Skulden av att ha det bra

[Midsommarblomster]

För de som inte ger mycket privat är det ju redan staten som bestämmer vad biståndet ska gå till. Med min lön lite över medel så ger jag nog runt 700 per månad via skattesedeln.

Helt rätt, det går en del genom skatten också.

 

[Angel]

Jag hör vad du säger, och har respekt för de skrala marginaler vi lever med. Men jag tror också att det finns oerhört många som skulle kunna avvara en liten slant, eller att medvetet göra en god gärning då och då. Jag tänker inte heller att ett mindre engagemang för en bättre värld eller mer medmänsklighet i livet behöver vara "mer", utan kanske bara en liten vridning av fokus i livet. Vi lever ju i en enorm individualism just nu och jag är inte säker på att vi mår bättre av det som människor. Det kan ju också vara så att man skulle må bättre, och få mer energi, av mer mänsklig interaktion eller att investera i vårt community. Eller känna att vi bidrar. Så jag tror inte att bidraget och energin behöver stå i motpol till varandra, utan att det kan bli en synergi. Kanske till och med ett mer meningsfullt liv, för en del.

Men har man energi över så finns det ju enormt många hål att stoppa den i. Skulle själv väldigt gärna lägga mer energi i någon av de föreningar jag är aktiv i men det är ju för att det är fritidsintressen för mig och inte alls som någon form av samhällsgärning. Skulle inte tro att det tillför någonting till samhället eller andra människor annat än möjligtvis gör en del lite mindre ensamma. Livet är alldeles för kort för att göra saker enbart för att känna att jag är hjälpsam mot samhället men där jag inte känner att jag får ut någon glädje av aktiviteten. För sådant betalar man ju redan en betydande andel skatt som flera redan påpekat.

 

[Midsommarblomster]

Drog mig till minnes vilken bok det var min mamma köpte till mig. "Drunkna inte i dina känslor" var det, så nu i morse när jag städade upp lite huset innan jobb började jag lyssna på uppföljaren "Handbok för högkänsliga".

"The 7 habits of highly effective people" står på kö med inspiration från diskussionen i tråden kring vad man har inom handlingsutrymme och inte. Och så ska jag hitta någon bra om white savorism också, "White saviorism in international development" kanske?

 

[sidensvans]

Ett av mina största nöjen är att resa runt, oftast i fattiga länder, och besöka nationalparker. Försöker anlita lokala guider, så att pengarna stannar där de behövs. Tycker att det är ett fantastiskt sätt att både roa sig själv, känna att pengarna gör lite nytta, och ge incitament till att naturområdena bevaras. Och man lär sig mycket på köpet, t ex att man inte är så mycket lyckligare av att vara svensk. Oftast verkar lokalbefolkningen leva ett lyckligare liv än oss buttra svenskar.

 

[Midsommarblomster]

Men har man energi över så finns det ju enormt många hål att stoppa den i. Skulle själv väldigt gärna lägga mer energi i någon av de föreningar jag är aktiv i men det är ju för att det är fritidsintressen för mig och inte alls som någon form av samhällsgärning. Skulle inte tro att det tillför någonting till samhället eller andra människor annat än möjligtvis gör en del lite mindre ensamma. Livet är alldeles för kort för att göra saker enbart för att känna att jag är hjälpsam mot samhället men där jag inte känner att jag får ut någon glädje av aktiviteten. För sådant betalar man ju redan en betydande andel skatt som flera redan påpekat.

Jag tror du missar målet lite. Jag argumenterade kring att goda gärningar också kan få oss att må bättre som människor och skapa meningsfullhet. För en del. Kanske många. Gäller det inte dig så gäller det inte dig, men jag tror det kan vara så för många. Föreningsliv är väl för övrigt en både viktig och meningsfull del av samhället. Jag satt inte och baddade sår på gatuhundar "enbart för att känna att jag var hjälpsam" heller utan för att det kändes meningsfullt och givande. Jag fick kontakt med djur och lokalbefolkning.

 

[MJLee]

När jag arbetade i Kenya bland de fattigaste av de fattiga, hemlösa tiggare, de som överlevde på något sätt i slummen. Mest kvinnor. Var att de var de mest generösa. När någon i gruppen behövde vård var det andra medlemmar som gav av vad de egentligen inte hade råd med. Det var matpengar, bokstavligt. De har en empati och solidaritet som jag inte sett på många andra ställen.

I den organisation jag senare arbetade i var filosofin. Vi erbjuder en stege, men klättra får du göra själv. Vissa klättrade snabbt och lätt, andra mycket svårare och vissa inte alls. Ja det var brutalt på ett sätt men det var inte välgörenhet eller medlidande utan hjälp till självhjälp. Samma filosofi som, om vi fiskar åt dig så får du en fisk. Fiskar du själv får du tillräckligt många fiskar för att överleva. Vi arbetade mycket med självhjälp. Mikrolån på några hundra, högst tusen shiling (dela det med 13 för att få fram summan i kronor). Sedan måste de betala tillbaka innan de fick ta ett större lån osv.

