Bukefalos 25 år

Smarta barn

Det är väl ändå olika. Jag känner en sådan familj (som i sin tur känner ett par andra). Där handlar det om att uttryckligen vilja hemskola sina barn av ideologiska skäl, vilket inte är möjligt i Sverige. De artiklar jag hittade i ämnet handlar också om familjer som vill "spendera mer tid tillsammans", vilket säkert inte heller gäller alla men uppenbarligen en del. Jag säger inte att det inte finns några familjer som egentligen inte alls vill hemskola sina barn som gjort det valet, jag ifrågasatte att dessa skulle vara huvudanledningen.
Beror väl på i vilka kretsar man rör sig. Jag känner enbart föräldrar till särbegåvade barn som tvingats ta det steget och då har det varit en sista utväg. I denna tråd var det väl just särbegåvade barn som diskuterades?
 
Håller med:

Om det är så att skolan numera är upplagd så att eleverna som kommer ut faktiskt kan mindre än de kunde på 80-talet. Så som gymnasielärare, universitetslärare, Pisa test och var det inträdestesten vid Chalmers? skvallrar om.

Så är antagligen problemet att det är något fel på hela upplägget rakt igenom. Enligt en artikel jag läste för några år sedan är inte bara medeleleven sämre utan hela toppen, de bästa och smartaste eleverna, kapad kunskapsmässigt. Samtidigt som det finns en stor svans som lär sig ännu mindre. Ojämlikheten har också ökat där det numera är en större fördel att ha akademiska föräldrar än det var tidigare. Att lösa hela det problemet genom att tex sluta med läxor el dyl lär inte heller fungera (jmf att läsa mycket snabbare eller långsammare än de andra. Om eleverna hade fått ta hem boken med texten i så skulle den som läste snabbt fått gå och spela dataspel medan den som läste långsamt kunnat göra det utan stress. Dvs en läxa är inte bara dålig. Tyvärr verkar skolan inte längre ha råd med en uppsättning böcker per klass utan de lånas runt, det är ju lite extravagant att vi fick våra böcker, men att inte ens få låna en bok ett år är ju hemskt.)

Så kort sagt tänker jag mig att man nog får forska och rulla tillbaka systemet lite. Katederundervisning verkar tyvärr fungera. (eller tyvärr för andra, själv älskade jag den som liten och avskydde alla de här eget arbete och grupparbete och färglägg Värmland)

Så om hälften av eleverna strömmar igenom skolan på lätta fötter utan att plugga, men inte har lärt sig lika mycket som tidigare så kanske en del av lösningen ligger i hela systemet som undviker plugg av kunskap till förmån för att försöka förmedla förståelse (istället för mycket kunskap leder till förståelse). Inte i svårare uppgifter för vissa.

Jag tror att vi måste börja med att definiera vad som menas med att de "lär sig mindre". Jag tror inte det stämmer, däremot tror jag att de lär sig delvis andra saker. Alla är verkligen inte oförberedda för universitetet, tvärtom! Men en del är det, trots att de fått godkänt i alla ämnen.

Psykisk ohälsa är ett utbrett problem bland högstadie- och gymnasieelever, majoriteten är flickor. Det är inte ett problem orsakat av skolan utan ett symptom på vårt prestationsbaserade samhälle, skulle jag säga, där skolan är en del, och där vi föräldrar inte lyckats fokusera tillräckligt på ansträngning och engagemang utan mest pratat om resultaten.

Det finns ganska mycket forskning som säger olika saker om vilken typ av undervisning som fungerar bäst, vilken gruppstorlek som är bäst, osv osv. Den slutsatsen en kan dra är att det viktigaste är relationen mellan lärare och elever. En lärare som lyckas skapa förtroende och tillit och harmoni i sin grupp, och som använder varierade och genomtänkta arbetsformer med ett tydligt syfte, kommer att lyckas oavsett om läraren håller en föreläsning ("katederundervisning") eller inleder ett grupparbetesmoment.
 
