att jag hade kunnat fortsätta i min dagliga rutin och ställa in min planerade semester hade det varit ok. Men tusan inte när jag har tagit ledigt och stressat hem för att vara i tid till den avtalade tiden.
Med det sagt så avskyr jag att besöka platser som IKEA och försöker få allt hemkört. Men har jag avtalat att ett besök är nödvändigt, så backar jag inte strax innan avfärd för att jag inte har lust (har aldrig lust med IKEA, Ullared eller köpcenter). Jag biter ihop och gör det nödvändiga.

Samma sak med ungar. Om jag tar ledigt för att en unge vill åka på någon turnering och sedan inte har lust när det är dags för avfärd, hade jag troligen vägrat köra vid nästa turnering.

 

[Migo]

Vet inte om jag missuppfattar dig, men det var väl ingen uppoffring? Jag uppfattar att de hade avtalat att de skulle göra ett gemensamt ärende? =)

Jag hade också blivit irriterad om jag och min partner gemensamt hade avtalat att vi skulle göra något som krävde en gemensam insats (som i @Exile s fall, hämta en möbel), och strax innan avfärd fått ett: Jag orkar inte.
Hade "Jag orkar inte" kommit dagen innan eller på morgonen, så att jag hade kunnat fortsätta i min dagliga rutin och ställa in min planerade semester hade det varit ok. Men tusan inte när jag har tagit ledigt och stressat hem för att vara i tid till den avtalade tiden.
Med det sagt så avskyr jag att besöka platser som IKEA och försöker få allt hemkört. Men har jag avtalat att ett besök är nödvändigt, så backar jag inte strax innan avfärd för att jag inte har lust (har aldrig lust med IKEA, Ullared eller köpcenter). Jag biter ihop och gör det nödvändiga.

Samma sak med ungar. Om jag tar ledigt för att en unge vill åka på någon turnering och sedan inte har lust när det är dags för avfärd, hade jag troligen vägrat köra vid nästa turnering.

Jag svarade på ett inlägg, har aldrig pratat om barn...

 

[Lovisaleonora]

Vet inte om jag missuppfattar dig, men det var väl ingen uppoffring? Jag uppfattar att de hade avtalat att de skulle göra ett gemensamt ärende? =)

Jag hade också blivit irriterad om jag och min partner gemensamt hade avtalat att vi skulle göra något som krävde en gemensam insats (som i @Exile s fall, hämta en möbel), och strax innan avfärd fått ett: Jag orkar inte.
Hade "Jag orkar inte" kommit dagen innan eller på morgonen, så att jag hade kunnat fortsätta i min dagliga rutin och ställa in min planerade semester hade det varit ok. Men tusan inte när jag har tagit ledigt och stressat hem för att vara i tid till den avtalade tiden.
Med det sagt så avskyr jag att besöka platser som IKEA och försöker få allt hemkört. Men har jag avtalat att ett besök är nödvändigt, så backar jag inte strax innan avfärd för att jag inte har lust (har aldrig lust med IKEA, Ullared eller köpcenter). Jag biter ihop och gör det nödvändiga.

Samma sak med ungar. Om jag tar ledigt för att en unge vill åka på någon turnering och sedan inte har lust när det är dags för avfärd, hade jag troligen vägrat köra vid nästa turnering.

Så här känner jag också, för jag tycker det är rimligt att förvänta sig det av andra. Har vi bestämt att göra något, förutsätter jag att detta hålls - även om andan kanske inte faller på samma morgon man ska infinna sig. Sjukdom är givet en annan sak, men jag försöker faktiskt hålla det jag lovar. MEN jag är oerhört sparsam med det jag lovar, och då är det också för mig lätt att infria mina löften.

Ibland gör jag en "uppoffring" för min partner, som jag känner kostar på. Det gör jag av kärlek, och jag vet att det är samma sak från hens sida. För mig handlar det om en mognadsfråga.

 

[Exile]

Så för att ena vill göra en uppoffring så måste den anda göra det?

Jag fattar inte.

