Skilsmässa, tonårsbarn, ny relation - hur ta hänsyn till alla?

[Amha]

Tack @Amha, för din input! Verkligen värdefullt att få "barnets" perspektiv också! Och jag tänker ju ungefär som du, att det vore bra med en "inskolningsperiod" då vi kan bo nära varandra men inte tillsammans. Jätteskönt också, upptäcker jag, att få lite bekräftelse på att jag tänker lite rätt som bromsar ihopflytten, att jag inte bara är tjurskallig och stänger ute min nya ur mitt liv...

Jaa.. Det låter ju väldigt märkligt att din partner inte förstår att du måste ta med din dotter i det här. Risken är ju större att din nya flyttar i onödan (dvs separation) om hon ska direkt in i er bostad. Med tanke på att din dotter finns och med tanke på tråden gissar jag att du hellre väljer att ha god relation till dottern än ett samboskap med din partner. Tyvärr förekommer det ju att kärlek finns mellan två vuxna människor men att det av någon anledning inte funkar med barnen så de separerar. Att stå i en ny stad utan något måste ju också vara rätt tungt.
Kan det vara ett alternativ att ni bor tillsammans alla 3 när det funkar med jobb osv men att ni kallar det för att x är och hälsar på? Då måste ni ju få vardagsliv också, bara du och dottern.

 

[Roheryn]

Jaa.. Det låter ju väldigt märkligt att din partner inte förstår att du måste ta med din dotter i det här. Risken är ju större att din nya flyttar i onödan (dvs separation) om hon ska direkt in i er bostad. Med tanke på att din dotter finns och med tanke på tråden gissar jag att du hellre väljer att ha god relation till dottern än ett samboskap med din partner. Tyvärr förekommer det ju att kärlek finns mellan två vuxna människor men att det av någon anledning inte funkar med barnen så de separerar. Att stå i en ny stad utan något måste ju också vara rätt tungt.
Kan det vara ett alternativ att ni bor tillsammans alla 3 när det funkar med jobb osv men att ni kallar det för att x är och hälsar på? Då måste ni ju få vardagsliv också, bara du och dottern.

Jag tror nog att hon förstår, men inte riktigt gillar läget... Hon är själv helt "fri", har vuxna barn och kan disponera sin tid i stort sett som hon vill och skulle kunna (och vilja) flytta på en gång. Egen företagare i konsultbranschen, men letar fast jobb och skulle gärna leta jobb på min ort - om vi då skulle flytta ihop. Tycker att all tid vi inte är tillsammans är bortkastad, och att det vore hemskt att bo på samma ort som jag, men inte få bo ihop. Skall hon ha egen bostad vill hon hellre bli kvar på sin ort (där det också är större chans till jobb).

För egen del prioriterar jag förstås relationen till min dotter, och behöver för hennes skull bli kvar på min ort så att hon kan fortsätta bo varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag har också lovat henne att inte flytta så länge hon går i skolan.

Jag tycker det vore en jättebra lösning att bo tillsammans alla tre på deltid, att inte vara hänvisade till att göra det jämt. Vet dock inte riktigt hur det skall gå att få ihop...

 

[susanne]

Jag tycker att hon låter självisk, nästan som om hon pressar dig till ett beslut du inte är bekväm med.

 

[Roheryn]

Jag tycker att hon låter självisk, nästan som om hon pressar dig till ett beslut du inte är bekväm med.

Jag har känt mig extremt pressad på grund av detta, ja... Det är därför jag vill vädra det hela lite här, och förhoppningsvis få goda idéer och nya infallsvinklar. Blir lätt låsta positioner när man diskuterar samma sak gång på gång utan att komma till en lösning.
Just nu är det dock "vapenvila" - min partner letar jobb och bostad på sin ort, vi försöker hitta andra sätt att umgås mer (vilket vi båda vill!) och flytta-ihop-frågan är skjuten något på framtiden. Men den finns kvar, och jag vill ju också flytta ihop - så småningom, kanske inte nu... :-)

 

[Inte_Ung]

Min nya vill dock inte flytta så långt för att bo NÄRA mig, utan bara för att bo MED mig...

Då så har ni ett problem i ert förhållande som ni måste lösa först.
Jag skulle omedelbart dra öronen åt mig om någon pressade mig på det viset.
Nära så att man lätt kan ses när man vill och har litet tid måste få vara tillräckligt till en början.
Vill man inte flytta för det så är man inte nog intresserad.
Då så handlar ett gemensamt boende om något annat.
Bekvämlighet kanske?
Eller minskade kostnader?

