Sambo som inte vet sina behov

[Enya]

Jag tycker det här låter rövhattigt, saxat från TS första inlägg:

"Försöker stötta honom att söka professionell hjälp men det vill han inte."

"Jag känner ibland att jag behöver curla honom och hålla koll på honom som ett litet barn, för att påminna honom om vad han behöver och vad han brukar må bra av. Detta blir också något som triggar mig i det större problemet med hans dåliga mående, att han förväntar sig att jag ska hjälpa honom med det också och inte vill söka hjälp"

Och det tycker jag är ganska vanligt i början av en depression. I början alltså. Har det pågått ett tag är det rövhattigt förstås.

 

[Grazing]

Jag tycker det här låter rövhattigt, saxat från TS första inlägg:

"Försöker stötta honom att söka professionell hjälp men det vill han inte."

"Jag känner ibland att jag behöver curla honom och hålla koll på honom som ett litet barn, för att påminna honom om vad han behöver och vad han brukar må bra av. Detta blir också något som triggar mig i det större problemet med hans dåliga mående, att han förväntar sig att jag ska hjälpa honom med det också och inte vill söka hjälp"

Men det är ju där lite ultimatum kommer in i bilden. Ibland måste man få höra att det finns inget val, sålänge det är frivilligt så är det ruskigt svårt att ta tag i sej själv och förändra det.

Det är liksom så det fungerar för väldigt många som befinner sig inom depressioner, det är ruskigt svårt och jobbigt att ta tag i det och ibland måste man komma till det läget att det är att förändra någonting eller så fungerar det inte längre.

 

[skiesabove]

Men det är ju där lite ultimatum kommer in i bilden. Ibland måste man få höra att det finns inget val, sålänge det är frivilligt så är det ruskigt svårt att ta tag i sej själv och förändra det.

Det är liksom så det fungerar för väldigt många som befinner sig inom depressioner, det är ruskigt svårt och jobbigt att ta tag i det och ibland måste man komma till det läget att det är att förändra någonting eller så fungerar det inte längre.

Det rövhattiga som jag ser det är ju när man erbjuds hjälp, inklusive att få hjälp med att ta kontakt med vården, skjuts dit osv, och säger nej.

Det har oftast med en värdegrund eller emotionell mognad att göra, och inte depressionen i sig.

Men ja, man kan göra ett försök med att ställa ett ultimatum först. Men min erfarenhet är att den sortens människor hellre väljer att låta relationen gå sönder än att ändra på sig.

 

[monster1]

Det rövhattiga som jag ser det är ju när man erbjuds hjälp, inklusive att få hjälp med att ta kontakt med vården, skjuts dit osv, och säger nej.

Det har oftast med en värdegrund eller emotionell mognad att göra, och inte depressionen i sig.

Men ja, man kan göra ett försök med att ställa ett ultimatum först. Men min erfarenhet är att den sortens människor hellre väljer att låta relationen gå sönder än att ändra på sig.

Fast det är väll mer handlingsförlamat än aktivt otrevligt. Det finns ju en skala mellan att inte klara av att ta emot hjälp och att vara en otrevlig skitstövel. Inget i tråden indikerar väll att han förväntar sig att hon ska ta på sig det här arbetet, bara att han inte gör det själv. Har man inte förmågan så har man inte.

Man behöver ju inte vara en rövhatt bara för att man inte går att leva med.

Jag tänker att det är lite som att titta på en drunknande person, man kastar ut en livboj men den förmår inte ta tag i den av någon anledning, tillslut så känner man sig nödgad att simma ut och rädda den. Är det då den drunknandes fel för att den "vägrar" sträcka sig efter livbojen eller är det bara som det är?

Angående om det är rövhattigt eller ej så är det ju ändå så att män på en genrell grupp nivå är sämre på att ta hjälp för sin psykiska ohälsa och de har också färre om några vänner som de pratar om känslor och psykisk hälsa med. De ligger ju helt enkelt lite efter där. Det är dom män som samhället fostrat fram på något sätt. De är själva offer för detta då de i större utsträckning tar livet av sig när de mår dåligt istället för att just söka hjälp.

