Säga till andras barn på skarpen?

SpanskaLoppan

Trådstartare
Det händer att jag umgås med folk som har barn(åldrarna spädbarn, 2-5 år samt låg- och mellanstadie), själv har jag inga barn och vet inte alltid hur jag ska prata med små människor så dom förstår :D

Föräldrarna verkar inte känna något ansvar för hur barnen beter sig hemma hos andra eller mot andras saker/djur och det händer att jag får säga till när barnet leker med saker jag är rädd om eller som är olämpliga som leksaker(jag har en liten samling leksaker, mjukisdjur, pussel och barnböcker hemma så det finns mer lämpade saker att sysselsätta sig med). Eller det vanligaste; när barnen hanterar djuren på ett sätt som jag inte tycker är okej.
Jag försöker vara pedagogisk, sätter mig på huk/på golvet brevid barnet och talar om varför jag vill att han/hon slutar med det han/hon gör och erbjuder en lämpligare aktivitet. Exempelvis "sätt ner katten nu han tycker det är läskigt när du bär honom, vi kan rulla den här bollen till honom istället så blir han glad!" eller "Anders den där vill jag inte att man leker med, vi kollar i leksakslådan om det finns nåt roligare."

Ofta hjälper det och alla är glada och nöjda. Men ibland upprepas det jag sa till om bara några minuter senare. Fine, ett litet barn kanske inte förstår eller kommer ihåg en tillsägelse någon längre tid, men barn i skolåldern borde klara det? Och jag känner mig då urdum som får tjata tills jag blir blå oavsett ålder på barnet. Tjat innebär ju att jag göra nåt som inte funkar.
Ingen backup från föräldern.
Andra gånger tittar barnet bara på mig som om jag just sagt att jag kommer från månen och fortsätter sedan med det jag bad henne/honom att sluta med. Ingen hjälp från föräldern.

Hur ska man då göra i dessa lägen? Jag vill inte springa runt och tjata, inte skrämma eller göra barnet ledset eller bli osams med föräldern. Men inte heller vill jag få saker förstörda eller att mina djur ska stå ut med obehag. Särskilt när det faktiskt FINNS leksaker och aktiviteter som passar bättre, jag hänger själv gärna på och leker(även om jag kanske inte är bra på det)eller går ut på lekplatserna i området.

Hur gör man då när man säger från riktigt ordentligt till andras barn? Förutsatt att barnet är tillräckligt gammalt för att förstå givetvis, en ettåring hade jag helt enkelt lyft upp och satt i famnen på föräldern istället.

Ämnet blev aktuellt igår när jag var iväg och åt glass med en bekant och dennes 3 årige son. Vi satt ute och hunden var platsad i skuggan av bänken. pojken hade ätit upp sin glass och sedan krupit ner och pillat lite med hunden(klappat, pratat och pysslat lite). Efter kanske 5 min ser jag att hunden tröttnat och pojken börjar bli hårdhänt. Jag säger till, "X nu tycker inte vovven det är mysigt längre så sluta. Vi kan mata änderna istället!". Han tittar på mig och fortsätter nypa hunden. Jag säger till honom att sluta 2 gånger till men utan respons. Föräldern pillar på sin mobil. Jag ser att hunden blir allt mer trött på läget och blir själv irriterad så jag går helt sonika ner på knä, tar pojken i armen och säger ifrån på skarpen att "nu slutar du!".
DÅ reagerar föräldern, med att bli arg som ett bi. På mig. För att jag är så elak och oförstående.
Vad skulle jag gjort då?
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag tycker att du reagerar precis så som man kan önska. Min erfarenhet är att om barn inte lyssnar så är det just gå ner på knä och ta i dem/ta bort dem ifrån det som de gjorde rent handgripligen som hjälper. Jag tycker också att du verkar ha ett helt okej tänkande till hur du säger till dem och att du erbjuder byte och har en leksakslåda. Däremot är det ruskigt dåligt av föräldern dels att inte reagera själv utan att du får göra det och att sedan ha mage att bli arg på dig. Löjligt helt enkelt. De ska ansvara över sina barn och du över dina djur. Att du sedan har intresse att även försöka tillgodose barnens behov genom att avleda och genom att ha en leksakslåda är mer än vad man kan begära.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Men hur fullföljer man det då? När man inte får respons när man säger till och ingen hjälp från föräldern. Jag klev ju som sagt ner, tog tag i pojken och och sa ganska skarpt åt honom att sluta. Vilket resulterade i illvrål och gråt. Och där stod jag och kände mig skittaskig och visste inte vad jag skulle göra nu :(

