Stanna eller inte stanna?

[Badger]

Kan det tänkas att han inte mår helt bra? Fysiskt eller psykiskt?
Han kanske har någon liten vitaminbrist el.l. som han inte ens märkt av förutom detta? Eller känner sig lite överväldigat av alla plikter och måsten med jobb, barn, träning osv.?

Sedan undrar jag vad som händer om/när du tar initiativ till sex, du behöver inte svara om det blir för personligt. Men har du försökt att visa att du verkligen begär honom, typ gå all in för att förföra och "få igång" honom?
Om du t.ex. onanerar bredvid honom i sängen, blir han upphetsad av det?

Jo exakt, att hans hm trötthet beror på jobbet/vitaminerna och att han inte mår helt jättebra snarare än på att det är någonting i förhållandet som inte stämmer.

och det här kanske

Det är mycket att rodda runt barnen med skola, träningar, kompisar osv och mycket av det faller på oss även barnfria veckor.

Det måste ju vara magiskt jobbigt för honom/dig? att rådda skola, träning och deras kompisar på de veckor då de inte är hemma hos er. Vilket körande? först hem till mamman och så fiska barnet och vänta och så köra till träningen och vänta och så köra hem barnet till mamman osv. Måste ju gå minst 30 minuter extra per barn och han får inte ens knappt umgås med dem. Mer taxiverksamhet? Kanske kan ni försöka fundera över om de blir äldre och kan börja ta sig själva?

 

[Petruska]

Jag vill ju helst att förhållandet ska fungera!

Han är mitt livs stora kärlek och pappan till mitt barn. Den jag tänkt bli gammal tillsammans med.

Det är därför det är så ledsamt att jag inte vet om det kommer gå att arbeta fram något mer än ”trevligt tillsammans”.

Det känns som om det alltid är en fas som ska väntas ut, och så kommer det bli bättre sen. Det är 7-års kris i förhållandet, småbarnsperioden, snart kommer vi ha tonåren osv osv. Kan undra om det verkligen ska vara så att livet går ut på att vänta tills den här jobbiga perioden ska ta slut? Det kommer ju liksom alltid en ny jobbig period...

Alltså, jag ser fan inget skäl att gå med på att de där faserna finns eller måste finnas.

Jag tänkte när jag skrev mitt förra inlägg på att min partner och jag hade någon sorts romantisk topp strax efter att ungarna flög ut ur boet. Men det hade vi ju inte kunnat gå och vänta på i tex femton år innan dess. SÅ enastående var inte den där toppnoteringen att den hade varit värd 15 års leda. Och inte tror jag att det hade kommit någon sådan topp heller, om de 15 åren dessförinnan varit mestadels småtråkiga oss emellan.

Dvs, jag ser det där pratet om faser att uthärda så blir det bättre sen, väldigt mycket som en del i bygget av föreställningen att det är bättre att hålla ihop hela livet än att inte göra det. En föreställning som jag faktiskt inte kan se några vettiga argument för. Och jag tänker att den som, när hen pratar om sitt eget förhållande, säger att det är lite småkämpigt just nu pga fas x, y eller z men att det säkert blir bättre sen, egentligen försvarar ett dött förhållande. Det är alltid min förstagissning. (Om inte det jobbiga verkligen är just nu, typ "lite jobbigt just nu när jag har brutit benet och partner är magsjuk".)

Den där idén om faserna är ju också idén om att "förhållandet" lever ett eget liv, mer eller mindre oberoende av de personer som har en relation. Jag ser inte förhållandet som ett substantiv, mer som ett verb: att relatera. Om vi inte vill eller kan relatera, har vi inte mycket till relation med varandra.

Hade jag varit där du är, så hade Strategi Nr 1 varit att prataprataprata. Jag hade nog rent av chockat igång pratet, typ sagt att Jag funderar faktiskt på att lämna dig. Och om det hade så att säga skakat fram mycket och bra prat, ur oss båda, då är det troligt att vi också hade landat på fötter och tillsammans igen. Ungefär så har alla våra svackor tett sig: något händer på något vis, och en massa prat kommer igång och sen är det betydligt bättre än innan. I annat fall hade jag inte sett hur vi skulle kunna fortsätta.

