Stress över sjukskrivning

Jag råkade ut för en olycka förra veckan, kraftigt våld mot huvudet, har två frakturer i ansiktet och ska opereras på onsdag.
Jag mår inte jättebra med kraftig huvudvärk, svullnader och sårskador.
När jag låg inlagd på sjukhuset sa läkaren att hon räknade med en månads sjukskrivning, ev mer med tanke på mina skador och att jag har ett fysiskt arbete.

Nu har jag pratat med läkaren som ska operera mig, han har inte träffat mig, bara tittat på mina bilder.
Berättade lite kort vad han ska göra och räknade med ett par dagars sjukskrivning efteråt.
Dvs, jag ska börja jobba på måndag.

Det känns helt omöjligt att jag ska börja igen om en vecka och nu känner jag mig så himla stressad över detta.
Jag trivs på mitt arbete och vill verkligen börja jobba igen men jag vet inte hur jag ska klara det om en vecka.
I nuläget kan jag vara uppe i fem minuter innan jag får så mycket yrsel att jag måste vila.
Mitt arbete är tungt och kräver fokus för att inte bli farligt.

Jag vet inte vem jag ska prata med och hur jag ska kunna lösa detta.
Så mycket tankar som far och det gör inte huvudvärken bättre direkt.
 
Senast ändrad:

Min chef har varit väldigt förstående och peppande. Jag ska vila upp mig så kör vi hårt på måndag 💪
Inga konstigheter där.
Sambons chef däremot visade noll förståelse, man kan inte vara hemma pga katt!

Jag blir så ledsen över kattens låga status och bristen på empati.
Varför kan man inte förstå att olika saker betyder olika mycket för olika människor?
Jag har inga barn, har noll intresse för barn men jag är ingen psykopat.
Oj, dog ungen? Det är väl inget att tjuta över, skaffa en ny ungjävel om det nu var så viktigt.
Så säger ingen frisk människa, men en katt är inte värd ett skit.
 
Min chef har varit väldigt förstående och peppande. Jag ska vila upp mig så kör vi hårt på måndag 💪
Inga konstigheter där.
Sambons chef däremot visade noll förståelse, man kan inte vara hemma pga katt!

Jag blir så ledsen över kattens låga status och bristen på empati.
Varför kan man inte förstå att olika saker betyder olika mycket för olika människor?
Jag har inga barn, har noll intresse för barn men jag är ingen psykopat.
Oj, dog ungen? Det är väl inget att tjuta över, skaffa en ny ungjävel om det nu var så viktigt.
Så säger ingen frisk människa, men en katt är inte värd ett skit.
Jävla pucko till chef.

Lite sent nu men kan vara bra för andra inför liknande situationer: När det blev ett faktum att min förra relation var slut så ville jag inte berätta det för min chef eller någon annan på jobbet. Jag kunde dock inte heller jobba. Använde först möjligheten att sjukanmäla mig utan att uppge anledning och när det hade gått fem arbetsdagar så att det krävdes läkarintyg så löste jag det via en nätläkare som kunde observera tillräckligt med tårar och osammanhängande tal för att kalla det extrem stressreaktion. (Jag var tvungen att förklara för läkaren varför mina specifika arbetsuppgifter, som t ex kundmöten och projektledning, hindrades av mina symptom, som t ex attackgråt och oförmåga att tänka i flera led. Men jag sa aldrig till någon på jobbet varför jag var frånvarande.)

Psykisk ohälsa, även om den är temporär och har en fullt förståelig anledning, är absolut skäl att vara borta från jobbet. Sen är det skit att alla chefer och kollegor inte förstår det.
 
Jävla pucko till chef.