I Sverige, ett av världens rikaste länder ska personlig välgörenhet inte behöva finnas. Som det faktiskt inte gjorde för några årtionde sedan. Utan det var allas ansvar, via staten, som ansvarade för socialförsäkringssystemet som finansierades via skatt från alla svenska skattebetalare. Jag kan bli provocerad när Kristersson står och delar ut soppa eller whatever och berömmer välgörenhetsorganisationer som Frälsis osv. De ska inte BEHÖVAS 2026.

Rut och Rot, även om jag är emot det, ska begränsas till de som verkligen behöver det som tex pensionärer inte till de som köper en nyrenoverad lägenhet och sedan river ut hela köket och bygger ett nytt. Då kan de bekosta det helt själva. Det blir ett bidrag till de som har det bäst ställt.

 

[bettysmatte]

Det går dock att tänka sig andra lösningar. Min pappa (välbeställd, skulle ha råd privat även utan ROT) får fönstren putsade av Hemtjänsten. Det är också ett sätt att undvika svarta jobb.

Jag tror inte att de känner sig redo för hemtjänst ännu. De fixar allt annat själva, förutom fönsterputsningen som känns tung (fönster som måste delas på och putsas).

 

[skiesabove]

Jag tänker såhär:

Den bästa "välgörenheten" i ett sånt här läge är kanske att investera i terapi, och rota i vars de där skuldkänslorna kommer ifrån.

Man kan inte köpa sig fri från såna känslor, men man kan betala en terapeut för att leda en i arbetet med sig själv.

 

[Rumpnissen]

Jag tänker såhär:

Den bästa "välgörenheten" i ett sånt här läge är kanske att investera i terapi, och rota i vars de där skuldkänslorna kommer ifrån.

Man kan inte köpa sig fri från såna känslor, men man kan betala en terapeut för att leda en i arbetet med sig själv.

Fast alltså, jag tycker ju att det är väldigt rationellt att känna skuld. Fler borde känna skuld. Jag vill inte bli "botad". @Midsommarblomster får så klart svara för sig men för min del så finns det ingen särskilt plats som "skuldkänslorna kommer från".

Vore ju rätt trist om alla empatiska människor i världen gick i terapi för att bli mer själviska. För att inte säga cyniskt.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker såhär:

Den bästa "välgörenheten" i ett sånt här läge är kanske att investera i terapi, och rota i vars de där skuldkänslorna kommer ifrån.

Man kan inte köpa sig fri från såna känslor, men man kan betala en terapeut för att leda en i arbetet med sig själv.

Ja, det är på tapeten. Jag tror också att det kan finnas en del klassreseskuld inblandat, och annan skuld från att ha lämnat personer och sammanhang bakom mig i livet.

 

[Midsommarblomster]

Fast alltså, jag tycker ju att det är väldigt rationellt att känna skuld. Fler borde känna skuld. Jag vill inte bli "botad". @Midsommarblomster får så klart svara för sig men för min del så finns det ingen särskilt plats som "skuldkänslorna kommer från".

Vore ju rätt trist om alla empatiska människor i världen gick i terapi för att bli mer själviska. För att inte säga cyniskt.

För min del finns det nog absolut en del issues, också, men jag tampas även med känslan av att alla sätt att hantera det här enbart är olika ursäkter till att inte behöva ta ansvar. Eller? Jag vet faktiskt inte. Jag är uppenbarligen helt fel person att bedöma.

 

[MJLee]

Jag tänker såhär:

Den bästa "välgörenheten" i ett sånt här läge är kanske att investera i terapi, och rota i vars de där skuldkänslorna kommer ifrån.

Man kan inte köpa sig fri från såna känslor, men man kan betala en terapeut för att leda en i arbetet med sig själv.

Empati och ja även den skuld som kommer av att man kan känna sig in i hur andra har det, ska alltså 'botas' med att man betalar för terapi? Spelar det någon roll var känslorna kommer ifrån om det innebär att man gör något för de som har det sämre ställt?

Kanske de som arbetar för Frälsis, Röda Korset, Statsmissionen, med ungdomar från både utsatta och mer välordnade förhållanden ska gå i terapi för att inte vara lika empatiska?

 

[Angel]

Jag tror du missar målet lite. Jag argumenterade kring att goda gärningar också kan få oss att må bättre som människor och skapa meningsfullhet. För en del. Kanske många. Gäller det inte dig så gäller det inte dig, men jag tror det kan vara så för många. Föreningsliv är väl för övrigt en både viktig och meningsfull del av samhället. Jag satt inte och baddade sår på gatuhundar "enbart för att känna att jag var hjälpsam" heller utan för att det kändes meningsfullt och givande. Jag fick kontakt med djur och lokalbefolkning.

