Sambo som inte vet sina behov

[Tantan]

…och var den gränsen går är olika. Och hur länge man orkar och vill.

 

[Migo]

Jag tänker att man faktiskt inte har en skyldighet att stanna även om det är sjukdom som är orsaken. Att leva med en deprimerad människa är för många jättetufft. Man måste ha förmågan att ta hand om sig själv i det läget vilket många är dåliga på. Göra sina saker, inte dras med och isoleras.

Självklart har man aldrig en skyldighet att stanna.

Jag har spenderat senaste året mer eller mindre halvliggande i en vilstol, mer eller mindre utslagen av smärtstillande och mer eller mindre deprimerad pga smärtproblematik som leder till att jag i princip avvecklat mitt liv. Större delen av tiden är jag så dålig att jag inte kan hjälpa till med hushållssysslor.

Jag är jävligt glad att min partner, trots att livet just nu är rätt skit, inte bara tänker att han hade haft det lättare på egen hand.

 

[Tantan]

Självklart har man aldrig en skyldighet att stanna.

Jag har spenderat senaste året mer eller mindre halvliggande i en vilstol, mer eller mindre utslagen av smärtstillande och mer eller mindre deprimerad pga smärtproblematik som leder till att jag i princip avvecklat mitt liv. Större delen av tiden är jag så dålig att jag inte kan hjälpa till med hushållssysslor.

Jag är jävligt glad att min partner, trots att livet just nu är rätt skit, inte bara tänker att han hade haft det lättare på egen hand.

Och det är ju underbart att ni kan hålla ihop. Jag har ingen åsikt om det ena eller andra, man är så olika. Det finns inte rätt och fel.

 

[Palermo]

Och det är TS tolkning man får gå efter eftersom att det här är TS tråd. Det finns redan en tråd där man kan klanka ner på männen på det här forumet, behöver inte dra upp det i varje tråd som handlar om en man som hamnat i en livskris och mår dåligt.

Som sagt, om TS kommer tillbaka sedan efter att ha gett ultimatum och förklarat hur hans mående påverkar och vad som är ett stort problem och det inte har fungerat så ja, då kan man ge råd att lämna osv.

Tycker det står klart och tydligt i TS att mannen har förändrats och är i en form av livskris alternativt depression. Det är inte en man som alltid varit kass och ett as som beter sig som en tonåring och som det inte är en ide att hjälpa.

Mäns psykiska ohälsa måste faktiskt också tas på allvar, även om dom är män så är dom också mänskliga.

Förutom att jag instämmer i @Tantan s inlägg på temat, så har jag inte skrivit om att lämna, vad jag minns. Ej heller att någon är ett as.

 

[Inte_Ung]

Jag kan tycka att det blir ett problem när den ena gnäller och kanske är arg och otrevlig.
Det är inte respektfullt mot omgivningen.
Att må dåligt och ha det tufft är en sak.
Men att uppföra sig på ett tråkigt sätt mot sina närstående är en annan sak.
Det finns liksom aldrig någon fördel i att vara otrevlig.

 

[EZMK]

Jag kan tycka att det blir ett problem när den ena gnäller och kanske är arg och otrevlig.
Det är inte respektfullt mot omgivningen.
Att må dåligt och ha det tufft är en sak.
Men att uppföra sig på ett tråkigt sätt mot sina närstående är en annan sak.
Det finns liksom aldrig någon fördel i att vara otrevlig.

Fast mår man dåligt så uppträder man inte alltid rationellt och logiskt. Det är ganska vanligt att en depression, utbrändhet, ångest etc påverkar känslolivet och i förlängningen hur man interagerar med andra. Man gör inte det för att man tror att man har rätt i det man gör utan det blir mycket onda cirklar och affekt. Sen mår man ännu sämre av skammen i hur man betett sig osv.

Till TS, jag tycker att det är en bra idé att följa s.k. mental health first aid-steg när man ska hjälpa någon med misstänkt psykisk ohälsa. Förutsatt att man är i ett läge att kunna hjälpa.

Berätta hur du upplever att han verkar må dåligt och lyssna på vad han säger utan att döma. Bekräfta känslorna och erbjud information. Uppmuntra personen till att söka professionell hjälp. Uppmuntra saker som kan hjälpa (ex gymmet som du nämnner) och erbjud det stöd du kan vara för honom.

Och glöm inte att ta hand om dig själv och sätt tydliga gränser för vad som är ok för dig.

 

[Inte_Ung]

Fast mår man dåligt så uppträder man inte alltid rationellt och logiskt.

Jo fast det är ändå inget som omgivningen skall behöva tåla.
Om man är dum mot andra så får man nog räkna med att de går sin väg.
Eftersom att de tar hand om sig själva och sätter gränser för vad de går med på att bli utsatta för.

Och glöm inte att ta hand om dig själv och sätt tydliga gränser för vad som är ok för dig.