 

[Mirtai]

Kan det tänkas att han inte mår helt bra? Fysiskt eller psykiskt?
Han kanske har någon liten vitaminbrist el.l. som han inte ens märkt av förutom detta? Eller känner sig lite överväldigat av alla plikter och måsten med jobb, barn, träning osv.?

Sedan undrar jag vad som händer om/när du tar initiativ till sex, du behöver inte svara om det blir för personligt. Men har du försökt att visa att du verkligen begär honom, typ gå all in för att förföra och "få igång" honom?
Om du t.ex. onanerar bredvid honom i sängen, blir han upphetsad av det?

Han tog själv upp det sist vi pratade, att han kanske borde gå till läkaren eftersom hans lust och sexdrift är minimal och så har det inte alltid varit. Men jag tror att steget är långt att faktiskt söka hjälp, eftersom det här med att ta tag i jobbiga saker inte är hans starka sida.

Angående att ta initiativ så vill jag inte hänga ut honom för mycket. Men man kan väl säga att jag gjort det mesta, mer "hands on" går inte att bli... Reaktionen är allt från "sluta, jag är trött", till ingen alls. Dvs jag anstränger mig för att få igång honom, han reagerar inte. Jag slutar och han reagerar inte på det heller. Efter den gången slutade jag ta initiativ.

 

[Mirtai]

Alltså, jag ser fan inget skäl att gå med på att de där faserna finns eller måste finnas.

Jag tänkte när jag skrev mitt förra inlägg på att min partner och jag hade någon sorts romantisk topp strax efter att ungarna flög ut ur boet. Men det hade vi ju inte kunnat gå och vänta på i tex femton år innan dess. SÅ enastående var inte den där toppnoteringen att den hade varit värd 15 års leda. Och inte tror jag att det hade kommit någon sådan topp heller, om de 15 åren dessförinnan varit mestadels småtråkiga oss emellan.

Dvs, jag ser det där pratet om faser att uthärda så blir det bättre sen, väldigt mycket som en del i bygget av föreställningen att det är bättre att hålla ihop hela livet än att inte göra det. En föreställning som jag faktiskt inte kan se några vettiga argument för. Och jag tänker att den som, när hen pratar om sitt eget förhållande, säger att det är lite småkämpigt just nu pga fas x, y eller z men att det säkert blir bättre sen, egentligen försvarar ett dött förhållande. Det är alltid min förstagissning. (Om inte det jobbiga verkligen är just nu, typ "lite jobbigt just nu när jag har brutit benet och partner är magsjuk".)

Den där idén om faserna är ju också idén om att "förhållandet" lever ett eget liv, mer eller mindre oberoende av de personer som har en relation. Jag ser inte förhållandet som ett substantiv, mer som ett verb: att relatera. Om vi inte vill eller kan relatera, har vi inte mycket till relation med varandra.

Hade jag varit där du är, så hade Strategi Nr 1 varit att prataprataprata. Jag hade nog rent av chockat igång pratet, typ sagt att Jag funderar faktiskt på att lämna dig. Och om det hade så att säga skakat fram mycket och bra prat, ur oss båda, då är det troligt att vi också hade landat på fötter och tillsammans igen. Ungefär så har alla våra svackor tett sig: något händer på något vis, och en massa prat kommer igång och sen är det betydligt bättre än innan. I annat fall hade jag inte sett hur vi skulle kunna fortsätta.

Vi pratar massor. Senaste halvåret har det gått ut på att jag inte är nöjd, och faktiskt funderar på att lämna. Senast häromdagen hade vi ett sådant prat. Det brukar alltid bli lite bättre direkt efter ett sådant prat men sedan blir det snabbt sämre igen.

Så oavsett hur mycket, och bra, vi än kan prata om det så blir det svårt när ingen ändring kommer av det hela.

Kontentan av sista pratet vi hade var ungefär att jag måste bestämma mig för vad jag vill. Stanna som det är eller lämna. Och det är lite därför jag startade tråden, för jag vet varken ut eller in.

 

[Hero]

Vi pratar massor. Senaste halvåret har det gått ut på att jag inte är nöjd, och faktiskt funderar på att lämna. Senast häromdagen hade vi ett sådant prat. Det brukar alltid bli lite bättre direkt efter ett sådant prat men sedan blir det snabbt sämre igen.