Så hur frustrerande det än är att titta på någon som sakta sjunker utan att ta tag i de livlinor man försöker skicka ut, så betyder ju inte det att personen tvingar dig att rädda den. Den kan bara inte rädda sig själv, sedan är det ditt val att göra om du ska försöka ge dig ned där och försöka rädda den eller lämna det hela där och hoppas att när den når botten så tar den spjärn och skjuter ifrån.

 

[skiesabove]

Fast det är väll mer handlingsförlamat än aktivt otrevligt. Det finns ju en skala mellan att inte klara av att ta emot hjälp och att vara en otrevlig skitstövel. Inget i tråden indikerar väll att han förväntar sig att hon ska ta på sig det här arbetet, bara att han inte gör det själv. Har man inte förmågan så har man inte.

Man behöver ju inte vara en rövhatt bara för att man inte går att leva med.

Jag tänker att det är lite som att titta på en drunknande person, man kastar ut en livboj men den förmår inte ta tag i den av någon anledning, tillslut så känner man sig nödgad att simma ut och rädda den. Är det då den drunknandes fel för att den "vägrar" sträcka sig efter livbojen eller är det bara som det är?

Angående om det är rövhattigt eller ej så är det ju ändå så att män på en genrell grupp nivå är sämre på att ta hjälp för sin psykiska ohälsa och de har också färre om några vänner som de pratar om känslor och psykisk hälsa med. De ligger ju helt enkelt lite efter där. Det är dom män som samhället fostrat fram på något sätt. De är själva offer för detta då de i större utsträckning tar livet av sig när de mår dåligt istället för att just söka hjälp.

Så hur frustrerande det än är att titta på någon som sakta sjunker utan att ta tag i de livlinor man försöker skicka ut, så betyder ju inte det att personen tvingar dig att rädda den. Den kan bara inte rädda sig själv, sedan är det ditt val att göra om du ska försöka ge dig ned där och försöka rädda den eller lämna det hela där och hoppas att när den når botten så tar den spjärn och skjuter ifrån.

Om man inte är anställd som livräddare, inte är utbildad livräddare, så är det inget fel med att springa efter badvakten istället för att hoppa i själv. Risken är nämligen att båda drunknar annars.

Men om den i vattnet då inte vill att man ska hämta en livvakt för att det känns pinsamt eller omanligt eller nåt, då får dom faktiskt skylla sig själva.

Jag tycker det får vara nog med hur extremt mycket emotionellt arbete kvinnor förväntas göra i en relation. Det räcker nu. Och det är visst ett rövhattigt beteende att vägra ta emot hjälp när man lever tillsammans med andra, även om man inte aktivt riktat ilska mot den andra så förpestar man ju hela livsmiljön. Och det är ett rövhattigt beteende i en relation, att inte ta ansvar för sitt eget mående. Och med ansvar menar jag INTE att "rycka upp sig". Jag menar att prata om det med sin partner, att gå med på terapi, och så vidare.

Det är klart man mår dåligt ibland. Det är klart att man blir sjuk ibland. Men det är ingen kvinnas ansvar att vara morsa åt sin man, den tiden är förbi.

 

[Bison]

Om man inte är anställd som livräddare, inte är utbildad livräddare, så är det inget fel med att springa efter badvakten istället för att hoppa i själv. Risken är nämligen att båda drunknar annars.

Men om den i vattnet då inte vill att man ska hämta en livvakt för att det känns pinsamt eller omanligt eller nåt, då får dom faktiskt skylla sig själva.

Jag tycker det får vara nog med hur extremt mycket emotionellt arbete kvinnor förväntas göra i en relation. Det räcker nu. Och det är visst ett rövhattigt beteende att vägra ta emot hjälp när man lever tillsammans med andra, även om man inte aktivt riktat ilska mot den andra så förpestar man ju hela livsmiljön. Och det är ett rövhattigt beteende i en relation, att inte ta ansvar för sitt eget mående. Och med ansvar menar jag INTE att "rycka upp sig". Jag menar att prata om det med sin partner, att gå med på terapi, och så vidare.

