Social tjänsten

[Golden_Heart]

Jag förstår nog inte heller riktigt vad du menar? Jag jobbar på socialtjänsten och givetvis tror vi inte ”blåögt” bara på barnen, men det är mitt jobb att ta barns berättelser på allvar och utreda vad det är som har hänt och vad familjen behöver för stöd. Vi lyssnar på både barnet och föräldrarna.

Min vän hade inte den turen. Sociala hade redan bestämt sig, de ville placera i familjehem men föräldrarna lyckades få dottern till hennes mormor istället på annat ort. Tjejen skulle tydligen komma imorgon kväll, för tjejen ville hem till skolan och sina aktiviteter. Föräldrarna har lyckats få sociala att familjehem är inte på kartan och tjejen vill också verkligen hem.

 

[Golden_Heart]

En annan fråga.
Om tjejen befinner sig på annan ort, hur mycket kontakt får sociala ha med tjejen under den här tiden?
Hur mycket kan man gå emot Soc utan att senare få skit för det?
Hur mycket kan tex soc pressa på familjeutredare i dessa covidtider speciellt om föräldrarna befinner sig en riskzon?
Alltså det senaste är att de skulle träffas familjen på deras antal plus ytterligare 4 st ifrån soc (varav 2 st som jobbar med fallet och två familjeutredare) Pappan i familjen får absolut inte bli sjuk, då familjens ekonomi hänger på den. De kan inte få bidrag då de bor i hus.

 

[julgrisen]

Det gäller inte mig men det du skriver är exakt , och då menar jag exakt det jag genom kontakt/ hjälp med soc fått höra. Det jag menar att det finns faktiskt barn som ljuger som TS pratar om och är man förälder i ett sådant fall så måste man känna sig helt rättslös. Man får INGEN hjälp. Oerhört tungt att bemöta sådant när man själv inte har stöttning utan tvärtom.
Det måste för en förälder vara oerhört tungt och svårt att möta upp och prata om något påhittat och göra något bättre av sådant som inte finns.

Det är klart att det finns barn som ljuger men då får man ju prata om varför barnet ljuger och hur man som förälder kan bemöta detta. Som socialsekreterare är det ju ofta väldigt svårt att veta vad som är sant och inte, men vi kan inte utgå från att barn ljuger bara för att föräldrarna säger det, det är tyvärr rätt få föräldrar som faktiskt erkänner om de till exempel slagit sina barn även om det händer.

 

[julgrisen]

En annan fråga.
Om tjejen befinner sig på annan ort, hur mycket kontakt får sociala ha med tjejen under den här tiden?
Hur mycket kan man gå emot Soc utan att senare få skit för det?
Hur mycket kan tex soc pressa på familjeutredare i dessa covidtider speciellt om föräldrarna befinner sig en riskzon?
Alltså det senaste är att de skulle träffas familjen på deras antal plus ytterligare 4 st ifrån soc (varav 2 st som jobbar med fallet och två familjeutredare) Pappan i familjen får absolut inte bli sjuk, då familjens ekonomi hänger på den. De kan inte få bidrag då de bor i hus.

Allt beror på hur stor oro det är skulle jag säga. Finns det en väldigt stor oro från socialtjänstens sida kan ju familjebehandling vara det som krävs för att man inte ska gå vidare och ansöka om LVU. Är oron mindre är det mer ett erbjudande om stöd som man kan tacka ja eller nej till, men självklart ökar ju oron om föräldrarna tackar nej till stöd. Jag skulle väl gissa att man från socialtjänsten har ett så coronasäkert sätt att arbeta på som möjligt nu när det gått ett år, man kan ju till exempel sitta med två meters avstånd osv, kanske ha en del möten via Skype eller så.

 

[ginnies]

Tur att du är insatt i allas yrken och gör dem bättre själv, för så låter det ju litegrann.

Måste man det för att klaga?

 

[ginnies]

Det är alltid den som har rätt och inte blir trodd på som känner sig rättslös oavsett om man är barnet eller föräldrarna.

Så behöver det inte vara, men det blir så i vissa föräldrars fall när de inte får hjälp och inte blir lyssnade på eller trodda.

Att ljuga är inte ett bevis på att det egentligen inte hänt något. Det barn som ljuger kan överdriva och lägga på handlingar för att bli trodd, för att få den empati man Egentligen förtjänar.

Så du menar i detta exempel att föräldrarna inte ger sitt barn tillräckligt med empati?

