Skulden av att ha det bra

[Midsommarblomster]

Jag har alltid varit en känslig person som haft svårt att hantera världens orättvisor. Jag har skänkt pengar till välgörenhet sedan jag var ung student och egentligen inte alls hade särskilt mycket över. Jag har volontärarbetat med gatuhundar, på en anti-trafficking organisation, engagerat mig politiskt och varit en sån där som gett bort julkort med information om donationer i stället för att köpa julklappar. När vi får välja bland olika julklappar på jobbet har jag alltid valt att donera även där, och vi gör en årlig storshopping i leksaksbutikerna inför Stadsmissionens julklappsinsamling. Jag har köpt mat till hemlösa, hjälpt till att hitta varm sovplats på natten och lagt stora sedlar i tiggares muggar.

Jag ska inte säga att min något överaktiva empati var enklare att hantera som ung, för den smärtade mycket. Men jag hade det inte så välställt själv så jag slapp åtminstone det moraliska dilemma som jag befinner mig i nu. Jag gav det jag kunde, ekonomiskt, till mitt community, av mig själv. Jag var nog lite av en urvriden trasa också, som person, som hade mycket existentiella grubblerier. Min mamma köpte en bok till mig om att vara högkänslig minns jag.

Men sen skaffade jag mig en utbildning, arbetade, träffade en man, fick barn och köpte hus. Jag har ett otroligt liv. Jag får ofta nypa mig i armen. Men så såg jag en pojke som letade burkar utanför vårt hus. Han såg inte ut som de andra pojkarna i vårt kvarter och jag förstod att han sannolikt inte kommer att köpa godis för pengarna. Jag tänkte på honom i flera dagar. Jag tänker på honom fortfarande och undrar var han är. Vem han var.

Jag har ofta tankar kring vad jag har gjort för att förtjäna det jag har, och varför jag inte gör mer. Vi skänker en del pengar, och jag tror att jag kommer att utöka till ännu en organisation som jag varit i kontakt med. Men det känns ändå inte nog och jag vet inte om några donationer kommer att göra det. Jag kan inte bli fri från känslan att jag inte borde få ha det såhär bra, när andra har det så hemskt. Jag kan inte sluta tänka på allt som vi skulle kunna avvara, som skulle kunna rädda liv, ge någon ett par hela skor, vård, hopp, en framtid. Hur kan vi förmå oss att leva i överflöd?

Jag har kunnat fokusera på vårt eget liv någorlunda de senaste åren. Att få barnen har tagit en stor del av energin och jag har verkligen njutit av parhuset vi lyckades köpa. Även om jag ofta drar långa politiska utlägg och beklagar mig över världen för min förstående och tålmodige make. Nu började vi prata för ett par veckor sedan om att kanske, om några år, köpa en mer avskild villa. Med trädgård. Drömmen började bubbla lite i mig men fick snabbt en besk eftersmak. Ett sådant hus kostar mycket här. Det känns oetiskt. Fast att det bara är ett hus, ett helt vanligt ett. Men jag vet inte om jag kommer kunna förmå mig.

Hur ska man kunna dra en gräns för vad man gör för världen, och nöja sig med den? Går det ens? Kan man som empat hitta ro i vår värld, eller måste jag lära mig leva med den här skulden? Ju bättre jag får det, ju tyngre blir den. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

 

[gammalek]

Jag känner igen mig i en hel del, men jag är äldre än du och har hunnit landa i att jag är och alltid kommer att vara empat, som du kallade det.

Jag har "löst" det genom att ha ett yrke där jag försöker hjälpa andra, människor som har det svårt på riktigt. Precis som du skänker jag därutöver pengar till olika organisationer, ofta mer än jag borde.

Sedan kommer en sak som jag inte vet om jag rekommenderar, men det är mitt sätt att hålla mig grundad. Jag lever inte dyrt, lyxigt eller ens "normalt". Jag åker inte på semestrar, jag har ett pyttigt hus, jag renoverar inte om det inte behövs, jag köper inga fancy möbler/kläder, jag skänker hellre bort pengar.

