Kikar in i tråden och skickar grattiskramar till alla som fått jobb och styrkekramar till alla som fortsätter kämpa!
Själv står jag med världens beslutsångest just nu och vet varken ut eller in, känner att jag måste skriva av mig lite för att få klarhet i det hela. Ursäktar för trådkap!
I januari så opererades jag och började samtidigt plugga på distans för sysselsättning istället för sjukskrivning. I början av februari ramlar jag över en superintressant jobbannons för extraarbete en förmiddag/vecka och tänker att det skulle vara ett perfekt jobb nu när kroppen läker, och så kanske man har tur att få fler timmar senare.
Efter velande över huruvida jag ens skulle vara intressant för arbetsgivaren så slängde jag iväg ett mejl, och se på fanders för jag fick jobbet och har jobbat där i ca en månad nu.
Trivs riktigt bra och har fått hoppa in på flera vikariepass sen dess, både hel-och halvdagar. Behovet av någon som kan hoppa in vid behov visade sig alltså tydligt från start.
Men så igår fick jag ett insidertips utav en kollega som jobbar på samma arbetsplats men med andra uppgifter och är anställd hos en "mellanhand", om ett jobberbjudande som hon fått information om från sin arbetsgivare. Detta på annan arbetsplats men med samma mellanhand och samma yrke som hon själv.
Hon tyckte tydligen att jag skulle passa in bra i den rollen och mejlade över dokumentet med information till mig.
Anställningen är på 75%, kortare och bättre resväg, superroliga men säkerligen övertidskrävande arbetsuppgifter, nya och inspirerande arbetsområden, och helt ärligt en mer tilldragande arbetsmiljö för mig då nuvarande jobb är i stadsmiljö och jag är egentligen ingen riktig stadsperson.
Jag kommer nog slänga iväg ett intressemejl i alla fall för att se vart det leder, men.... om jag nu skulle bli erbjuden detta så kommer jag känna mig förfärligt olojal mot nuvarande arbetsgivaren eftersom jag då inte kommer kunna hoppa in vid behov på samma sätt, och kanske inte ens kommer kunna jobba kvar på mitt ordinarie pass om det inte går att lösa på något vis.
Är jag en hemskt egoistisk människa som ens funderar över att söka?
Samtidigt måste jag tänka på ifall jag kommer orka plugga 100% samtidigt som en 75% tjänst? Det är relativt lätta kurser och båda är lagda på distans med det mesta så jag styr över pluggtiden själv, och så är det ju bara vårterminen ut. Men ändå..
Den sista lilla stenen i skon är ju också att jag faktiskt precis kommit in i rytmen ordentligt och börjat lära känna både människor och djur på nuvarande arbetsplats..
Åååååh, jag som får beslutsångest bara av att välja smak på yoghurt i affärn.
//Cydonia, som har en fallenhet för att nojja över "tänk om"-scenarion.