Det "löste sig" ju genom att föräldern blev upprörd och stormade därifrån men det är inte alltid så det slutar. Ibland står jag bara där med ett gråtande och skrikande barn. Jag kan inte skilja på om barnet är arg, känner sig tillplattad, skäms eller faktiskt är ledsen/lite uppskrämd. Jag vet inte om jag ska försöka prata barnet lugnt, kramas, lyfta upp i famnen, sätta barnet på bänk/stol/soffa... Jag gillar ju att barnen är med på besök och vill inte att dom ska bli skrämda.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

"Nu vill jag att du lämnar Fido ifred, om du inte kan göra det måste jag gå härifrån med honom. Jag ser att han är irriterad och vill vara ifred, och då kan han bitas om man inte låter honom vara"

Så pratar jag med min treåring. Impulskontrollen tar aplång tid att utveckla så det är bättre om du står för konsekvensen (går iväg) eller släpper in djuret i ett annat rum så det får vara ifred.

Dåligt av mamman att inte säga till barnet själv.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag tycker att oavsett varför ett barn skriker så har det rätt till tröst så jag hade lyft upp barnet i famnen eller satt det i mitt knä och hållt om barnet. Jag hade förklarat igen varför man inte alltid kan göra/få som man vill men att det är okej att vara arg och besviken (för i det läget är nog de känslorna mest troliga). Sen hade jag låtit barnet vråla/skrika/gråta av sig en stund och småpratat under tiden. Kanske förklarat igen om barnet verkar behöva en ytterligare förklaring.
När barnet börjar lugna sig så frågar jag som om inget har hänt om vi ska rita lite/gräva i sandlådan/vad du nu vill hitta på. Jag är noga med att barnet inte ska behöva skämmas eller ta itu med de jobbiga känslorna själv när de är små utan jag försöker lotsa dem genom att hålla med dem om att det blev dumt när hunden blev ledsen och att man ju inte ska göra så. Endel barn tycker då att men då gjorde det ju inget, men det ser jag till att förklara att jo, det gjorde något. Man får inte göra hunden ledsen osv. Man får liksom hänga med barnet i känslorna, förklara och dämpa fallen och trösta ledsenheten men ändå att barnet ska ha lärt sig något av det. Sen kan man inte räkna med att en 2-3 åring ska låta bli nästa gång utan hen kan göra om exakt samma sak fem minuter senare för att hen glömde eller bara för att kolla vad som händer då. Det är då det är så viktigt att vara konsekvent och förklara igen och upprepa en gång till.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Vänd dig direkt till föräldern om din första tillsägelse inte funkar och be att de håller barnet borta från hunden, eller vad det nu gäller. Det är inte ditt ansvar att uppfostra andras barn (även om jag i det läget skulle varit tacksam för att du ville hjälpa till att lära mitt barn att umgås med hundar om jag själv missat att hålla koll) och du ska inte behöva säga till fler än en gång. Följer inte föräldern upp skulle jag om jag vore du faktiskt ta hunden, gå därifrån och säga att ni kan ses igen nån annan dag. Ditt ansvar är främst mot din hund (eller din familj eller vad det nu må gälla).

Hur du ska göra hemma beror på hur pass "rak" du känner att du kan vara mot föräldrarna. Antingen säger du till dem att "barnet bör inte leka med det där, det står istället en leksakslåda i hörnet, vill du vara snäll och försöka rikta hans/hennes uppmärksamhet dit istället?" och är det något specifikt barnet fastnat för kan man vara hjälpsam och ställa undan den/släppa in katten i annat rum.
Vill du inte säga till föräldern så ta bort saken/släpp in katten i annat rum direkt och avled med annat.
Beror lite på vad du har för slags relation till föräldrarna och vad du själv vill uppnå.

DÅ reagerar föräldern, med att bli arg som ett bi. På mig. För att jag är så elak och oförstående.
Vad skulle jag gjort då?
Jag skulle ha sagt nåt i still med; "jag bad ditt barn låta bli hunden tre gånger, varför klev du själv inte in och gjorde något?" Föräldern hade knappast blivit gladare men jag tycker det var ett läge då du kunde ha stått på dig.