Jag förstår vad du menar och tycker man att uppgifter som innebär att hjälpa folk (eller djur) är givande absolut, självklart kan det vara värt att lägga mer tid och energi på sådant man tycker är meningsfullt.
Men min sociala energi räcker knappt till jobb, min handfull vänner och familj, skulle må direkt dåligt i längden av att hjälpa främlingar eller ”samhället” i såna välgärnings-sammanhang också. Var man i en situation där man inte behövde jobba så skulle den energin kunna gå till annat men nu får skattepengarna duga som samhällshjälp. Tycker det i många fall blir lite godhets-shaming att säga att människor skulle hitta mer mening i livet av att hjälpa okända människor mer men jag ta att vissa tycker det gör mig till en sämre människa än dom.

 

[Midsommarblomster]

Empati och ja även den skuld som kommer av att man kan känna sig in i hur andra har det, ska alltså 'botas' med att man betalar för terapi? Spelar det någon roll var känslorna kommer ifrån om det innebär att man gör något för de som har det sämre ställt?

Kanske de som arbetar för Frälsis, Röda Korset, Statsmissionen, med ungdomar från både utsatta och mer välordnade förhållanden ska gå i terapi för att inte vara lika empatiska?

Jag tänker att terapi kan väl vara klokt om man inte hittar en balans som gör att man också kan må bra i sitt eget liv. Inte att empatin ska botas, eller engagemanget minska, men att kunna bli tillfreds med det man gör och lära sig acceptera att det alltid kommer att finnas det man inte gör.

 

[Rumpnissen]

För min del finns det nog absolut en del issues, också, men jag tampas även med känslan av att alla sätt att hantera det här enbart är olika ursäkter till att inte behöva ta ansvar. Eller? Jag vet faktiskt inte. Jag är uppenbarligen helt fel person att bedöma.

Jag tycker absolut att du ska ta hjälp att reda och ordna i tankarna om det känns som att det kan vara hjälpsamt!

Ansvarstagande är du ju definitivt, det är inte det som är problemet .

 

[bettysmatte]

Jag tänker att terapi kan väl vara klokt om man inte hittar en balans som gör att man också kan må bra i sitt eget liv. Inte att empatin ska botas, eller engagemanget minska, men att kunna bli tillfreds med det man gör och lära sig acceptera att det alltid kommer att finnas det man inte gör.

Jag håller med dig. Jag sätter verkligen inga likhetstecken mellan skuld och empati heller. Självklart kan man fortsätta vara empatisk, generös, osv utan att känna skuld och må dåligt!

 

[Midsommarblomster]

Jag förstår vad du menar och tycker man att uppgifter som innebär att hjälpa folk (eller djur) är givande absolut, självklart kan det vara värt att lägga mer tid och energi på sådant man tycker är meningsfullt.
Men min sociala energi räcker knappt till jobb, min handfull vänner och familj, skulle må direkt dåligt i längden av att hjälpa främlingar eller ”samhället” i såna välgärnings-sammanhang också. Var man i en situation där man inte behövde jobba så skulle den energin kunna gå till annat men nu får skattepengarna duga som samhällshjälp. Tycker det i många fall blir lite godhets-shaming att säga att människor skulle hitta mer mening i livet av att hjälpa okända människor mer men jag ta att vissa tycker det gör mig till en sämre människa än dom.

Det är du som pratar om att vara en sämre människa, inte jag.

 

[Angel]

Det är du som pratar om att vara en sämre människa, inte jag.

Det du skriver är att du tycker att många inklusive jag har ”fel fokus i livet”. På vilket sätt är det inte värderande? Rätt/fel, bra/dåligt, meningsfullt eller inte? Vem bestämmer?

 

[Midsommarblomster]

Det du skriver är att du tycker att många inklusive jag har ”fel fokus i livet”. På vilket sätt är det inte värderande? Rätt/fel, bra/dåligt, meningsfullt eller inte? Vem bestämmer?

Oj, vad du läser in saker. Jag har inte skrivit att många, inklusive du, har fel fokus i livet. Inte ens i närheten.

Jag har skrivit att ”det kan vara” och ”för en del” givande att bidra till samhället. Att engagemang och energi inte ”måste” vara motpol utan ”kan” bli en synergi. Kanske till och med bidra till meningsfullhet, för ”en del.” Om du känner dig attackerad av att jag uppmuntrar att folk ler mot busschauffören eller släpper fram en äldre dam i kassan så får det stå för dig, faktiskt. Jag har inte dömt någon som inte har energi över.

 

[nullo-modo]

Är det någon som får det bättre om du får det sämre?
Om svaret är nej så varför inte en villa.
Finns ju folk som utnyttjar andra för att få det bättre både medveten och även omedvetet så frågan är inte helt tagen från det blå.

Finns ju många som testamentera bort mycket till olika organisationer så om det känns bättre se villainköpet som en investering till hjälporganisationer att få senare. Arvingar har ju laglig rätt till 50% och andra halvan är det fritt att förfoga över.