Lite sent nu men kan vara bra för andra inför liknande situationer: När det blev ett faktum att min förra relation var slut så ville jag inte berätta det för min chef eller någon annan på jobbet. Jag kunde dock inte heller jobba. Använde först möjligheten att sjukanmäla mig utan att uppge anledning och när det hade gått fem arbetsdagar så att det krävdes läkarintyg så löste jag det via en nätläkare som kunde observera tillräckligt med tårar och osammanhängande tal för att kalla det extrem stressreaktion. (Jag var tvungen att förklara för läkaren varför mina specifika arbetsuppgifter, som t ex kundmöten och projektledning, hindrades av mina symptom, som t ex attackgråt och oförmåga att tänka i flera led. Men jag sa aldrig till någon på jobbet varför jag var frånvarande.)

Psykisk ohälsa, även om den är temporär och har en fullt förståelig anledning, är absolut skäl att vara borta från jobbet. Sen är det skit att alla chefer och kollegor inte förstår det.

Min chef märkte hur ledsen jag var, svårt att missa när någon står och hulkar. Han hörde väl kanske hälften av vad jag sa 😅
Vet inte om han har djur själv men han är som sagt empatisk och fattar antagligen att en arbetsledare som sitter och gråter konstant inte kommer göra ett bra jobb och bör vara hemma tills den mår bättre och kan koncentrera sig på jobbet och kan prata med andra människor utan att bryta ihop.
Jag har varit öppen mot mina kollegor, sen kanske inte alla riktigt förstår men jag är den jag är och sen är det upp till dem att acceptera det.
 
Senast ändrad:
Både min chef och mina kollegor har varit så gulliga idag när jag kom tillbaka ❤️
Har beställt en grav/minnessten till Kantarell, fick ett mail med utkast idag, kommer bli så fint.
Igår plockade vi sten så vi kan göra en inramning till graven.
Lilla Kantarellen ska få en fin minnesplats🧡
Screenshot_2023-09-18-11-45-05-440_com.google.android.gm.jpg
 
Senast ändrad:
En vecka utan vår lilla katt 🧡
Han är så himla saknad och det är fortfarande svårt att förstå att han aldrig kommer tillbaka. Trots att vi inte hade honom så himla länge så kändes det som han alltid har bott här. Svårt att tänka tillbaka hur livet var innan Rell och fortfarande svårt att föreställa sig ett helt liv utan honom.

Igår och idag har jag haft ansvar för en annan del på vår avdelning utöver mina ordinarie arbetsuppgifter. En del jag inte kan jättebra och därför tar det lite extra tid men jag tror att det har gått ganska bra även om jag är lite långsam med vissa arbetsuppgifter. Ett jäkla spring blir det, över 20 000 steg per pass 😅
Igår hann jag ta rast i max 10 minuter, klart jag hade kunnat ta mer men jag har svårt att släppa när jag vet att jag har saker att göra som bara väntar.
Men det är kul också! Jag hade aldrig klarat att sitta på ett kontor hela dagarna. Jag är fascinerad över hur folk klarar av det.
Kontorsdelen är den tråkiga delen, jag måste variera den med att springa runt som en vilde, annars blir jag galen 😅
 
Behöver nog mest sätta ord på mina tankar just nu.
Jag överväger att sluta som arbetsledare. Jag har mina styrkor och svagheter som alla andra men efter ett drygt halvår så känner jag att det inte är för mig. Jag vill hellre stå på station, göra min grej och sen gå hem. Detta blir för mycket av allt, för många arbetsuppgifter, för mycket ansvar, för många diskussioner osv.
Det är egentligen inte betungande och mycket är också roligt men mitt huvud klarar det inte och jag tror även min personlighet är fel.

Jag är för introvert, att vara mer social och mer öppen tror jag skulle underlätta väldigt mycket. Jag behöver sitta för mig själv på raster osv för min återhämtning och det skapar ett utanförskap. Något jag förvisso är van vid eftersom jag har haft svårt att passa in i hela mitt liv. Men när jag var en i teamet blev det inte riktigt lika tydligt.

