Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[Exile]

Jag ser helt enkelt inte relationer (frivilliga sådana mellan vuxna där närheten till den andra är själva poängen med relationen ifråga - jfr tex relationer med kollegor där poängen är att jobbet funkar) som byggen av kompromisser. Utan som att båda vill vara med den andra, i princip för sin egen skull.

Så dina exempel:

1. Tacossituationen skulle inte uppstå. Ingen av oss har lust att laga mat som den andra inte gillar. Sånt bara jag gillar äter jag med andra eller ensam, och vice versa. "Välja mat en vecka var" låter som syskon i tioårsåldern för mig , dvs en relation som varken är mellan vuxna eller frivillig. Jag föredrar att man resonerar med varandra.

2. Vid försök nummer tre skulle nog partner anta att jag inte var så pepp och gå ensam eller med någon annan, och omvänt. Vad är problemet? Eller så skulle jag, om jag ville se filmen, se till att vi bestämde en dag för det. Kanske tror partner på att det funkar, kanske inte. Beroende på vad hen tror går hen själv eller väntar in mig. Om jag sen vill se filmen, går jag när det funkar för mig. Här finns inget problem.

Att jag gör något jag inte vill, varför skulle min partner önska det, om det handlar om maträtter och nöjen? Varför skulle jag önska det av partner?

Det första tänkte jag mer som "inte sugen just nu" ursäkta att jag uttryckte mig illa.

Det om att partner nog inte skulle anta att du inte var så pepp är inte det lite av ett problem i sig, som sagt jag skulle nog känna mig lite besviken om vi bestämt oss för att göra något, det gång på gång förskjuts (på grund av partner) och sedan vill partner inte helt enkelt utan jag blir istället ombedd att göra grejen själv, det skulle få mig att känna mig nedprioriterad.

För mig är kompromisser helt enkelt inte så betungande, vissa saker är jag såklart bestämd på och skulle ju aldrig göra något jag absolut inte vill, men det skulle ju inte heller en rimlig partner vilja (att jag gör något mot min vilja) men jag håller hårt på att har man sagt att man håller det man lovar, samt smågrejer då och då känner jag att det är okej, man är ju olika personer och ibland får man ha lite överseende med det helt enkelt känner jag.

Som sagt vi fungerar nog bara olika och oavsett hur man är tror jag det är viktigt att hitta en partner man så att säga "matchar" med. I TS fall verkar det ju tyvärr vara så att de kanske inte riktigt gör det. Det är ju tyvärr sådant man ibland kommer fram till efter många år ihop och inget som märkt direkt, även om det såklart varit att föredra.

 

[Petruska]

Det första tänkte jag mer som "inte sugen just nu" ursäkta att jag uttryckte mig illa.

Det om att partner nog inte skulle anta att du inte var så pepp är inte det lite av ett problem i sig, som sagt jag skulle nog känna mig lite besviken om vi bestämt oss för att göra något, det gång på gång förskjuts (på grund av partner) och sedan vill partner inte helt enkelt utan jag blir istället ombedd att göra grejen själv, det skulle få mig att känna mig nedprioriterad.

För mig är kompromisser helt enkelt inte så betungande, vissa saker är jag såklart bestämd på och skulle ju aldrig göra något jag absolut inte vill, men det skulle ju inte heller en rimlig partner vilja (att jag gör något mot min vilja) men jag håller hårt på att har man sagt att man håller det man lovar, samt smågrejer då och då känner jag att det är okej, man är ju olika personer och ibland får man ha lite överseende med det helt enkelt känner jag.

Som sagt vi fungerar nog bara olika och oavsett hur man är tror jag det är viktigt att hitta en partner man så att säga "matchar" med. I TS fall verkar det ju tyvärr vara så att de kanske inte riktigt gör det. Det är ju tyvärr sådant man ibland kommer fram till efter många år ihop och inget som märkt direkt, även om det såklart varit att föredra.

Det verkar ju korkat att enas om en film som man inte vill se, i första läget. Men jag tror nog att både min partner och jag bär oss själva tryggt nog för att inte påverkas nämnvärt av en sådan sak. Det är inte hen eller jag som blir nedprioriterade, det är en viss film. Det bör ingen ta personligt.

Eller så blir den ena lite besviken. Värre saker har hänt.

Mitt sistaalternativ är att partner äter tacos eller går på bio för MIN skull. Eller nej, det är mitt näst sista alternativ. Mitt absoluta sistaalternativ är att hen gör det för relationens skull. Relationen har inget egenvärde. Men partner har det, och jag har det.