Jag håller med dig på alla sätt. Vilket också gör det ännu mer förvånande att föräldrar till ett särbegåvat barn skulle välja hemskolning i ett annan land innan man provade skola i det aktuella landet.
Det rör sig om barn som blivit hemmasittare pga urusel anpassning i skolan. Det är som sagt en sista desperat utväg. Många av dem går i skola via nätet vilket då räknas som hemskolning
 
Jag tror att vi måste börja med att definiera vad som menas med att de "lär sig mindre". Jag tror inte det stämmer, däremot tror jag att de lär sig delvis andra saker. Alla är verkligen inte oförberedda för universitetet, tvärtom! Men en del är det, trots att de fått godkänt i alla ämnen.

Psykisk ohälsa är ett utbrett problem bland högstadie- och gymnasieelever, majoriteten är flickor. Det är inte ett problem orsakat av skolan utan ett symptom på vårt prestationsbaserade samhälle, skulle jag säga, där skolan är en del, och där vi föräldrar inte lyckats fokusera tillräckligt på ansträngning och engagemang utan mest pratat om resultaten.

Det finns ganska mycket forskning som säger olika saker om vilken typ av undervisning som fungerar bäst, vilken gruppstorlek som är bäst, osv osv. Den slutsatsen en kan dra är att det viktigaste är relationen mellan lärare och elever. En lärare som lyckas skapa förtroende och tillit och harmoni i sin grupp, och som använder varierade och genomtänkta arbetsformer med ett tydligt syfte, kommer att lyckas oavsett om läraren håller en föreläsning ("katederundervisning") eller inleder ett grupparbetesmoment.
Jo kanske.

Men det är ju något fel om många inte kan läsa och skriva ordentligt. Det spelar ju ingen roll om läsandet och skrivandet sker på internet. Någon måste skriva texterna på internet och någon måste läsa dem :) Sedan är jag lite fantasilös och är osäker på vilka andra saker de kanske lär sig. Tex kreativitet lär sig svenska barn tydligen inte bättre än barn från länder som har högre resultat i testen.

Den psykiska ohälsan som är ett utbrett problem anser vissa (som jag skrev ovan) beror just på den hårda tävlingen för betyg, som med ett enda litet misstag kan sjunka, i ett system där kraven är lite mer svävande än förut. Dvs just det som folk skriver är svårt för pojkar, att det behövs mer struktur och mindre eget arbete kanske egentligen är ännu värre för flickors psykiska hälsa än det är för pojkarnas misslyckade betyg.

Forskningen jag läst om undervisning lutar åt lite annat håll. Men det är ju onekligen du som är bäst på att läsa den och bedöma den. Däremot vore det sorgligt om det handlar mycket om relationer mellan lärare och elev och lärarens skicklighet i att skapa förtroende, eftersom just det väl inte är någonting som lärs ut i lärarutbildningen eller som finns med i examinationen när lärare går ut ur den.

Däremot håller jag iofs med om att rätt lärare självklart kan lära ut på det sätt hen finner för gott. Jag är bara osäker på om fel lärare kan det. Och i många fall kommer det ju att vara fel lärare.

Med allt det här sagt måste jag bara säga att så som mitt barn lär sig i skolan med sin nuvarande lärare skulle jag säga är mycket bra. Vi är väldigt nöjda, det verkar oerhört stabilt. Tidigare lärare har varit bra men den här har plockat upp lite saker de missat som stavning och kunna skriva bokstäver och siffror (de började fyran när hon plockade upp trådarna där) och har läsläxa varje vecka.

Så med lite tur så har det redan ändrats stort jämfört med hur det var för de elever som går ut gymnasiet nu och som gick ut för ett par år sedan. Så allt mitt gnäll bygger artiklar om betyg och tester i kunskaper för äldre årskurser. I min lilla fläck är allting superbt (bortsett från då att i allmänhet kan flickorna i klassen läsa extremt väl medan pojkarna enligt min unges säkerligen halvtaskiga bedömning inte är så bra direkt, det kan man nog kanske lägga på föräldrarna dock). Man kan säga att jag gnäller i onödan eller av mild oro för hur det blir senare.
 
