Ridskolehästar

[Sassy]

Jag har ramlat av massor med gånger har inte ridit "vilda hästar" utan bland annat vanliga ridskolehästar. Men det kan vara kallt en dag och en annan dag går brandlarmet på huset bredvid, ny häst som är lite spänd, någon viftar med en filt på läktaren osv osv. Inga konstigheter, jag kommer aldrig att tro att ens en stor brun slö häst i skritt på lång tygel är tryggt och bombsäkert, det är liksom bara aldrig det. (som liten nybörjare hade man väl bara rätt och slätt kass balans, förlorade någon stigbygel och drösade av, för att inte tala om alla gånger man hängt över någon bom, senast faktiskt för ett par år sedan.)

Fattar fortfarande inte varför det blivit konstigt och skämmigt och fel att ramla av, eller skämmigt och konstigt att hästen man precis släppt tyglarna på och är lite ofokuserad två sekunder blir livrädd för att snö faller från taket, jag kan också hoppa till av sådant personligen, varför skulle inte en stor fyrbening kunna hoppa till/bli rädd om en människa kan det.

De gånger jag åkt av som vuxen har det inte alls varit konstigt eller (i de flesta fall) några väldigt problematiska hästar. Tex en reaktiv häst som triggerstaplat på ett sätt vi inte kunde förutse när vi gav oss ut (det tillhörde ju inte direkt vanligheterna att möta både helikopter och vildsvin på vår skrittrunda på 20 min). Det hände en gång på ett år, ska det vara en anledning till att inte rida ut på den hästen och drastiskt sänka hennes livskvalitet? Alla andra gånger vi var ute mötte vi på sin höjd "lagom" mycket utmaningar för att hon skulle kunna få det ur systemet med en rejäl galopp. Ett liv i bara ridhus och på bana hade däremot varit den mentala döden.

Andra gånger har varit vid hoppning, missbedömer man ett avstånd eller hästen tittar till på något på banan och antingen får ett tvärstopp eller en häst som överhoppar totalt är det lätt att åka av. Visst hade det varit bättre att aldrig komma fel på hinder, men hur ska man nå dit om man inte tillåts göra misstag på vägen?

Ja jag fångade ett barn som hade ridit i två år som helt enkelt bara rullade av över ponnyns hals när den ryckte ned huvudet för att beta i vägkanten, i extremt långsam skritt

Sådär åkte jag av otaliga gånger som barn. Var en väldigt liten, lätt och klen unge, och hade liksom ingen kropp att parera med om ponnyn valde höger när jag redan var på väg åt vänster... Sånt ledde aldrig till några skador, inte heller alla de gånger jag åkte av för att vi ofta red barbacka på vintern och det räckte ju med att hästen studsade åt sidan eller överhoppade sig lite på de låga studshinder vi hoppade då. I förlängningen har det "busandet" lett till att jag blev både trygg och sadelfast.

 

[Badger]

De gånger jag åkt av som vuxen har det inte alls varit konstigt eller (i de flesta fall) några väldigt problematiska hästar. Tex en reaktiv häst som triggerstaplat på ett sätt vi inte kunde förutse när vi gav oss ut (det tillhörde ju inte direkt vanligheterna att möta både helikopter och vildsvin på vår skrittrunda på 20 min). Det hände en gång på ett år, ska det vara en anledning till att inte rida ut på den hästen och drastiskt sänka hennes livskvalitet? Alla andra gånger vi var ute mötte vi på sin höjd "lagom" mycket utmaningar för att hon skulle kunna få det ur systemet med en rejäl galopp. Ett liv i bara ridhus och på bana hade däremot varit den mentala döden.

Andra gånger har varit vid hoppning, missbedömer man ett avstånd eller hästen tittar till på något på banan och antingen får ett tvärstopp eller en häst som överhoppar totalt är det lätt att åka av. Visst hade det varit bättre att aldrig komma fel på hinder, men hur ska man nå dit om man inte tillåts göra misstag på vägen?