Utredningar som görs går enkom på barnets berättelse, föräldrar har -generellt- inte en suck och ingen att prata med som tror på dem.

 

[BornAgain]

Uppriktigt sagt som en i "bekantskapskretsen" - hur insatt är du egentligen? Vet du verkligen så mycket om flickan, hennes föräldrar och socialtjänstens agerande att du bör engagera dig? För "bekantskapskretsen" har ingen rätt i den situation du beskriver.

Här har du en ung person som far illa - ätstörningar och självskadebeteenden är alvarliga, faktiskt livshotande (även om jag personligen anser att alternativet att flickan fogar sig i en tillvaro som helt klart inte fungerar, som sämre). Vad har föräldrarna för alternativ till att flickan flyttar? Har de presenterar den idéen för socialtjänsten? Du beskriver en situation där status q inte är acceptabel - och det är föräldrarnas eller samhällets ansvar att hitta en lösning som fungerar för barnet. Det är barnets bästa som måste vara prioriterat. Bara att skylla på flickan och socialtjänsten fungerar inte.

(Jag har bevittnat konstigheter från myndigheter - men också hur utåt sett perfekta föräldrar utsatt sina barn för helvetet)

 

[lillamy73]

Tycker att det låter som om tösen kan ha autism.(behöver dock inte vara så) Självskade beteende och ätstörningar är då väldigt vanligt. Även en annan verklighets uppfattning är inte ovanligt.

Blir så ledsen när det direkt blir tal om placering av barn/ungdomar i stället för hjälp direkt i hemmet.

Det är så viktigt att socialtjänsten lyssnar både på barn och föräldrar. Och inte tar ett beslut efter bara ett möte.

In med stöd till familjen iform av boendestöd. Någon.som hjälper till och eventuellt strukturerar upp vardagen.

Lever med tre autistister och vår vardag är allt ifrån lätt. Man måste se situationer från olika håll. Har dock lyckats hålla socialtjänsten borta. Men nära har det varit några gånger...

 

[Modest]

Måste man det för att klaga?

Det är är väl klädsamt att vara rätt så insatt när man drar samtliga i en yrkeskår över en kam och säger att de inte kan göra sitt jobb, kan jag tycka.

 

[MiniLi]

Min erfarenhet är att det behöver vara ganska illa innan det händer ngt från socialtjänstens sida. Aldrig varit med om att de agerat i onödan, snarare tvärt om.

Och även om nu barnet teoretiskt skulle ljuga om situationen så är ju det ett symptom i sig. Barn som trivs och mår bra ställer sig ju inte plötsligt och drar lögner som separerar barnet från övriga familjen?

 

[MiniLi]

Tycker att det låter som om tösen kan ha autism.(behöver dock inte vara så) Självskade beteende och ätstörningar är då väldigt vanligt. Även en annan verklighets uppfattning är inte ovanligt.

Blir så ledsen när det direkt blir tal om placering av barn/ungdomar i stället för hjälp direkt i hemmet.

Det är så viktigt att socialtjänsten lyssnar både på barn och föräldrar. Och inte tar ett beslut efter bara ett möte.

In med stöd till familjen iform av boendestöd. Någon.som hjälper till och eventuellt strukturerar upp vardagen.

Lever med tre autistister och vår vardag är allt ifrån lätt. Man måste se situationer från olika håll. Har dock lyckats hålla socialtjänsten borta. Men nära har det varit några gånger...

”Hålla socialtjänsten borta”? Det är ju ett stöd till familjer när det är svårt. Ingen ondskefull organisation som vill förstöra för familjerna.

 

[lillamy73]

”Hålla socialtjänsten borta”? Det är ju ett stöd till familjer när det är svårt. Ingen ondskefull organisation som vill förstöra för familjerna.

Ja för min del handlar det om att jag haft två hemmasittare pga dåligt anpassad skola och skolan brukar vara jättesnabba och skicka in en sociala anmälan. Så jag höll det borta genom att vara på skolan innan de gav sig på mig/oss..

Vår socialtjänst här borta är snabba att skicka iväg barn eller familjerna på "behandling"
Självklart ska de agera om någon far illa. Men ibland är dem för snabba att sätta LVU.

Min erfarenhet här ifrån.

 

[julgrisen]

Ja för min del handlar det om att jag haft två hemmasittare pga dåligt anpassad skola och skolan brukar vara jättesnabba och skicka in en sociala anmälan. Så jag höll det borta genom att vara på skolan innan de gav sig på mig/oss..

