Ridskolor sitter i en

rävsax.
Å ena sidan önskas stora hagar/lösdrift, ridvägar så eleverna kan komma ut och moderna lättjobbade stallar (plus omklädningsrum med dusch, samlingslokaler och cafeteria/kök). Å andra sidan ska eleverna kunna ta sig till och från ridskolan utan att vara beroende av bil(skjuts), så den kan inte ligga långt ute på landsbygden.
Å ena sidan önskas att eleverna ska lära sig att inte bara rida, utan att sköta en häst med allt vad den innebär, men det får å andra sidan inte vara tvunget, för då är det utnyttjande.
Å ena sidan ska ridskolan utbilda sina elever från noll, men å andra sidan ska eleverna ska rida i balans från lektion ett och inte sitta snett, ha glappande tyglar eller använda spö för att få fram hästen.
Å ena sidan ska ridning vara en folksport och de flesta som vill ska kunna rida, å andra sidan ska ridskolan få in pengar så det räcker och det utan annat än småpengar från kommunen.
Å ena sidan behöver ridskolan engagerade medlemmar i alla åldrar som ställer upp och arbetar ideellt, å andra sidan har folk inte tid/ork/lust att ställa upp.
Missförstå mig inte, jag önskar naturligtvis att allt vore som i "å ena sidan"! Men finns det rimliga möjligheter? Jag tror också att fler ridskolor kommer att tvingas slå igen, och hur kommer det att påverka ridning och hästhållning i Sverige?