Senast ändrad:
Jag tror att vi måste börja med att definiera vad som menas med att de "lär sig mindre". Jag tror inte det stämmer, däremot tror jag att de lär sig delvis andra saker. Alla är verkligen inte oförberedda för universitetet, tvärtom! Men en del är det, trots att de fått godkänt i alla ämnen.
De som börjar på Chalmers idag kan mindre matematik idag än de som började på 80-talet. Det är definitivt en definition på att de har ”lärt sig mindre”.
 
Jo kanske.

Men det är ju något fel om många inte kan läsa och skriva ordentligt. Det spelar ju ingen roll om läsandet och skrivandet sker på internet. Någon måste skriva texterna på internet och någon måste läsa dem :) Sedan är jag lite fantasilös och är osäker på vilka andra saker de kanske lär sig. Tex kreativitet lär sig svenska barn tydligen inte bättre än barn från länder som har högre resultat i testen.

Den psykiska ohälsan som är ett utbrett problem anser vissa (som jag skrev ovan) beror just på den hårda tävlingen för betyg, som med ett enda litet misstag kan sjunka, i ett system där kraven är lite mer svävande än förut. Dvs just det som folk skriver är svårt för pojkar, att det behövs mer struktur och mindre eget arbete kanske egentligen är ännu värre för flickors psykiska hälsa än det är för pojkarnas misslyckade betyg.

Forskningen jag läst om undervisning lutar åt lite annat håll. Men det är ju onekligen du som är bäst på att läsa den och bedöma den. Däremot vore det sorgligt om det handlar mycket om relationer mellan lärare och elev och lärarens skicklighet i att skapa förtroende, eftersom just det väl inte är någonting som lärs ut i lärarutbildningen eller som finns med i examinationen när lärare går ut ur den.

Däremot håller jag iofs med om att rätt lärare självklart kan lära ut på det sätt hen finner för gott. Jag är bara osäker på om fel lärare kan det. Och i många fall kommer det ju att vara fel lärare.

Med allt det här sagt måste jag bara säga att så som mitt barn lär sig i skolan med sin nuvarande lärare skulle jag säga är mycket bra. Vi är väldigt nöjda, det verkar oerhört stabilt. Tidigare lärare har varit bra men den här har plockat upp lite saker de missat som stavning och kunna skriva bokstäver och siffror (de började fyran när hon plockade upp trådarna där) och har läsläxa varje vecka.

Så med lite tur så har det redan ändrats stort jämfört med hur det var för de elever som går ut gymnasiet nu och som gick ut för ett par år sedan. Så allt mitt gnäll bygger artiklar om betyg och tester i kunskaper för äldre årskurser. I min lilla fläck är allting superbt (bortsett från då att i allmänhet kan flickorna i klassen läsa extremt väl medan pojkarna enligt min unges säkerligen halvtaskiga bedömning inte är så bra direkt, det kan man nog kanske lägga på föräldrarna dock). Man kan säga att jag gnäller i onödan eller av mild oro för hur det blir senare.
(och ja just det att skolan inte verkar ha råd med klassuppsättningar böcker)
 
Beror väl på i vilka kretsar man rör sig. Jag känner enbart föräldrar till särbegåvade barn som tvingats ta det steget och då har det varit en sista utväg. I denna tråd var det väl just särbegåvade barn som diskuterades?
Det rör sig om barn som blivit hemmasittare pga urusel anpassning i skolan. Det är som sagt en sista desperat utväg. Många av dem går i skola via nätet vilket då räknas som hemskolning


Nu är det väl knappast så att jag "rör mig" i någon krets. Men just eftersom jag känner en familj och genom dem känner till några fler och hört en del om det så blev jag väldigt förvånad över beskrivningen av att de som flyttade till Åland för att hemundervisa sina barn var föräldrar till särbegåvade barn.

Jag pratar inte om att gå i skola via nätet utan att få hemundervisning av vårdnadshavare efter av vårdnadshavaren upprättad plan. När vårdnadshavare har meddelat myndigheterna att barnet kommer att uppfylla läroplikten (till skillnad från Sveriges skolplikt) via hemundervisning upphör kommunens skyldighet att erbjuda barnet undervisning, läromedel m.m.
 