För mig är det du pekar på en viktig fråga, och en typ av "kompromisser" som bör undvikas. I alla heterorelationer jag har haft på nära håll, har det dessutom alltid varit kvinnan som "kompromissat" ojämförligt mest, och det är också vad jag tycker att många ganska tydligt visar här på buke. Det är inte min idé om relationer, helt enkelt. Jag tror att den idén är dålig för alla.

Och så tycker jag att du missbrukar idén om löften. Vuxna människor LOVAR inte varandra att gå på bio. Sådant lovar man barn. Vuxna människor kommer överens om att gå på bio, underförstått att det kan bli ändringar i den överenskommelsen utan att jorden går under.

 

[Bison]

Jo, men om stallet bara tar 20 minuter så måste ju en partner vara ganska udda för att klaga. Om det inte tar en timma att köra dit antar jag.

Tar fem.
Poängen är att det går att vara snabb om man vill utan att behöva få dåligt sanvete
Lägger lätt fem timmar om jag inte har någon tidsgräns

 

[macbeth]

Och jag tolkar det som att särbon efter att konstant ha blivit bortprioriterad under 4½ års tid har ledsnat på att bli just konstant bortprioriterad och vill se (inte bara höra) att han är viktig och värd att prioriteras också.

Om rollerna hade varit ombytta, om ts skrivit att hon ville ses mer ofta, att särbon alltid prioriterade att umgås och vara med henne sist av allt i sitt liv år ut och år in, hade ni då tyckt att det hade varit ts ansvar att lösa situationen?

Hade jag varit särbon, så hade jag dumpat för länge sen för inte vill då jag vara i en relation där jag aldrig känner mig sedd och prioriterad.

Ja, att partnern blir upprörd/missnöjd säger jag inget om, det kan jag förstå, det är hur hen kommunicerar sin upprördhet som jag tycker är omoget och verkar utgå helt från partnerns egna behov. Jag menar hur lätt är att kommunicera och komma fram till en lösning som passar båda med en person som ilsket stormar iväg mitt i en diskussion och sedan sitter tjurigt på sin kammare och väntar på att den andra skall komma krypande och bedyra sin kärlek? (Om detta nu är vad som hänt, jag kan förstås ha missuppfattat hela situationen eller särbons agerande.)

 

[Petruska]

Ja, att partnern blir upprörd/missnöjd säger jag inget om, det kan jag förstå, det är hur hen kommunicerar sin upprördhet som jag tycker är omoget och verkar utgå helt från partnerns egna behov. Jag menar hur lätt är att kommunicera och komma fram till en lösning som passar båda med en person som ilsket stormar iväg mitt i en diskussion och sedan sitter tjurigt på sin kammare och väntar på att den andra skall komma krypande och bedyra sin kärlek? (Om detta nu är vad som hänt, jag kan förstås ha missuppfattat hela situationen eller särbons agerande.)

Jag tolkade det som du, och där ser jag bara hur den part som stormade iväg vill skuldbelägga den andra. Och till viss del verkar lyckas med det, av @Roheryn s inlägg att döma.

 

[Petruska]

Det första tänkte jag mer som "inte sugen just nu" ursäkta att jag uttryckte mig illa.

Men det gör ju ingen större skillnad. Möjligen kan det verka lite gnälligt att absolut inte kunna äta något man normalt sett gillar, för att man inte är sugen just nu. Men sådant går väl att hantera. Antingen äter man ändå. Även om man inte är sugen, så behöver man ju mat. Eller så lyckas man hejda det i tid, och då kan man ju laga något annat, som båda är sugna på. Jag skulle nog säga att den preciseringen från din sida, för mig gör att det hela ännu mer liknar syskongräl än ett förhållande mellan två frivilliga vuxna.

 

[the_connemara]

Det verkar ju korkat att enas om en film som man inte vill se, i första läget. Men jag tror nog att både min partner och jag bär oss själva tryggt nog för att inte påverkas nämnvärt av en sådan sak. Det är inte hen eller jag som blir nedprioriterade, det är en viss film. Det bör ingen ta personligt.

Eller så blir den ena lite besviken. Värre saker har hänt.

Mitt sistaalternativ är att partner äter tacos eller går på bio för MIN skull. Eller nej, det är mitt näst sista alternativ. Mitt absoluta sistaalternativ är att hen gör det för relationens skull. Relationen har inget egenvärde. Men partner har det, och jag har det.

