Vet inte hur jag ska göra en lång historia kort. OBS trigger varning då jag nämner flera saker om psykisk ohälsa.
Har redan som barn mått dåligt till och från. Dålig skolgång som ledde till att jag inte gick gymnasium. Troligtvis pga av en förälder som gick bort efter en tids sjukdom (ca 2år) när jag var ca (6-7år). Som ledde till att äldre syskon fick olika svårigheter, utåtagerande och även psykisk ohälsa hos ena. Allt detta som såklart påverkade även mig på flera sätt.
Har varit ganska isolerad och tappat mycket med det sociala umgänget samt vanliga situationer i och med inget gymnasium eller jobb.
Bor dessutom ute på landet. Har blivit väldigt isolerad genom åren. Har varit i sociala sammanhang genom åren efter grundskolan men då i intressen och viss del jobb. Men aldrig självständigt. Blivit begränsad av mig själv då jag inte vågar köra bil själv, för övrigt svårt att ens köra bil igen. Tog körkort för några år sen, men tappade helt körningen. Tog dessutom lång tid att ens komma igång med att övningsköra. Kommer inte hemifrån om inte någon kör mig dit och hem.
Jag följer aldrig med in och handlar, går in på en mack, svårt att gå in på en ny plats och hitta rätt. Får smått panik av tanken. Övertänker allt i detalj, ofta ångest långt innan något ska ske och måste planera det mesta i detalj. Vill veta så mycket detaljer som möjligt, som vart vi ska vara, tid, mm.
Min andra förälder hjälper mig med allting, jag vet att jag klarar mig själv och bevisar det emellanåt i mina intressen mm. Jag vet att det sker utveckling i dom sociala sammanhangen. Men det går så sakta. Samt i flera viktiga delar så tar jag aldrig tag i det. I just dessa delar så hjälper det inte att ha en anhörig som försöker fråga om jag vill tex. köra bilen idag eller att jag ska det mm. Även om jag så tänkte tanken att göra det innan och peppat mig till det i kanske en hel dag så blir det som bortblåst när frågan ställs eller kravet kommer. Då stänger jag av, ifrågasätter man eller frågar varför blir jag bara mer irriterad mm.
Samma vid flera andra situationer, tex. om jag är passagerare och anhörig frågar om jag kan gå ut ur bilen och hjälpa till utifrån med parkering. Så fryser jag fast i bilen och vägrar. Stänger av. Är även ljudkänslig, får smått panik, ökad ångest av ljud som förändras och som jag inte känner igen. Så även dofter (tex. värme/brand/kemiska).
Problemen skapar mycket ångest och dåligt självförtroende. Noll motivation till att ändra saker trots att jag vet hur jag ska börja. Men motivationen tryter konstant och det är för jobbigt att ta tag i utan motivationen. Har under åren utvecklat mer och mer ångest, ångestattacker, självskadebeteende och känslan som ibland kommer med hopplöshet och meningslöshet mm. Dåligt humör, tålamod och stora problem med ilska och utbrott i hemma miljön mot mig själv. Nu senaste året har det dock varit mycket bättre. Men ändå det kan vända fort.
Tog kontakt med läkare igen förra året och fick remiss till psykiatrin, men jag som aldrig överdriver något utan snarare förfinar allt. Svårt att erkänna att man har problem, för man gillar inte alls känslan när någon "bryr sig". Vågar inte heller säga något om det blir fel i samtalet, samt om jag inte får en direkt fråga så kommer jag inte ta upp saker jag skulle behöva nämna. Bråkar även med mig själv med att man blir rädd att det ska blir för allvarliga och behöva snabba åtgärder till att de inte ska bry sig. Så jag håller mig på en låg nivå. pga rädslan. Känns som man är förfrusen när man sitter där själv med en läkare/psykolog. Så det blev inget mer med det. Psykiatrin hänvisade till primärvården igen. Men jag återkopplade aldrig till dom.
Man har i alla fall pratat om att det troligtvis är social ångest, ja mycket stämmer in i det. Men inte allt. Det blir ju lite fel när man utelämnar allt om hur detta påverkat mig. Känner flera med ADHD och Autism samt finns i släkten. Ibland känns jag igen mig så mycket i det som en vän nämner om hur denne upplever saker och denne har Autism. Vet även att det nämnts någon enstaka gång i vården men aldrig något mer än så.
Det kanske bara är jag som tänker om det finns en större grej bakom mina svårigheter. Samtidigt kan jag förstå att barndomen i sig inte var helt enkel och även varit kanske traumatiskt till viss del och väckt många känslor och otrygghet inom familjen.
Någon som känner igen sig i "symtomen" eller tänker, eller vad får ni för uppfattning av det jag nämnt?
Har redan som barn mått dåligt till och från. Dålig skolgång som ledde till att jag inte gick gymnasium. Troligtvis pga av en förälder som gick bort efter en tids sjukdom (ca 2år) när jag var ca (6-7år). Som ledde till att äldre syskon fick olika svårigheter, utåtagerande och även psykisk ohälsa hos ena. Allt detta som såklart påverkade även mig på flera sätt.
Har varit ganska isolerad och tappat mycket med det sociala umgänget samt vanliga situationer i och med inget gymnasium eller jobb.
Bor dessutom ute på landet. Har blivit väldigt isolerad genom åren. Har varit i sociala sammanhang genom åren efter grundskolan men då i intressen och viss del jobb. Men aldrig självständigt. Blivit begränsad av mig själv då jag inte vågar köra bil själv, för övrigt svårt att ens köra bil igen. Tog körkort för några år sen, men tappade helt körningen. Tog dessutom lång tid att ens komma igång med att övningsköra. Kommer inte hemifrån om inte någon kör mig dit och hem.
Jag följer aldrig med in och handlar, går in på en mack, svårt att gå in på en ny plats och hitta rätt. Får smått panik av tanken. Övertänker allt i detalj, ofta ångest långt innan något ska ske och måste planera det mesta i detalj. Vill veta så mycket detaljer som möjligt, som vart vi ska vara, tid, mm.
Min andra förälder hjälper mig med allting, jag vet att jag klarar mig själv och bevisar det emellanåt i mina intressen mm. Jag vet att det sker utveckling i dom sociala sammanhangen. Men det går så sakta. Samt i flera viktiga delar så tar jag aldrig tag i det. I just dessa delar så hjälper det inte att ha en anhörig som försöker fråga om jag vill tex. köra bilen idag eller att jag ska det mm. Även om jag så tänkte tanken att göra det innan och peppat mig till det i kanske en hel dag så blir det som bortblåst när frågan ställs eller kravet kommer. Då stänger jag av, ifrågasätter man eller frågar varför blir jag bara mer irriterad mm.
Samma vid flera andra situationer, tex. om jag är passagerare och anhörig frågar om jag kan gå ut ur bilen och hjälpa till utifrån med parkering. Så fryser jag fast i bilen och vägrar. Stänger av. Är även ljudkänslig, får smått panik, ökad ångest av ljud som förändras och som jag inte känner igen. Så även dofter (tex. värme/brand/kemiska).
Problemen skapar mycket ångest och dåligt självförtroende. Noll motivation till att ändra saker trots att jag vet hur jag ska börja. Men motivationen tryter konstant och det är för jobbigt att ta tag i utan motivationen. Har under åren utvecklat mer och mer ångest, ångestattacker, självskadebeteende och känslan som ibland kommer med hopplöshet och meningslöshet mm. Dåligt humör, tålamod och stora problem med ilska och utbrott i hemma miljön mot mig själv. Nu senaste året har det dock varit mycket bättre. Men ändå det kan vända fort.
Tog kontakt med läkare igen förra året och fick remiss till psykiatrin, men jag som aldrig överdriver något utan snarare förfinar allt. Svårt att erkänna att man har problem, för man gillar inte alls känslan när någon "bryr sig". Vågar inte heller säga något om det blir fel i samtalet, samt om jag inte får en direkt fråga så kommer jag inte ta upp saker jag skulle behöva nämna. Bråkar även med mig själv med att man blir rädd att det ska blir för allvarliga och behöva snabba åtgärder till att de inte ska bry sig. Så jag håller mig på en låg nivå. pga rädslan. Känns som man är förfrusen när man sitter där själv med en läkare/psykolog. Så det blev inget mer med det. Psykiatrin hänvisade till primärvården igen. Men jag återkopplade aldrig till dom.
Man har i alla fall pratat om att det troligtvis är social ångest, ja mycket stämmer in i det. Men inte allt. Det blir ju lite fel när man utelämnar allt om hur detta påverkat mig. Känner flera med ADHD och Autism samt finns i släkten. Ibland känns jag igen mig så mycket i det som en vän nämner om hur denne upplever saker och denne har Autism. Vet även att det nämnts någon enstaka gång i vården men aldrig något mer än så.
Det kanske bara är jag som tänker om det finns en större grej bakom mina svårigheter. Samtidigt kan jag förstå att barndomen i sig inte var helt enkel och även varit kanske traumatiskt till viss del och väckt många känslor och otrygghet inom familjen.
Någon som känner igen sig i "symtomen" eller tänker, eller vad får ni för uppfattning av det jag nämnt?
Så jag blir liksom rädd för att tänk om hjälpen snarare försämrar situationen eller motivationen. Samtidigt som jag bråkar med att det finns en anledning till att man sökt hjälp flertal gånger till Kuratorn, läkaren hos VC sedan psykiatrin. 
Jag har gjort det vid flera vårdbesök eftersom min historik och problematik är ganska lång och invecklad. Nån gång har det hänt att läkaren hellre ville att jag skulle förklara än läsa, så då fick jag vara lite bestämd och hänvisa till det skrivna. Förutom den gången så har vårdpersonalen reagerat positivt på att få det i klartext sådär. Det är många som har svårt att få fram allt viktigt när man sitter där öga mot öga, oavsett vilken typ av besvär dom har, så att ha det på pränt kan vara en stor hjälp för både vårdtagare och personal.