Sådär åkte jag av otaliga gånger som barn. Var en väldigt liten, lätt och klen unge, och hade liksom ingen kropp att parera med om ponnyn valde höger när jag redan var på väg åt vänster... Sånt ledde aldrig till några skador, inte heller alla de gånger jag åkte av för att vi ofta red barbacka på vintern och det räckte ju med att hästen studsade åt sidan eller överhoppade sig lite på de låga studshinder vi hoppade då. I förlängningen har det "busandet" lett till att jag blev både trygg och sadelfast.

Exakt och själv behöver jag ju inte ens triggerstapla för att bli överraskad av någonting skumt och plötsligt som en hoppande katt i ögonvrån och jag är ju inte ens ett flyktdjur, sägs det

 

[Stergo]

Fast barn kan ju ramla av typ för att hästen tar ett plötsligt steg åt sidan eller för att den drar ner huvudet
Jag ramlade av rätt mkt som barn/tonåring påäridskoletiden, av många skäl som inte handlade om rodeo.

När jag började bli för lång för min b-ponny (men fungerade viktmässigt) så började jag trilla av en massa när jag busred . Vi hade varit så samspelta i ca 3 år. Men plötsligt kunde jag inte parerar om han tog typ ett sidoskutt när jag red barbacka. Samma sak om vi skulle typ skutta över ett dike vi skuttat över 100 gånger och han plötsligt stannade. Jag hade ju balanspunkten fel och for över huvudet plötsligt.

 

[BornAgain]

En sak jag tänker på är att många i dag inte har samma plats att rida på som vi hade när jag red.

Ska man cantra behöver man stora fält eller långa lämpliga vägar utan för mycket folk (om man inte har tillgång till en galoppbana eller en frusen sjö. Och sjöarna fryser inte längre lika mycket). Har man en brall-hoppa och den skuttar av sig på en stubbåker utan andra i närheten räcker ofta ett rejält mantag eller en halsring. Vi kunde låta hästarna blåsa ur sig och korrigera framåt. Det var lägre ryttardensitet så vi kunde rida utanför stigar och vägar utan att slita lika hårt på markerna - vi kunde skritta stiglöst och runda träd utan att oroa oss alltför mycket över rotröta.

Att man delar utrymme med fler andra ställer andra krav på ryttarna - särskilt som jag upplever att allt färre människor har egen erfarenhet av stora djur. När jag red fanns fler små jordbruk. Man cyklade inte i skogen då (inte för att det är fel att cykla i skogen, men det ställer krav på ryttare att dela stigar med cyklister).

Mycket av det arbete jag fick lära mig att göra i galopp går att göra i skritt och trav, men det ställer högre krav

 

[Sassy]

En sak jag tänker på är att många i dag inte har samma plats att rida på som vi hade när jag red.

Ska man cantra behöver man stora fält eller långa lämpliga vägar utan för mycket folk (om man inte har tillgång till en galoppbana eller en frusen sjö. Och sjöarna fryser inte längre lika mycket). Har man en brall-hoppa och den skuttar av sig på en stubbåker utan andra i närheten räcker ofta ett rejält mantag eller en halsring. Vi kunde låta hästarna blåsa ur sig och korrigera framåt. Det var lägre ryttardensitet så vi kunde rida utanför stigar och vägar utan att slita lika hårt på markerna - vi kunde skritta stiglöst och runda träd utan att oroa oss alltför mycket över rotröta.

Att man delar utrymme med fler andra ställer andra krav på ryttarna - särskilt som jag upplever att allt färre människor har egen erfarenhet av stora djur. När jag red fanns fler små jordbruk. Man cyklade inte i skogen då (inte för att det är fel att cykla i skogen, men det ställer krav på ryttare att dela stigar med cyklister).

Mycket av det arbete jag fick lära mig att göra i galopp går att göra i skritt och trav, men det ställer högre krav

Ja, det har du väldigt rått i! Där jag hade min halvtossiga ponny fanns det gott om skogsvägar, banvallar och backiga ekängar så vi kunde både blåsa av den värsta ångan framåt utan att behöva sakta ner till skritt var 3:e minut, och kunde rida i terräng större delen av året eftersom det inte blev sönderridet och lervälling.