Det är klart man mår dåligt ibland. Det är klart att man blir sjuk ibland. Men det är ingen kvinnas ansvar att vara morsa åt sin man, den tiden är förbi.

Amen sista

 

[monster1]

Om man inte är anställd som livräddare, inte är utbildad livräddare, så är det inget fel med att springa efter badvakten istället för att hoppa i själv. Risken är nämligen att båda drunknar annars.

Men om den i vattnet då inte vill att man ska hämta en livvakt för att det känns pinsamt eller omanligt eller nåt, då får dom faktiskt skylla sig själva.

Jag tycker det får vara nog med hur extremt mycket emotionellt arbete kvinnor förväntas göra i en relation. Det räcker nu. Och det är visst ett rövhattigt beteende att vägra ta emot hjälp när man lever tillsammans med andra, även om man inte aktivt riktat ilska mot den andra så förpestar man ju hela livsmiljön. Och det är ett rövhattigt beteende i en relation, att inte ta ansvar för sitt eget mående. Och med ansvar menar jag INTE att "rycka upp sig". Jag menar att prata om det med sin partner, att gå med på terapi, och så vidare.

Det är klart man mår dåligt ibland. Det är klart att man blir sjuk ibland. Men det är ingen kvinnas ansvar att vara morsa åt sin man, den tiden är förbi.

Nej och det är väll högst osäkert om det finns en sådan förväntan från TS partner att TS ska vara den som kliver in där? Jag menar TS kan ju gå och låta honom ta hand om sitt problem själv.

 

[tanten]

Nej och det är väll högst osäkert om det finns en sådan förväntan från TS partner att TS ska vara den som kliver in där? Jag menar TS kan ju gå och låta honom ta hand om sitt problem själv.

Förväntan tror jag inte är rätt beskrivning av hans tankar.

Han lever antagligen i nuet. Där finns TS, och tanken att hon ska kliva ut genom dörren finns nog inte.


(Tanken baserad på min egen erfarenhet av en elak, förminskande man och när jag lämnade sa han genuint överraskad - men jag älskar dig ju. Möjligen sant men han gillade mig inte. Tanken på att jag inte skulle finnas där hade aldrig slagit honom. )

 

[monster1]

Förväntan tror jag inte är rätt beskrivning av hans tankar.

Han lever antagligen i nuet. Där finns TS, och tanken att hon ska kliva ut genom dörren finns nog inte.


(Tanken baserad på min egen erfarenhet av en elak, förminskande man och när jag lämnade sa han genuint överraskad - men jag älskar dig ju. Möjligen sant men han gillade mig inte. Tanken på att jag inte skulle finnas där hade aldrig slagit honom. )

Jag menade huruvida TS sambo förväntar sig att TS ska ta hand om honom för att han mår dåligt. Meningen om att hon kan gå är bara allmän, men så länge det inte finns ett hot så kan man ju gå. Man måste inte vara i ett förhållande med en person som inte kan ta hand om sig själv oavsett anledning.

 

[Grazing]

Om man inte är anställd som livräddare, inte är utbildad livräddare, så är det inget fel med att springa efter badvakten istället för att hoppa i själv. Risken är nämligen att båda drunknar annars.

Men om den i vattnet då inte vill att man ska hämta en livvakt för att det känns pinsamt eller omanligt eller nåt, då får dom faktiskt skylla sig själva.

Jag tycker det får vara nog med hur extremt mycket emotionellt arbete kvinnor förväntas göra i en relation. Det räcker nu. Och det är visst ett rövhattigt beteende att vägra ta emot hjälp när man lever tillsammans med andra, även om man inte aktivt riktat ilska mot den andra så förpestar man ju hela livsmiljön. Och det är ett rövhattigt beteende i en relation, att inte ta ansvar för sitt eget mående. Och med ansvar menar jag INTE att "rycka upp sig". Jag menar att prata om det med sin partner, att gå med på terapi, och så vidare.