Jo kanske.

Men det är ju något fel om många inte kan läsa och skriva ordentligt. Det spelar ju ingen roll om läsandet och skrivandet sker på internet. Någon måste skriva texterna på internet och någon måste läsa dem :) Sedan är jag lite fantasilös och är osäker på vilka andra saker de kanske lär sig. Tex kreativitet lär sig svenska barn tydligen inte bättre än barn från länder som har högre resultat i testen.

Den psykiska ohälsan som är ett utbrett problem anser vissa (som jag skrev ovan) beror just på den hårda tävlingen för betyg, som med ett enda litet misstag kan sjunka, i ett system där kraven är lite mer svävande än förut. Dvs just det som folk skriver är svårt för pojkar, att det behövs mer struktur och mindre eget arbete kanske egentligen är ännu värre för flickors psykiska hälsa än det är för pojkarnas misslyckade betyg.

Forskningen jag läst om undervisning lutar åt lite annat håll. Men det är ju onekligen du som är bäst på att läsa den och bedöma den. Däremot vore det sorgligt om det handlar mycket om relationer mellan lärare och elev och lärarens skicklighet i att skapa förtroende, eftersom just det väl inte är någonting som lärs ut i lärarutbildningen eller som finns med i examinationen när lärare går ut ur den.

Däremot håller jag iofs med om att rätt lärare självklart kan lära ut på det sätt hen finner för gott. Jag är bara osäker på om fel lärare kan det. Och i många fall kommer det ju att vara fel lärare.

Med allt det här sagt måste jag bara säga att så som mitt barn lär sig i skolan med sin nuvarande lärare skulle jag säga är mycket bra. Vi är väldigt nöjda, det verkar oerhört stabilt. Tidigare lärare har varit bra men den här har plockat upp lite saker de missat som stavning och kunna skriva bokstäver och siffror (de började fyran när hon plockade upp trådarna där) och har läsläxa varje vecka.

Så med lite tur så har det redan ändrats stort jämfört med hur det var för de elever som går ut gymnasiet nu och som gick ut för ett par år sedan. Så allt mitt gnäll bygger artiklar om betyg och tester i kunskaper för äldre årskurser. I min lilla fläck är allting superbt (bortsett från då att i allmänhet kan flickorna i klassen läsa extremt väl medan pojkarna enligt min unges säkerligen halvtaskiga bedömning inte är så bra direkt, det kan man nog kanske lägga på föräldrarna dock). Man kan säga att jag gnäller i onödan eller av mild oro för hur det blir senare.

Jag vet inte vad du menar med att många inte kan läsa och skriva? Du kan inte få E i kurser på gymnasiet utan att kunna det. Bristerna ligger på en annan nivå. I kunskapskraven finns ett nytt fokus på muntliga förmågor, argumentationsteknik och retorik som inte fanns i det förra betygssystemet med G-MVG. Jag tror också att det nya systemet definitivt förvärrat problemet med psykisk ohälsa (och ja, det verkar vara flickor som mår sämst trots att de ofta presterar bäst) men det är inte hela förklaringen.


Relationer och förtroendebyggande testas visst under lärarutbildningen. Det sker under VFU-perioderna då studenterna är ute på skolorna och planerar och genomför undervisning med en handledare, och även blir bedömda under tiden. Men visst borde det pratas mycket mer om vikten av relationer, gruppdynamik etc! Det är en sak som vi inte hinner med så mycket som vi skulle vilja. Antalet timmar i kurs för en lärarstudent är minimal jämfört med vad en läkarstudent får. Det är fruktansvärt men sant och gör att lärarstudenter har alldeles för lite schemalagd tid. Något som varenda lärarutbildare jag träffat är upprörd över.
 