 

[MidnightSoul]

Att pressa någon till att flytta ihop är inte okej.
Sen skulle jag verkligen dra åt mig öronen om någon tycker att det inte spelar någon roll vad barnet tycker om att ni två flyttar ihop. Det spelar stor roll tycker jag. Tonåringen bor där oxå och att bli ihop schuffad med någon man knappt känner och kanske inte är redo för att det kommer en ny person så tätt inpå en kommer inte leda till något bra för någon inklusive den nya som antagligen kommer få stå ut med en väldigt sur tonåring.

 

[Dorinda]

Jag skulle omedelbart dra öronen åt mig om någon pressade mig på det viset.
Nära så att man lätt kan ses när man vill och har litet tid måste få vara tillräckligt till en början.
Vill man inte flytta för det så är man inte nog intresserad.
Då så handlar ett gemensamt boende om något annat.
Bekvämlighet kanske?
Eller minskade kostnader?

Här håller jag inte med dig, alls.
Jag skulle aldrig flytta över halva landet för att bo nära min pojkvänn. Det räcker faktiskt inte för den uppofringen det skulle vara att lämna hela mitt nuvarande liv.
Då bor jag hellre kvar i sthlm och ses vissa helger.
Har absolut ingenting att göra med varesig bekvämlighet eller kostnader.

Skillnaden är att vi inte har barn med i bilden. Då hade jag kanske tänkt annorlunda.

 

[Tassetass]

Jag är nog lite inne på samma linje som @Inte_Ung. Jag flyttade 80 mil för att studera och lyckades träffa min karl innan jag ens hann flytta ner. Vår relation var högst allvarlig redan från start men jag valde att ändå bo i egen lägenhet första fyra-fem månaderna. För mig var det viktigt att muta in mina egna områden i stan, kunna bygga lite relationer med folk helt fristående från karln och faktiskt lägga en liten grund för den händelse att det inte skulle hålla mellan oss. Jag hade gärna sett att han gjort detsamma om han hade flyttat till min gamla hemstad.

 

[Inte_Ung]

Jag skulle aldrig flytta över halva landet för att bo nära min pojkvänn. Det räcker faktiskt inte för den uppofringen det skulle vara att lämna hela mitt nuvarande liv.

Det skulle jag tolka som att du inte är tillräckligt intresserad.
Jag som gillar att ha eget boende skulle tycka att det var en utomordentligt bra lösning.
Att både ha kakan och äta den.

Men det är också en stor skillnad i att det finns flera personer att ta hänsyn till i detta fallet.

 

[Roheryn]

Då så har ni ett problem i ert förhållande som ni måste lösa först.
Jag skulle omedelbart dra öronen åt mig om någon pressade mig på det viset.
Nära så att man lätt kan ses när man vill och har litet tid måste få vara tillräckligt till en början.
Vill man inte flytta för det så är man inte nog intresserad.
Då så handlar ett gemensamt boende om något annat.
Bekvämlighet kanske?
Eller minskade kostnader?

Nej, jag tror inte det handlar om vare sig bekvämlighet eller minskade kostnader. Snarare om att få vara tillsammans alltid, inte känna sig övergiven, känna sig tillräckligt älskad... Jag kan ibland läsa mellan raderna att "om du älskade mig tillräckligt så skulle du..." Vi har även pratat om det, och jag har förklarat att det inte alls handlar om hur mycket jag älskar min partner, utan om helt andra parametrar - i det här fallet ansvar för och relation till ett minderårigt barn - som får avgöra om vi i nuläget flyttar ihop eller inte.

 

[Roheryn]

Det skulle jag tolka som att du inte är tillräckligt intresserad.
Jag som gillar att ha eget boende skulle tycka att det var en utomordentligt bra lösning.
Att både ha kakan och äta den.

Men det är också en stor skillnad i att det finns flera personer att ta hänsyn till i detta fallet.

Jag är nog rätt lik dig - gillar att ha mitt eget, särskilt efter att ha brutit upp från ett tjugoårigt äktenskap där jag verkligen kände mig "fast"... Skulle SÅ gärna vilja både ha kakan och äta den!

 

[Inte_Ung]

Jag kan ibland läsa mellan raderna att "om du älskade mig tillräckligt så skulle du..."

Men så kan man ju inte ha det.
För att komma framåt i det så är det ju relationen som ni måste arbeta på.
Annars så kommer er relation att bli en enda lång utpressning.

 

[em-pirre]

@Roheryn jag tycker att det känns som om du vill att vi ska ta ett beslut åt dig. Ett "dumpa". Sättet du beskriver din flickvän på låter liksom lite som om du beskrev någon som du inte gillar.