Ibland när jag får alltför stora samvetskval, tänker jag trotsigt att det faktiskt är en fin egenskap - om än JOBBIG! - att vara känslig och bry sig om andra, särskilt de som har det sämre. Det kan kännas orättvist att andra bara kan stövla fram i livet och fokusera på sig själv och sitt utan betänkligheter. Men, handen på hjärtat, hade jag velat vara en sådan person?

 

[Elo]

Jag har hjälpts av två tankar:

1, ingen kan göra allt men alla kan göra något. För mig innebär det att det jag kan göra, gör skillnad, även om jag inte kan hjälpa alla. Om världen är en liten bit bättre för att jag är i den, så får det räcka. Visst är det svårt ändå. Men där kommer del 2 in.

2. Det jag inte gör/inte kan göra något åt får hamna i byrålådan. I byrålådan hamnar saker som händer som man inte kan göra något åt. Tex hatar jag regn. Jag kan inte stoppa regnet. Regnet hamnar i byrålådan. Det jag KAN göra är att ta på mig rätt kläder. Dvs, jag kan omöjligt rädda allt och alla. Just nu gör jag X. X hjälper Y. Det är mer än inget. Att rädda alla hamnar i byrålådan, göra X är vad jag kan göra.

Dvs, jag hjälper. Men det jag kan hjälpa (utan att våldföra mig på mig själv) får räcka. Allt jag gör är en bonus.

Mitt stora problem är att välja vad/vem/hur jag ska hjälpa. Det får jag ångest av, snarare än 'inte tillräckligt'

Angående 'spendera på mig själv'. Någonstans måste jag fungera. Jag har rätt att existera. För att kunna fungera behöver mitt liv fungera. Jag behöver en bostad som fungerar för mitt liv. Jag behöver en bil. Jag behöver (för tillfället) en häst (kan låta egoistiskt men hästen ser till att jag kommer ut, att jag får motion och att jag får dagsljus, utan dessa blir jag deprimerad och då funkar jag inte). Försöker tänka på de små dagliga valen: jag måste äta- jag kan jag köpa svenskt? Ekologiskt? Kravmärkt? Det jag har råd med får räcka. Jag måste äta.

Oj vad osammanhängande det blev. Men nån kanske fattar?

 

[bettysmatte]

Jag brukar helt generellt tänka att jag har haft TUR. Tur att vara född i det här landet, till exempel, och aldrig ha behövt fly från krig och elände. Det är den största biten, och den kan jag inte hjälpa. Alla hade velat ha det så, och vi har tur - enbart tur - som har hamnat här.

Utöver det så gör man så gott man kan, precis @Elo skriver, utan att utplåna sig själv. För det behövs inte. Men man kan kanske sluta flyga för nöjes skull, eller köpa sina ägg från den trevliga tjejen som tar så väl hand om sina höns istället för att välja ägg från affären. Om man kan. Det är inte alltid man har den möjligheten. Jag tror att det bästa man kan göra är att stötta sina grannar eller sitt lokala område. Då ser man vad hjälpen kan åstadkomma och att man kan göra gott. Om man skänker till en stor organisation blir det mer abstrakt.

 

[karamelldrottningen]

För mig är det viktigt som nu i år när det är val att man tänker på hur man lägger sin röst. Både att det ska bli bättre för en själv men precis lika mycket som resterande befolkning. De som inte har så mycket. Inte urholka välfärden ännu mer.
Och miljön. Inte bara blunda för det faktum att åtgärder behöver vidtas.

 

[Angel]

Jag är en sån som i stället tror extremt mycket på att de val man gör påverkar livet. Och att man bör förhålla sig till att bara observera det man inte kan påverka eftersom det inte finns ork och resurser nog att göra allt. Gillar sphere of influence-teorin för generell stresshantering och prioritering av vad man ska fokusera sin energi på.
Ja, en del människor har otur eller tur, speciellt med var och under vilka förutsättningar de föds och växer upp men sen har man väldigt stora möjligheter att välja och påverka själv. Speciellt om man är född i liknande länder som Sverige. Det finns många människor det är jättesynd om som ändå lyckas göra nåt bra av det som och många som är extremt lyckligt lottade som kör i diket. Det är omöjligt för mig att påverka allt utan att gå sönder och gör jag det så blir det ännu mindre gjort.