Det är klart man mår dåligt ibland. Det är klart att man blir sjuk ibland. Men det är ingen kvinnas ansvar att vara morsa åt sin man, den tiden är förbi.

Tvärtom då? Får kvinnor må dåligt eller ska man kasta ut dom också när dom inte är på topp? Eller är det bara männen som inte får hamna i svackor och behöva hjälp och stöttning?

Det är illa ärligt talat att mena på att män inte faktiskt kan behöva hjälp och stöttning och må dåligt och hamna i livskriser precis som kvinnor kan göra. Precis som alla kan göra.

Som sagt, jag önskar så att denna TS skrev det här utan att nämna kön på partnern, det verkar vara otroligt olika hur man behandlar människor tydligen. Man ska inte få olika råd om hur man ska agera beroende på huruvida det är en man eller kvinna det handlar om.

 

[skiesabove]

Tvärtom då? Får kvinnor må dåligt eller ska man kasta ut dom också när dom inte är på topp? Eller är det bara männen som inte får hamna i svackor och behöva hjälp och stöttning?

Det är illa ärligt talat att mena på att män inte faktiskt kan behöva hjälp och stöttning och må dåligt och hamna i livskriser precis som kvinnor kan göra. Precis som alla kan göra.

Som sagt, jag önskar så att denna TS skrev det här utan att nämna kön på partnern, det verkar vara otroligt olika hur man behandlar människor tydligen. Man ska inte få olika råd om hur man ska agera beroende på huruvida det är en man eller kvinna det handlar om.

Jag vet inte om du misstolkar med mening, eller om du själv inte stött på fenomenet med mansbäbisar.

Givetvis får både män och kvinnor må dåligt. Kvinnor brukar dock generellt vara väldigt duktiga på att söka hjälp, be om hjälp, och försöka prata med sin partner om läget.

 

[Grazing]

Jag vet inte om du misstolkar med mening, eller om du själv inte stött på fenomenet med mansbäbisar.

Givetvis får både män och kvinnor må dåligt. Kvinnor brukar dock generellt vara väldigt duktiga på att söka hjälp, be om hjälp, och försöka prata med sin partner om läget.

Jag har mycket väl hört om det, jag utgår från TS och det finns ingenting i det inlägget som indikerar att det är en "mansbäbis" utan en person som hamnat i en livskris som det står klart och tydligt. Att direkt dra slutsatsen att det är en mansbäbis som man ska kasta ut är skit ärligt talat.

Som sagt, om det ställs ultimatum där man säger att detta och detta fungerar inte längre utan något måste ske och han trots det struntar i det, ja, då kan det vara läge att gå isär.

Varför ens "mansbäbisar" har en plats i den här tråden förstår inte jag alls, detta handlar om en person i en livskris som inte riktigt verkar ha förstått hur måendet påverkar än.

Det är inte ett dugg konstigt att självmordsstatestiken är så hög hos män om det är såhär folk reagerar när någon man mår dåligt eller hamnar i en livskris. Det är en människa även om det är en man och även dom förtjänar en chans innan dom kastas ut och "ska klara sig själva".

 

[Red_Chili]

Tvärtom då? Får kvinnor må dåligt eller ska man kasta ut dom också när dom inte är på topp? Eller är det bara männen som inte får hamna i svackor och behöva hjälp och stöttning?

Det är illa ärligt talat att mena på att män inte faktiskt kan behöva hjälp och stöttning och må dåligt och hamna i livskriser precis som kvinnor kan göra. Precis som alla kan göra.

Som sagt, jag önskar så att denna TS skrev det här utan att nämna kön på partnern, det verkar vara otroligt olika hur man behandlar människor tydligen. Man ska inte få olika råd om hur man ska agera beroende på huruvida det är en man eller kvinna det handlar om.

Oavsett kön: Självklart får människor må dåligt! Problemet blir när de är i en parrelation och förväntar sig att partnern ska lösa det dåliga måendet, istället för att ta emot den hjälp som erbjuds.

Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Om en person är i behov av hjälp, vägrar ta emot den och det går ut över en själv, då kan det många gånger vara bättre att lämna för att ta hand om sig själv istället för att det ska bli ytterligare en person som mår dåligt av det hela.