Jag vet inte vad du menar med att många inte kan läsa och skriva? Du kan inte få E i kurser på gymnasiet utan att kunna det. Bristerna ligger på en annan nivå. I kunskapskraven finns ett nytt fokus på muntliga förmågor, argumentationsteknik och retorik som inte fanns i det förra betygssystemet med G-MVG. Jag tror också att det nya systemet definitivt förvärrat problemet med psykisk ohälsa (och ja, det verkar vara flickor som mår sämst trots att de ofta presterar bäst) men det är inte hela förklaringen.


Relationer och förtroendebyggande testas visst under lärarutbildningen. Det sker under VFU-perioderna då studenterna är ute på skolorna och planerar och genomför undervisning med en handledare, och även blir bedömda under tiden. Men visst borde det pratas mycket mer om vikten av relationer, gruppdynamik etc! Det är en sak som vi inte hinner med så mycket som vi skulle vilja. Antalet timmar i kurs för en lärarstudent är minimal jämfört med vad en läkarstudent får. Det är fruktansvärt men sant och gör att lärarstudenter har alldeles för lite schemalagd tid. Något som varenda lärarutbildare jag träffat är upprörd över.
Jag menar precis just det. Läste inte du artikeln skriven av historieinstitutionernas lektorer som publicerades för ett par år sedan? Svårt att hitta den snabbt men den var allmänt diskuterad då. Det är väl klart att de kunde läsa bokstäver och skriva dem. Men de hade inte en form av automatiserat läsande som gjorde att de samtidigt kunde reflektera över texten och de kunde inte skriva meningar som begripligt framförde resonemang och de kunde i vissa fall inte använda hyggligt vanliga ord korrekt. Med resultat att de uppsatser de skrev blev obegripliga. (nu pratar vi alltså studenter med sannolikt svenskfödda föräldrar så att den biten inte kommer in i resonemanget bara).

När man testat relationer och förtroendebyggande och studenten visar sig vara ganska dålig på det, åker den då ut? Hur många studenter misslyckas i den processen och får bli annat än lärare istället varje år? (Har sett en av mina lektorer i engelska helt förtvivlad när han försökte köra en lärarstudent i engelska och hur mycket gräl han fick från lärarhögskolan. Skulle kunna vara svårt som enskild lärare på ett gymnasium att köra en lärarstudent ute på skolan. Men vad vet jag.)
 
Jag hittar bara debattartiklar om det här som är 5-6 år gamla, undrar om det ser likadant ut idag och om det finns nån forskning på det. Intressant är det iallafall.
Resultaten rasade efter de införde en ny läroplan på gymnasiet på 90-talet. Om det inte har gjorts några stora ändringar i matematikundervisningen på gymnasiet de senaste fem åren, tror jag inte resultaten är i samma nivå som på åttiotalet utan är nog ungefär som för fem år sedan.
 
Jag menar precis just det. Läste inte du artikeln skriven av historieinstitutionernas lektorer som publicerades för ett par år sedan? Svårt att hitta den snabbt men den var allmänt diskuterad då. Det är väl klart att de kunde läsa bokstäver och skriva dem. Men de hade inte en form av automatiserat läsande som gjorde att de samtidigt kunde reflektera över texten och de kunde inte skriva meningar som begripligt framförde resonemang och de kunde i vissa fall inte använda hyggligt vanliga ord korrekt. Med resultat att de uppsatser de skrev blev obegripliga. (nu pratar vi alltså studenter med sannolikt svenskfödda föräldrar så att den biten inte kommer in i resonemanget bara).

När man testat relationer och förtroendebyggande och studenten visar sig vara ganska dålig på det, åker den då ut? Hur många studenter misslyckas i den processen och får bli annat än lärare istället varje år? (Har sett en av mina lektorer i engelska helt förtvivlad när han försökte köra en lärarstudent i engelska och hur mycket gräl han fick från lärarhögskolan. Skulle kunna vara svårt som enskild lärare på ett gymnasium att köra en lärarstudent ute på skolan. Men vad vet jag.)
Nej, jag minns inte den artikel du nämner på rak arm. Jag tycker det är lite hårt att kalla det för att "inte kunna läsa och skriva", men okej då. Problemet finns, ja, och jag har också skrivit om det i tråden.