Denna vecka har jag haft upplärning, det ingår också i min tjänst. En jättebra och duktig kollega och vi kommer bra överens och jobbar bra ihop men jag blir så himla trött av att vara så fokuserad, så närvarande och prata så mycket. Det är väldigt många moment att lära sig, det tar väldigt mycket tid bara att lära sig det enklaste jobbet på vår avdelning.
Vilket iofs är det som är uppskattat hos oss, det är varierande, omväxlande och fritt jämfört med många andra avdelningar.
För mig är det dock inte lika bra längre. Jag tror jag skulle fungera bättre om jag var på en enklare avdelning, trots att jag kan nästintill allt hos oss.
Färre moment, inte jobba i par och mer monotona arbetsuppgifter. Det som andra gärna vill slippa är något jag skulle uppskatta. Inget ansvar mer än att jag ska göra mitt eget arbete på ett bra sätt vilket jag är väldigt noga med. Men en chans för min hjärna att vila. Inte behöva hålla koll på allting runtomkring, bara få fokusera på mitt.

Jag vet att min chef tror på mig trots mina svårigheter med vissa saker. Men jag tror inte på mig själv.
Nu tänker jag mycket på jobbet även när jag är ledig och jag vill inte ha det så.
Försöker göra en plan som sen ändå aldrig håller eftersom någon är sjuk och en massa annat alltid händer och jag måste planera om ett antal gånger.
Min flexibilitet har nog tagit slut.

Jag vill behöver inte vara bäst, jag vill vara good enough, sen gå hem och känna att jag gjort mitt bästa. Nu känner jag att jag har försökt men inte lyckats nästan varje dag.
Det blir inte bra.

Men det får bli måndagens problem. Förhoppningsvis kan vi hitta en lösning, jag vet vad jag skulle vilja göra, var jag skulle vilja jobba. Bara hoppas det går att lösa inom en inte allt för avlägsen framtid.

Imorgon ska jag åka och rida Ärtan, det är jag fram emot 😍
 
Till slut är det så klart du som måste känna efter och välja, men som superintrovert som har varit chef tidigare och nyligen fått inbjudan till diskussion om att bli det igen så vill jag bara passa på att uttalat lyfta den andra sidan. Det finns fördomar - hos dig/mig och hos andra - om vad en chef/arbetsledare "ska" vara. De är övervägande byggda på ledarna som tar plats och därför syns mer än andra. "Always on"/alltid redo, kompis med alla från första sekund, kan allt och kan lösa alla problem etc. etc. Eller i alla fall är det så de tänker om sig själva och presenterar sig för omvärlden.

Förutom att de stereotyperna är destruktiva för dem som försöker leva upp till dem så motverkar de jämställdhet och likabehandling. Dels genom att urvalet till ledarroller görs av personer som styrs av skeva bilder av vad de borde söka, men också för att de som tillfrågas jämför sin självbild med sin bild av vad en ledare bör vara, och sen tackar de som inte känner att de passar in nej.

Ett jätteproblem i sammanhanget är att det i allmänhet är de sämsta ledarna som tycker att de är helt okej eller jättebra, eller helt enkelt inte reflekterar över sin prestation. De, nej jag tänker faktiskt säga vi istället, som ser vad rollen i en perfekt värld skulle gå ut på och borde uppnå kan lätt överväldigas av perfektionism. Vi kan inte göra allt som "borde" göras precis när det borde hända, hantera alla personer precis så som de önskar bli bemötta och lösa alla problemen innan de uppstår. Eller ens efteråt. Därför känner vi oss dåliga och tackar nej, eller testar ett tag innan vi känner oss dåliga och kliver tillbaka.

Sen kliver en självgod, extrovert medelmåtta in, gör ett sämre jobb och trivs med livet, positionen och lönen. Och i relation till introvert personlighet så fortsätter organisationen att normalisera att alla måste prata med varandra non-stop, hela arbetsdagen.