 

[Philosophia]

Jag tänker att det finns en risk att blanda ihop medkänsla med skuld. Du verkar vara en person som bryr sig väldigt mycket om andra människor, men när jag läser det du skriver får jag känslan att du gradvis har börjat betrakta andra människors lidande som något du själv måste bära och att skulden börjar fungera som ett slags kvitto på att du bryr dig tillräckligt mycket och att du inte tillåter dig att ha det bra så länge andra inte har det bra. Jag är inte så säker på att det är konstruktivt i längden.

Det finns också något annat som jag funderar på. När vi ser någon i en utsatt situation är det lätt att föreställa sig att vi vet vad deras liv består av. Men människor är mer än sina svårigheter. Om man börjar tänka att andras situation på något sätt är ens personliga ansvar finns en risk att man gradvis slutar se dem som människor med egna mål, prioriteringar och möjligheter att påverka sina liv. De blir lätt objekt för ens omsorg snarare än subjekt i sina egna liv.

Jag tänker att det är fullt möjligt att både känna stark medkänsla, engagemang mot orättvisor och samtidigt acceptera att ens förmåga är begränsat. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag vet inte vad som skulle bli bättre av att du, din make och era två barn klämde in er i en trea i Rågsved. De pengar som du skulle kunna skänka till välgörenhet räcker inte långt när problemet handlar om strukturell ojämlikhet. Personligen är jag dessutom skeptisk till tanken på välfärd som beroende av privata donationer. Jag vill se starka gemensamma institutioner och ett samhälle där människor har så lika möjligheter som möjligt från början. Därför tänker jag att det ofta är mer konstruktivt att engagera sig politiskt, bidra till starkare demokratiska institutioner eller stärka utsatta människors faktiska och demokratiska handlingsutrymme än att försöka kompensera för världens orättvisor genom att själv leva allt mer asketiskt och på det sättet maskera eller kompensera för den strukturella ojämlikhet som finns.

 

[sidensvans]

Rent krasst kan du ju inte rädda världen med din månadslön. Finns det möjlighet att du gör en insats på ett annat sätt? Byta jobb till ett där du känner att du gör skillnad varje dag? Engagerar dig politiskt för att göra världen bättre? Jobba ideellt, men det är kanske svårt att hinna med i småbarnsåren?

Jag är nog ganska olik dig, tycker svenskar har en bra möjligheter, och tar man inte tillvara på den har man lite sig själv att skylla. Men jag har sjukt dåligt samvete för det som händer i Ukraina. Fattar inte hur vi i väst kunde låta det hända, alla döda och bortrövade barn osv. Så skänker pengar dit.

 

[Hermelin]

Jag tänker att det finns en risk att blanda ihop medkänsla med skuld. Du verkar vara en person som bryr sig väldigt mycket om andra människor, men när jag läser det du skriver får jag känslan att du gradvis har börjat betrakta andra människors lidande som något du själv måste bära och att skulden börjar fungera som ett slags kvitto på att du bryr dig tillräckligt mycket och att du inte tillåter dig att ha det bra så länge andra inte har det bra. Jag är inte så säker på att det är konstruktivt i längden.

Det finns också något annat som jag funderar på. När vi ser någon i en utsatt situation är det lätt att föreställa sig att vi vet vad deras liv består av. Men människor är mer än sina svårigheter. Om man börjar tänka att andras situation på något sätt är ens personliga ansvar finns en risk att man gradvis slutar se dem som människor med egna mål, prioriteringar och möjligheter att påverka sina liv. De blir lätt objekt för ens omsorg snarare än subjekt i sina egna liv.

Jag tänker att det är fullt möjligt att både känna stark medkänsla, engagemang mot orättvisor och samtidigt acceptera att ens förmåga är begränsat. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag vet inte vad som skulle bli bättre av att du, din make och era två barn klämde in er i en trea i Rågsved. De pengar som du skulle kunna skänka till välgörenhet räcker inte långt när problemet handlar om strukturell ojämlikhet. Personligen är jag dessutom skeptisk till tanken på välfärd som beroende av privata donationer. Jag vill se starka gemensamma institutioner och ett samhälle där människor har så lika möjligheter som möjligt från början. Därför tänker jag att det ofta är mer konstruktivt att engagera sig politiskt, bidra till starkare demokratiska institutioner eller stärka utsatta människors faktiska och demokratiska handlingsutrymme än att försöka kompensera för världens orättvisor genom att själv leva allt mer asketiskt och på det sättet maskera eller kompensera för den strukturella ojämlikhet som finns.