Så oavsett hur mycket, och bra, vi än kan prata om det så blir det svårt när ingen ändring kommer av det hela.

Kontentan av sista pratet vi hade var ungefär att jag måste bestämma mig för vad jag vill. Stanna som det är eller lämna. Och det är lite därför jag startade tråden, för jag vet varken ut eller in.

Att ni har pratat massor är ju jättebra.

Men när ni pratar på den nivån stanna eller lämna. Så antar jag att ni ligger väldigt långt ifrån varandra behovsmässigt när det gäller sexbiten? Jag förstår ju att man kan vara i osynk till viss del. Men om det är på nivån att en vill ha sex en gång i månaden och den andra ett par gånger i veckan tex. Är det hållbart i längden ? Det är väl det man måste fundera över...

 

[Marvin]

Jag vill ju helst att förhållandet ska fungera!

Han är mitt livs stora kärlek och pappan till mitt barn. Den jag tänkt bli gammal tillsammans med.

Det är därför det är så ledsamt att jag inte vet om det kommer gå att arbeta fram något mer än ”trevligt tillsammans”.

Det känns som om det alltid är en fas som ska väntas ut, och så kommer det bli bättre sen. Det är 7-års kris i förhållandet, småbarnsperioden, snart kommer vi ha tonåren osv osv. Kan undra om det verkligen ska vara så att livet går ut på att vänta tills den här jobbiga perioden ska ta slut? Det kommer ju liksom alltid en ny jobbig period...

Åh, vad jag känner igen mig!
Har dock ingen bra lösning.

 

[Hero]

Åh, vad jag känner igen mig!
Har dock ingen bra lösning.

Låter ju inte så lockande att skaffa barn om det bara innebär jobbiga perioder fram tills att barnen flyttar.

 

[Marvin]

Låter ju inte så lockande att skaffa barn om det bara innebär jobbiga perioder fram tills att barnen flyttar.

Vi har inte ens några barn, livet kan ha jobbiga perioder ändå.

 

[Rhinos]

Låter ju inte så lockande att skaffa barn om det bara innebär jobbiga perioder fram tills att barnen flyttar.

Har du förväntat dig något annat?

 

[Hero]

Har du förväntat dig något annat?

Tror jag hade en lite annan bild när jag var yngre. Men bilden har förändrats .

 

[Ray]

Låter ju inte så lockande att skaffa barn om det bara innebär jobbiga perioder fram tills att barnen flyttar.

Fast nej så är det ju inte.
MEN om man tycker passion och het sex är det viktigaste i ett förhållande ska man nog inte skaffa barn...

I övrigt tänker jag att OM man vill leva tillsammans till slutet kommer det gå upp och ner. Och är inte det något man vill vara med om så kan man byta partner lite oftare... Eller leva själv. Det är ju helt ok det oxå.

 

[Petruska]

Vi pratar massor. Senaste halvåret har det gått ut på att jag inte är nöjd, och faktiskt funderar på att lämna. Senast häromdagen hade vi ett sådant prat. Det brukar alltid bli lite bättre direkt efter ett sådant prat men sedan blir det snabbt sämre igen.

Så oavsett hur mycket, och bra, vi än kan prata om det så blir det svårt när ingen ändring kommer av det hela.

Kontentan av sista pratet vi hade var ungefär att jag måste bestämma mig för vad jag vill. Stanna som det är eller lämna. Och det är lite därför jag startade tråden, för jag vet varken ut eller in.

Jag förstår. Bra prat, dvs prat som känns bra medan det pågår, men som sedan visar sig inte vara verksamt, eller vad man ska säga, bidrar ju inte till utveckling. Men i bästa fall till att man får klarlagt hur läget är.

Det går ju inte heller att prata fram sexlust eller förälskelsekänslor och DET.

Skulle du säga att det faktiskt är just att han inte är intresserad av sex (med dig) (längre) som är ditt problem. Om han vore så där lite småpilsk och förälskelseaktig kring det, skulle det som du känner då inte finnas något problem? Utan då skulle även du känna dig typ förälskad nog, då skulle DET finnas?

 

[Mirtai]

Jag förstår. Bra prat, dvs prat som känns bra medan det pågår, men som sedan visar sig inte vara verksamt, eller vad man ska säga, bidrar ju inte till utveckling. Men i bästa fall till att man får klarlagt hur läget är.