 

[Grazing]

Jo fast det är ändå inget som omgivningen skall behöva tåla.
Om man är dum mot andra så får man nog räkna med att de går sin väg.
Eftersom att de tar hand om sig själva och sätter gränser för vad de går med på att bli utsatta för.

Så kort sagt, mår man dåligt ska man isolera sig och inte förstöra andra med sitt mående. Ingen tolerans ens från personen som älskar en och är i en relation med en ska behöva veta av ens dåliga mående. Folk som mår dåligt blir dömda till isolering och ensamhet pga rädslan att det kan gå ut över dom närmaste man har.

Glad att jag inte är omgiven av folk som inte tolererar att man kan vara nere i en djupare svacka och depression och inte har ork eller är medveten om att man inte beter sig så trevligt alltid.

Har man så låg tolerans mot folk som hamnat i en depression och livskris osv så bör man nog undvika att vara i relationer övht. Det är, förhoppningsvis, en övergående grej och det går att komma tillbaka igen med stöttning och hjälp. Som sagt, om personen söker hjälp och kämpar så tycker jag man får stå ut med att det är jobbigt en period, går den perioden aldrig över dock så kan man kanske behöva gå isär så man inte går under själv.

 

[Enya]

Så kort sagt, mår man dåligt ska man isolera sig och inte förstöra andra med sitt mående. Ingen tolerans ens från personen som älskar en och är i en relation med en ska behöva veta av ens dåliga mående. Folk som mår dåligt blir dömda till isolering och ensamhet pga rädslan att det kan gå ut över dom närmaste man har.

Glad att jag inte är omgiven av folk som inte tolererar att man kan vara nere i en djupare svacka och depression och inte har ork eller är medveten om att man inte beter sig så trevligt alltid.

Har man så låg tolerans mot folk som hamnat i en depression och livskris osv så bör man nog undvika att vara i relationer övht. Det är, förhoppningsvis, en övergående grej och det går att komma tillbaka igen med stöttning och hjälp. Som sagt, om personen söker hjälp och kämpar så tycker jag man får stå ut med att det är jobbigt en period, går den perioden aldrig över dock så kan man kanske behöva gå isär så man inte går under själv.

Jag tänker också att om man går sin väg så fort andra mår dåligt och inte beter sig ok en period, så finns det ju ändå en reell risk att man står där ensam den dag man själv mår dåligt. Trots allt är det ju så att hur perfekt man själv tycker sig vara så är det svårt att se när man inte beter sig vettigt i början av en depression. Blir man behandlad som man behandlat andra när de mår dåligt (går i väg) så finns ingen kvar att stötta när en själv mår dåligt.

 

[Inte_Ung]

Glad att jag inte är omgiven av folk som inte tolererar att man kan vara nere i en djupare svacka och depression och inte har ork eller är medveten om att man inte beter sig så trevligt alltid.

Jag anser att man alltid har ett eget ansvar att vara snäll mot sin omgivning.
Och det faktiskt oavsett hur man mår.

Vem vill vara slagpåse åt någon annan i det långa loppet?
Det måste finnas något i relationen för samtliga inblandade.

 

[Inte_Ung]

Jag tänker också att om man går sin väg så fort andra mår dåligt och inte beter sig ok en period, så finns det ju ändå en reell risk att man står där ensam den dag man själv mår dåligt. Trots allt är det ju så att hur perfekt man själv tycker sig vara så är det svårt att se när man inte beter sig vettigt i början av en depression. Blir man behandlad som man behandlat andra när de mår dåligt (går i väg) så finns ingen kvar att stötta när en själv mår dåligt.

Hur mycket tycker du att omgivningen skall tåla då?
Och hur länge?
En vecka?
En månad?
Ett år?
5 år?

 

[Bison]

Jag anser att man alltid har ett eget ansvar att vara snäll mot sin omgivning.
Och det faktiskt oavsett hur man mår.

Vem vill vara slagpåse åt någon annan i det långa loppet?
Det måste finnas något i relationen för samtliga inblandade.

Där håller jag med helt och det är en avgörande faktor om jag skulle stanna kvar.
Personens egna inställning och vilja att ta hjälp och hur hen beter sig mot mig.
Jag tar ingen skit, att må dåligt är ingen ursäkt att bete sig illa, man har fortfarande ett ansvar för sina handlingar.
Skulle någon behandla mig dåligt skulle ev känslor stendö.

 

[Grazing]

Jag anser att man alltid har ett eget ansvar att vara snäll mot sin omgivning.
Och det faktiskt oavsett hur man mår.

Vem vill vara slagpåse åt någon annan i det långa loppet?
Det måste finnas något i relationen för samtliga inblandade.

Kunskapen om depressioner är låg ser jag...

Jag hoppas att folk som tycker såhär håller sig utanför relationer osv, för det är galet att lämna någon bara för att den mår dåligt en period och har en svårare tid.

 

[Tantan]

Kunskapen om depressioner är låg ser jag...

Jag hoppas att folk som tycker såhär håller sig utanför relationer osv, för det är galet att lämna någon bara för att den mår dåligt en period och har en svårare tid.

