Bukefalos 25 år

Smarta barn

BernT

Trådstartare
Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver små historier på flera sidor med korrekt meningsuppbyggnad, det är ju banala små historier så inget som skulle vinna litteraturpriser men ganska avancerat för hennes ålder. Otroligt avancerat vuxet språk (det var vad BVC sa så inte min bedömning) och har nu lärt sig gångertabellen mer eller mindre på egen hand.

Också väldigt (för att va en svensk 5-åring med svenska föräldrar och svenska som modersmål) duktig på engelska och vill ofta prata det hemma.

Jämför jag med hennes kompisar/klasskompisar så är de inte ens i närheten. Jag var själv rätt långt före mina skolkompisar och tröttnade på skolan för det var för lätt och tråkigt. Hur vet man om ens barn behöver få mer utmaningar? Ska man bara vänta och se eller bör man som förälder aktivt göra något?

Nu kommer säkert någon komma och säga att deras barn minsann läste på universitetet som 7-åring, men detta är inte menat som en ”åh-vad-mitt-barn-är-bra tråd” utan mer fundering på hur vi kan stötta henne att fortsätta tycka att skolan är rolig. Hon har redan uttryckt att det är tråkigt traggla bokstäver när hon redan kan både läsa och skriva.
 
Det där är jättesvårt. Eller, jag tyckte det iallafall. Jag vet inte hur det ser ut i skolan idag och jag gissar att det skiljer sig mycket från skola till skola men som mamma till ett särbegåvat barn så kan jag säga, stå på dig. Låt inte skolan trycka ner dig med jantelagen utan kämpa för att ditt barn får de utmaningar hon behöver ha. För mitt barns del blev det datorn hemma som blev räddningen men skolan avskydde hen, hen såg det som fullkomligt onödigt att sitta där och hålla på med sådant hen redan kunde och var väldigt skoltrött mycket tidigt. Nu är det längesedan, 25 år sedan hen började skolan så jag hoppas att det idag tas tillvara och ges utmaningar utefter var barnet befinner sig men jag gissar att du får stå på dig. Jag skulle inte velat att mitt barn hoppade över klasser för lika viktigt som akademisk utbildning är den sociala utvecklingen och den görs bäst bland relativt jämnåriga. Jag hade önskat att mitt barn hade fått uppgifter som matchade där hen var istället för att sitta och göra sådant hen gjorde flera år innan men, i samma klass som hen skulle gå i enligt ålder.
 
Det finns en grupp på fb som heter filurum som är för föräldrar till särbegåvade barn (och en för professionella). Det finns både stöd/tips där och gemensamma aktiviteter.

Jag hade extremt lätt, hatade skolan och föraktade de puckade lärarna, vilket inte är en så skön sida att utveckla under så lång tid. Så stå på dig så ditt barn får lämpliga utmaningar. En behöver lära sig att möta och ta sig igenom svårigheter, det är en superviktig livskunskap. Om skoluppgifter aldrig ger det och heller aldrig kräver kreativitet eller ansträngning så missas en stor del av det som skolan tänker sig ge barn. Att ständigt gå på underkapacitet kan också hota välmåendet (och i slutändan livet) något otroligt.
 
Håller med tiny men vill inflika:
Särbehåvade barn har nästa uteslutande svårt med det sociala. Eller nä, kanske inte uteslutande men väldigt ofta behöver de egentligen inte större utmaningar i det som de är bra på, utan de behöver få stöd i sånt som är svårt.

Eftersom de har lätt för att lära sig (ofta också saker som att cykla osv) så är de ovana vid att faktiskt tycka att något är svårt. De undviker ofta helt sådana saker som de upplever som svåra. Det är viktigt atr pedagogerna plockar fram dessa saker och stödjer barnet i att lära sig misslyckas, lära sig prova svåra saker, samt att de vuxna lär sig bita sig i tungan varje gång de vill berömma barnet för dess prestationer. (beröm inte prestation, visa uppskattning utan att barnet presterat)
 
Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver små historier på flera sidor med korrekt meningsuppbyggnad, det är ju banala små historier så inget som skulle vinna litteraturpriser men ganska avancerat för hennes ålder. Otroligt avancerat vuxet språk (det var vad BVC sa så inte min bedömning) och har nu lärt sig gångertabellen mer eller mindre på egen hand.