Det går ju inte heller att prata fram sexlust eller förälskelsekänslor och DET.

Skulle du säga att det faktiskt är just att han inte är intresserad av sex (med dig) (längre) som är ditt problem. Om han vore så där lite småpilsk och förälskelseaktig kring det, skulle det som du känner då inte finnas något problem? Utan då skulle även du känna dig typ förälskad nog, då skulle DET finnas?

Hm, bra fråga.

Hade du ställt samma fråga för 6 månader sedan hade jag sagt ja. Hade han varit intresserad, tagit initiativ och velat så hade även jag varit det. Som det är idag är jag mer tveksam. Det har gått lite för lång tid utan lust och med lite för mycket avvisande för att jag ska tända när han väl tar ett initiativ.

 

[MJLee]

Hm, bra fråga.

Hade du ställt samma fråga för 6 månader sedan hade jag sagt ja. Hade han varit intresserad, tagit initiativ och velat så hade även jag varit det. Som det är idag är jag mer tveksam. Det har gått lite för lång tid utan lust och med lite för mycket avvisande för att jag ska tända när han väl tar ett initiativ.

Som vissa andra redan varit inne på, om det varit din häst hade det första rådet här på Buke varit, åk till klinik och se att allting ser ok ut. Har han varit hos läkare för en riktigt ordentlig undersökning - propsa på en grundlig genomgång, om det finns någon medicinsk anledning till att han (helt?) tappat sexlusten?

Är allt som det ska, ta kontakt med en bra psykolog som ni kan gå till både enskilt och tillsammans. Även om ni pratar så är en psykolog guld värd just för att ni båda behöver en utomstående expert för att hjälpa er komma fram till vad ni båda vill. Man ska aldrig, aldrig 'stanna för barnen' eller för att är lättast och tryggast ekonomiskt, men det är kanske värt, innan man ger upp, särskilt som du skriver att han är din livs kärlek, att försöka ta reda på var ni gått vilse och om det finns någon chans att ni kan hitta varandra igen?

 

[MJLee]

Tillägg: Det här är en otroligt intim fråga och jag ber om ursäkt, och vill du inte svara så förstår jag verkligen. Men har han försökt titta på porr? Går han igång på det? Fantiserar han om sex? vad tänker han på när han onanerar (gör han det mycket lite eller inte alls) så måste det finnas någon annan orsak bakom, särskilt som det fanns lust och passion i början av ert förhållande.

Äsch, nu blev jag alldeles för plump och ber om ursäkt igen men eftersom en del av era problem är just att han inte vill ha sex så kanske man kan börja lite i den änden?

 

[SaraXX]

Vi pratar massor. Senaste halvåret har det gått ut på att jag inte är nöjd, och faktiskt funderar på att lämna. Senast häromdagen hade vi ett sådant prat. Det brukar alltid bli lite bättre direkt efter ett sådant prat men sedan blir det snabbt sämre igen.

Så oavsett hur mycket, och bra, vi än kan prata om det så blir det svårt när ingen ändring kommer av det hela.

Kontentan av sista pratet vi hade var ungefär att jag måste bestämma mig för vad jag vill. Stanna som det är eller lämna. Och det är lite därför jag startade tråden, för jag vet varken ut eller in.

Jag har varit i andra änden. Blivit "hotad" med att bli lämnad om det inte blev mer passion. (två veckor efter förlossningen tex.) Jag försökte också, så jag kan tänka mig att min man tyckte att det blev bättre efter praten.

Jag tycker inte att det är schysst att dra ut på det. Att säga jag lämnar om inte...massor av gånger. Hoppas att du förstår vad jag menar och inte tar illa upp.

Till slut måste det gå från ord till handling. På något sätt - isär eller ihop.

 

[TinyWiny]

Jag har varit i andra änden. Blivit "hotad" med att bli lämnad om det inte blev mer passion. (två veckor efter förlossningen tex.) Jag försökte också, så jag kan tänka mig att min man tyckte att det blev bättre efter praten.

Jag tycker inte att det är schysst att dra ut på det. Att säga jag lämnar om inte...massor av gånger. Hoppas att du förstår vad jag menar och inte tar illa upp.

Till slut måste det gå från ord till handling. På något sätt - isär eller ihop.