Lärarstudenter har flera VFU-perioder under sin utbildning. Jag har inte statistik på hur många som underkänns, men misstänker att de är ganska få. Det är dock inte pga lärarutbildningen! Vi uppmuntrar handledarna att underkänna studenter som inte når målen på sin VFU så de får möjligheten att utvecklas och jobba mer på dessa färdigheter. Handledaren är inte ensam i dessa processer utan ska ha en kontaktperson på universitetet att bolla med. Det finns också en handledarutbildning som universitetet erbjuder (som dock tyvärr är frivillig).

Att någon (vem?) på en lärarutbildning skulle kunna påverka om en student underkänns i ett av sina ämnen låter... extremt märkligt. Det är ju liksom olika institutioner, och betyg i en kurs sätts av lärare på den kursen. Så det kan jag nog inte kommentera mer än så.
 
Resultaten rasade efter de införde en ny läroplan på gymnasiet på 90-talet. Om det inte har gjorts några stora ändringar i matematikundervisningen på gymnasiet de senaste fem åren, tror jag inte resultaten är i samma nivå som på åttiotalet utan är nog ungefär som för fem år sedan.
Den senaste läroplanen är från 2011 så det har absolut gjorts förändringar sen 90-talet.
 
Det går med andra ord alldeles utmärkt att bli forskare utan att vare sig särbegåvning eller få en specialanpassad skolgång.
Ja absolut! Så är det ju.
Men det är ett redigt slöseri med resurser att låta de särbegåvade lida i skolan för att sedan tappa sugen helt.
Jag var gift med och levde i många år tillsammans med en man med extremt högt IQ. Visst var det litet speciellt men några svårigheter i det vanliga livet har han då rakt inte. Det är han som är pappa till det särbegåvade barnet.
 
Håller med! Det låter helt galet! Eller som att man har väldigt höga tankar om sig själv!
Vi hotade äldsta barnets skola med att hålla barnet hemma och undervisa själva i vissa ämnen då skolan inte kunde garantera barnets fysiska säkerhet. Lärarna hade absolut ingen kontroll på situationen. Vi bedömde att vi inom familj och släkt hade den kompetens som behövdes och att resultatet i varje fall skulle bli bättre än vad skolan kunde åstadkomma.

Nu så blev det inte så.
Skolan skärpte till sig och löste situationen tillräckligt för att det inte skulle vara farligt att gå dit.
 
Vi hotade äldsta barnets skola med att hålla barnet hemma och undervisa själva i vissa ämnen då skolan inte kunde garantera barnets fysiska säkerhet. Lärarna hade absolut ingen kontroll på situationen. Vi bedömde att vi inom familj och släkt hade den kompetens som behövdes och att resultatet i varje fall skulle bli bättre än vad skolan kunde åstadkomma.

Nu så blev det inte så.
Skolan skärpte till sig och löste situationen tillräckligt för att det inte skulle vara farligt att gå dit.
Men är det inte bättre att byta skola än att hemundervisa? Jag tror de flesta (kan ens någon?) inte kan åstadkomma en fullgod hemundervisning.
 
Men är det inte bättre att byta skola än att hemundervisa? Jag tror de flesta (kan ens någon?) inte kan åstadkomma en fullgod hemundervisning.
Barnet ville absolut gå kvar på de lektioner som fungerade, så för oss var det inte ett alternativ.
Det var vissa lärare och vissa andra elever som var problemet. Det var bara kombinationen av elever som var våldsamma och farliga på riktigt och lärare som inte kunde hantera det som barnet skulle ha stannat hemma för.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det? Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 627
Övr.Barn Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det. Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska...
2
Svar
26
· Visningar
2 637
Övr.Barn Hur mycket jag än söker runt hittar jag ingen med samma problem som jag. Jag vet inte vad jag ska göra, mina barns far som jag är...
Svar
13
· Visningar
1 959
Övr.Barn Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen...
17 18 19
Svar
369
· Visningar
24 052

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • 11 åriga tik gulvätska?
  • Annonsera mera hundar

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst
  • Annonsera mera VI

Omröstningar

Upp