Men det är ju olika? Blev min sambo ett ”monster”, fräser, är otrevlig och sur hela tiden i tre månader hade jag antagligen lämnat. Vi kanske skulle vara särbos istället. För JAG skulle må pyton av det.

 

[skiesabove]

Kunskapen om depressioner är låg ser jag...

Jag hoppas att folk som tycker såhär håller sig utanför relationer osv, för det är galet att lämna någon bara för att den mår dåligt en period och har en svårare tid.

Men det är skillnad. Man kan ha en depression eller annan sjukdom och ändå inte vara en rövhatt mot sin partner. Man kan ta ansvar för sitt eget mående, även om man inte har kraften att göra något åt det än. Men det gör skillnad, att man lägger skiten där den hör hemma. Inte skyller ifrån sig. Att man pratar öppet med sin partner om vad det är som pågår. Att man ber om hjälp när man behöver den. Att man tar emot hjälp när den erbjuds. Att man visar lite emotionellt mognad.

Jag skulle vilja säga att det är i precis såna situationer, de svåra, när energin är slut, som man får se masken falla.

 

[tanten]

Kunskapen om depressioner är låg ser jag...

Jag hoppas att folk som tycker såhär håller sig utanför relationer osv, för det är galet att lämna någon bara för att den mår dåligt en period och har en svårare tid.

Jag tror att många här vet exakt hur det funkar vid en depression.

Men en viktig faktor är tiden och den sjukes självinsikt. För att det alls ska röra sig framåt krävs också att den som utsätts ska klara av det.

Tro, jag vet.

 

[Inte_Ung]

Kunskapen om depressioner är låg ser jag...

Jag hoppas att folk som tycker såhär håller sig utanför relationer osv, för det är galet att lämna någon bara för att den mår dåligt en period och har en svårare tid.

Hur lång period tänker du då?

Och du har totalt fel om min kunskapsnivå angående depression.
Jag gillar inte att bli förminskad på det sättet i en debatt.
Eftersom att du omöjligtvis kan veta hur mycket som jag kan i ämnet.
Och min inställning inte har den allra minsta korrelation till kunskapsnivå alls.

Depression är ingen ursäkt för att vara otrevlig mot andra.

 

[Enya]

Hur mycket tycker du att omgivningen skall tåla då?
Och hur länge?
En vecka?
En månad?
Ett år?
5 år?

Nyckelorden i mitt inlägg är väl "i början av en depression" och "en period" tänker jag. Jag har svårt att tänka mig att man på något vis ska kunna tolka det som fem år. Men visst, vill du misstolka mig som det så fine, gör så. Annars går det utmärkt att tolka mitt inlägg som det var menat. Att i början av en depression "ska" man kanske inte lämna den man älskar eftersom personen faktiskt inte alltid har en förmåga att förstå hur den beter sig. Det är ju dock givet att om den inte söker hjälp alls under fem år att man inte behöver stå kvar. Eller vad tror du själv?

Älskar man en person uppmanar man den att söka hjälp. Gör den inte det är det en annan femma.

 

[Enya]

Men det är skillnad. Man kan ha en depression eller annan sjukdom och ändå inte vara en rövhatt mot sin partner. Man kan ta ansvar för sitt eget mående, även om man inte har kraften att göra något åt det än. Men det gör skillnad, att man lägger skiten där den hör hemma. Inte skyller ifrån sig. Att man pratar öppet med sin partner om vad det är som pågår. Att man ber om hjälp när man behöver den. Att man tar emot hjälp när den erbjuds. Att man visar lite emotionellt mognad.

Jag skulle vilja säga att det är i precis såna situationer, de svåra, när energin är slut, som man får se masken falla.

Jag ser inte att TS sambo har varit en rövhatt mot sin partner. Arg och sur men det kan man vara generellt och speciellt som deprimerad under perioder. på allt och inget. Behöver inte vara på partnern. Att det påverkar relationen negativt är ju förståeligt. Det gör ju alla depressioner. Att han behöver ta hand om det är ju en helt annan sak än att han betett sig konkret illa mot henne som flera får det att låta här.

 

[skiesabove]

Jag ser inte att TS sambo har varit en rövhatt mot sin partner. Arg och sur men det kan man vara generellt och speciellt som deprimerad under perioder. på allt och inget. Behöver inte vara på partnern. Att det påverkar relationen negativt är ju förståeligt. Det gör ju alla depressioner. Att han behöver ta hand om det är ju en helt annan sak än att han betett sig konkret illa mot henne som flera får det att låta här.

Jag tycker det här låter rövhattigt, saxat från TS första inlägg:

"Försöker stötta honom att söka professionell hjälp men det vill han inte."

"Jag känner ibland att jag behöver curla honom och hålla koll på honom som ett litet barn, för att påminna honom om vad han behöver och vad han brukar må bra av. Detta blir också något som triggar mig i det större problemet med hans dåliga mående, att han förväntar sig att jag ska hjälpa honom med det också och inte vill söka hjälp"