Också väldigt (för att va en svensk 5-åring med svenska föräldrar och svenska som modersmål) duktig på engelska och vill ofta prata det hemma.

Jämför jag med hennes kompisar/klasskompisar så är de inte ens i närheten. Jag var själv rätt långt före mina skolkompisar och tröttnade på skolan för det var för lätt och tråkigt. Hur vet man om ens barn behöver få mer utmaningar? Ska man bara vänta och se eller bör man som förälder aktivt göra något?

Nu kommer säkert någon komma och säga att deras barn minsann läste på universitetet som 7-åring, men detta är inte menat som en ”åh-vad-mitt-barn-är-bra tråd” utan mer fundering på hur vi kan stötta henne att fortsätta tycka att skolan är rolig. Hon har redan uttryckt att det är tråkigt traggla bokstäver när hon redan kan både läsa och skriva.

Jag kunde också läsa helt obehindrat när jag började första klass. Innan dess gick jag på lekis och där var det inget tragglande av bokstäver. Vi spelade teater och pysslade. Men i första klass insisterade läraren på att jag skulle läsa igenom läsböckerna. Jag fick den svåraste och läste igenom den snabbt och sen ville jag ha mer att göra. Då fick jag vara extralärare och hjälpa klasskamrater att lära sig läsa. Ligg på läraren om att hen ger ditt barn nåt att göra som är en utmaning så att läraren inte tar den lätta vägen ut som min gjorde.

Jag tycker absolut inte att hon ska behöva traggla bokstäver när hon redan kan läsa. Prata med läraren!
 
Jag kunde också läsa helt obehindrat när jag började första klass. Innan dess gick jag på lekis och där var det inget tragglande av bokstäver. Vi spelade teater och pysslade. Men i första klass insisterade läraren på att jag skulle läsa igenom läsböckerna. Jag fick den svåraste och läste igenom den snabbt och sen ville jag ha mer att göra. Då fick jag vara extralärare och hjälpa klasskamrater att lära sig läsa. Ligg på läraren om att hen ger ditt barn nåt att göra som är en utmaning så att läraren inte tar den lätta vägen ut som min gjorde.

Jag tycker absolut inte att hon ska behöva traggla bokstäver när hon redan kan läsa. Prata med läraren!
Jag läste ju också vanliga kapitelböcker när jag började skolan. Att få den "svåra" läseboken (som var på en nivå jag hade när jag var fem, kanske) och tvingas vänta in och lyssna på klasskompisar ljuda ett stycke i taget var skittråkigt. Så fick man lite skäll om man läste vidare på egen hand. Boken vi hade var väl ett pågående projekt i flera veckor som jag minns det, jag läste ut den första lektionen 🤷‍♀️

Det är skitsvårt med särbegåvning. Jag gick genom skoltiden hatandes grupparbeten för det tog så extremt mycket energi att växla ner så många nivåer för att matcha klasskompisarna och så var man ändå alltid missnöjd med resultatet eftersom det ALLTID låg så långt under ens egna lägstanivå.

Bävar för den dagen jag har egna barn som ska gå i skolan, dels vill man ju att barnen ska få den individanpassade undervisning de har rätt till och samtidigt vill man hålla balansen med att "låta lärarna som är utbildade för det göra sina jobb". Om jag nu råkar nedärvda just dessa drag till mina barn.
 
Jag läste ju också vanliga kapitelböcker när jag började skolan. Att få den "svåra" läseboken (som var på en nivå jag hade när jag var fem, kanske) och tvingas vänta in och lyssna på klasskompisar ljuda ett stycke i taget var skittråkigt. Så fick man lite skäll om man läste vidare på egen hand. Boken vi hade var väl ett pågående projekt i flera veckor som jag minns det, jag läste ut den första lektionen 🤷‍♀️

Det är skitsvårt med särbegåvning. Jag gick genom skoltiden hatandes grupparbeten för det tog så extremt mycket energi att växla ner så många nivåer för att matcha klasskompisarna och så var man ändå alltid missnöjd med resultatet eftersom det ALLTID låg så långt under ens egna lägstanivå.

Bävar för den dagen jag har egna barn som ska gå i skolan, dels vill man ju att barnen ska få den individanpassade undervisning de har rätt till och samtidigt vill man hålla balansen med att "låta lärarna som är utbildade för det göra sina jobb". Om jag nu råkar nedärvda just dessa drag till mina barn.