 

[Sel]

Jag har mycket väl hört om det, jag utgår från TS och det finns ingenting i det inlägget som indikerar att det är en "mansbäbis" utan en person som hamnat i en livskris som det står klart och tydligt. Att direkt dra slutsatsen att det är en mansbäbis som man ska kasta ut är skit ärligt talat.

Som sagt, om det ställs ultimatum där man säger att detta och detta fungerar inte längre utan något måste ske och han trots det struntar i det, ja, då kan det vara läge att gå isär.

Varför ens "mansbäbisar" har en plats i den här tråden förstår inte jag alls, detta handlar om en person i en livskris som inte riktigt verkar ha förstått hur måendet påverkar än.

Det är inte ett dugg konstigt att självmordsstatestiken är så hög hos män om det är såhär folk reagerar när någon man mår dåligt eller hamnar i en livskris. Det är en människa även om det är en man och även dom förtjänar en chans innan dom kastas ut och "ska klara sig själva".

Det är väl ingen som har pratat om att "kasta ut" någon överhuvudtaget? Att däremot gå ifrån en människa som mår dåligt och beter sig illa och vägrar ta emot hjälp, innan man själv börjar må alltför dåligt. Jag läser i trådstarten att det här går ut över såväl relationen som TS eget mående och då kan det rätt och slätt vara dags att ge upp och lämna så får personen ta sitt eget ansvar.

 

[Inte_Ung]

Det här tycker jag är en beskrivning på otrevligt uppförande.
Att vara arg och sur.
Det förpestar stämningen hemma.

Den ansvarsfulla och vuxna människan ser till att äta på en bestämd tid om det behövs och går mekaniskt till sitt gym för att må bättre i stället för att sitta hemma och vara otrevlig.
En insats i det lilla som man kan kräva för att förbättra stämningen i hemmet.
Inte svårt alls - klocka, göra.

han kan gå runt i två timmar och vara arg för att sedan komma på att det berodde på att han var hungrig. Han kan sitta och sura efter jobbet för att "allt är så tråkigt", me

 

[EZMK]

Det här tycker jag är en beskrivning på otrevligt uppförande.
Att vara arg och sur.
Det förpestar stämningen hemma.

Den ansvarsfulla och vuxna människan ser till att äta på en bestämd tid om det behövs och går mekaniskt till sitt gym för att må bättre i stället för att sitta hemma och vara otrevlig.
En insats i det lilla som man kan kräva för att förbättra stämningen i hemmet.
Inte svårt alls - klocka, göra.

Det är ju dock omöjligt för oss att veta om det görs på ren oaktsamhet och respekt för andra. Om man är nedstämd, utbränd eller ångestfylld så är det liksom inte att man går runt med en frisk insikt i "nu är mitt beteende inte ok men jag tänker göra det ändå". Att vara arg och sur är två helt normala känslor, det är inget fel i att vara det. Men beteendet som kommer från det kan gå ut över andra, självklart. Det handlar inte om att de anhöriga ska sitta där och vara några slags punching bags, de har all rätt att konfrontera beteende som inte är ok på ett sätt som är förstående. Kan man inte göra det, då är det fritt att lämna. Men ingen i detta skulle inte dra nytta av att hålla förståelse för den andra.

Något som är ännu värre som partner är när personen stänger av och avlägsnar sig för att den ser sig som en börda pga sitt mående.

 

[monster1]

Det här tycker jag är en beskrivning på otrevligt uppförande.
Att vara arg och sur.
Det förpestar stämningen hemma.

Den ansvarsfulla och vuxna människan ser till att äta på en bestämd tid om det behövs och går mekaniskt till sitt gym för att må bättre i stället för att sitta hemma och vara otrevlig.
En insats i det lilla som man kan kräva för att förbättra stämningen i hemmet.
Inte svårt alls - klocka, göra.

Det du beskriver är faktiskt jättesvårt att göra, speciellt när man mår dåligt. Det är ju det absolut första som fallerar vid psykisk ohälsa är kost, sömn och motion. Jag tycker det är svårt att upprätthålla de här delarna även när jag är någorlunda frisk.