Häromkring finns visserligen långa och välpreppade ridvägar, men det är också alltid andra ute, både ryttare och folk med hund. Att ständigt behöva bromsa och kanske möta en annan häst som också taktar runt (där jag som ryttare inte heller vet hurpass den andra ryttaren har koll på sin häst och behöver visa mer hänsyn) gör det inte lättare att vara avslappnad. "Hemma förr" hade jag tryggt kunnat ge mig ut på fältet om hästen var lite på tårna och det blåste lite för mycket, det värsta som kunde hända var att jag fick hålla mig lite i och eftersom vi kunde rida på det sättet var hästarna aldrig sådär idiotiskt överladdade heller.

 

[nullo-modo]

Jag trillar lätt av, kass balans och så sitter det i mitt undermedvetna att det kommer göra ondare att träffa marken ju mer kraft som behövs för att trilla av så känns som jag inte försöker att hålla mig kvar .
Fördel är att jag hitintills inte blivit skadad av att åka av utan bara mindre blåmärke och aldrig slagit i huvudet när jag åkt av. Där emot är jag experter på att ducka för dåligt för grenar så är otroligt tacksam för hjälmen där.

 

[tuaphua]

Det är väl ganska vanligt att man åker av för att man "slappnar av"/blir naiv. Dvs inte då på reaktiva hästar som man måste vara beredd på hela tiden. Med hästar som inte brukar stöka blir det ibland värre om något väl sker eftersom man inte behövt träna på att som ryttare vara vaksam, snabb etc och på att få kontakt med hästen i skarpt läge.
Jag ser rätt mycket skador från marken eller avramlingar av just det skälet. Och har ju själv också suttit och tänkt på annat/gjort saker som ger ökad risk och åkt av på det viset, tex på min gamla ponny.
Samtidigt som man också ser många som åker av mycket, slår sig ofta, få sämre och sämre balans och koordination och lättare och lättare åker av.

Håller absolut med om att det är klokt att träna fallteknik. När ja inte hade ramlat av på 10 år började känna lite oro för det. Inte så hästarna kände det. Men jag funderade på om jag skulle kasta mig av i snön bara för att få det överstökat liksom. Sen brast sadelgjorden på min egen häst när han gjorde ett pyttehopp på mjuk ridbana. Jag for på regnmättad, mjuk bana och slog mig absolut noll. Det var toppen. Nu är det igen 10 år sedan sist. Men nu är jag äldre och i fysiskt mkt sämre skick och känner inte samma sug att kasta mig av direkt.

Min ena tränare som inte är dunder-sadelfast har hållit på väldigt mkt med kampsport och har via det lärt sig fallteknik(sen har han sjukt bra kroppskontroll, balans, smidighet etc som vi vanliga dödliga inte har). Han slår sig typ aldrig och kan hoppa av och landa på fötterna i full galopp och bockningar typ. Vi pratade om att gå ett gäng till kampsportsinstruktör för sådan undervisning, fallteknik. Jag vet flera som upplevt det nyttigt och som en ökad trygghet om de varit rädda för att åka av.

 

[Fabian In Memoria]

Apropå avramlingar, jag är ju återfallsryttare. Red på ridskola från 8 år ungefär och ramlade av var och varannan gång eftersom ponnyerna hade som vana att springa in i mitten och köra ned huvudet så man rutschade av. Slog mig aldrig vad jag kommer ihåg. Vi red väldigt mycket med knut på tygeln och armarna på diverse ställen som huvudet, i midjan, rakt ut osv, så det var lätt för de busiga att bara svänga iväg. Blev förstås bättre när man fick mer rutin och när jag gick över på storhäst upphörde avramlingarna. Men, vi lärde oss ju aldrig att rida ut. Kanske någon gång per termin och i lugn takt, sällan galopp. Möjligtvis bara på samma lilla raksträcka som hästarna alltid var vana att rida ut på. Annars var det ridhus som gällde och i mån av väder och ljus någon lektion per termin på utebana. Detta var exakt lika på alla fyra ridskolor jag red på fram till 19 år. Då köpte jag egen häst och skulle plötsligt reda ut uteritter och allt annat som kommer med egen häst. Åkte nog av några odramatiska gånger (som jag inte kommer ihåg) och en ordentlig avsittning när hästen blev rädd för några i en sommarstuga och gjorde en 180-sväng. Och jag hamnade i diket bara en liten bit ifrån en sten. Kunde inte röra armen, men hoppade upp och fortsatte rida och åkte av en gång till när vi hoppade diken. Hade ont i arm och rygg ett tag (sökte aldrig vård). Sålde hästen pga ekonomi. Sedan kom livet emellan med jobb, familj, barn och ingen tid. Red lite sporadiskt på ridskola under några år när barnen red, men slutade igen.