Åh, jag känner igen det med grupparbeten. När jag beklagade mig förläraren sa hon bara att man måste lära sig samarbeta i grupp. Men grupparbete för mig innebar alltid att jag antingen var tvungen att acceptera ett sämre resultat eller göra allt jobbet själv. Inte förrän jag komupp på gymnasiet blev det bättre. Jag gick natur så de flesta var som jag där.
 
Åh, jag känner igen det med grupparbeten. När jag beklagade mig förläraren sa hon bara att man måste lära sig samarbeta i grupp. Men grupparbete för mig innebar alltid att jag antingen var tvungen att acceptera ett sämre resultat eller göra allt jobbet själv. Inte förrän jag komupp på gymnasiet blev det bättre. Jag gick natur så de flesta var som jag där.
Men precis! Grupparbete handlar inte alls om samarbete tycker jag, om man inte råkar ha tur och får välja grupp själv.. annars handlar det om att någon smiter undan, man får jaga någon som inte orkar delta och man får rätta till det någon har "slarvat ihop". Jag avskydde grupparbete även på universitetet. :angel:
 
Men precis! Grupparbete handlar inte alls om samarbete tycker jag, om man inte råkar ha tur och får välja grupp själv.. annars handlar det om att någon smiter undan, man får jaga någon som inte orkar delta och man får rätta till det någon har "slarvat ihop". Jag avskydde grupparbete även på universitetet. :angel:

På universitetet var det superbra tycker jag! Även de få gånger vi inte fick välja själv. För alla var engagerade och smarta. Iaf på dt progrmamet/kurserna jag gick. Men det var ju såklart roligast när jag och mina vänner fick jobba tillsammans. Vi kompletterade varandra jättebra!
 
Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver små historier på flera sidor med korrekt meningsuppbyggnad, det är ju banala små historier så inget som skulle vinna litteraturpriser men ganska avancerat för hennes ålder. Otroligt avancerat vuxet språk (det var vad BVC sa så inte min bedömning) och har nu lärt sig gångertabellen mer eller mindre på egen hand.

Också väldigt (för att va en svensk 5-åring med svenska föräldrar och svenska som modersmål) duktig på engelska och vill ofta prata det hemma.

Jämför jag med hennes kompisar/klasskompisar så är de inte ens i närheten. Jag var själv rätt långt före mina skolkompisar och tröttnade på skolan för det var för lätt och tråkigt. Hur vet man om ens barn behöver få mer utmaningar? Ska man bara vänta och se eller bör man som förälder aktivt göra något?

Nu kommer säkert någon komma och säga att deras barn minsann läste på universitetet som 7-åring, men detta är inte menat som en ”åh-vad-mitt-barn-är-bra tråd” utan mer fundering på hur vi kan stötta henne att fortsätta tycka att skolan är rolig. Hon har redan uttryckt att det är tråkigt traggla bokstäver när hon redan kan både läsa och skriva.
Jag rekommenderar Filurum på Facebook
 
Grupparbeten fyller sin funktion som socialt sammanbindande för studenter, men är ganska ineffektiva när det gäller inlärning. Många tror eller tycker att studiebegåvade elever hela tiden måste matchas mot sin inlärningskapacitet men det är en stor risk med det också och det är lätt att det helt enkelt blir för mycket och eleven tröttnar. Det finns relativt många som redan i lågstadieålder exempelvis skulle kunna lära sig matematik på åtminstone högstadie- eller t.o.m. gymnasienivå men det fyller nästan aldrig någon funktion, en tio-tolvåring har inget i övrigt gemensamt med tjugoåriga och äldre universitetsstudenter och skulle inte ha särskilt kul där.

Dessutom vad jag sett är det inte sällan omgivningen, föräldrar eller lärare, som driver att barnet är överbegåvat utan att det riktigt stämmer. Kommer särskilt ihåg en liten kille som gick i mellanstadiet men skrev matteprov med oss i högstadiet och även senare på gymnasiet. Lärare talade om hur otroligt begåvad han var och tidningarna skrev artiklar om honom. Det var bara det att han var inte särskilt duktig i matematik, en bit över medel men inte mycket mer än så. Jag blev väldigt förvånad när jag fick möjlighet att se vad han presterade på proven, han behärskade inte alls den nivån han skrev prov på.
 