Som sagt, det är bara du som kan bestämma till slut. Men jag hoppas att du kan utforska möjligheten att vara aningen "sämre" än du för närvarande tänker att du behöver vara, att släppa arbetet när arbetsdagen är slut och att kanske hitta en mentor vars personlighet liknar din som kan beskriva vägen framåt.

(På ett tidigare jobb hade jag en superkarismatisk affärsområdeschef som brukade leda interna möten och dessutom jobbade mestadels med sälj. När han presenterade sig för mig på introdagen sa han helt enkelt att "Jag brukar äta lunch ensam, för jag är jätteintrovert och behöver den pausen mellan alla möten." och så var det bra så. Såg honom i matsalen då och då och lämnade honom ifred, precis som alla andra gjorde.)
 
Till slut är det så klart du som måste känna efter och välja, men som superintrovert som har varit chef tidigare och nyligen fått inbjudan till diskussion om att bli det igen så vill jag bara passa på att uttalat lyfta den andra sidan. Det finns fördomar - hos dig/mig och hos andra - om vad en chef/arbetsledare "ska" vara. De är övervägande byggda på ledarna som tar plats och därför syns mer än andra. "Always on"/alltid redo, kompis med alla från första sekund, kan allt och kan lösa alla problem etc. etc. Eller i alla fall är det så de tänker om sig själva och presenterar sig för omvärlden.

Förutom att de stereotyperna är destruktiva för dem som försöker leva upp till dem så motverkar de jämställdhet och likabehandling. Dels genom att urvalet till ledarroller görs av personer som styrs av skeva bilder av vad de borde söka, men också för att de som tillfrågas jämför sin självbild med sin bild av vad en ledare bör vara, och sen tackar de som inte känner att de passar in nej.

Ett jätteproblem i sammanhanget är att det i allmänhet är de sämsta ledarna som tycker att de är helt okej eller jättebra, eller helt enkelt inte reflekterar över sin prestation. De, nej jag tänker faktiskt säga vi istället, som ser vad rollen i en perfekt värld skulle gå ut på och borde uppnå kan lätt överväldigas av perfektionism. Vi kan inte göra allt som "borde" göras precis när det borde hända, hantera alla personer precis så som de önskar bli bemötta och lösa alla problemen innan de uppstår. Eller ens efteråt. Därför känner vi oss dåliga och tackar nej, eller testar ett tag innan vi känner oss dåliga och kliver tillbaka.

Sen kliver en självgod, extrovert medelmåtta in, gör ett sämre jobb och trivs med livet, positionen och lönen. Och i relation till introvert personlighet så fortsätter organisationen att normalisera att alla måste prata med varandra non-stop, hela arbetsdagen.

Som sagt, det är bara du som kan bestämma till slut. Men jag hoppas att du kan utforska möjligheten att vara aningen "sämre" än du för närvarande tänker att du behöver vara, att släppa arbetet när arbetsdagen är slut och att kanske hitta en mentor vars personlighet liknar din som kan beskriva vägen framåt.

(På ett tidigare jobb hade jag en superkarismatisk affärsområdeschef som brukade leda interna möten och dessutom jobbade mestadels med sälj. När han presenterade sig för mig på introdagen sa han helt enkelt att "Jag brukar äta lunch ensam, för jag är jätteintrovert och behöver den pausen mellan alla möten." och så var det bra så. Såg honom i matsalen då och då och lämnade honom ifred, precis som alla andra gjorde.)

Tack ❤️
Jag är ju tyvärr inte bara introvert, jag är hjärntrött också som ställer till det lite för mig.
Har även ibland svårt att kommunicera det jag vill till de andra vilket har lätt till ett par missförstånd. De har löst sig med samtal där jag kunnat förklara bättre hur jag menat och blivit förstådd. Men det tär att jag tror att jag är på ett visst sätt och sen uppfattas helt annorlunda.
Sen är jag lojal, ambitiös, noggrann, driven osv men jag känner att det inte räcker.
Jag reder inte ut det, är inte tillräckligt bra på alla områden.
 
