Skilsmässa, tonårsbarn, ny relation - hur ta hänsyn till alla?

[Inte_Ung]

Vill dock gärna höra mer från er som själva varit "skilsmässotonåringar" eller varit/är i min situation - hur har ni löst det hela,

Det där handlar om just relationen.
För resten av livet kommer att utgå från den och bli som den är.

Om ni är säkra på varandra som vuxna och trygga i er relation, så kommer resten att bli på det viset.
Men om ni är osäkra och som din partner med ett stort bekräftelsebehov så blir det andra därefter.

Din partner och din dotter kommer att bli rivaler om dig och du får leva i ett krig.

 

[Inte_Ung]

Det låter så tröttsamt att behöva jobba på en relation, och dessutom så tidigt i relationen.

I början så handlar det om att vara tydliga med vars och ens behov och vad man förväntar sig.
Det är definitivt jobbigt men också nödvändigt.
Om man inte får ihop den delen så kommer det att medföra olika slitningar.

 

[Roheryn]

Det där handlar om just relationen.
För resten av livet kommer att utgå från den och bli som den är.

Om ni är säkra på varandra som vuxna och trygga i er relation, så kommer resten att bli på det viset.
Men om ni är osäkra och som din partner med ett stort bekräftelsebehov så blir det andra därefter.

Din partner och din dotter kommer att bli rivaler om dig och du får leva i ett krig.

Jo, jag är med på det. Min partner har ett antal högst relevanta anledningar till att vara så bekräftelsesökande som hon är, och som sagt så jobbar hon på detta på sin kant och har också (professionell) hjälp med det.

För egen del tar jag gärna emot tips och råd kring hur vi undviker att hamna i ett krig. Vi är inte där nu, och jag vill inte hamna där heller, ser dock tydligt risken...

 

[Inte_Ung]

Jo, jag är med på det. Min partner har ett antal högst relevanta anledningar till att vara så bekräftelsesökande som hon är,

Det innebär inte att du skall ge efter för det behovet.

Om du gör det så kommer din partner att hamna i konkurrens med din dotter om dig och då så blir det ett krig.
Din partner är en vuxen människa som får hantera sina personliga problem utan att sätta en tonåring i kläm.

 

[Petruska]

Om jag fattade rätt har din nya partner egna, vuxna barn? Nu är det ingen mening med att jag spekulerar i henne, men för mig är det svårbegripligt att en person med de erfarenheterna tar så lätt på att flytta ihop med någon annans barn, inte minst tonårsbarn.

Jag har levat i många år med min son och min partner som inte är sonens pappa. Min partner är mer av förälder än vad pappan är. Detta till trots bodde vi inte ihop de första tio åren. Inte enbart pga barnet, vi är inte särskilt familjebildande någon av oss och såg stora fördelar med att dela livet men inte dela hemmet. Vi hade nog varit ihop i 3-4 år ungefär, då vi kommit dit hän att vi delade föräldraskapet, möjligen lite tidigare. Då var min son väldigt lik min partner på många sätt, och de sökte sig ömsesidigt aktivt till varandra från början.

Trots det har tex aldrig min partner riktigt fått samma "auktoritet" som jag. Nu är jag inte en auktoritär person, min uppfostran bygger inte på auktoritet, men ungen har aldrig lyssnat på partner på samma sätt när det gäller sådant som han måste göra trots att han inte vill. Däremot lyssnar han ju mer på partner än på mig när det gäller sådant som är partners kompetensområden och intressen.

 

[Roheryn]

Det innebär inte att du skall ge efter för det behovet.

Om du gör det så kommer din partner att hamna i konkurrens med din dotter om dig och då så blir det ett krig.
Din partner är en vuxen människa som får hantera sina personliga problem utan att sätta en tonåring i kläm.

Det där innebär i princip att du säger att jag gjort rätt hittills. Jag har sett mig som i första hand min dotters mamma, och att min partner får svälja det. Och för närvarande innebär det att inte bo ihop förrän de har lärt känna varandra bättre.