Det här!

Jag började tänka på hur jag skulle skriva någon reflektion på @Midsommarblomster funderingar. Men det behövs ju inte. Du har redan skrivit ner precis hur min känsla var. Fast många gånger bättre än vad jag skulle kunna uttrycka det.

 

[Midsommarblomster]

sphere of influence-teorin

Ska läsa på om den!

 

[Midsommarblomster]

Det finns också något annat som jag funderar på. När vi ser någon i en utsatt situation är det lätt att föreställa sig att vi vet vad deras liv består av. Men människor är mer än sina svårigheter. Om man börjar tänka att andras situation på något sätt är ens personliga ansvar finns en risk att man gradvis slutar se dem som människor med egna mål, prioriteringar och möjligheter att påverka sina liv. De blir lätt objekt för ens omsorg snarare än subjekt i sina egna liv.

Det här har jag också tänkt på. Strax efter flyktingvågen 2015 höll vi en konferens om ensamkommande flyktingbarn där bland annat BUP deltog och pratade om famijehemsplaceringar. På lunchen, när vi talade lite mer fritt, berättade hen att det kan vara ganska komplicerat att hitta rätt personer för barnen då många snarare vältrar sig i sin egen empati än att förstå och fokusera på vad barnen verkligen behöver, och inte. Det fick mig att se ideellt engagemang och välgörenhet lite i ett nytt ljus, och även om jag fortfarande är en stark förespråkare så har det gjort mig mer lyhörd på folks avsikter, och gett mig en förståelse för att det också finns en sida av att ge till andra som kan vara mer självgod än genuin.

Rent ideologiskt är jag liberal, och har en stark tro på den egna individen. Systemet som folk verkar i lämnar ju dock mycket att önska, särskilt globalt.

Jag vill se starka gemensamma institutioner och ett samhälle där människor har så lika möjligheter som möjligt från början. Därför tänker jag att det ofta är mer konstruktivt att engagera sig politiskt, bidra till starkare demokratiska institutioner eller stärka utsatta människors faktiska och demokratiska handlingsutrymme än att försöka kompensera för världens orättvisor genom att själv leva allt mer asketiskt och på det sättet maskera eller kompensera för den strukturella ojämlikhet som finns.

Jag håller med. Jag är engagerad i politiken, både genom jobbet och privat inom kommunpolitiken. Det genom arbetet kommer dock inte riktigt åt mina hjärtefrågor och i kommunpolitiken känns det som att vi mest pratar kollektivtrafik. Jag har funderat på att engagera mig i frågor som kommer närmare hjärtat för mig, men jag är också lite rädd för det eftersom jag inte vet hur jag ska kunna bära mer information. Men jag tror att jag skulle behöva tänka lite kring någon modell som fungerar för mig. Min förhoppning är såklart att jag ska kunna landa i befinna mig på rätt plats i livet, både yrkesmässigt och med ett privat engagemang och struktur för donationer som gör att jag känner att jag bidrar med det jag kan på en rimlig nivå. Och samtidigt kunna tillåta mig själv att njuta av det liv som givits mig. Uppenbarligen är det någonting som skaver just nu och jag skulle nog behöva få lite rätsida på vad.

 

[Alper]

Jag tänker att ditt fina inlägg ger hopp om mänskligheten. Jag läste en intressant artikel i DN för en tid sedan som berörde lite samma ämne, varför vissa (som är födda rikt) tror att de ska gå före i t ex vårdköer än andra fattigare svenskar som har större medicinska behov än dem. Jag har privat städhjälp t ex. Jag skäms över detta. Jag känner verkligen som du. Men vad jag ska göra åt det riktigt vet jag inte heller.

 

[tanten]

Jag skänker inget till välgörenhet. Jag lever snålt och har alltid gjort. Pengarna går til att kunna äta,ha hus ch bil.