Tack ❤️
Jag är ju tyvärr inte bara introvert, jag är hjärntrött också som ställer till det lite för mig.
Har även ibland svårt att kommunicera det jag vill till de andra vilket har lätt till ett par missförstånd. De har löst sig med samtal där jag kunnat förklara bättre hur jag menat och blivit förstådd. Men det tär att jag tror att jag är på ett visst sätt och sen uppfattas helt annorlunda.
Sen är jag lojal, ambitiös, noggrann, driven osv men jag känner att det inte räcker.
Jag reder inte ut det, är inte tillräckligt bra på alla områden.
@Yeah but har en otroligt bra reflektion, bra att läsa, tack. Samtidigt när jag läser ditt inlägg @Bison så skulle jag lika gärna kunnat skriva det själv för ett par år sen. Jag klev av. Att vara introvert är så sjukt mycket mer ansträngande i en värld anpassad för extroverter och att där sen försöka leda utan att ta död på sig själv känns som en omöjlig kombination. Lägger man sen på hjärntrötthet/utbrändhet så är det en oerhört svår balansgång. Jag kan sakna chefsjobbet, jag vet att jag både kunnat och velat ge mer i den rollen men förutsättningarna fanns inte med de svårigheter jag har. Jag kan sörja det men har också landat i en större balans i livet som jag själv styr. Det är ju inget som säger att du inte kan testa igen senare, det är ju trots allt ganska snart in på din olycka som du både bytt jobb och klättrat i rang så att det blivit mycket är ju inte konstigt.
 
@Yeah but har en otroligt bra reflektion, bra att läsa, tack. Samtidigt när jag läser ditt inlägg @Bison så skulle jag lika gärna kunnat skriva det själv för ett par år sen. Jag klev av. Att vara introvert är så sjukt mycket mer ansträngande i en värld anpassad för extroverter och att där sen försöka leda utan att ta död på sig själv känns som en omöjlig kombination. Lägger man sen på hjärntrötthet/utbrändhet så är det en oerhört svår balansgång. Jag kan sakna chefsjobbet, jag vet att jag både kunnat och velat ge mer i den rollen men förutsättningarna fanns inte med de svårigheter jag har. Jag kan sörja det men har också landat i en större balans i livet som jag själv styr. Det är ju inget som säger att du inte kan testa igen senare, det är ju trots allt ganska snart in på din olycka som du både bytt jobb och klättrat i rang så att det blivit mycket är ju inte konstigt.

Ja, jag är väldigt mycket tröttare nu än när jag stod på station hela dagarna och hade ett fysiskt och tungt jobb.
Men då behövde jag bara fokusera på det sant småprata lite med min kollega.
Nu står jag delvis på station men då behöver jag samtidigt hålla koll på en massa annat, folk behöver hjälp, det ringer, jag behöver gå ifrån, skicka mail, skriva upp saker, återgå till station tills något annat händer 😅
Sen allt annat jag gör ovanpå det med beställningar, planering, rapporter.
Det är mycket som är kul och jag vet att jag är väldigt bra på många saker. Men det tar så himla mycket energi.
Nu längtar jag efter att flytta till avdelningen bredvid där man jobbar väldigt annorlunda och där jag lärt känna flera genom min nuvarande roll.
Där skulle jag kunna göra det jag är bra på, vara noggrann och organiserad och jag får göra det själv.
 
Behöver nog mest sätta ord på mina tankar just nu.
Jag överväger att sluta som arbetsledare. Jag har mina styrkor och svagheter som alla andra men efter ett drygt halvår så känner jag att det inte är för mig. Jag vill hellre stå på station, göra min grej och sen gå hem. Detta blir för mycket av allt, för många arbetsuppgifter, för mycket ansvar, för många diskussioner osv.
Det är egentligen inte betungande och mycket är också roligt men mitt huvud klarar det inte och jag tror även min personlighet är fel.