/både hundägare och mamma till tvååring
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Det är lite känsligt att säga till andras barn när föräldrarna är med. Vissa djurovana föräldrar kan dessutom ha oklara idéer om djurs förväntade beteende och inte alls tänka på att djur behöver få hälsa och behandlas med respekt.

Ett sätt är att redan när familjerna kommer varna föräldrarna för djuren, typ "jag vill bara berätta att mina djur är inte så vana vid barn, så se till att barnen inte går på dem för mycket, jag vet inte hur de reagerar" (alltså lägg över skulden på djuren). Då har du gett föräldrarna en förvarning om problemet och kan med gott samvete säga ifrån om de inte gör det. Även om du egentligen skyddar dina djur i första hand så kan du "sälja in" det hela som att du skyddar barnen från djurens oförutsägbara reaktioner. Om det trots tillsägelser mm blir för mycket så får du nog bara stänga in djuren så länge så att de får vara ifred. Men normalt sett borde ett barn runt 3-4 år och uppåt klara av att hantera instruktioner om hur man ska vara med ett djur.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Talat allvar med/skällt på föräldern om att den borde hjälpt dig tidigare.

(Situationen hade lika gärna kunnat vara jag och min treåring, jag kunde gjort likadant. Dvs säga till säga till säga till och sedan gå ned och vara skarpare och visa mer handgripligt att han ska sluta. Sedan förklara.)

Men jag har också märkt det med att säga till på skarpen till andras barn, alltid kommer föräldrarna rusande antingen skäller de också på barnet eller så skäller de på en själv.

Så ev är det bättre att efter tredje tillsägningen säga till föräldern skarpt istället...

(Det är svårt med hundar, när man säger till sitt barn om annans hund så är det ofta problem -neeej det är klart han får dra Fia i örat. Varpå man måste förklara att jo Fia kanske gillar att bli dragen i örat, men det gör ingen av de andra hundarna vi känner eller inte känner... Matte brukar iofs förstå då.)

Däremot att du känner dig tjatig är inte konstigt, jag tror jag måste säga till tio gånger eller mer till eget barn innan det fastnar. Det är bara som det är.
 
Senast ändrad:
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Var det mitt barn skulle jag ju fullföljt genom att ha det illvrålande, protesterande barnet i knät tills det lugnade sig och förklara tills han förstod. (jag vill dra fiffi i örat jag vill jag får jag måste!).:D

Men det kan du ju bara göra om du är barnvakt med föräldern på bra avstånd (en fest i andra änden av stan tex :p).

Vad som borde ha hänt är att du sa till två gånger varpå föräldern gick ned och sa till på skarpen och tog det vrålande barnet under armen och gick för att mata ankorna.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag tycker du verkar hantera det hela bra. I den beskrivna situationen kanske du hade kunnat säga till föräldern efter att barnet inte har lyssnat: "Jag har bett din son sluta nypa hunden, men han fortsätter. Kan du snälla få honom att sluta annars måste jag ta hunden med mig och gå."
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Vänd dig direkt till föräldern om din första tillsägelse inte funkar och be att de håller barnet borta från hunden, eller vad det nu gäller. Det är inte ditt ansvar att uppfostra andras barn (även om jag i det läget skulle varit tacksam för att du ville hjälpa till att lära mitt barn att umgås med hundar om jag själv missat att hålla koll) och du ska inte behöva säga till fler än en gång. Följer inte föräldern upp skulle jag om jag vore du faktiskt ta hunden, gå därifrån och säga att ni kan ses igen nån annan dag. Ditt ansvar är främst mot din hund (eller din familj eller vad det nu må gälla).

Hur du ska göra hemma beror på hur pass "rak" du känner att du kan vara mot föräldrarna. Antingen säger du till dem att "barnet bör inte leka med det där, det står istället en leksakslåda i hörnet, vill du vara snäll och försöka rikta hans/hennes uppmärksamhet dit istället?" och är det något specifikt barnet fastnat för kan man vara hjälpsam och ställa undan den/släppa in katten i annat rum.
Vill du inte säga till föräldern så ta bort saken/släpp in katten i annat rum direkt och avled med annat.
Beror lite på vad du har för slags relation till föräldrarna och vad du själv vill uppnå.