För mig är det du pekar på en viktig fråga, och en typ av "kompromisser" som bör undvikas. I alla heterorelationer jag har haft på nära håll, har det dessutom alltid varit kvinnan som "kompromissat" ojämförligt mest, och det är också vad jag tycker att många ganska tydligt visar här på buke. Det är inte min idé om relationer, helt enkelt. Jag tror att den idén är dålig för alla.

Och så tycker jag att du missbrukar idén om löften. Vuxna människor LOVAR inte varandra att gå på bio. Sådant lovar man barn. Vuxna människor kommer överens om att gå på bio, underförstått att det kan bli ändringar i den överenskommelsen utan att jorden går under.

Om jag någonsin funderar på en normativ heterorelation igen ska jag slaviskt läsa alla dina inlägg på temat. Du ger fasen konstant massa nya insikter, tack

 

[Petruska]

Om jag någonsin funderar på en normativ heterorelation igen ska jag slaviskt läsa alla dina inlägg på temat. Du ger fasen konstant massa nya insikter, tack

 

[Exile]

Men det gör ju ingen större skillnad. Möjligen kan det verka lite gnälligt att absolut inte kunna äta något man normalt sett gillar, för att man inte är sugen just nu. Men sådant går väl att hantera. Antingen äter man ändå. Även om man inte är sugen, så behöver man ju mat. Eller så lyckas man hejda det i tid, och då kan man ju laga något annat, som båda är sugna på. Jag skulle nog säga att den preciseringen från din sida, för mig gör att det hela ännu mer liknar syskongräl än ett förhållande mellan två frivilliga vuxna.

Som syskongräl menar jag inte, jag tror kanske att jag bara är dålig på att förklara.

Tror absolut att detta kan vara relaterat till erfarenheter också. Jag har själv varit i en relation där min partner satte sig själv först hela tiden med just den motiveringen att "jag tänker inte göra något jag inte vill". Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än att när man själv gång på gång är den som får ändra sina planer för att den andre inte vill/har lust/orkar så blir man trött efter ett tag.

Nu låter det som världens sämsta relation men det var det inte. Det var bara det att det aldrig liksom gick att lita på att något man bestämt blev av. En sak jag minns tydligt är när jag tagit ledigt en eftermiddag för att det var det enda tillfället på länge vid hade att åka till ikea och köpa en möbel, när jag kom hem efter lunch så "orkade" han inte åka utan om jag bestämt ville göra det just då så fick jag göra det själv i så fall. Det är kanske inte samma sak för dig men för mig spelar det på samma plan, ibland vill man inte men man får helt enkelt göra det ändå för det fanns någon annan som avsatte tid eller liknande för att det skulle bli av.

Som sagt jag tror vi alla utgår från oss själva, våra värderingar och erfarenheter, det lär knappast finnas något absolut rätt och fel i den här frågan.

 

[starcraft]

Om jag någonsin funderar på en normativ heterorelation igen ska jag slaviskt läsa alla dina inlägg på temat. Du ger fasen konstant massa nya insikter, tack

Jag med! Inser liksom att jag helt varit ute och cyklat i mina relationer och gjort massa saker jag inte vill med slutresultatet att jag blivit olycklig och kvävd.

 

[starcraft]

Som syskongräl menar jag inte, jag tror kanske att jag bara är dålig på att förklara.

Tror absolut att detta kan vara relaterat till erfarenheter också. Jag har själv varit i en relation där min partner satte sig själv först hela tiden med just den motiveringen att "jag tänker inte göra något jag inte vill". Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än att när man själv gång på gång är den som får ändra sina planer för att den andre inte vill/har lust/orkar så blir man trött efter ett tag.

Nu låter det som världens sämsta relation men det var det inte. Det var bara det att det aldrig liksom gick att lita på att något man bestämt blev av. En sak jag minns tydligt är när jag tagit ledigt en eftermiddag för att det var det enda tillfället på länge vid hade att åka till ikea och köpa en möbel, när jag kom hem efter lunch så "orkade" han inte åka utan om jag bestämt ville göra det just då så fick jag göra det själv i så fall. Det är kanske inte samma sak för dig men för mig spelar det på samma plan, ibland vill man inte men man får helt enkelt göra det ändå för det fanns någon annan som avsatte tid eller liknande för att det skulle bli av.

Som sagt jag tror vi alla utgår från oss själva, våra värderingar och erfarenheter, det lär knappast finnas något absolut rätt och fel i den här frågan.

Om någon sätter i system att konstant ställa in planer så förstår jag att man ledsnat. Jag har också haft en sån relation. Ibland får man dock respektera att den andras ork tog slut. Men kanske borde han varit ärlig från början med att han inte ville åka, så hade du sluppit ta ledigt och det hela är ett icke-problem.

 

[stjarnhimmel]

Som syskongräl menar jag inte, jag tror kanske att jag bara är dålig på att förklara.

Tror absolut att detta kan vara relaterat till erfarenheter också. Jag har själv varit i en relation där min partner satte sig själv först hela tiden med just den motiveringen att "jag tänker inte göra något jag inte vill". Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än att när man själv gång på gång är den som får ändra sina planer för att den andre inte vill/har lust/orkar så blir man trött efter ett tag.

Nu låter det som världens sämsta relation men det var det inte. Det var bara det att det aldrig liksom gick att lita på att något man bestämt blev av. En sak jag minns tydligt är när jag tagit ledigt en eftermiddag för att det var det enda tillfället på länge vid hade att åka till ikea och köpa en möbel, när jag kom hem efter lunch så "orkade" han inte åka utan om jag bestämt ville göra det just då så fick jag göra det själv i så fall. Det är kanske inte samma sak för dig men för mig spelar det på samma plan, ibland vill man inte men man får helt enkelt göra det ändå för det fanns någon annan som avsatte tid eller liknande för att det skulle bli av.

Som sagt jag tror vi alla utgår från oss själva, våra värderingar och erfarenheter, det lär knappast finnas något absolut rätt och fel i den här frågan.

Åh det där känner jag igen. Dejtade en person som ofta sa att tex på söndag kan vi ses /göra si eller så. Men sen blev det aldrig av. För när söndagen kom så antingen svarade inte han på telefon/ mail eller så var han trött.
Vi pratade om det och jag insåg att vi var olika där. Han tänkte att när man säger så så får man se om man träffas och om man inte träffas så gör det inget. Medan jag var van vid att om man pratat om att ses på söndag så gör man det och kan man inte träffas så hör man av sig och säger att man inte kan.

 

[Exile]

Om någon sätter i system att konstant ställa in planer så förstår jag att man ledsnat. Jag har också haft en sån relation. Ibland får man dock respektera att den andras ork tog slut. Men kanske borde han varit ärlig från början med att han inte ville åka, så hade du sluppit ta ledigt och det hela är ett icke-problem.

I just den här situationen tycker inte jag att "jag orkar inte" är en giltig ursäkt. Vi hade liksom bestämt en dag och jag hade tagit ledigt så då får man offra sig om det inte är så att man faktiskt är sjuk eller liknande, att man bara inte vill är något man i så fall får komma fram till dagen anser jag, annars får man bita ihop.

 

[Petruska]

Som syskongräl menar jag inte, jag tror kanske att jag bara är dålig på att förklara.

Tror absolut att detta kan vara relaterat till erfarenheter också. Jag har själv varit i en relation där min partner satte sig själv först hela tiden med just den motiveringen att "jag tänker inte göra något jag inte vill". Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än att när man själv gång på gång är den som får ändra sina planer för att den andre inte vill/har lust/orkar så blir man trött efter ett tag.

Nu låter det som världens sämsta relation men det var det inte. Det var bara det att det aldrig liksom gick att lita på att något man bestämt blev av. En sak jag minns tydligt är när jag tagit ledigt en eftermiddag för att det var det enda tillfället på länge vid hade att åka till ikea och köpa en möbel, när jag kom hem efter lunch så "orkade" han inte åka utan om jag bestämt ville göra det just då så fick jag göra det själv i så fall. Det är kanske inte samma sak för dig men för mig spelar det på samma plan, ibland vill man inte men man får helt enkelt göra det ändå för det fanns någon annan som avsatte tid eller liknande för att det skulle bli av.

Som sagt jag tror vi alla utgår från oss själva, våra värderingar och erfarenheter, det lär knappast finnas något absolut rätt och fel i den här frågan.

För mig låter det bara som läge att dumpa en sån karl. Jag uppfattar inte att @Roheryn är som han. En konstant opålitlig person tröttnar man väl på. Jag ser inget skäl att slå knut på sig själv för RELATIONENS skull. Folk dumpar för lite, snarare än för mycket i min mening. Men @Roheryn framstår inte som konstant opålitlig: hon tar hand om sina hästar.

 

[Petruska]

I just den här situationen tycker inte jag att "jag orkar inte" är en giltig ursäkt. Vi hade liksom bestämt en dag och jag hade tagit ledigt så då får man offra sig om det inte är så att man faktiskt är sjuk eller liknande, att man bara inte vill är något man i så fall får komma fram till dagen anser jag, annars får man bita ihop.

Men om nu din partner anser något annat, vad gör du då?

 

[Jenka]

Just det där var jobbigt när jag hade distansförhållande. Tiden ihop var högprioriterad men blev så uppbokad jämfört med "vanliga" relationer (där man lätt kan säga ses till middag och gå och göra sitt). När jag har långväga besök hittar jag inte plötsligt på något helt annat. Visst följde vi med på varandras intressen, särskilt om det var något särskilt, men det året prioriterade vi bort en del annat och hade ju inte heller nån direkt vardag ihop. På ett sätt var det dock lättare att prioritera varandra då jämfört med som sambos.

Göra det nödvändiga med hästen är såklart förståeligt men hade han dragit iväg på själv på motorcykel med en kompis var och varannan gång jag var där hade jag blivit sur. Barn är en annan sak ja. Jag vill mest säga att jag förstår dilemmat. För vår del blev lösningen att bli sambos.

Prioriteringar behövs som jag ser det. Prioritera partner, prioritera ensamtid, ett intresse över ett annat osv. Det finns för lite tid för allt jag vill göra helt enkelt.

 

[Exile]

Men om nu din partner anser något annat, vad gör du då?

Ja det är väl inte så mycket man kan göra, det går ju inte att tvinga någon.

Men jag tycker inte det här är specifikt för just kärleksrelationer utan alla typer av relationer, vänner, släkt osv. Har man bokat något och den ena parten fått göra en stor uppoffring och avsatt tid till just detta, som i mitt fall offra semestertid, då fattar jag inte hur "jag har ingen lust" ska vara en okej ursäkt om man är vuxen. Jag tycker bara det är så fruktansvärt fult och egoistiskt.

 

[Migo]

Ja det är väl inte så mycket man kan göra, det går ju inte att tvinga någon.

Men jag tycker inte det här är specifikt för just kärleksrelationer utan alla typer av relationer, vänner, släkt osv. Har man bokat något och den ena parten fått göra en stor uppoffring och avsatt tid till just detta, som i mitt fall offra semestertid, då fattar jag inte hur "jag har ingen lust" ska vara en okej ursäkt om man är vuxen. Jag tycker bara det är så fruktansvärt fult och egoistiskt.

Så för att ena vill göra en uppoffring så måste den anda göra det?

Jag fattar inte.

 

[Petruska]

Ja det är väl inte så mycket man kan göra, det går ju inte att tvinga någon.

Men jag tycker inte det här är specifikt för just kärleksrelationer utan alla typer av relationer, vänner, släkt osv. Har man bokat något och den ena parten fått göra en stor uppoffring och avsatt tid till just detta, som i mitt fall offra semestertid, då fattar jag inte hur "jag har ingen lust" ska vara en okej ursäkt om man är vuxen. Jag tycker bara det är så fruktansvärt fult och egoistiskt.

Men det är ju en helt annan fråga. Den berör i mycket liten grad trådens inledande frågeställningar, och den berör i mycket liten grad hur vi själva ska agera, hur vi själva gör när vi relaterar. Istället skjuter du in dig på hur du tycker att andra ska göra. Det är en lite underlig ingång för mig. Det är ju lätt att sitta och tycka att "så gör man inte". Men nu gjorde ju någon just så! Vad gör jag då, blir för mig den fråga som jag behöver hantera.

 

[Petruska]

Ja det är väl inte så mycket man kan göra, det går ju inte att tvinga någon.

Men jag tycker inte det här är specifikt för just kärleksrelationer utan alla typer av relationer, vänner, släkt osv. Har man bokat något och den ena parten fått göra en stor uppoffring och avsatt tid till just detta, som i mitt fall offra semestertid, då fattar jag inte hur "jag har ingen lust" ska vara en okej ursäkt om man är vuxen. Jag tycker bara det är så fruktansvärt fult och egoistiskt.

Jag kom på lite till, som jag nu passar på att breda ut mig om...

För mig är nog resonemang som det citerade, något som jag ser mer av på buke än jag skulle förvänta mig. Dels det där som jag skrev förut: att den som diskuterar ett relationsproblem skjuter in sig på hur den andra parten borde eller inte borde ha gjort. Dels en känsla av att det man vill i relationstrådar är att få "rätt". Jag fattar inte riktigt poängen med någotdera, eftersom diskussionen på buke vanligen inte innefattar den person som man tycker borde ha gjort annorlunda, och inte heller den person mot vilken man vill få "rätt".