Vår socialtjänst här borta är snabba att skicka iväg barn eller familjerna på "behandling"
Självklart ska de agera om någon far illa. Men ibland är dem för snabba att sätta LVU.

Min erfarenhet här ifrån.

Det är inte socialtjänsten som fattar beslut om LVU, vi kan ta ett beslut om omedelbart omhändertagande och därefter välja att ansöka om LVU men det är domstolen som beslutar om det ska bli så eller inte. I domstolen har både föräldrar och barn varsin advokat som ser till deras intressen.

 

[Soapbubble]

Ja för min del handlar det om att jag haft två hemmasittare pga dåligt anpassad skola och skolan brukar vara jättesnabba och skicka in en sociala anmälan. Så jag höll det borta genom att vara på skolan innan de gav sig på mig/oss..

Vår socialtjänst här borta är snabba att skicka iväg barn eller familjerna på "behandling"
Självklart ska de agera om någon far illa. Men ibland är dem för snabba att sätta LVU.

Min erfarenhet här ifrån.

Jag förstår hur du tänker och du ska vara stolt över ditt arbete för dina barn.

 

[Elo]

skolan brukar vara jättesnabba och skicka in en sociala anmälan.

För att skolan MÅSTE. Det är lag på det. Skolan skickar in anmälan pga bla problematisk frånvaro (stor, vissa mönster osv), när skolan tror att föräldrarna kan behöva hjälp (även om föräldraskapet i övrigt är bra, så kan man i vissa fall behöva hjälp ibland), när barnet kan behöva hjälp, eller om minsta risk för att barnet far illa/riskerar att fara illa.

 

[Efwa]

Så behöver det inte vara, men det blir så i vissa föräldrars fall när de inte får hjälp och inte blir lyssnade på eller trodda.


Så du menar i detta exempel att föräldrarna inte ger sitt barn tillräckligt med empati?

Utredningar som görs går enkom på barnets berättelse, föräldrar har -generellt- inte en suck och ingen att prata med som tror på dem.

När du skriver ”i vissa fall” betyder det också att det ”i vissa fall” är tvärtom. Detta vill jag å det grövsta belysa då det barn jag specifikt nämner i mitt första inlägg är den som inte blivit trodd.
Det räckte med en total flykt till annan del av landet när barnet blev arton (alltså inte ett barn längre men skriver barnet vidare också) för att hen skulle sluta med de sakerna hen gjorde när hen inte blev trodd. De återkommer ibland när hen har sämre dagar men ljuger och överdriver gör hen inte längre.

När du skriver ”i detta exempel” menar du att jag specifikt menar det exemplet du skriver om, men som mitt inlägg är tydlig med, så menar jag; i största allmänhet och det belyser jag i inlägget. Jag har aldrig nämnt ett enda specifikt exempel utom när jag berättar om min erfarenhet av barnet jag känner med direktkoppling.

När du skriver ”Utredningar som görs går enkom på barnets berättelse, föräldrar har -generellt- inte en suck och ingen att prata med som tror på dem”, så kan jag säga att det stämmer inte alls eftersom jag har erfarenhet av den andra sidan.

Jag skulle alltså kunna kräka ur mig precis samma saker som du men från andra hållet men väljer att inse med kunskap och ett uns ödmjukhet att så givetvis inte är fallet.

Självklart är jag rent av skitförbannad och gråter när jag läser barnets journaler (jag har fått tillåtelse av barnet) och hur orättvist behandlad hen har blivit och inte blivit trodd. Man kanske inte ska sitta och trona med kommentarer som dina när man inte har erfarenhet av den andra sidan alls.

Jag säger igen att det enda man kan vara säker på är att ett barn inte blir så här bara genom DNA. Detta är något som är resultatet av något annat. Vem/vilka som orsakar barnet att göra så här är olika för olika Barn.

 

[lillamy73]

För att skolan MÅSTE. Det är lag på det. Skolan skickar in anmälan pga bla problematisk frånvaro (stor, vissa mönster osv), när skolan tror att föräldrarna kan behöva hjälp (även om föräldraskapet i övrigt är bra, så kan man i vissa fall behöva hjälp ibland), när barnet kan behöva hjälp, eller om minsta risk för att barnet far illa/riskerar att fara illa.

Tro mig att vi med hemmasittande barn är väl medvetna om att det är skolplikt.

I mitt fall var det skolan som inte kunde tillgodo se mina autistiska barns behov. Vilket inte var så konstigt då de fick sina autism diagnoser sent.