Sjukdomen gör ju också att man går direkt till reptilhjärnan så det är svårt att reglera sina känsloutspel. Jag menar vem går runt och gråter hela tiden, bryter i ihop och sitter och skakar någonstans på en offentlig plats eller vad det nu är som pågår om man kunde låta bli.

Man kan förvänta sig att stämningen i hemmet förändras när någon blir sjuk eller tex är i sorg. Att hålla uppe en fasad även när man är hemma hos sig själv är orimligt.

Som partner så måste man såklart inte stå ut med detta, man är i sin fulla rätt att lämna någon oavsett anledning om det inte känns bra för en själv. Det betyder dock inte att den andra parten är "dum" bara att det är svårt att leva med någon som har en psykisk ohälsa och mår dåligt.

 

[Badger]

Om man inte är anställd som livräddare, inte är utbildad livräddare, så är det inget fel med att springa efter badvakten istället för att hoppa i själv. Risken är nämligen att båda drunknar annars.

Men om den i vattnet då inte vill att man ska hämta en livvakt för att det känns pinsamt eller omanligt eller nåt, då får dom faktiskt skylla sig själva.

Jag tycker det får vara nog med hur extremt mycket emotionellt arbete kvinnor förväntas göra i en relation. Det räcker nu. Och det är visst ett rövhattigt beteende att vägra ta emot hjälp när man lever tillsammans med andra, även om man inte aktivt riktat ilska mot den andra så förpestar man ju hela livsmiljön. Och det är ett rövhattigt beteende i en relation, att inte ta ansvar för sitt eget mående. Och med ansvar menar jag INTE att "rycka upp sig". Jag menar att prata om det med sin partner, att gå med på terapi, och så vidare.

Det är klart man mår dåligt ibland. Det är klart att man blir sjuk ibland. Men det är ingen kvinnas ansvar att vara morsa åt sin man, den tiden är förbi.

Detta är ju inte någonting som kan förändras på samma sätt hos en 40 årig man som hos en 5 årig pojke.

Det blir ju som att säga åt en analfabet att börja skriva en roman.
(Självklart vissa har kapaciteten att lära sig skriva helt själva osv men)

Jag har ju upplevt hur förskolan och många andra föräldrar behandlar sina pojkar som gör att de blir som det blir än idag. Förskolepersonal som är kort, hårdhänt och inte reder ut konflikter när det gäller pojkar. Inte agerar innan någon börjar gråta och då bara håvar in den som slogs hårdast sist och slänger på skambänken. (skambänk är btw inte en bra pedagogik eller lagligt)

Jag har hämtat min son hemma hos, som jag trodde, helt normala föräldrar, där när hon lugnt öppnade dörren framstod att det pågick ett tjutande totalt gråtande slagsmål i källaren. När ungen hörde min röst kom han springande upp och kastade sig över mig och hennes äldre söner hade slagits. Hon bara log lite generat. För det var liksom bara hennes värdelösa söner och whatever om de slog varandra och sina 7 åriga gäster.

En helt "normal" familj som var granne visade aktivt trailern till Det för 5 åringarna och lät dem spela GTA, och skrek åt dem att om de grät kunde de lika gärna ha klänning och rosetter. (10 år sedan, stans högsta socioekonomiska nivå i området. Vilket kanske iofs var problemet, för det var sjutton inte så när vi bodde i ett blandat område och den förskolan och grannarna.).

Så när man säger -det är slut nu. Så är det ju ens och andras söner man kan fokusera på, inte 40 åriga män. De är ju drabbade av den fruktansvärda press av könsdiskriminering som skett precis som kvinnor och få personer verkar ha ägnat energi på att ändra pojkars möjligheter. Mycket energi har lagts på att ändra flickor vilket i sig faktiskt jag betraktar som könsdiskriminering gentemot flickor.

 

[skiesabove]

Detta är ju inte någonting som kan förändras på samma sätt hos en 40 årig man som hos en 5 årig pojke.