Grupparbeten fyller sin funktion som socialt sammanbindande för studenter, men är ganska ineffektiva när det gäller inlärning. Många tror eller tycker att studiebegåvade elever hela tiden måste matchas mot sin inlärningskapacitet men det är en stor risk med det också och det är lätt att det helt enkelt blir för mycket och eleven tröttnar. Det finns relativt många som redan i lågstadieålder exempelvis skulle kunna lära sig matematik på åtminstone högstadie- eller t.o.m. gymnasienivå men det fyller nästan aldrig någon funktion, en tio-tolvåring har inget i övrigt gemensamt med tjugoåriga och äldre universitetsstudenter och skulle inte ha särskilt kul där.

Dessutom vad jag sett är det inte sällan omgivningen, föräldrar eller lärare, som driver att barnet är överbegåvat utan att det riktigt stämmer. Kommer särskilt ihåg en liten kille som gick i mellanstadiet men skrev matteprov med oss i högstadiet och även senare på gymnasiet. Lärare talade om hur otroligt begåvad han var och tidningarna skrev artiklar om honom. Det var bara det att han var inte särskilt duktig i matematik, en bit över medel men inte mycket mer än så. Jag blev väldigt förvånad när jag fick möjlighet att se vad han presterade på proven, han behärskade inte alls den nivån han skrev prov på.

För min del blev inte grupparbetena på mellanstadiet socialt sammanbindande. Jag var väldigt resultatfokuserad och grupparbetet blev bara väldigt frustrerande för mig och gjorde mig inte direkt vänligare inställd till de klasskamrater jag upplevde höll mig tillbaka.
 
I en bra skola så får barnen träna på det som de behöver träna på och göra övningar på sin egen nivå.
Det går ju att träna bokstäver genom att skriva en helt vanlig text. Mina barn fick skriva texter efter sin egen nivå. Det kunde bli en uppsats i något vetenskapligt ämne i vissa fall.

En gång så hade läraren bara sagt "Skriv om något som du tycker är intressant". Det blir ju bokstavsövning det också.
 
Jag hade lite lättare än klasskompisarna, men inte superextremt mycket. Men på lågstadiet fick jag t.ex. en extra lite svårare bok matematik, jag gick snabbare igenom övningsböckerna i svenska än de andra - och det räckte för mig. I mellanstadiet blev jag troligtvis lite uttråkad även om läraren var bra, och jag lyckades övertala mamma att jag var sjuk lite fler gånger fler gånger än jag faktiskt var sjuk, så att jag skulle få vara hemma (framförallt på fredagar :p ). När jag väl kom till högstadiet och det kom betyg blev jag mer intresserad, men även där var det t.ex. så att jag fick lite svårare böcker att läsa i engelskan, en extrabok i matematik som jag fick som läxa istället för den vanliga boken etc. Vi hade inte några direkta grupparbeten innan högstadiet/gymnasiet, så det var aldrig några problem i yngre ålder.

Jag läste på universitetet med en som hade hoppat över ett år i yngre år, och även om hon inte hade några problem med själva undervisningen så var det i några fall så att det blev krångel med åldersgränser för aktiviteter och senare fester etc.
 
Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver små historier på flera sidor med korrekt meningsuppbyggnad, det är ju banala små historier så inget som skulle vinna litteraturpriser men ganska avancerat för hennes ålder. Otroligt avancerat vuxet språk (det var vad BVC sa så inte min bedömning) och har nu lärt sig gångertabellen mer eller mindre på egen hand.

Också väldigt (för att va en svensk 5-åring med svenska föräldrar och svenska som modersmål) duktig på engelska och vill ofta prata det hemma.

Jämför jag med hennes kompisar/klasskompisar så är de inte ens i närheten. Jag var själv rätt långt före mina skolkompisar och tröttnade på skolan för det var för lätt och tråkigt. Hur vet man om ens barn behöver få mer utmaningar? Ska man bara vänta och se eller bör man som förälder aktivt göra något?

Nu kommer säkert någon komma och säga att deras barn minsann läste på universitetet som 7-åring, men detta är inte menat som en ”åh-vad-mitt-barn-är-bra tråd” utan mer fundering på hur vi kan stötta henne att fortsätta tycka att skolan är rolig. Hon har redan uttryckt att det är tråkigt traggla bokstäver när hon redan kan både läsa och skriva.
Jag har liknande funderingar. Mitt barn är ett par månader yngre än ditt, så han går fortfarande i förskolan.

För oss har förskolan uppmärksammat att han är både intelligent, lättlärd och nyfiken samt i behov av utmaningar. De jobbar för att tillgodose det nu och kommer förmedla det med skolan när det är dags, men vi får väl se. Jag tycker man hör så mycket negativt om hur skolan (inte) bemöter dessa barn. Jag och sambon/pappan har båda lätt för oss men har helt olika erfarenheter av hur det gick i skolan utifrån det.

Förutsatt att det kvarstår i skolan är ju nästa fråga också HUR man bäst hanterar det. Extra utmaningar/uppflytt kontra socialt och prestationsångest.
 
Jag gick en svår utbildning efter gymnasiet som många särbegåvade söker sig till. En sak som jag tog med mig ifrån den utbildningen är att jag pushar inte så hårt för att mina barn ska få svårare uppgifter i de ämnen som de har lätt för däremot är det viktigt att de lär sig att kämpa.

Studenterna som jag gick med hade haft det lätt för sig, flera hade gått spetsprogram på gymnasiet men de kunde inte hantera en motgång. De visste inte hur man arbetar hårt för att nå ett mål.

Skolan kommer troligen inte kunna ge TS barn tillräckligt svåra uppgifter men TS kan ge sitt barn utmaningar i livet så hen kan lära sig att kämpa, klara av en motgång och inte ge upp för lätt när det är lite jobbigt.
 
Håller med tiny men vill inflika:
Särbehåvade barn har nästa uteslutande svårt med det sociala. Eller nä, kanske inte uteslutande men väldigt ofta behöver de egentligen inte större utmaningar i det som de är bra på, utan de behöver få stöd i sånt som är svårt.

Eftersom de har lätt för att lära sig (ofta också saker som att cykla osv) så är de ovana vid att faktiskt tycka att något är svårt. De undviker ofta helt sådana saker som de upplever som svåra. Det är viktigt atr pedagogerna plockar fram dessa saker och stödjer barnet i att lära sig misslyckas, lära sig prova svåra saker, samt att de vuxna lär sig bita sig i tungan varje gång de vill berömma barnet för dess prestationer. (beröm inte prestation, visa uppskattning utan att barnet presterat)
Visst behöver de stöd i sådant de tycker är svårt/de har svårt för precis som alla andra men de behöver också få utmaningar i skolämnen precis som alla andra barn. Att ständigt sitta med sådant man redan kan kan lätt förstöra lusten att lära. Jag är så tacksam för att mitt barn föddes i en tid med datorer. Utan de spelen och de utmaningar de gav är jag rädd att hen hade gett upp. Hen var så vetgirig och så motiverad att lära och kastade sig över allt som verkade vara en utmaning men skolan gav inget på den punkten. Inte förren i gymnasiet. Jag minns fortfarande när hen en dag kom hem och fullkomligt strålade, de hade då börjat med ett nytt ämne och hen sa helt överlycklig, det var svårt mamma! :heart Det var första och enda gången hen stötte på något i skolan som hen inte redan kunde.

Att just särbegåvade barn skulle undvika sådant de tycker är svårt mer än andra är ju inte sant. Endel undviker sådant oavsett intelligensnivå medans andra kastar sig över det.
 
Men precis! Grupparbete handlar inte alls om samarbete tycker jag, om man inte råkar ha tur och får välja grupp själv.. annars handlar det om att någon smiter undan, man får jaga någon som inte orkar delta och man får rätta till det någon har "slarvat ihop". Jag avskydde grupparbete även på universitetet. :angel:
Men är inte en del i varför man har grupparbeten att lära sig hantera de situationerna du beskriver? Jag tycker det är precis som du beskriver även i arbetslivet och är glad att jag tidigt började träna på det annars hade jag nog blivit (ännu) mer frustrerad:)
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det? Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 627
Övr.Barn Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det. Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska...
2
Svar
26
· Visningar
2 637
Övr.Barn Hur mycket jag än söker runt hittar jag ingen med samma problem som jag. Jag vet inte vad jag ska göra, mina barns far som jag är...
Svar
13
· Visningar
1 959
Övr.Barn Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen...
17 18 19
Svar
369
· Visningar
24 052

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • 11 åriga tik gulvätska?
  • Annonsera mera hundar

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst
  • Annonsera mera VI

Omröstningar

Upp