Jag är för introvert, att vara mer social och mer öppen tror jag skulle underlätta väldigt mycket. Jag behöver sitta för mig själv på raster osv för min återhämtning och det skapar ett utanförskap. Något jag förvisso är van vid eftersom jag har haft svårt att passa in i hela mitt liv. Men när jag var en i teamet blev det inte riktigt lika tydligt.

Denna vecka har jag haft upplärning, det ingår också i min tjänst. En jättebra och duktig kollega och vi kommer bra överens och jobbar bra ihop men jag blir så himla trött av att vara så fokuserad, så närvarande och prata så mycket. Det är väldigt många moment att lära sig, det tar väldigt mycket tid bara att lära sig det enklaste jobbet på vår avdelning.
Vilket iofs är det som är uppskattat hos oss, det är varierande, omväxlande och fritt jämfört med många andra avdelningar.
För mig är det dock inte lika bra längre. Jag tror jag skulle fungera bättre om jag var på en enklare avdelning, trots att jag kan nästintill allt hos oss.
Färre moment, inte jobba i par och mer monotona arbetsuppgifter. Det som andra gärna vill slippa är något jag skulle uppskatta. Inget ansvar mer än att jag ska göra mitt eget arbete på ett bra sätt vilket jag är väldigt noga med. Men en chans för min hjärna att vila. Inte behöva hålla koll på allting runtomkring, bara få fokusera på mitt.

Jag vet att min chef tror på mig trots mina svårigheter med vissa saker. Men jag tror inte på mig själv.
Nu tänker jag mycket på jobbet även när jag är ledig och jag vill inte ha det så.
Försöker göra en plan som sen ändå aldrig håller eftersom någon är sjuk och en massa annat alltid händer och jag måste planera om ett antal gånger.
Min flexibilitet har nog tagit slut.

Jag vill behöver inte vara bäst, jag vill vara good enough, sen gå hem och känna att jag gjort mitt bästa. Nu känner jag att jag har försökt men inte lyckats nästan varje dag.
Det blir inte bra.

Men det får bli måndagens problem. Förhoppningsvis kan vi hitta en lösning, jag vet vad jag skulle vilja göra, var jag skulle vilja jobba. Bara hoppas det går att lösa inom en inte allt för avlägsen framtid.

Imorgon ska jag åka och rida Ärtan, det är jag fram emot 😍
Jag förstår dig så väl utan att vara jätteintrovert eller extremt hjärntrött, men jag har tidigare bara tagit mer och mer och mer och just det där att få stänga dörren bakom mig när jag slutar för dagen och släppa jobbet är guld värt för mig. Jag kunde aldrig koppla av tidigare när jag pluggade på universitetet till 100% samtidigt som jag jobbade till 100% och hade häst, eller satt i flera projekt, renoverade ett hus och jobbade skift. Jag var aldrig ledig!

Jag vet att det är många som lyfter på ögonbrynen att jag inte vill sluta med skiften eller söka högre tjänster, men min frihet och mina lediga dagar är värda så mycket mer än högre ansvar och en högre lön på bekostnad av min ork och sinnesfrid. Jag vill inte tänka på 1000 jobbrelaterade saker när jag är ledig. Jag vill bestämma själv på min fritid!
 
Jag förstår dig så väl utan att vara jätteintrovert eller extremt hjärntrött, men jag har tidigare bara tagit mer och mer och mer och just det där att få stänga dörren bakom mig när jag slutar för dagen och släppa jobbet är guld värt för mig. Jag kunde aldrig koppla av tidigare när jag pluggade på universitetet till 100% samtidigt som jag jobbade till 100% och hade häst, eller satt i flera projekt, renoverade ett hus och jobbade skift. Jag var aldrig ledig!