Det jag däremot gjort sedan tonåren är att engagera mig. När jag hade halvblodsuppfödning ar jag engagerad i avelsorganisationen. Red, och satt i klubbens styrelse. etc.
Jag har alltid varit politiskt engagerad.

Vi hade ett motto i min krets. Deltar man ska man ha gjort skillnad. Om än i det riktigt lilla. Men ändock skillnad.
Och det vet jag att jag gjort.
Så ja, jag gör skillnad. Inte i pengar men i gärningar.
Mindre nu som äldre och sjuk. Men än hänger tanten med.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att ditt fina inlägg ger hopp om mänskligheten. Jag läste en intressant artikel i DN för en tid sedan som berörde lite samma ämne, varför vissa (som är födda rikt) tror att de ska gå före i t ex vårdköer än andra fattigare svenskar som har större medicinska behov än dem. Jag har privat städhjälp t ex. Jag skäms över detta. Jag känner verkligen som du. Men vad jag ska göra åt det riktigt vet jag inte heller.

Jag ska nog avsluta vår privata städhjälp och skäms över det i stället. Det ger arbetstillfällen och utan att bli allt för politisk i tråden så har jag en stark tro på att arbete, självförsörjning och att ha ett sammanhang gör folk gott. Vi har haft hög personalomsättning hemma hos oss trots att vi alltid har haft samma firma, sannolikt på grund av lönegolv och utvisningar. Men de vi träffar har vi alltid bemött med respekt, småpratat med och utbytt leenden. Jag har sett det som givande att kunna bidra till arbetstillfällen, och mötas och få ögonkontakt människor emellan som kanske annars inte stöter på varandra. Just arbetsmarknadsfrågor och försörjning är en del av det jag arbetar med. Men, jag vet att alla inte ser det såhär och har såklart respekt för det.

 

[sjoberga]

Jag ska nog avsluta vår privata städhjälp och skäms över det i stället. Det ger arbetstillfällen och utan att bli allt för politisk i tråden så har jag en stark tro på att arbete, självförsörjning och att ha ett sammanhang gör folk gott. Vi har haft hög personalomsättning hemma hos oss trots att vi alltid har haft samma firma, sannolikt på grund av lönegolv och utvisningar. Men de vi träffar har vi alltid bemött med respekt, småpratat med och utbytt leenden. Jag har sett det som givande att kunna bidra till arbetstillfällen, och mötas och få ögonkontakt människor emellan som kanske annars inte stöter på varandra. Just arbetsmarknadsfrågor och försörjning är en del av det jag arbetar med. Men, jag vet att alla inte ser det såhär och har såklart respekt för det.

Jag vet att det finns de som är emot privat städhjälp av principiella skäl, alltså att var och en ska ta hand om sin egen skit och att de inte ser städning som en profession. Jag tycker det är en ganska trist och märklig inställning till ett viktigt yrke.

Men jag tror majoriteten av motståndet (inklusive mitt) handlar om att det skattesubventioneras, eftersom det är en skattesubvention som direkt riktar sig till välbeställda som inte behöver den för att anlita städare i sina hem.

Jag tänker när det gäller trådämnet att det går att göra skillnad på många sätt. Vi som samhälle har enorma möjligheter att utnyttja vår privilegierade ställning till att exempelvis visa vägen och hjälpa länder i klimatkrisen - så jag skäms för vår nuvarande regerings oförmåga och ovilja. Vi kan bidra till minskad fattigdom genom aktiva åtgärder i världen, vi kan bidra till konfliktlösning - istället väljer vi minskade insatser och att gömma oss bakom konflikträdsla.

Sen är jag stolt över exempelvis att min dotter valt att göra mer konkreta saker som nybliven läkare, att åka till underutvecklade länder och jobba i deras sjukvård i perioder. Jag tänker också att man bara kan påverka en liten, liten mängd människor som man har och skapar kontakt med - men om vi är många som gör det så blir det många små mängder som täcker mycket.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag har alltid varit en känslig person som haft svårt att hantera världens orättvisor. Jag har skänkt pengar till välgörenhet sedan jag var ung student och egentligen inte alls hade särskilt mycket över. Jag har volontärarbetat med gatuhundar, på en anti-trafficking organisation, engagerat mig politiskt och varit en sån där som gett bort julkort med information om donationer i stället för att köpa julklappar. När vi får välja bland olika julklappar på jobbet har jag alltid valt att donera även där, och vi gör en årlig storshopping i leksaksbutikerna inför Stadsmissionens julklappsinsamling. Jag har köpt mat till hemlösa, hjälpt till att hitta varm sovplats på natten och lagt stora sedlar i tiggares muggar.