Jag skulle ha sagt nåt i still med; "jag bad ditt barn låta bli hunden tre gånger, varför klev du själv inte in och gjorde något?" Föräldern hade knappast blivit gladare men jag tycker det var ett läge då du kunde ha stått på dig.

/både hundägare och mamma till tvååring

Himla bra skrivet! Jag tycker inte alls att det är ditt ansvar att se till att barnet "lyder" även om man så klart kan och ska säga till. Jag hade tagit diskussionen med föräldrarna, både gällande fika på stan och hemma hos dig. Jag tycker det verkar som om du gjort allt du kan, och sköter det bra.

Vad händer om hunden en gång lessnar på allvar och morrar, biter ifrån eller liknande?
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag hade sagt ifrån skarpt till föräldern, tagit min hund och gått.
Det är inte din sak att uppfostra andras barn, det är föräldrarnas ansvar att se till så barnen sköter sig. Gör dem inte så riv ifrån åt föräldrarna att ta hand om sina barn. Dina djur ska inte behöva lida för att barnen har lata föräldrar och du ska självklart kunna bestämma vad som gäller i ditt eget hem.

Nu menar jag inte att du skälla och gorma på föräldern såklart, såg att min inlägg kan tolkas så.
Men du kan absolut säga ifrån till både barn och föräldrar. Tycker du gjorde helt rätt när du gick ner och sade ifrån till barnet på dennes nivå. Galet dock att föräldern blev arg på dig när hon/han borde sagt ifrån till barnet och avlett uppmärksamheten från hunden.
 
Senast ändrad:
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

*kl*

Om föräldern inte är hundvan kan det vara schysst att börja med att förklara t.ex att hunden tycker det är jobbigt, risk för morr/bett eller vad som. En del tycks ju tro att barn + hund inte är annat ett idylliskt kodakmoment och riktigt så funkar ju inte alla hundar.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag hade också handgripligen flyttat på barnet om det inte lyssnat efter två tillsägelser. Sedan hade jag nog också vänt mig till den mobilpillande föräldern och sagt "Visst ser du till att barnet inte nyper hunden, jag vill ogärna att hunden biter barnet"
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Världen är så full av konstiga föräldrar;) Men jag tycker faktiskt att det är ok att du säger till mitt barn om det gör något
tokigt som jag kanske inte uppmärksammar. Ibland så tar det bättre om någon utomstående säger till dem.
Jag tycker att jag gör inte annat än tjatar på mina barn. Dock undviker jag gärna situationer med saker som
de inte kan låta bli för min egen frids skull.

Fortsätt du att säga till och om det inte biter på barnen så be föräldrarna ta ansvar för sina barn.


I just hund situationen så är det ju du som har yttersta ansvaret för ditt djur och därför så ska du definitivt avstyra sådant
som kan orsaka problem. DVS ta bort barnet från hunden och sedan säga till föräldern att den ska passa sina barn.

Lycka till och kram!
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag hade gjort som du, sagt till max 2 ggr och sen hade jag satt mig på huk, tagit tag i barnet (inte våldsamt men så att barnet blir uppmärksam på mig) och sagt att nu räcker det, sluta annars får du inte sitta hos hunden. Eller mer troligt avlägsnat barnet efter andra tillsägelsen. Om barnet gör saker mot hunden han inte får trots tillsägelse är han inte betrodd att vara inom räckhåll för den. Lätt som en plätt, tycker jag. Nu vet jag att det såklart är svårare att hantera andras ungar, ffa är det jobbigt att tjata på andras barn och hela tiden säga nej till olika saker för man är rädd att uppfattas som oförstående. :p Speciellt om man inte har barn själv. Men om föräldrarna tycker att man tjatar på deras ungar kanske dom ska sluta blippa på sin mobil och se efter sina barn själv. :o Däremot blir jag sällan arg på andras barn, jag kan bli skarp i tonen om jag måste men för det mesta räcker det med att vara tydlig och göra processen kort genom att agera, tex ta bort barnet från dumheten. Jag har faktiskt aldrig stött på en förälder som haft ngt emot att jag sagt till deras barn, tvärt om.