Jag vet att det är många som lyfter på ögonbrynen att jag inte vill sluta med skiften eller söka högre tjänster, men min frihet och mina lediga dagar är värda så mycket mer än högre ansvar och en högre lön på bekostnad av min ork och sinnesfrid. Jag vill inte tänka på 1000 jobbrelaterade saker när jag är ledig. Jag vill bestämma själv på min fritid!

Jag vill inte heller sluta med skiften så min position är så långt jag kan komma. Ska man vidare är det dagtid som gäller och jag intensivhatar dagtid 😅
Jag härdar ut de där fem dagarna varannan vecka för att jag vet att sen kommer nio dagars sovmorgon där jag får vara ute i dagsljus hela dagen 😍
Jag vill ha mindre kontorstid, absolut inte mer 😅
Så jag förstår dig till fullo!
 
Jag har också hoppat av ett bra chefsjobb pga att jag aldrig kände mig ledig. Det var inte värt de extra 1000 lapparna i lön.

Gick tillbaka till vanlig anställd, när jobbet var klart för dagen behövde jag aldrig fundera på det förrän nästa gång jag skulle arbeta. Jag vet jag var bra, jag hade kunnat klättra högre men värderade min fritid mer. Aldrig ångrat mig och efter att två gånger efter det bytt karriär till helt andra brancher och fått flera erbjudanden om utökad tjänst, mer ansvar osv tackar jag alltid vänligt för förtroendet men nej tack.

Jobbar gärna i team eller ensam, gärna udda arbetstider men aldrig mera som chef eller arbetsledare. När jag är på jobbet är jag 100% där men nör jag är hemma vill jag också vara hemma (ledig) till 100%. Är man i en ansvarsposition är det sällan man kan vara det. Jag trivs inte att ha det då.
 
Här är en till som inte trivs som arbetsledare. Jag har jobbat som arbetsledare på flera ställen. Jag är bra på det, gör ett bra jobb, gillar egentligen arbetsuppgifterna, alla är nöjda med mig. Men jag trivs inte. Det är för mycket att hålla reda på, känner mig otillräcklig, jag känner mig aldrig riktigt ledig och jag får väldigt lite energi kvar att göra sånt jag tycker är roligt efter jobbet. Så numera avstår jag såna tjänster. Jag har utbildat mig till ett nytt yrke och klarade skolan med bravur och en av mina lärare uttryckte viss besvikelse över att jag valt att ha en tjänst som är under det jag utbildat mig till och under min kapacitet, men jag tycker det är så skönt att inte ha en mer avancerad roll än jag har. Det är ju jag som ska leva mitt liv så är jag nöjd finns det ingen anledning att pressa sig till något som någon annan tycker man ska.
 
Här är en till som inte trivs som arbetsledare. Jag har jobbat som arbetsledare på flera ställen. Jag är bra på det, gör ett bra jobb, gillar egentligen arbetsuppgifterna, alla är nöjda med mig. Men jag trivs inte. Det är för mycket att hålla reda på, känner mig otillräcklig, jag känner mig aldrig riktigt ledig och jag får väldigt lite energi kvar att göra sånt jag tycker är roligt efter jobbet. Så numera avstår jag såna tjänster. Jag har utbildat mig till ett nytt yrke och klarade skolan med bravur och en av mina lärare uttryckte viss besvikelse över att jag valt att ha en tjänst som är under det jag utbildat mig till och under min kapacitet, men jag tycker det är så skönt att inte ha en mer avancerad roll än jag har. Det är ju jag som ska leva mitt liv så är jag nöjd finns det ingen anledning att pressa sig till något som någon annan tycker man ska.

Det är just det, att inte känna sig tillräcklig. Det är alltid någon som inte är riktigt nöjd, något som inte riktigt hinns göras eller kan göras bättre. Sen tänker jag på det, vad jag skulle gjort annorlunda, att jag skulle gjort mer, gjort det lite bättre. Jag vet att dessutom kommer läggas mer uppgifter på mig framöver. Det känns inte värt det.