Jag ska inte säga att min något överaktiva empati var enklare att hantera som ung, för den smärtade mycket. Men jag hade det inte så välställt själv så jag slapp åtminstone det moraliska dilemma som jag befinner mig i nu. Jag gav det jag kunde, ekonomiskt, till mitt community, av mig själv. Jag var nog lite av en urvriden trasa också, som person, som hade mycket existentiella grubblerier. Min mamma köpte en bok till mig om att vara högkänslig minns jag.

Men sen skaffade jag mig en utbildning, arbetade, träffade en man, fick barn och köpte hus. Jag har ett otroligt liv. Jag får ofta nypa mig i armen. Men så såg jag en pojke som letade burkar utanför vårt hus. Han såg inte ut som de andra pojkarna i vårt kvarter och jag förstod att han sannolikt inte kommer att köpa godis för pengarna. Jag tänkte på honom i flera dagar. Jag tänker på honom fortfarande och undrar var han är. Vem han var.

Jag har ofta tankar kring vad jag har gjort för att förtjäna det jag har, och varför jag inte gör mer. Vi skänker en del pengar, och jag tror att jag kommer att utöka till ännu en organisation som jag varit i kontakt med. Men det känns ändå inte nog och jag vet inte om några donationer kommer att göra det. Jag kan inte bli fri från känslan att jag inte borde få ha det såhär bra, när andra har det så hemskt. Jag kan inte sluta tänka på allt som vi skulle kunna avvara, som skulle kunna rädda liv, ge någon ett par hela skor, vård, hopp, en framtid. Hur kan vi förmå oss att leva i överflöd?

Jag har kunnat fokusera på vårt eget liv någorlunda de senaste åren. Att få barnen har tagit en stor del av energin och jag har verkligen njutit av parhuset vi lyckades köpa. Även om jag ofta drar långa politiska utlägg och beklagar mig över världen för min förstående och tålmodige make. Nu började vi prata för ett par veckor sedan om att kanske, om några år, köpa en mer avskild villa. Med trädgård. Drömmen började bubbla lite i mig men fick snabbt en besk eftersmak. Ett sådant hus kostar mycket här. Det känns oetiskt. Fast att det bara är ett hus, ett helt vanligt ett. Men jag vet inte om jag kommer kunna förmå mig.

Hur ska man kunna dra en gräns för vad man gör för världen, och nöja sig med den? Går det ens? Kan man som empat hitta ro i vår värld, eller måste jag lära mig leva med den här skulden? Ju bättre jag får det, ju tyngre blir den. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Nu är jag inte empat ska sägas. Jag drivs av logik och inte känslor så jag har svårt att förstå ditt synsätt känslomässigt men väl logiskt. Jag är alltså inte psykopat om nu någon skulle få för sig det.

Jag tänker så här. Varför ska inte ni få ha det bra? Du har jobbat och kämpat för att uppnå det som du har idag. Det är väl fantastiskt att få skörda frukterna av det. Världen är inte rättvis och kommer aldrig att bli. Den kommer gynna vissa mer, så är det bara. Vissa kämpar och sliter för att få en god ekonomi. Vissa gör det inte. Andra är utsatta för trauman mm som påverkar men DU som person kan inte göra något åt det. Du har ett liv, lev det precis som du vill. Det är för kort för att gå och oroa sig för andra. de får sköta sina liv själva. Gör vad du kan om det känns bra, välj ut en organisation som du tycker täcker det som du anser värst (kanske något med barn som ju ofta är väldigt utsatta) och låt vuxna sköta sina egna liv.
Du skapar din egen lycka, låt inte det förstöras av för mycket känsla för vad andra har eller inte har. Hjälp med det du kan men ingen kan rädda alla. Så är det bara. Kort och koncist.

För mig ligger djuren mig varmt om hjärtat. Jag gör det jag kan och stöttar organisationer när jag känner att det behövs. jag känner inte skuld för att jag inte ger bort mer än vad jag gör. Försök att tänka att du gör vad du kan. Återigen, du kan inte rädda hela världens befolkning. Du gör mer än nog redan som det är. Ta vara på livet nu när det är bra, vem vet när det ändras.

 

[Midsommarblomster]

Men jag tror majoriteten av motståndet (inklusive mitt) handlar om att det skattesubventioneras, eftersom det är en skattesubvention som direkt riktar sig till välbeställda som inte behöver den för att anlita städare i sina hem.

Det kan jag hålla med om. Jag säger varken bu eller bä i frågan om RUT för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag tror att betydligt fler anlitar städhjälp med RUT än vad som hade gjort det utan. Vi är absolut ett exempel på en sådan familj. Sedan menar förespråkade att det tar bort en stor del av den svarta marknaden, i princip är självfinansierat, skapar instegsjobb och är integrationsmotor osv. Så visst finns det argument som inte enbart handlar om att subventionera de redan välställda. Även om det också blir en konsekvens av det och legitim kritik.

 

[bettysmatte]

Det kan jag hålla med om. Jag säger varken bu eller bä i frågan om RUT för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag tror att betydligt fler anlitar städhjälp med RUT än vad som hade gjort det utan. Vi är absolut ett exempel på en sådan familj. Sedan menar förespråkade att det tar bort en stor del av den svarta marknaden, i princip är självfinansierat, skapar instegsjobb och är integrationsmotor osv. Så visst finns det argument som inte enbart handlar om att subventionera de redan välställda. Även om det också blir en konsekvens av det och legitim kritik.

RUT gör det mycket mer möjligt för mina 80-åriga föräldrar att anlita hjälp med fönsterputsning.

 

[sjoberga]

Det kan jag hålla med om. Jag säger varken bu eller bä i frågan om RUT för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag tror att betydligt fler anlitar städhjälp med RUT än vad som hade gjort det utan. Vi är absolut ett exempel på en sådan familj. Sedan menar förespråkade att det tar bort en stor del av den svarta marknaden, i princip är självfinansierat, skapar instegsjobb och är integrationsmotor osv. Så visst finns det argument som inte enbart handlar om att subventionera de redan välställda. Även om det också blir en konsekvens av det och legitim kritik.

Och jag menar att det är ett enormt svaghetstecken om det krävs skattesubventioner för att privilegierade människor som har råd med städhjälp ska välja att inte begå allvarlig brottslighet mot både medmänniskor som utnyttjas och mot oss alla genom skattebrott. Privilegierade människor som begår systematiska brott ska lagföras, förstår inte riktigt varför det där med lag och ordning plötsligt ska lösas med skattesubventioner åt presumtivt kriminella. Det hör jag inte när det gäller gängbrottslighet. Sorry, ska inte kapa tråden med mer detaljerad politik.

 

[Midsommarblomster]

Varför ska inte ni få ha det bra? Du har jobbat och kämpat för att uppnå det som du har idag.

Både ja och nej. Jag har absolut både utbildat mig, arbetat och lagt mycket tid på personlig utveckling. Men jag har också haft med mig enormt mycket privilegier. Likaså min man. Ingen utav oss kommer från rika hemförhållanden men för det första föddes vi ens här, i Sverige. Vi fick trygga uppväxter, ett fungerande skolsystem, friska kroppar och utseendeprivilegier. Vi har haft familj och vänner som stöttat oss, och en trygghet att falla tillbaka i om/när saker gått åt skogen. Det finns definitivt människor som kämpar hårdare än oss med betydligt mindre utdelning. Det är väl dessvärre så livet är. Det är jag medveten om. Men det är uppenbarligen inte helt enkelt för mig att hantera.

Sen tycker jag att det är lite komplicerat det där med att släppa sånt som man inte kan göra någonting åt. Vad kan man egentligen göra någonting åt, och inte? Det finns människor som ägnar hela sina liv åt att ge vård i krigsläger, utrota sjukdomar, skapa reformer och arbeta med bistånd. Man kan inte lösa allt elände på jorden, men man kan välja hur stor del av sitt eget liv man ägnar åt det, och man kan göra stor skillnad. Om man väljer den vägen.