Speglar er utsida er insida?

[Red_Chili]

Nämen se där, då använder du dig också av attribut, det vill säga en kod som den andra förstår som säger något om vem du är. Du svarar inte direkt med alla band du gillar, utan de band du tror bäst representerar dig/din smak till personen du talar med.

Nej, det gör jag inte De band jag nämner är alltså INTE de som representerar min smak bäst, utan de som ändå förekommer i mitt lyssnande som är såpass kända att jag tror att folk känner till dem oavsett om de har ett musikintresse eller inte. Det är för mig en stor skillnad.

Men alltså, jag har ingenstans sagt att jag inte signalerar något eller att ingen signalerar något till mig, det jag sagt är att jag inte har koll på sådant, inte förstår sådant och inte förstår vad man skulle kunna signalera.

 

[Enya]

Du ser framför allt självständig ut.

Intressant! Blir ofta beskriven som det, inte alltid i de mest positiva ordalagen heller- självständig, men till den graden att "vill själv" och "kan själv" inte bara är positivt för mig då jag behöver hjälp ibland.

 

[Inte_Ung]

Intressant! Blir ofta beskriven som det, inte alltid i de mest positiva ordalagen heller- självständig, men till den graden att "vill själv" och "kan själv" inte bara är positivt för mig då jag behöver hjälp ibland.

Din uppsyn gör nog andra tveksamma om att trampa dig på tårna.
Du får se litet mer ynklig ut.

 

[Enya]

Din uppsyn gör nog andra tveksamma om att trampa dig på tårna.
Du får se litet mer ynklig ut.

Då skulle det nog bli identitetskris hos mig! Med tanke på att jag går med blindkäpp är det ynkligt nog, så det försöker jag nog kompensera bort, misstänker jag. Den "stör" min identitet.
(Innan någon reagaerar, det är ju buke så måste förtydliga- nej, det är inte ynkligt att gå med blindkäpp, det är dock en känsla det ger, att vara sårbar, i behov av hjälp, svag osv. Eller det KAN GE är väl bättre uttryckt, för att vara ytterligare tydlig.)

 

[Sel]

Det är väl inte riktigt så enkelt men om man ska hårdra (!) så var det extremt vanligt hos kvinnliga reklambyråanställda för några år sen att ha knut högt uppe på huvudet i kombination med svart polo.

Men återigen, det är inte så enkelt.

Hur lägger folk ens märke till sådant?

 

[Luff]

Folk blir ofta förvånade när jag berättar anekdoter ur mitt något udda och spretiga arbetsliv. Nä, jag ser inte ut som min kompetens och livserfarenhet.

 

[_Taggis_]

Har inte läst tråden, bara spånar lite utifrån inledningen...

Jag vet inte om mitt utseende speglar hela bilden av mig, med det menar jag att jag oftast går runt ostajlad i arbetskläder. Jag är ju mer än så, men får sällan möjlighet att uttrycka min stil så att säga. Speciellt under pandemin då man inte gör så mkt. Men jag älskar att gå ut och dricka vin, klä upp mig och har fina långa naglar. Men jag älskar lika mkt att jobba och där funkar inte finkläder precis.

Däremot så ja, folk får alltid en ärlig version av mig. Jag kan inte spela. Men jag har väldigt olika versioner av mig beroende på i vilket sammanhang jag är. Jag vet inte om nåt är mer äkta än det andra liksom. Jag har ju en professionell sida kopplat till jobbet, en lite mer personlig men ändå proffsig sida när jag jobbar i min egen firma, en hästversion av mig, en hemmaversion osv. Klart att grunden är densamma men man väljer ju att framhäva olika delar på olika områden. Om man träffar mig i alla sammanhang är det nog ingen som tycker att jag är annorlunda i grunden, men träffar man mig tex bara på jobbet har man nog svårt att se mig i den mer privata formen. Om inte annat blir det väldigt tydligt när man går på AW med jobbet

 

[Ramona]

Däremot så ja, folk får alltid en ärlig version av mig. Jag kan inte spela. Men jag har väldigt olika versioner av mig beroende på i vilket sammanhang jag är. Jag vet inte om nåt är mer äkta än det andra liksom. Jag har ju en professionell sida kopplat till jobbet, en lite mer personlig men ändå proffsig sida när jag jobbar i min egen firma, en hästversion av mig, en hemmaversion osv. Klart att grunden är densamma men man väljer ju att framhäva olika delar på olika områden. Om man träffar mig i alla sammanhang är det nog ingen som tycker att jag är annorlunda i grunden, men träffar man mig tex bara på jobbet har man nog svårt att se mig i den mer privata formen. Om inte annat blir det väldigt tydligt när man går på AW med jobbet

Det är detsamma med mig, men jag tänker att vi alla har olika sidor av oss själva. Jag tänker att en person som är en superduktig och auktoritär chef på jobbet, kan vara en mycket undergiven och försiktig partner på hemmaplan. Eller en som är mycket duktig framåt och social i stallet, är en tystare och mer tillbakadragen person i skolan eller på jobbet.

Är vi inte alla mer än bara en typ? Vi har ju alla ett jobb-jag, ett party-jag, ett hemma-jag, etc. Jag tycker att jag alltid är samma oavsett vart jag är och det är jag ju för jag har en grundläggande version av hur jag beter mig. Jag har heller ingen prestige i vad jag gör eller hur jag ser ut, utan jag är som jag är och jag passar för det mesta in överallt. Jag tycker också att jag alltid har samma stil, även om jag i olika former klär mig efter aktiviteten. De kläderna jag har på hojen är ju verkligen inte detsamma som jag har när jag rider eller går på stan. Det hade varit väldigt opraktiskt. Däremot kan jag se likadan ut när jag spelar golf som när jag går till frisören. Men man är ju olika klädd beroende på aktivitet, mer än vad man har för personlighet och stil tänker jag.

 

[escodobe]

. Men man är ju olika klädd beroende på aktivitet, mer än vad man har för personlighet och stil tänker jag.

Nja, jag tänker att personlighet avspeglas även där till viss del. Är jag i stallet har jag nog oftast en gammal sliten jacka, kanske ett par thermobyxor från Ullared.
Medan andra kan ha dyra ridbyxor med en jättelogga på i innefärgen och en fotlång uhipkappa...

 

[Angel]

Det är detsamma med mig, men jag tänker att vi alla har olika sidor av oss själva. Jag tänker att en person som är en superduktig och auktoritär chef på jobbet, kan vara en mycket undergiven och försiktig partner på hemmaplan.

Det där är nog ändå enormt ovanligt. Det finns säkert vissa som gillar att ha en partner som får ta beslut hemma eller har en partner som är ohälsosamt nedtryckande men att någon går mellan extremerna auktoritär och undergiven i hela sin personlighet mellan jobb och privatliv känns inte vanligt. Snarare så är vi som normalt är bossiga av oss dragna till den typen av arbetsuppgifter där det går att få nytta av det också enligt min erfarenhet. Sen har förstås en bra chef förmågan att anpassa hur auktoritär/demokratisk man är efter situationen.

 

[Eurydome]

Hur lägger folk ens märke till sådant?

Jag är väl helt enkelt uppmärksam på min omgivning och tycker att sånt här är lite intressant. Sen just det med hög knut och svart polo (glömde stora glasögon med smala bågar) har jag nog löst i nån krönika och efter det lagt märke till när jag läst intervjuer med folk de berör sas.

En vän som jobbar på reklambyrå så att det med svarta kläder handlade om att yrket som t e x AD och copywriter är så kreativt att man själv vill vara så neutral som möjligt. Att man vill uttrycka sig genom det man skapa snarare än genom sig själv. Det verkar inte vara så längre, (nu gäller istället svindyra sneakers och t-shirts i olika nyanser av vitt) så en trend som mycket annat.

 

[Ullmerkott]

Jag har två lägen - luffare eller bal på slottet.
När jag åker mellan jobb (där jag byter om till arbetskläder), stall, och hem klär jag mig efter vad som är bekvämt. Jag tycker inte heller om slöseriet med jordens resurser det innebär att kasta något som fortfarande har funktion. Gillar bara att handla kläder om jag hittar sådant som känns perfekt både utseende-, passform-och funktionsmässigt, annars går jag hellre i gamla kläder en säsong till. Jag hinner inte heller tvätta i samma takt som jag smutsar ner mig.

Det innebär i praktiken att jag oftast ser ut som en luffare i utslitna, smutsiga, eventuellt för små kläder, ofixat hår och osminkad när jag typ går på Ica. Tittar man på annat än just klädseln ser man dock att jag nästan enbart handlar ekologiskt, närproducerat och dyrt, och att jag kört dit i en stor, ganska ny kvalitetsbil vilket mer signalerar den övre medelklass jag tillhör.

 

[Gimlan]

I jobbet hoppas jag att mina kläder mer döljer vem jag är än tvärtom in. Jag är tjänsteperson i offentlig sektor och jobbar nära chefer på olika sätt. Jag är alltid proper med skjorta och finbyxor i god kvalité och i klassiska snitt. Grå eller svarta byxor och skjortor i grått, vitt eller möjligtvis ljusblått. Ser väldigt likadan ut varje dag. Det är min uniform och rustning. Jag är på jobbet för att göra ett bra jobb, resten håller jag helst för mig själv i de sammanhangen och inbillar mig att min intetsägande klädsel bidrar till det.

Privat har jag oftast fritidskläder av olika slag eftersom jag har hästar och gillar att vara utomhus.

 

[Voeux]

Överlag - ja. Sen är det ju alltid begränsat hur mycket man vet om en person bara genom att titta på den. Jag platsar nog in i min grupp rätt väl, möjligtvis att jag är betydligt mer kulturintresserad än vad som syns.

 

[Sel]

Jag är väl helt enkelt uppmärksam på min omgivning och tycker att sånt här är lite intressant. Sen just det med hög knut och svart polo (glömde stora glasögon med smala bågar) har jag nog löst i nån krönika och efter det lagt märke till när jag läst intervjuer med folk de berör sas.

En vän som jobbar på reklambyrå så att det med svarta kläder handlade om att yrket som t e x AD och copywriter är så kreativt att man själv vill vara så neutral som möjligt. Att man vill uttrycka sig genom det man skapa snarare än genom sig själv. Det verkar inte vara så längre, (nu gäller istället svindyra sneakers och t-shirts i olika nyanser av vitt) så en trend som mycket annat.

Det lät bara så väldigt specifikt hela vägen upp till håruppsättning för ett speciellt yrke. Mest roligt om det stämmer.

 

[MiniLi]

Jag vet inte. Jag har inget direkt intresse av att klä mig symboliskt eller att låta min utsida spegla min insida. Jag vet inte ens hur det skulle gå till och tycker nog snarare att det finns en poäng i att låta det vara två olika saker. Man klär sig och ser ut som man gör och man är som man är.

 

[Lingon]

Ingen aning. Det är inget jag tänker på. Hur andra uppfattar mig vs hur jag är är inget jag funderat över.

Däremot vet jag att jag har en släng av Imposter Syndrome. Så det mina kollegor säger till mig och om mig låter ofta overkligt bra jämfört med vad jag själv tycker om mina prestationer. För mig så ser jag det bara som att jag gör mitt jobb och jag hoppas att de inte avslöjar bluffen. Medan jag ofta får mycket beröm från kollegor. Bilden av hur jag ser mig själv och hur de verkar se mig stämmer inte riktigt ihop. Jag försöker tänka att det är deras bild som stämmer och inte min. Men det kanske egentligen är tvärtemot vad den här tråden egentligen handlar om.

 

[Hoarfrost]

Vet inte, jag tänkte först att det är ju nästan omöjligt iom att insidan ofta är extremt komplex och utsidan är mycket mindre komplext.
Men sen om jag tänker efter, speglade nog mitt yttre min insida mycket mer när jag blev yngre. Då varvade jag att klä mig/sminka mig/ visa mitt yttre som en lotr alv, pirat, gothare, punkare, dödsmetallare, och superdupergullig japansk utstyrsel med mera.

 

[Septicemia]

Den här tråden har fått mig att fundera på behovet av identitetsmarkörer, vad det är som gör att det är viktigt för en del och för andra så är det inte något att reflektera över?

Jag har mer eller mindre valt att stå i kontrast till normsamhället. Min identitet är starkt knuten till att vara kreativ, jag mår på riktigt dåligt om jag inte får utlopp för kreativiteten på olika vis och en del av det landar i kläder, skor och smink. Det är bara sån jag är och har varit sedan barnsben, frågan är om det är självvalt? Jag vet inte.

Att jag signalerar subkultur, specifika intressen och politiska åsikter genom stilen har väldigt lite att göra med att andra ska se och värdera mig utifrån detta. Det är inte något jag bryr mig om alls, jag bär eventuella markörer för att jag tycker om dem, det finns ingen annan baktanke. Däremot är jag ytterst medveten om att det är just de här markörerna som andra människor ser och det kommer spela in i hur de uppfattar mig, åtminstone i ett första skede.

@MiniLi Vilken poäng menar du att det finns i att inte låta sin personlighet synas (utanför jobbsammanhang)? Det viktigaste är väl att var och en tillåts vara och se ut på det sätt som gör en mest bekväm?

 

[Lhas]

Ja mitt utseende och personlighet verkar matcha varandra.
Ser snäll och öppen ut och är snäll och lättpratad och glad överlag.

Agående kläder har jag ingen särskilt klädstil går ofta klädd i sportkläder eller leggings om det är inte något särskilt ☺