Sa du till pojken väldigt argt? Blev han ledsen? Det kanske kan trigga föräldern om du upplevdes överdriva och bli mer arg än vad som var nödvändigt. Det har hänt att min dotter blivit tillsagd för ngt som hon inte förstod var fel (trots att hon blivit tillsagd för samma sak precis) och hon blev fruktansvärt ledsen och överraskad över att bli undanryckt och tillsagd med skarp röst av en person hon inte förväntade det av. Nu tycker jag dock att när det gäller andras egendom har andra rätt att bli arga även om det leder till att mitt barn blir väldigt sårat. Dom måste lära sig att ta hänsyn och veta att inte alla är likadana som hennes mamma och pappa. Så jag förklarade och sa att hon gjort fel, att vi hade sagt till många ggr och då blir man till slut arg, men att jag förstår att hon blev överraskad och sårad, det var inte meningen. Och visst känns det i mammahjärtat att se sin dotter så fruktansvärt ledsen och tilltryckt, jag kan förstå att en förälder ställer sig i försvar för sitt barn då. Även om jag inte tycker att det är det rätta.

Jag tycker att du ska göra som känns rätt för dig. Undvik att bli arg, men att vara tydlig och skarp är inte fel enligt min mening. Du måste skydda det som är ditt. Som förälder måste man lära sig att läsa av sin omgivning och hålla efter sitt barn om man inte vill att ngn annan ska säga ifrån. Och blir en förälder arg, prata med personen vid ett senare tillfälle och säg att du inte accepterar att hunden blir störd och att du även nästa gång kommer att säga ifrån på skarpen igen om inte föräldern ser till att hålla bort barnet istället. Man måste respektera sin omgivning, gammal som ung.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Min son är ju 8 månader, så jag har ingen stor "erfarenhet" av äldre barn, Sonen har ju iof kusiner, men de träffar jag inte så pass ofta, ena kusinen som jag träffar mest är så pass snäll så han behöver man typ aldrig säga till, :D.

Men en gång sa jag åt en av kusinerna på skarpen.
Hade med mig mina fåglar i bur, då det var vinter så kunde jag ej göra annat än att ta med dem in, så de fick stå i hallen med en filt över sig. barnen i familjen blev ju såklart nyfiken, så för att stilla deras nyfikenhet så fick de kolla på fåglarna, men sedan var det bra, då skulle fåglarna vara ifred.

Men de fortsatte att gå dit, tittade under filten lite försiktigt då och då (vilket jag accepterade) men det blev värre och de började banka på buren för att de inte fick göra mer!

föräldrarna försökte säga till men de lyssnade ej, jag sa till flera gånger och de lyssnade ej, så till slut sa jag till med högre röst (ej skrik) : Nu låter du fåglarna vara ifred!! de blir rädda!
Pojken frös till och gick sakta därifrån och gömde sig bakom ett hörn och kollade fram lite skamset på mig. Jag kände mig inte ett dugg elak eller någonting, pojken grinade ej och föräldrarna såg bara nöjd ut. (de hade sagt åt oss att vi fick såga åt dem på skarpen om de blev jobbiga)

sen kanske man kunde ha gjort på nått annat sätt, men just då tänkte jag på fåglarna, fåglarna klarar av mycket, men någonstans måste man ju sätta gränsen. för vissa fungerar det väl att säga till en gång på skarpen och andra inte. vet dock inte vad jag hade gjort om han inte hade lyssnat.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

Jag hade för det första slutat prata med så långa haranger till ett så litet barn. Vilket budskap i allting ska de snappa upp?

Bryt direkt nästa gång ett barn börjar göra något med något där man kan lista ut att det kommer gå dåligt om några minuter. Sen när barnet har lyssnat på dig kan du börja prata om vovven och vad den vill och inte vill osv. Men det kan vara väldigt svårt som en avbytande låååång mening.

Är budskapet klart: Nej inte hunden, så har även föräldrarna chans att uppfatta budskapet.
 
Sv: Säga till andras barn på skarpen?

En treåring är fortfarande ganska liten och själv skulle jag inte bli glad om någon tog min treåring hårt i armen även om ungen inte skötte sig. Däremot tycker jag det är vansinnigt slött av föräldern att inte hålla reda på sin unge, hade jag varit du hade jag i första hand sagt till föräldern att ta konflikten när det inte funkar att säga till snällt.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 947
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 917
Senast: jemeni
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
5 963
Övr. Barn Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
10 256
Senast: startpompe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Kön kattungar 4st
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

  • Vad är rätt
  • Dressyrsnack 17
  • Födda 2022

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp