Grazing
Trådstartare
Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?
Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.
Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.
Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?
Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?
Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.
Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.
Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.
Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.
Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?
Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?
Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.
Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.