Det blir ju som att säga åt en analfabet att börja skriva en roman.
(Självklart vissa har kapaciteten att lära sig skriva helt själva osv men)

Jag har ju upplevt hur förskolan och många andra föräldrar behandlar sina pojkar som gör att de blir som det blir än idag. Förskolepersonal som är kort, hårdhänt och inte reder ut konflikter när det gäller pojkar. Inte agerar innan någon börjar gråta och då bara håvar in den som slogs hårdast sist och slänger på skambänken. (skambänk är btw inte en bra pedagogik eller lagligt)

Jag har hämtat min son hemma hos, som jag trodde, helt normala föräldrar, där när hon lugnt öppnade dörren framstod att det pågick ett tjutande totalt gråtande slagsmål i källaren. När ungen hörde min röst kom han springande upp och kastade sig över mig och hennes äldre söner hade slagits. Hon bara log lite generat. För det var liksom bara hennes värdelösa söner och whatever om de slog varandra och sina 7 åriga gäster.

En helt "normal" familj som var granne visade aktivt trailern till Det för 5 åringarna och lät dem spela GTA, och skrek åt dem att om de grät kunde de lika gärna ha klänning och rosetter. (10 år sedan, stans högsta socioekonomiska nivå i området. Vilket kanske iofs var problemet, för det var sjutton inte så när vi bodde i ett blandat område och den förskolan och grannarna.).

Så när man säger -det är slut nu. Så är det ju ens och andras söner man kan fokusera på, inte 40 åriga män. De är ju drabbade av den fruktansvärda press av könsdiskriminering som skett precis som kvinnor och få personer verkar ha ägnat energi på att ändra pojkars möjligheter. Mycket energi har lagts på att ändra flickor vilket i sig faktiskt jag betraktar som könsdiskriminering gentemot flickor.

Så sorgligt att få höra att det är så hos en del fortfarande . Jag har inte någon insikt i hur det är hos pojkfamiljer just nu, men däremot i umgänget med vuxna män tycker jag det är stor skillnad på äldre millenials och dom yngre/gen z.

Som vuxen har man ju ansvar för att utbilda sig själv, och jag upplever att yngre män har kunnat göra det mer, tack vare internet kanske.

Och 40-åriga män kan också lära sig. Det enda som behövs är att släppa stoltheten och pallra sig iväg till terapin (eller jobba självständigt introspektivt), för sin egen skull, för sin frus skull, för sina barns skull.

Till och med 60-åriga män kan lära sig. Min egen pappa har gjort en enorm resa i att lära sig kommunicera känslor, reflektera och lära om lära nytt.

 

[Badger]

Så sorgligt att få höra att det är så hos en del fortfarande . Jag har inte någon insikt i hur det är hos pojkfamiljer just nu, men däremot i umgänget med vuxna män tycker jag det är stor skillnad på äldre millenials och dom yngre/gen z.

Som vuxen har man ju ansvar för att utbilda sig själv, och jag upplever att yngre män har kunnat göra det mer, tack vare internet kanske.

Och 40-åriga män kan också lära sig. Det enda som behövs är att släppa stoltheten och pallra sig iväg till terapin (eller jobba självständigt introspektivt), för sin egen skull, för sin frus skull, för sina barns skull.

Till och med 60-åriga män kan lära sig. Min egen pappa har gjort en enorm resa i att lära sig kommunicera känslor, reflektera och lära om lära nytt.

Ja jag säger ju inte att de inte kan. Även en analfabet kan lära sig läsa.

Men det är fortfarande att ta igen den där pappan som vrålar rosetter och klänning varje gång man gråter i 20+ år, de mest formbara. Dessutom blir det ju där en internaliserad föraktsituation gentemot personer som mer ofta har rosetter och klänning.

Jag tycker gott man kan sluta behandla pojkar så. Men jag tycker det framgår lite väl ofta på internet att folk behandlar flickor och pojkar olika och att man önskar sig flickor för att de har finare kläder och är goare (redan där säger man ju högt att man aktivt tänker sätta fula kläder på sina söner och skjuta dem ifrån sig.)