Men jag har hela tiden poängterat att vi tillsammans måste lägga upp en plan.
Jag var nästan påväg att socialanmäla skolan då jag fick dit hen men de fick inte in hen i klassrummet utan de visste inte vart hen var. Tur att mitt barn alltid svarat när jag ringt.

Å ja det är bra att socialtjänsten finns men de har mycket att lära. Speciellt om NPF och hur de barn och familjer fungerar.
Att lösningen oftast är samarbete inte riva isär familjer.
Oftast är familjerna livrädda för att prata med någon pga man är rädd att bli av med sina barn.

Hade gärna när barnen var yngre fått stöttning för vi hamnade ofta i situationer som var svåra att hantera. Men jag vågade inte söka hjälp.

Men idag går bägge på gymnasiet och med rätt anpassningar så ser ingen deras svårigheter.

 

[Quez]

Det är inte socialtjänsten som fattar beslut om LVU, vi kan ta ett beslut om omedelbart omhändertagande och därefter välja att ansöka om LVU men det är domstolen som beslutar om det ska bli så eller inte. I domstolen har både föräldrar och barn varsin advokat som ser till deras intressen.

Socialtjänsten kan stressa i alla fall mig och mitt barn ganska rejält genom att ansöka om lvu hos förvaltningsrätten, så oskyldiga är de inte. Nu är det en gång av många jag råkat ut för detta och det var vidrigt, oftast är socialsekreterare bra. Barnets advokat i vårt fall svansade glatt efter socialtjänstenen som var ensam i sin tro. Han sa att barnet verkade ha det bra hos mig och gick ändå på deras linje, det var inte barnets intresse han såg till.

Jag rekommenderar ändå folk att ta hjälp av dessa då jag hoppas och tror att felaktiga fall av hot eller genomförda lvu är sällsynta.

 

[Elo]

Tro mig att vi med hemmasittande barn är väl medvetna om att det är skolplikt.

I mitt fall var det skolan som inte kunde tillgodo se mina autistiska barns behov. Vilket inte var så konstigt då de fick sina autism diagnoser sent.

Men jag har hela tiden poängterat att vi tillsammans måste lägga upp en plan.
Jag var nästan påväg att socialanmäla skolan då jag fick dit hen men de fick inte in hen i klassrummet utan de visste inte vart hen var. Tur att mitt barn alltid svarat när jag ringt.

Å ja det är bra att socialtjänsten finns men de har mycket att lära. Speciellt om NPF och hur de barn och familjer fungerar.
Att lösningen oftast är samarbete inte riva isär familjer.
Oftast är familjerna livrädda för att prata med någon pga man är rädd att bli av med sina barn.

Hade gärna när barnen var yngre fått stöttning för vi hamnade ofta i situationer som var svåra att hantera. Men jag vågade inte söka hjälp.

Men idag går bägge på gymnasiet och med rätt anpassningar så ser ingen deras svårigheter.

1, man anmäler inte skolan till socialen utan till skolinspektionen.

2, De flesta skolor och lärare jobbar nästan ihjäl sig för att anpassa sig efter elevernas behov. Dock syns det inte alltid och lyckas inte alltid. Av olika anledningar.

3, jag har väldigt svårt att tro att socialen tycker att "slita isär familjer" är en vettig lösning om andra finns. Denna sortens myter är ju dock varför många inte vågar ta kontakt med socialen när de egentligen borde.

4, de flesta människor som jobbar med/kring barn behöver bättre utbildning kring NPF. Speciellt hos tjejer men det cirkulerar fortfarande en hel del osanningar och falskheter kring hur "folk" med diagnoser fungerar/inte fungerar. Mycket av detta pga att man envisas med att fråga folk runtomkring hur personen med NPF är, i stället för att fråga hur personen själv upplever saker. Skitirriterande.

5, va bra att det funkar bra för er nu.

 

[Quez]

För att skolan MÅSTE. Det är lag på det. Skolan skickar in anmälan pga bla problematisk frånvaro (stor, vissa mönster osv), när skolan tror att föräldrarna kan behöva hjälp (även om föräldraskapet i övrigt är bra, så kan man i vissa fall behöva hjälp ibland), när barnet kan behöva hjälp, eller om minsta risk för att barnet far illa/riskerar att fara illa.

Det finns vad jag vet ingen lag på att anmäla oro för ett barn bara på grund av frånvaro. Det bör vara en oro och då ska anmälan göras genast och hellre en gång för mycket än lite.