Började på ridskola som 50-åring igen. Avramlingar var väldigt sällsynta, någon åkte av någon gång i samband med hoppning. Endast en gång var det en som bröt arm och handled riktigt illa. Feg som jag är blev jag lite mer hopprädd och ville inte hoppa vissa hästar eller högre höjder. Köpte mig en egen häst, som jag åkte av första gången jag red henna. Hon blev rädd för något precis när jag skulle sitta av. Vet inte om det var ett fordon utanför ridhuset eller om jag touchade henne på rumpan. Hursomhelst landade jag på rygg, låg kvar en stund och kände efter och reste mig sedan upp. Sökte aldrig vård, men jag hade ordentliga smärtor i bäcken regionen ett tag efter det. Sålde den hästen (av andra skäl) och köpte en läromästare i hoppning. Tänkte jag skulle komma över min hopprädsla. Åkte av honom i första galoppen när han blev rädd för sin egen fis och hoppade åt sidan. Jag landade på fötterna och både han och jag undrade snopet vad som hade hänt. Sedan åkte jag av honom en gång när han blev rädd för något på läktaren och reste sig så vi slog över. Hamnade med benet under honom. Åkte till vårdcentralen dagen därpå för jag hade så ont och hade svårt att gå, men det var ingen skelettskada så inget mer gjordes. Jag har fortfarande känselbortfall på det smalbenet, samt fantomsmärtor där ibland. Åkte inte av honom på uteritter eller hoppning. Fick tyvärr ta bort honom och köpte då en fjording som jag hade i ett år och aldrig åkte av. Och nu har jag en islandshäst sedan ett år tillbaka och honom har jag åkt av en gång när han hoppade över en bom på marken och sedan tog ett skutt till åt sidan för något han blev rädd för och jag var inte beredd.Lagom fallhöjd för gammal tant! Landade nog på rygg, försökte klamra mig fast men det blev en sådan där avramling i slow-motion och man hinner tänka att helvete jag åker av. Gjorde mig inte illa, men höll fast i tygeln som gav mig ett brännsår på fingrarna. Och så har jag ramlat ur rockarden när nämnda islandshäst blev rädd för en hare och satte av i full galopp precis i en kurva. Centrifugalkraften slungade iväg mig och jag halkade av. Skrapade upp hjälmen ordentligt och slog upp sår på båda knäna. Och igen, konstiga smärtor i bäckenet. Man hoppas man slipper avramlingar med skador som följd nu när man räknas som äldre!

 

[Badger]

Min ena tränare som inte är dunder-sadelfast har hållit på väldigt mkt med kampsport och har via det lärt sig fallteknik(sen har han sjukt bra kroppskontroll, balans, smidighet etc som vi vanliga dödliga inte har). Han slår sig typ aldrig och kan hoppa av och landa på fötterna i full galopp och bockningar typ. Vi pratade om att gå ett gäng till kampsportsinstruktör för sådan undervisning, fallteknik. Jag vet flera som upplevt det nyttigt och som en ökad trygghet om de varit rädda för att åka av.

Ja de tränar ju fall speciellt ibland (jag har bara gått ett par år för mycket länge sedan) finns en rullning över ena axeln som man fick göra över hela mattan, många på rad, lite som en kullerbytta från stående till stående men över axel istället för över huvudet. Ibland om jag varit förbi en kampsportsklubb med en matta så har jag övat lite för att få till dem igen . Nu var det väldigt länge sedan sist.

 

[aglaonema]

I dag kom min häst på att hon inte ville galoppera. Istället började hon bocka varje gång jag skulle göra galoppfattning men på volt gick det bra att fatta galopp tydligen men inte rakt fram Tillslut fick jag det att funka rakt fram också.