Som en totalt handlingsförlamad man som har haft enorma problem med självförtroende och självkänsla, varit deprimerad med mera, så känner jag att diskussionen är lite konstig.
Nu talar jag ju från mina erfarenheter och tankar, så det är ju bara en anekdot, och ingenting mer.
Men, jag har aldrig haft någon förväntan att någon annan ska ta ansvar för mitt mående, jag bara intalade mig att det bara är att jag är kass och usel, och att det finns många som har det värre än mig, så varför ska jag försöka be om hjälp?
Har ägnat mycket av de senaste åren till självreflektion, och funderat mycket över mig, mina problem och allt sådant, och tänkt att hade jag varit förmögen att ta emot hjälp när jag var barn, så hade nog mitt liv varit betydligt annorlunda än vad det varit.
När jag "äntligen" sökte vård för depression, så ville jag bara ha medicin, och ingen terapi. Jag insåg inte då att det kanske hade varit något bra. Jag har fortfarande svårt för mycket, jag har fortfarande svårt att ta tag i saker, och jag skulle säkert kunna må bättre rent generellt, och det är svårt och dyrt att hitta en terapeut som passar en själv.
Många (om inte alla) av mina problem grundar sig i rädsla, en rädsla att bli övergiven (igen), en rädsla att inte vara tillräcklig, en rädsla för det okända, en rädsla av att få ett nej, en rädsla för att visa sig vara så värdelös som jag faktiskt tror jag är.
Det kräver mycket att gräva sig ur den gropen, och man måste göra det själv, ingen annan kan göra det åt en. Men, är man helt ensam blir det mycket, mycket jobbigare än om man har personer runt omkring som stöttar en i arbetet.
Självklart ska en aldrig stanna i en relation man inte mår bra av, men samtidigt kan det vara bra att inte bara lämna vid första tecken på att något inte är bra, det är alltid en svår avvägning att göra. Mitt förra förhållande påbörjades kort efter att jag fått mitt första jobb efter en längre tids arbetslöshet, och i början gick det nog bra. Men medan mitt ex blev klar med sina studier och fick jobb, och utvecklades, så fastnade jag. Mina arbetsuppgifter förändrades till något jag inte var helt nöjd med, men jag var för rädd att söka nytt jobb, jag var ju värdelös och kunde inget.
Efter alldeles för många år av att bryta ner mig själv mentalt (igen), så började jag kolla på lite andra jobb, fick ett "erbjudande" om att söka nytt jobb på heltid av min dåvarande arbetsgivare, vilket jag accepterade. Under den här tiden tröttnade mitt ex på vårt förhållande, inte särskilt förvånande, hon gick framåt, och jag stod i bästa fall still. Men, och här kanske är skillnaden, jag sökte nya jobb, gick på intervjuer, fick nej, fortsatte söka, och lyckades till slut, av en slump, komma på intervju och få ett jobb. Och en kort tid därefter meddelade mitt ex att hon ville skiljas. Hon sa då att hon väntat tills jag fått nytt jobb, och det är jag glad för. Arbetslös, rätt nedbruten mentalt av tidigare jobb, ingen möjlighet att få ny bostad, och ensam... Jag hade garanterat inte varit där jag är idag i sådana fall.
Visst kan det vara något som får en att ta tag i saker att bli lämnad, men om det är på ett positivt eller negativt sätt kan bero väldigt mycket på när, hur och vad.
Tillägg: blev avbruten i mina tankar, och glömde bort det här svaret, så det är lite avhugget och väldigt rörigt och osammanhängande. Men jag känner att det är värt att posta ändå