Som @hoppsann fint beskrev så handlar det ju inte om att man bestämt kräver att något ska göras en viss tid utan att man gemensamt kommit fram till något, den ena partnern har offrat tid och pengar (vilket ju en semesterdag innebär) för att det ska kunna bli gjort, och när stunden väl är kommen så har den andra partnern plötsligt "inte lust", ingen sjukdom, inga förhinder, bara vill inte. Jag tycker det är omoget och barnsligt och som sagt egoistiskt.

Jag kom på lite till, som jag nu passar på att breda ut mig om...

För mig är nog resonemang som det citerade, något som jag ser mer av på buke än jag skulle förvänta mig. Dels det där som jag skrev förut: att den som diskuterar ett relationsproblem skjuter in sig på hur den andra parten borde eller inte borde ha gjort. Dels en känsla av att det man vill i relationstrådar är att få "rätt". Jag fattar inte riktigt poängen med någotdera, eftersom diskussionen på buke vanligen inte innefattar den person som man tycker borde ha gjort annorlunda, och inte heller den person mot vilken man vill få "rätt".

Diskussionen handlade ju dock inte längre specifikt om TS situation utan det gled ju ifrån just den frågeställningen som det ibland gör när man diskuterar, lite OT helt enkelt.

Tror knappast någon ger sig in i en diskussion bara för att få rätt utan man har nog bara delade åsikter i frågan.

 

[Petruska]

Som @hoppsann fint beskrev så handlar det ju inte om att man bestämt kräver att något ska göras en viss tid utan att man gemensamt kommit fram till något, den ena partnern har offrat tid och pengar (vilket ju en semesterdag innebär) för att det ska kunna bli gjort, och när stunden väl är kommen så har den andra partnern plötsligt "inte lust", ingen sjukdom, inga förhinder, bara vill inte. Jag tycker det är omoget och barnsligt och som sagt egoistiskt.


Diskussionen handlade ju dock inte längre specifikt om TS situation utan det gled ju ifrån just den frågeställningen som det ibland gör när man diskuterar, lite OT helt enkelt.

Tror knappast någon ger sig in i en diskussion bara för att få rätt utan man har nog bara delade åsikter i frågan.

Jamen det är väl självklart att det inte är särskilt schysst att hoppa av en överenskommen hushållsgrej för att man inte har lust? Jag förstår inte. Och jag förstår inte varför det är viktigt att tala om hur dumt det är att göra så.

 

[hoppsann]

Om vi återgår till TS så har TS mest lust att lägga sin tid på sin dotter och hästeriet.
De helger TS har sitt barn är de helgerna vikt åt barnet.

TS partner har lust att de ska ses åtminstone 25 helger om året.
Det låter som de har en slags överenskommelse om det. Samt varannan jul osv.
Som jag uppfattar det, har TS partner godtagit det här fram till nyligen.

Men så fort något dyker upp, en tävling eller träning? Eller barnet har en annan aktivitet (det har ju 18-åringar då och då). Då blir det en minushelg. Om det blir 10 minushelger på ett år, pga barnets aktiviteter, så återstår det 15 helger för en person som intitialt, om jag förstod TS rätt, ville vara sambo.

Jag tror att TS vet att det här snart kommer att barka åt skogen.
Jag hade också prioriterat mitt barn.
Jag hade en likadan deal med min ex-särbo. Passade mig helt perfekt. Men inte den andre. En dag kom kulmen:
"-Jag kan inte ha det så här, jag kan inte vara tillsammans med någon jag älskar, som inte är intresserad av mig."
Jag tyckte det var så orättvist och elakt sagt, jag upplevde mig ju som väldigt intresserad. Men släppte relationen.
Insåg efter något halvår att denne hade rätt. Jag hade enbart sett till mig själv och som passade för mig. Och det var ju uppenbarligen inte särbon som var någon prio.
Och om vi hade kört ombytta roller, hade min reaktion kommit långt tidigare.

Så @Roheryn, jag tror du egentligen redan har börjat lämna, du är bara inte riktigt klar med relationen än.
Man ser det fina när man väl träffas, från sitt eget perspektiv. Men så nedra bra kan det kanske inte vara när man träffas på en parts direktiv? Även om det är kanonbra när ni väl ses.
Lycka till nu