Eller tvärtom.
Jag är född sent 70-tal. Tror det var mest för att jag såg mina föräldrar som en enhet som jag sa ni. De har aldrig invänt mot att jag sa ni så uppenbarligen ogillade de det inte.
Hur tänker du här? Att man ser dem som en enhet när man är i samma rum kan jag förstå men om man sitter i en bil med den ena och den andra påtar i trädgården så har jag svårt att se hur det går ihop.
Inte vet jag. Har varit så sen jag var liten typ. Det är inget jag aktivt analyserat förrän de senaste åren.
Det är ju i så fall en åtskillnad som alla offentliga personer behöver göra. Jag tycker inte det är någon skillnad i det avseendet på kungligheterna och t.ex. statsråd, partiledare m.fl. De måste ju alla skilja på sina privata åsikter och de åsikter de skall företräda genom sin offentliga roll. Och där funkar det ju utmärkt utan någon krystad titulering.
Och så skulle ju inte jag göra, och tycker mig också höra i intervjuer etc. att tilltalet i allmänhet vid intervjuer av statsministern är "du". Vill man understryka att det är personen i egenskap av statsminister som man intervjuar blir det gärna t.ex. "Vad anser du som statsminister om...?" eller "Hur ställer sig regeringen till...?". Jag tror aldrig jag har hört någon journalist fråga "vad har statsministern för kommentarer till...?" och skulle någon göra det skulle jag nog reagera på det som otidsenligt. Personligen skulle jag utan tvekan dua både statsministern och kronprinsessan.
Niande är inget som har förekommit generellt i Sverige förutom till de som ansågs vara lägre i rang förr i tiden. Till äldre pratades det i tredje person förr men niade gjorde man inte om man inte ville göra bort sig. Däremot finns det enormt många exempel på när folk har missförstått niandet och sett det som något fint. Oftast handlar det om missförstånd alternativt att någon tagit niandet rakt av från andra språk som t ex tyskan och andra har hängt på.
Jag har alltid sagt mina föräldrars namn och säger aldrig mamma eller pappa. Älskade mamma kan jag säga någon gång på finska däremot men inte i dagligt tal.
Det finns ett äldre dialektalt I som levt kvar i en del dialekter. Det ska inte jämföras med "niande" i mer allmän mening som det förekom (eller inte förekom) på "riksnivå".
Det många missar är att svenskt duande är symmetriskt. Lägger man bort titlar så gör man det alltid mellan två parter. Först säger båda titel till varandra, sedan säger båda du. Man är närmare, mer bekanta med varandra (ungefär som att man använder smaknamn bara till de man känner väl, men inte i formellare sammanhang)
Och blir ruskigt irriterad när förvirrade historielösa ungdomar i tex butiker får för sig att säga ni till mig
)Ja, det har jag, men har nog i de flesta fall då lyssnat mest på det debatten faktiskt har gällt, så kanske "hört förbi" allt titulerande utöver att den som pratar brukar inleda med "Herr Talman". Så jag kan faktiskt inte säga att jag särskilt tänkt på tituleringen, nej. Däremot kan en del av debatterna verkligen innehålla riktigt bra retorik, och det tycker jag är roligt att lyssna på!
Jag tror att det kan komma lite med formen där.
Precis!
Märkligt pedagogiskt sett också, eftersom man brukar vara noga med att översättningar ska vara idiomatisk svenska, inte något direktöversatt mellanspråk. Hur tänker man liksom med ett så grovt avsteg rån det?