Varför vill du vara med denhär personen?

 

[Roheryn]

@Roheryn jag tycker att det känns som om du vill att vi ska ta ett beslut åt dig. Ett "dumpa". Sättet du beskriver din flickvän på låter liksom lite som om du beskrev någon som du inte gillar.

Varför vill du vara med denhär personen?

Nej, det vill jag inte. Varken att ni skall ta ett beslut åt mig eller dumpa. Jag vill vara med den här personen, som är mitt livs kärlek, min själsfrände och bästa vän. Jag älskar henne, och för mig är det skäl nog att vara tillsammans.

Men i just den här frågan är vi inte överens - jag har känt mig stressad, pressad, ledsen och arg över detta, och det speglas naturligtvis i hur jag beskriver både situationen och flickvännen. Jag har dessutom funderingar kring hur jag skall hantera min dotter i allt detta, och vill ha och har fått input från andra i liknande situationer.

Mitt syfte med tråden var mycket att få alla kommentarer - kring situationen, flickvännen, dottern. Och kanske nya infallsvinklar. Det har jag till stora delar fått (älskar Buke), men tar gärna emot mer av er som kan, vill och orkar!

Beslut måste jag förstås fatta själv, och jag kommer inte att dumpa. Sannolikt inte heller flytta ihop - just nu

 

[Roheryn]

Men så kan man ju inte ha det.
För att komma framåt i det så är det ju relationen som ni måste arbeta på.
Annars så kommer er relation att bli en enda lång utpressning.

Ja, jag vet. Och vi pratar mycket om det - hennes övergivenhetskänslor, hennes osäkerhet på sig själv, hennes osäkerhet på mig... Jag önskar ju att hon skall vara så säker och trygg i sig själv att hon inte "behöver" mig på det sättet, att vi skall kunna vara två vuxna personer som båda trivs med sig själva och sitt liv, och väljer att vara tillsammans för att vi vill, för att vi älskar varandra och inte av en massa andra skäl. Jobbar på det...

 

[em-pirre]

Ja, jag vet. Och vi pratar mycket om det - hennes övergivenhetskänslor, hennes osäkerhet på sig själv, hennes osäkerhet på mig... Jag önskar ju att hon skall vara så säker och trygg i sig själv att hon inte "behöver" mig på det sättet, att vi skall kunna vara två vuxna personer som båda trivs med sig själva och sitt liv, och väljer att vara tillsammans för att vi vill, för att vi älskar varandra och inte av en massa andra skäl. Jobbar på det...

Jag tänker att du ser din nya som nåt sorts projekt. Verkar jobbigt.

 

[Roheryn]

Jag tänker att du ser din nya som nåt sorts projekt. Verkar jobbigt.

Nja, kanske inte riktigt så. Hon har egna issues som hon jobbar på själv och som hon även får hjälp med. Och så jobbar vi gemensamt på relationen, pratar mycket, försöker finnas där för varandra, pratar ännu mer... Vi har båda erfarenheter från tidigare relationer där vi INTE pratat så mycket, och som slutade i skilsmässa - så vi tänkte göra annorlunda nu

 

[em-pirre]

Nja, kanske inte riktigt så. Hon har egna issues som hon jobbar på själv och som hon även får hjälp med. Och så jobbar vi gemensamt på relationen, pratar mycket, försöker finnas där för varandra, pratar ännu mer... Vi har båda erfarenheter från tidigare relationer där vi INTE pratat så mycket, och som slutade i skilsmässa - så vi tänkte göra annorlunda nu

Jag jobbar inte på någon relation, så jag har nog bara svårt att förstå dig där. Det låter så tröttsamt att behöva jobba på en relation, och dessutom så tidigt i relationen.

 

[Roheryn]

Jag jobbar inte på någon relation, så jag har nog bara svårt att förstå dig där. Det låter så tröttsamt att behöva jobba på en relation, och dessutom så tidigt i relationen.

Nä, ok... Det är inte jobbigt att jobba på en relation i min värld - det handlar om att kommunicera och prata, att ge varandra tid, att vara tillsammans, göra saker tillsammans. Och det vill man ju ändå om man älskar varandra.

 

[Roheryn]

Nu blev det mycket om relationen här - vilket i sig är intressant!

Vill dock gärna höra mer från er som själva varit "skilsmässotonåringar" eller varit/är i min situation - hur har ni löst det hela, hur mycket har tonåringen varit med och bestämt hur familjekonstellationen skall se ut (dvs haft inflytande över vem hen "tvingats" bo ihop med) osv...