Min partner tar nog lite lättare än jag på det där med att "sätta en tonåring i kläm". Inte så att hon vill klämma min dotter på minsta vis, utan snarare att hon inte alls tror att hon gör det om vi skulle flytta ihop. Och det är där jag gärna skulle vilja höra andras erfarenheter av liknande situationer - är jag överdrivet försiktig (jag tänker ju INTE låta min dotter hamna i kläm), eller är min partner något naiv som tror att det skall gå så lätt? Eller ligger sanningen - om det finns någon - mittemellan?

 

[Roheryn]

Om jag fattade rätt har din nya partner egna, vuxna barn? Nu är det ingen mening med att jag spekulerar i henne, men för mig är det svårbegripligt att en person med de erfarenheterna tar så lätt på att flytta ihop med någon annans barn, inte minst tonårsbarn.

Ja, det stämmer. Två egna barn som är 22 och 24 år idag, så det är inte SÅ länge sedande bodde hemma och var tonåringar... Det var dock före min partners skilsmässa och en hel del annat, och ibland känns det som om det vore vattentäta skott mellan "gamla livet" (gift med två barn) och "nya livet" (singel utan någon att ta hänsyn till utom sig själv)...

 

[Hermelin]

Jag hade aldrig i livet flyttat ihop med barn/ungdomar som jag inte känner. Först lär man känna varandra, sedan flyttar man ihop. Det gäller inte bara ens partner utan även dennes barn.

Jag hade känt mina bonusbarn i två år innan vi flyttade ihop. Det blev inte enkelt ändå.

 

[Petruska]

Ja, det stämmer. Två egna barn som är 22 och 24 år idag, så det är inte SÅ länge sedande bodde hemma och var tonåringar... Det var dock före min partners skilsmässa och en hel del annat, och ibland känns det som om det vore vattentäta skott mellan "gamla livet" (gift med två barn) och "nya livet" (singel utan någon att ta hänsyn till utom sig själv)...

Hm. Ja, du vet väl vad du gör. Jag vet i alla fall inte vad du gör. Men utifrån det du skriver hade jag - om det varit jag, inte du - behövt komma till rätta med de där vattentäta skotten OCH med det stora bekräftelsebehovet INNAN jag hade utropat personen till mitt livs kärlek och liknande.

För mig är det typexempel på varningssignaler. För mig alltså.

 

[Roheryn]

Hm. Ja, du vet väl vad du gör. Jag vet i alla fall inte vad du gör. Men utifrån det du skriver hade jag - om det varit jag, inte du - behövt komma till rätta med de där vattentäta skotten OCH med det stora bekräftelsebehovet INNAN jag hade utropat personen till mitt livs kärlek och liknande.

För mig är det typexempel på varningssignaler. För mig alltså.

Jag känner den här personen väl, vi har känt varandra i sju år, men inte varit ett par lika länge då förstås. Så jag känner mig rätt säker på vem det är jag blivit kär i och vad jag känner för personen.

Det andra håller jag med dig om.

 

[Petruska]

Jag känner den här personen väl, vi har känt varandra i sju år, men inte varit ett par lika länge då förstås. Så jag känner mig rätt säker på vem det är jag blivit kär i och vad jag känner för personen.

Det andra håller jag med dig om.

Ja, alltså, utan att göra kopplingen till dig och henne egentligen - bevisligen lever ju folk ihop med människor som har enorma bekräftelsebehov, svårt att känna sig älskade, är svartsjuka och så vidare. Det verkar ju funka ok för många.

Som du skriver här, verkar du och hon ha rätt olika ingångar så att säga, när det gäller hur man gör när man relaterar. Det kan ju bli en prövning utöver det uthärdliga, men det kan ju också bli något väldigt intressant av det. Själv är jag så bekväm, att jag vill ha sådant på plats innan jag tar itu med resten.

 

[Inte_Ung]

För mig är det typexempel på varningssignaler. För mig alltså.

För mig med.
Alla klockor bara skramlar.

 

[Inte_Ung]

Min partner tar nog lite lättare än jag på det där med att "sätta en tonåring i kläm".

En tonåring hamnar automatiskt i kläm om en förälder får en partner med ett stort bekräftelsebehov.
Det kommer att komma emellan föräldern och tonåringen.
Det kan jag garantera.

