Skulden av att ha det bra

[Midsommarblomster]

Jag har definitivt gjort en klassresa vilket inte är lätt för en hör aldrig hemma helt och hållet någonstans. Samtidigt gör det också att jag kan passa in i de flesta sammanhang, för att jag har provat på det mesta.

Jag känner igen mig mycket i det här, och en del av de känslorna som jag bearbetar i tråden kommer sannolikt där ifrån. Vi var inte fattiga, men levde enkelt och i sociala sammanhang där andra var fattiga. Det satte också ramarna för min verklighetsuppfattning, på något vis. Hur man kunde bo, leva och vad man kunde jobba med. Jag visste såklart att det fanns rika människor, i vår värld bodde dom i hus på Lidingö. Men det var ingen värld som vi någonsin fick kontakt med och själv drömde jag alltid om den där lägenheten högst upp i huset som ligger mitt på Gullmarsplan och hade utsikt mot stan. Jag hade ingen tanke på att tjäna pengar i livet, för enligt den retoriken som rådde under min skolgång så var rika människor snobbar, och skodde sig på andras bekostnad. Jag hade till och med vänner som deltog i "Reclaim the city" och kastade sten på polis och genom skyltfönster. Märkeskläder var idiotiskt, respekt fick man genom våldskapital och något senare i livet genom ett politiskt engagemang med hård ton mot rika.

Det här är givetvis en helt annan sak än empati, och det är därför jag försöker påtala i tråden att jag tror att det är flera saker som spelar in i känslan av skuld och skav. Men att ha gjort en klassresa kan väcka en del komplicerade känslor, för allt jag lärde mig som ung om att vara rik sitter ju någonstans kvar i mig. Samtidigt som det är en destruktiv retorik, och destruktiva personer som jag lämnat bakom mig av goda anledningar. Så är jag idag plötsligt i sammanhang ibland där "sosse" är ett skällsord privilegierade människor pratar om att andra "också får kämpa" och då bubblar det också upp en ilska inom mig. För jag vet vilka barn jag växte upp med och vilka hemförhållanden de hade. Hur det kan vara. En fot i två världar, på något vis.

 

[athena_arabians]

Jag känner igen mig mycket i det här, och en del av de känslorna som jag bearbetar i tråden kommer sannolikt där ifrån. Vi var inte fattiga, men levde enkelt och i sociala sammanhang där andra var fattiga. Det satte också ramarna för min verklighetsuppfattning, på något vis. Hur man kunde bo, leva och vad man kunde jobba med. Jag visste såklart att det fanns rika människor, i vår värld bodde dom i hus på Lidingö. Men det var ingen värld som vi någonsin fick kontakt med och själv drömde jag alltid om den där lägenheten högst upp i huset som ligger mitt på Gullmarsplan och hade utsikt mot stan. Jag hade ingen tanke på att tjäna pengar i livet, för enligt den retoriken som rådde under min skolgång så var rika människor snobbar, och skodde sig på andras bekostnad. Jag hade till och med vänner som deltog i "Reclaim the city" och kastade sten på polis och genom skyltfönster. Märkeskläder var idiotiskt, respekt fick man genom våldskapital och något senare i livet genom ett politiskt engagemang med hård ton mot rika.

Det här är givetvis en helt annan sak än empati, och det är därför jag försöker påtala i tråden att jag tror att det är flera saker som spelar in i känslan av skuld och skav. Men att ha gjort en klassresa kan väcka en del komplicerade känslor, för allt jag lärde mig som ung om att vara rik sitter ju någonstans kvar i mig. Samtidigt som det är en destruktiv retorik, och destruktiva personer som jag lämnat bakom mig av goda anledningar. Så är jag idag plötsligt i sammanhang ibland där "sosse" är ett skällsord privilegierade människor pratar om att andra "också får kämpa" och då bubblar det också upp en ilska inom mig. För jag vet vilka barn jag växte upp med och vilka hemförhållanden de hade. Hur det kan vara. En fot i två världar, på något vis.

Jag fortsätter halvt med egna funderingar och svar till dig

Jag tror att skillnaden mellan dig och mig är att det fanns aldrig någon ilska omkring mig, eller att jag hade en dröm om den där fina lägenheten. Jag lever i min bostadsdröm och både min far och morfar hade ett öga för kvalité och "märken" (morfar skräddare med allt som kommer med det och far som var auktionist). Dvs det var kanske inte alltid saker vi hade råd med men nog sjutton såg vi skillnad på porslin och flintgods! Klassmarkörer i form av designsaker var en del av deras arbete så sådant har aldrig haft en snobbstämpel för mig.

Jag är också uppvuxen med att ALLA var välkomna vid vårt bord, oavsett om de var fattiga eller rika. Min far såg bokstavligt ingen som helst skillnad på folk. Han hade både rika och inflytelserika vänner men de fick samma behandling som alla andra här hemma.

Jag vet att jag har saker som skaver för mig och att jag kan ha en rejäl ilska inombords ibland. Samtidigt gör de sakerna mig till den jag är, på gott och ont. Jag önskar ibland att jag kunde vara som min far som faktiskt är den absolut mest förnöjda människa jag mött. Han visste var han kom ifrån och hur hans plats i tillvaron såg ut och var nöjd med det.

 

[skiesabove]

Jo det gör jag såklart. Just för att du också gör det, åt andra hållet.

Jag har ägnat över ett decennium heltid åt att studera introspektion (i det personliga och universella självet) och det är väl som vanligt att ju mer man studerar ett ämne desto mer förstår man hur lite man som person och mänsklighet vet (och hur tilltalande det är med allt som finns kvar att veta). Jag tycker väl mest att du gör dig lite löjlig kring att upprepa hur fantastiskt enkel introspektion är, men det har du såklart all rätt att göra och jag ska sluta lägga mig i det.

Jag är generellt för självreflekterande och introspektion. Det betyder inte att jag tycker det är ”bara att”, eller lösningen på allt, eller att individen kan komma tillrätta med samhällsstrukturella dilemman genom att helt enkelt rannsaka sig själv lite.

Lite OT:

Atman och brahman?



Gillar du Katha Upanishad?

 

[manda]

Lite OT:

Atman och brahman?



Gillar du Katha Upanishad?

Ja kanske. I det här sammanhanget tänkte jag nog inte bara den personliga kärnan utan hela den individuella personligheten med kropp, kraft, sinne, och i den mån man tror eller erfar så även översinnlighet och essens. Jag upplever verkligen att det gör mycket gott att känna sig själv både som tänkande, kännande och varelse. Tex tycker jag att mycket som jag i en yogisk kontext kanske lättast pratar om som atmiskt, funkar ganska bra att tänka kring som värdegrund och/eller inre kompass i mer vardagliga ordalag. Men jag pekade definitivt bortom självrannsakan och -reflektion så som det i övrigt använts i tråden (så vitt jag uppfattar den).

Jag har inte studerat Katha upanishaden närmare. Har mest erfarenhet av/med Ishavasya och Taittirya.

 

[Thaliaste]

Det är iofs inte min villa jag skrev om utan den i trådstarten

Att vilja ha möjlighet oavsett vad är inte konstigt men att tycka att andra som inte har det jag (eller valfri annan) har är det synd om/man känner skuld mot är i mina ögon att se ner på folk. Nu tänker ju inte TS så så det är mer allmänt till andra som resonerar så.

Du bor ju också i hus, så jag antog att huset var en del av det du gläds åt när du skrev det här:

Jag kan däremot tycka synd om andra som har det sämre. Ett tag mådde jag jättedåligt när jag såg andra som det var synd om/hade det tufft. Tills min man sa att det där är ju att se ner på människor. Att utgå från att de vill leva sitt liv exakt som jag. För JAG hade mått dåligt om jag levde så/var i den situationen. Det blir liksom förmätet att tro att alla vill ha det som jag och det är så hiiiimla synd om de som inte har det så.

Men om det inte var huset du tänkte på då, så gäller ju det jag skrev ändå: att jag tycker att det är ett mänskligt resonemang att vifta bort orättvisor och att barn i Sverige idag växer upp i väldigt olika levnadsförhållanden, med att "de vill nog ändå inte leva som vi".

Jag ser inget problem i sig med att en pojke samlar burkar, det är både en miljöåtgärd och ett sätt att jobba för det man vill ha på samma gång. Men det finns också många familjer där det faktiskt inte handlar om att tjäna lite extra slantar utan om att bidra till hushållskassan, och jag tänker att @Midsommarblomster som var där hade skäl för att göra den bedömningen i det här fallet. Och vilken familj skulle vilja ha det så...

 

[nullo-modo]

Jag känner igen mig mycket i det här, och en del av de känslorna som jag bearbetar i tråden kommer sannolikt där ifrån. Vi var inte fattiga, men levde enkelt och i sociala sammanhang där andra var fattiga. Det satte också ramarna för min verklighetsuppfattning, på något vis. Hur man kunde bo, leva och vad man kunde jobba med. Jag visste såklart att det fanns rika människor, i vår värld bodde dom i hus på Lidingö. Men det var ingen värld som vi någonsin fick kontakt med och själv drömde jag alltid om den där lägenheten högst upp i huset som ligger mitt på Gullmarsplan och hade utsikt mot stan. Jag hade ingen tanke på att tjäna pengar i livet, för enligt den retoriken som rådde under min skolgång så var rika människor snobbar, och skodde sig på andras bekostnad. Jag hade till och med vänner som deltog i "Reclaim the city" och kastade sten på polis och genom skyltfönster. Märkeskläder var idiotiskt, respekt fick man genom våldskapital och något senare i livet genom ett politiskt engagemang med hård ton mot rika.

Det här är givetvis en helt annan sak än empati, och det är därför jag försöker påtala i tråden att jag tror att det är flera saker som spelar in i känslan av skuld och skav. Men att ha gjort en klassresa kan väcka en del komplicerade känslor, för allt jag lärde mig som ung om att vara rik sitter ju någonstans kvar i mig. Samtidigt som det är en destruktiv retorik, och destruktiva personer som jag lämnat bakom mig av goda anledningar. Så är jag idag plötsligt i sammanhang ibland där "sosse" är ett skällsord privilegierade människor pratar om att andra "också får kämpa" och då bubblar det också upp en ilska inom mig. För jag vet vilka barn jag växte upp med och vilka hemförhållanden de hade. Hur det kan vara. En fot i två världar, på något vis.

Låter mer som du har ett hat mot vad du är än någon skuld.

 

[Midsommarblomster]

Låter mer som du har ett hat mot vad du är än någon skuld.

Det upplever jag inte. Mer många faktorer som spelar in i en komplex palett av känslor.