Jag håller helt med dig! Man kan inte säga att man lämnar om/om inte... och låta sin partner leva med den osäkerheten det innebär utan antingen kommer man fram till en lösning som fungerar för båda parter eller så går man skilda vägar. Det är psykisk misshandel att hota med att lämna för att få sin vilja fram. Vad jag tycker om din partners krav på passion två veckor efter förlossningen går inte att beskriva i ord. Så vidrigt!

Däremot upplever jag inte att Ts hotar utan försöker få till en lösning på det (enda?) problem som finns. Att hon vill leva med honom men undrar om det finns något kvar att bygga på och att hon tagit med sin partner i den processen det innebär att komma till beslut. Rätt eller fel beror på vem man frågar, att ställas inför faktum kan kännas lika hårt som att leva i osäkerhet en tid. Jag kan självklart ha fel men det är så jag upplever det.

 

[ameo]

Jag vet att många av er här anser att förälskelse, passion och åtrå är ett måste för en parrelation. Och att ni glatt uttrycker ungefär att allt annat är fel.
Jag tycker bara att ni ska vara medvetna om att det finns en hel del lyckliga långvariga par som tycker att vänskapen är det allra viktigaste och att det andra kommer och går. Vem är NI att tala om för dem att de lever i dåliga relationer??

Kunde inte sagt det bättre själv
Jag tror man måste våga låta ett förhållande vara lite berg-o-dalbana. Livet är inte statiskt.

Vi har varit ihop i 32 år i sommar och det har inte alltid varit en dans på rosor, långt därifrån. Vi har väl i perioder tyckt om varandra mindre och ibland tycker vi om varandra mer .

Det var nu många år sen jag såg Dr.Phil, men ett citat bär jag med mig. Han pratade om ett äldre par som levt ihop i typ 60+ år och svaret på frågan om hur de hållit ihop så länge var "We never fell out of love at the same time".

Vi pratar massor. Senaste halvåret har det gått ut på att jag inte är nöjd, och faktiskt funderar på att lämna. Senast häromdagen hade vi ett sådant prat. Det brukar alltid bli lite bättre direkt efter ett sådant prat men sedan blir det snabbt sämre igen.

Så oavsett hur mycket, och bra, vi än kan prata om det så blir det svårt när ingen ändring kommer av det hela.

Kontentan av sista pratet vi hade var ungefär att jag måste bestämma mig för vad jag vill. Stanna som det är eller lämna. Och det är lite därför jag startade tråden, för jag vet varken ut eller in.

Har ni tänkt tanken att gå till en parterapeut? En som kan se med andra ögon på det ni gör och säger? Kanske någon som kan hjälpa er att bena ut era känslor för att komma till ett beslut åt ena eller andra hållet?

 

[Mirtai]

Jag håller helt med dig! Man kan inte säga att man lämnar om/om inte... och låta sin partner leva med den osäkerheten det innebär utan antingen kommer man fram till en lösning som fungerar för båda parter eller så går man skilda vägar. Det är psykisk misshandel att hota med att lämna för att få sin vilja fram. Vad jag tycker om din partners krav på passion två veckor efter förlossningen går inte att beskriva i ord. Så vidrigt!

Däremot upplever jag inte att Ts hotar utan försöker få till en lösning på det (enda?) problem som finns. Att hon vill leva med honom men undrar om det finns något kvar att bygga på och att hon tagit med sin partner i den processen det innebär att komma till beslut. Rätt eller fel beror på vem man frågar, att ställas inför faktum kan kännas lika hårt som att leva i osäkerhet en tid. Jag kan självklart ha fel men det är så jag upplever det.

Jag hoppas och tror att det är som du säger.

Jag vill understryka att problemet egentligen inte är att han har låg sexlust. Problemet är att våra önskemål skiljer sig åt. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra, men det är inte kompatibelt och då uppstår ett problem.

 

[Mirtai]

Har ni tänkt tanken att gå till en parterapeut? En som kan se med andra ögon på det ni gör och säger? Kanske någon som kan hjälpa er att bena ut era känslor för att komma till ett beslut åt ena eller andra hållet?

Vi har gjort det tidigare i vår relation för att reda ut andra saker. Tyckte inte det gav något alls så är skeptisk att prova igen. Vet att mannen känner samma.