Jag hoppar in här istället, efter att ha gjort ett väldigt förvirrat inhopp i vår-tråden innan den här fanns.
Jag går in i vecka 15 snart, andra barnet, har bf 23/7 så det blir nästan exakt 3 år mellan mina.
Har mått skräp och skit hela graviditeten, fick ett missfall i vecka 9 i höstas och då mådde jag strålande, det har jag tagit igen med råge den här gången.
6 kg upp visade vågen på inskrivningen, har försökt äta bort illamåendet den första månaden (med tveksamt resultat). Förutom det har den mentala biten varit värst, jag är en riktig pansarvagn mentalt vanligtvis men jag har svajat rejält, hade några veckor med total dödsångest där jag hittade alla möjliga åkommor på mig själv, från självdiagnosticerad bröstcancer (brösten har exploderat, med enorma mjölkkörtlar och mjölkgångar första veckorna) till malignt melanom... Det har inte underlättat att vi kört igenom alla medicinkurserna under hösten, där man suttit och grottat ner sig i allt möjligt...
På KUB såg allt finfint ut iaf, hade en risk på 1/12000 tror jag för trisomi 21 och 1/6000 på de andra. Bebin låg och körde karatekonster. Utan att vara nån expert på UL så tippar jag på att det är en liten tjej, tyckte BM fick en finfin vinkel rakt underifrån. Sambon ville inte veta kön med sonen, men denna gången bestämmer JAG, hehe.. Det spelar egentligen ingen roll alls så länge den är frisk dock.
Jag har haft väldigt svårt att bonda till den lilla i magen, kanske för att jag mått som jag gjort. Har knappt förstått att jag är gravid, men det kommer väl.
Jag kommer ha genomfört 2/3 av min utbildning till syrra när bebis kommer, och min förhoppning är att kunna dra igenom det sista också, för att slippa avbrott. Vi har rätt lite tid i skolan under hösten, och det enda "måstet" är C-uppsatsen. Sen är det 4 månader som kommer vara helvetiska på våren, med MEQ och NKS, men då är bebis lite större och svärisarna kan förhoppningsvis rycka in. Jag förstår att det kanske låter helt galet att satsa med två småbarn, men går det inte så är det inte hela världen. Det blir desto tyngre med ett års avbrott, där jag tappar allt det praktiska som jag behöver inför min examen, så jag är beredd att försöka, vi brukar inte göra det så lätt för oss själva annars heller men det går ändå.