 

[Korven]

En tonåring hamnar automatiskt i kläm om en förälder får en partner med ett stort bekräftelsebehov.
Det kommer att komma emellan föräldern och tonåringen.
Det kan jag garantera.

Japp och nu har det gått 30 år och jag har inte kommit till skott att träffa nån

 

[Kattennizze]

Jag har känt mig extremt pressad på grund av detta, ja... Det är därför jag vill vädra det hela lite här, och förhoppningsvis få goda idéer och nya infallsvinklar. Blir lätt låsta positioner när man diskuterar samma sak gång på gång utan att komma till en lösning.
Just nu är det dock "vapenvila" - min partner letar jobb och bostad på sin ort, vi försöker hitta andra sätt att umgås mer (vilket vi båda vill!) och flytta-ihop-frågan är skjuten något på framtiden. Men den finns kvar, och jag vill ju också flytta ihop - så småningom, kanske inte nu... :-)

Hu vad jobbigt det låter. Extrem press, kamp, långa diskussioner och analyser av relationer, extrema bekräftelsebehov, vapenvila och en tonåring vars behov blir ifrågasatt av den nya partnern....vilket liv. Nej tack. Jag hade dragit snabbt som ögat. Vad är kärlek egentligen kan man undra.

 

[Miks]

Ja, det stämmer. Två egna barn som är 22 och 24 år idag, så det är inte SÅ länge sedande bodde hemma och var tonåringar... Det var dock före min partners skilsmässa och en hel del annat, och ibland känns det som om det vore vattentäta skott mellan "gamla livet" (gift med två barn) och "nya livet" (singel utan någon att ta hänsyn till utom sig själv)...

Kan det här vara en del i att hon gärna vill flytta ihop? Hon har varit sammanboende måååånga år tidigare och kontrasten blir för stor när hon nu bor själv. Hon vill liksom ha "familjekänslan" igen. I hennes huvud en rosaskimrande familj (som man ju gärna gör det till i huvudet). Livet med någon annans tonåring kan ju vara allt annat än rosaskimrande!

Mvh Miks

 

[Miljon]

Det där innebär i princip att du säger att jag gjort rätt hittills. Jag har sett mig som i första hand min dotters mamma, och att min partner får svälja det. Och för närvarande innebär det att inte bo ihop förrän de har lärt känna varandra bättre.

Min partner tar nog lite lättare än jag på det där med att "sätta en tonåring i kläm". Inte så att hon vill klämma min dotter på minsta vis, utan snarare att hon inte alls tror att hon gör det om vi skulle flytta ihop. Och det är där jag gärna skulle vilja höra andras erfarenheter av liknande situationer - är jag överdrivet försiktig (jag tänker ju INTE låta min dotter hamna i kläm), eller är min partner något naiv som tror att det skall gå så lätt? Eller ligger sanningen - om det finns någon - mittemellan?

Förlåt om jag uttrycker mig klumpigt nu... Men jag förstår verkligen inte hur din partner tänker?
Hon vill alltså flytta in med en unge hon inte känner utan bara är bekant med, som jag förstår det. För att vara förälderns nya partner. Hon har dessutom ett stort bekräftelsebehov och vill spendera all tid tillsammans (med tanke på att all tid ni är isär ses som bortkastad) och hon tror att ungen INTE kommer att hamna i kläm? Hur kan man ens tänka att en sån grej kommer passera utan problem?

Jag tycker du tänker helt rätt. Du är i första hand din dotters mamma, i andra hand din nya kärleks partner. Dottern har liksom inget val, hon kan ju inte välja bort dig som mamma (och vill säkert inte heller) till förmån för en annan mamma eller ett annat liv. Men att flytta ihop med sin partner eller inte, sånt kan man välja.

För mig hade det varit självklart att låtit dottern och partnern lära känna varandra väl och att inkludera dottern i diskussionen. Det hade varit jätteviktigt för mig att min och dotterns relation inte blev lidande, och då tror jag det är viktigt att ha egentid med barnet och att barnet känner så stort förtroende för sin förälder att det kan prata om hur det känner för förälderns nya partner, ihopflytt och allt sånt där.

Min pappa träffade en ny kvinna när jag var 13-14. Hon var bara där på min födelsedag och hade bakat tårta och var helt klart en del av pappas liv, men det var hon ju inte av mitt liv. Det var extremt osmidigt kan jag säga, att hon bara var där (på min födelsedag dessutom...) och "ingick i pappa". Det, tillsammans med en del annat, gjorde att jag nästan helt slutade träffa min pappa. Jag kände mig helt enkelt undanskuffad, förbisedd och bortglömd.

 

[Roheryn]

Kan det här vara en del i att hon gärna vill flytta ihop? Hon har varit sammanboende måååånga år tidigare och kontrasten blir för stor när hon nu bor själv. Hon vill liksom ha "familjekänslan" igen. I hennes huvud en rosaskimrande familj (som man ju gärna gör det till i huvudet). Livet med någon annans tonåring kan ju vara allt annat än rosaskimrande!

Mvh Miks

Ja, jag tror du slog huvudet på spiken där! Hon säger själv att hon saknar känslan av tillhörighet och gemenskap som finns i en familj.

 

[Kamomilla]

Om jag förstått det hela rätt så jobbar hon i dagsläget som konsult?

Finns det någon möjlighet för henne att få uppdrag i närheten av din bostadsort? Isf kunde hon ju bo hos dig/er de dagarna oavsett om du har dottern eller inte. Då blir det en mjukstart in för alla och så är det bara tillfälligt varje gång.
Då borde det ganska snart visa sig om det går åt rätt håll eller om det inte funkar.

 

[farin]

Jag har erfarenhet från båda sidor. Och jag kan inte skriva kort... och jag har inte läst hela tråden...

När jag själv var tonåring träffade min förälder sin nya partner som flyttade in hos oss med sitt ena barn. Den nya partnern kände sig (och gör fortfarande efter 30 år, trots att min förälder inte ens lever längre...) hotad av den relation jag och min förälder hade. Tyvärr kunde inte min förälder stå upp för vår relation, utan jag och min bror kom i andra hand om vårt behov/önskemål på minsta sätt gick emot partnerns behov/önskemål. Jag flyttade snabbt hemifrån, redan under gymnasietiden. Därefter har min relation med föräldern aldrig riktigt återhämtat sig och det är en livslång sorg jag alltid kommer bära med mig tror jag. Jag har bearbetat och kan förstå varför, men jag tycker fortfarande de hanterade situationen fel med tanke på oss barn.

Efter min egen separation träffade jag min nya kärlek när mina döttrar var unga tonåringar. Han bodde drygt 50 mil ifrån oss och av naturliga skäl kunde vi inte träffas vardagsvis. Han var väl medveten om att mina barn alltid går före honom i prioriteringar. Själv hävdar han att det gör hästen och hunden också För mig var det otroligt viktigt att vara säker på att mina barn visste att jag alltid, oavsett vad, vem eller förutsättningar, alltid hade dem som första prioritet. Känslan av att bli bortvald av en förälder är inget jag vill att mina barn ska behöva uppleva. Tyvärr har jag inte kunnat skydda dem från den känslan ändå, då deras pappa har gjort andra val och prioriteringar, men det ligger utanför vad jag kan påverka/har att göra med och det får stå för honom.

Innan vi valde att flytta ihop pratade jag med mina barn och frågade hur de kände inför detta. Eftersom de kände sig säkra på att jag skulle lyssna på dem och sätta deras välmående först så såg de ingen risk i att "dela med sig" av sin mamma. Med detta menar jag inte att de som barn hade kunnat styra mig och mitt liv, men deras känslor och rätt till sitt hem och sin familj under sin uppväxttid var viktigare för mig än att dela boende med min nya kärlek. Hade han haft något problem med detta hade vi idag inte varit sambo. Men det är vi
Och barnen (som nu är så gott som vuxna och nästan helt utflugna) har när vi ibland pratat om vår familj, relationer eller liknande bekräftat att de alltid känt sig viktiga, valda och älskade