Jag vill bara stå på station, veta att jag har den här listan med saker jag ska göra på den här tiden, när jag är klar börjar jag om med nästa, utan en massa andra saker som ska göras samtidigt. Bara ha ansvaret för att jag gör de saker som ska göras utan avbrott.
Jag har en aktiv fritid, jag behöver inte ha ett aktivt jobb där det händer massa saker.
 
Jag känner samma, jag vill inte ha massa extra ansvar på jobbet. Jag trodde jag ville det, kanske för att det är så drillat i en att sträva högre? Men jag hatar det. Jag vill inte ta med mig jobbet hem, att bli vidare befordrad är noll intressant för mig. Och, det finns så många som Vill framåt uppåt. Varsågod, säger jag. Man ska vara där man trivs 😊
 
Behöver nog mest sätta ord på mina tankar just nu.
Jag överväger att sluta som arbetsledare. Jag har mina styrkor och svagheter som alla andra men efter ett drygt halvår så känner jag att det inte är för mig. Jag vill hellre stå på station, göra min grej och sen gå hem. Detta blir för mycket av allt, för många arbetsuppgifter, för mycket ansvar, för många diskussioner osv.
Det är egentligen inte betungande och mycket är också roligt men mitt huvud klarar det inte och jag tror även min personlighet är fel.

Jag är för introvert, att vara mer social och mer öppen tror jag skulle underlätta väldigt mycket. Jag behöver sitta för mig själv på raster osv för min återhämtning och det skapar ett utanförskap. Något jag förvisso är van vid eftersom jag har haft svårt att passa in i hela mitt liv. Men när jag var en i teamet blev det inte riktigt lika tydligt.

Denna vecka har jag haft upplärning, det ingår också i min tjänst. En jättebra och duktig kollega och vi kommer bra överens och jobbar bra ihop men jag blir så himla trött av att vara så fokuserad, så närvarande och prata så mycket. Det är väldigt många moment att lära sig, det tar väldigt mycket tid bara att lära sig det enklaste jobbet på vår avdelning.
Vilket iofs är det som är uppskattat hos oss, det är varierande, omväxlande och fritt jämfört med många andra avdelningar.
För mig är det dock inte lika bra längre. Jag tror jag skulle fungera bättre om jag var på en enklare avdelning, trots att jag kan nästintill allt hos oss.
Färre moment, inte jobba i par och mer monotona arbetsuppgifter. Det som andra gärna vill slippa är något jag skulle uppskatta. Inget ansvar mer än att jag ska göra mitt eget arbete på ett bra sätt vilket jag är väldigt noga med. Men en chans för min hjärna att vila. Inte behöva hålla koll på allting runtomkring, bara få fokusera på mitt.

Jag vet att min chef tror på mig trots mina svårigheter med vissa saker. Men jag tror inte på mig själv.
Nu tänker jag mycket på jobbet även när jag är ledig och jag vill inte ha det så.
Försöker göra en plan som sen ändå aldrig håller eftersom någon är sjuk och en massa annat alltid händer och jag måste planera om ett antal gånger.
Min flexibilitet har nog tagit slut.

Jag vill behöver inte vara bäst, jag vill vara good enough, sen gå hem och känna att jag gjort mitt bästa. Nu känner jag att jag har försökt men inte lyckats nästan varje dag.
Det blir inte bra.

Men det får bli måndagens problem. Förhoppningsvis kan vi hitta en lösning, jag vet vad jag skulle vilja göra, var jag skulle vilja jobba. Bara hoppas det går att lösa inom en inte allt för avlägsen framtid.

Imorgon ska jag åka och rida Ärtan, det är jag fram emot 😍
Man kan vara bra på något utan att må bra av det. Gå på hur du mår av det du gör.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 795
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
755
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 545
Senast: Flixon
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 700
Senast: Roheryn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Att bjuda någon?
  • Bra hörlurar
  • Vad gör vi? Del CXCV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp