Substans

Det känns ibland som om människan inte har någon substans kvar. Åtminstone ingen som släpps in i ljuset. Jag går in på världens största sociala nätverk för yrkesrelationer, och jag ser titlar med flera ord i sig. Chief Storytelling Officer, Partnership Architect, Global Head of Business Transformation. Jag undrar om det gör att kavajen sitter lite bättre. Kaffet smakar lite godare. Bröstet blir lite, lite högre. Jag undrar, för det låter som att det skulle finnas någon form av substans här, men allt jag läser är motsatsen. Plattityder, ryggdunk och storytelling utan en story. "Se mig".

Men jag vet ju allt det där, jag som ändå kommunicerar digitalt som yrke. Jag vet hur algoritmerna fungerar. Jag vet vad de premierar. Jag vet att man måste bli sedd innan man blir övervägd, både som person och varumärke. Så där är vi, där har vi fastnat? Ett socialt medie där vi ropar till varandra genom cyberrymden, "Jag ser dig!" Sen nöjer vi oss. Vi förhandlar fram en längre titel. Köper en ny kavaj. Lämnar digitala avtryck så att alla vet om att jag var där. Visste det där. Känner den där.

Jag vet också att vi måste fatta oss kort. Åh, så kort. Några sekunder för att fånga in, sen säg det du vill säga. Eller jag menar, säg inte det du vill säga. Säg det du hinner med på ett par meningar. Den moderna människan har inte tid. Vi har inte tid för komplexa budskap. Vi måste kila vidare och bygga våra personliga varumärken. Eller jag menar, vi måste ta fram megafonen och höras lite mer. Men vi kallar det personligt varumärke eftersom det låter bättre. Senior Vice President of Identity Architecture. Alla sin egen.

Och när livet plötsligt känns tomt så distraherar vi oss. En skärm till en annan. En pod till en serie. Vi sneglar på den där boken vi köpte förra året som ligger på hyllan och samlar damm. Men vi orkar inte. Inte idag. Bägaren är redan fylld av plattityder, ryggdunk och storytelling utan story. Vi drar igång Love is blind. I morgon är en ny dag utan substans.

 

[SaraXX]

Jag mår lite illa när jag är där. Men det är en del av mitt jobb, man pratar sådär. Jag får spunk till och från.
Ihåligt.

 

[Crossline]

Jag är så less på LinkedIn. Går in, en chef skriver något insiktsfullt och inspirerande, alla anställda jublar på beställning och chefer i närliggande branscher tindrar med sina emojis. Om och om igen.

 

[niardasp]

Jag gick från privat till offentlig sektor och tycker mig inte alls se samma hävdelsebehov hos nuvarande kollegor. Det är mest hejarop om någon gjort något bra, varit på en kul konferens eller bytt jobb. På mitt förra jobb i konsultbranschen så hade vi inskrivet i kontraktet att man skulle vara aktiv på LinkedIn genom X antal inlägg och att man skulle dela vidare och gilla sådant som företaget och/eller kollegor lade ut. Jag klarade inte av det.

 

[Sirap]

Min chef tycker att jag ska vara mer aktiv på LinkedIn. Nope, orkar inte - mycket p g a just det du skriver.

 

[the_connemara]

Vi finns också utanför det där, min autismhjärna funkar inte med den typen av input så mina sociala medier ser inte ut så. Jag är omgiven av hästnördar på nätet och irl av arbetare som knegar tillsammans. Det finns fortfarande ett sådant liv

 

[mysboll]

Det där känns så långt ifrån mitt liv och så glad jag är för det.

 

[bettysmatte]

Det där känns så långt ifrån mitt liv och så glad jag är för det.

Samma här. Jag spenderar mina dagar i närkontakt med 1- och 2-åringar. Mer jordnära kan det inte bli !

 

[Midsommarblomster]

Jag tror i mångt och mycket att det är en kultur som många dras med i, ibland utan att förstå vad som händer och ibland medvetet men motvilligt. Jag jobbar i en bransch där nätverkande på LinkedIn nästan är ett måste. Syns inte, finns inte. Inte för mitt specifika yrke lyckligtvis så jag och min avdelning kan gå under radarn. Men vi har kollegor vars yrken bygger på synlighet och i ärlighetens namn, jag har inga problem med det. En del yrken är så, de bygger på nätverk och synlighet. Jag ställer mig bara så frågande till hur ingen verkar märka att det inte finns någon substans eller autenticitet kvar. Det är förfärligt att det har blivit så ytligt att det räcker med att andas så rasar korthuset.

När jag började skriva här om dagen så hade jag faktiskt inte enbart LinkedIn i tanken, utan hur vi överlag verkar ha blivit så distraherade som människor att vi tappat fotfästet. Men nu vällde det upp så mycket förakt mot den här plattformen att det visst tog upp hela inlägget. Men problemet går ju bredare än så. Jag tror att ytliga budskap och enkla dopaminkickar har förstört för oss. Stör vår förmåga att tänka ett steg till, ta till oss mer komplexa och djupa budskap. Sociala medier en bov i dramat. Men också ett verktyg för gemensamhet och äkthet, på sina håll.

Det här inlägget hamnade nog under dagbok just för att jag inte hade någon riktig agenda med det, eller tydlig frågeställning. Jag behövde bara ventilera.

Nu måste jag in och posta en debattartikel (av en smart kollega) som absolut har substans. Den är bra. Alla ”bra skrivet!” och ”hållet helt med!” som lär rasa in och egentligen bara är personens egna digitala avtryck för att positionera sig sväljer jag ner med kaffet.

 

[Bison]

Det där känns så långt ifrån mitt liv och så glad jag är för det.

Kände exakt samma
Så glad för mitt simpla liv som handlar om att ha trevligt på jobbet med mina kollegor, vara i stallet, klappa katter och hänga med kompisar och hitta på roliga saker.
Så långt från fancy titlar, ryggdunk och ekorrhjul man kan komma
Folk borde slappna av och bli lite mer yolo.

 

[Midsommarblomster]

Folk borde slappna av och bli lite mer yolo.

Det kan man ju tycka. Samtidigt vore det ju tråkigt om vi inte hade personer som ville driva bolag, innovation, opinionsbildning mm. Jag är väldigt tacksam över att arbeta kring de här människorna, och att ständigt få utvecklas i jobbet är en viktig del av min mentala stimulans.

Sen kan jag tycka att begreppet "fancy" i jobbsammanhang andas en del klassförakt. Jag har en nära vän som säger så ofta, tyvärr, om mitt jobb och min arbetsplats. Det finns absolut många som tycker om att känna sig så, men vi är också många som bara tycker om stimulansen och driva utveckling.

 

[Bison]

Det kan man ju tycka. Samtidigt vore det ju tråkigt om vi inte hade personer som ville driva bolag, innovation, opinionsbildning mm. Jag är väldigt tacksam över att arbeta kring de här människorna, och att ständigt få utvecklas i jobbet är en viktig del av min mentala stimulans.

Sen kan jag tycka att begreppet "fancy" i jobbsammanhang andas en del klassförakt. Jag har en nära vän som säger så ofta, tyvärr, om mitt jobb och min arbetsplats. Det finns absolut många som tycker om att känna sig så, men vi är också många som bara tycker om stimulansen och driva utveckling.

Absolut och det går ju att vara driven, ambitiös osv utan ryggdunkar och känna att ju fler ord man har i sin titel desto bättre är man.
Tyvärr ser jag vad den hetsen och arbetsmiljön gör med den mentala hälsan och stressnivån hos flera av mina vänner.

Jag känner noll förakt för fancy titlar och arbeten, det är bara inte min grej men det betyder inte att jag är inte är tacksam för att det finns de som har det som sin grej. Utan dem hade inte jag haft mitt jobb.

 

[Nepenthe]

Jag tänker och känner samma.

Just nu kan jag inte formulera mig mer än så, kanske återkommer

 

[BernT]

Jag gick från privat till offentlig sektor och tycker mig inte alls se samma hävdelsebehov hos nuvarande kollegor. Det är mest hejarop om någon gjort något bra, varit på en kul konferens eller bytt jobb. På mitt förra jobb i konsultbranschen så hade vi inskrivet i kontraktet att man skulle vara aktiv på LinkedIn genom X antal inlägg och att man skulle dela vidare och gilla sådant som företaget och/eller kollegor lade ut. Jag klarade inte av det.

Åh fy fan det hade jag aldrig pallat.

Jobbar statligt och vi ska/bör inte använda linkedin. Min är inte uppdaterad på 6 år utan enligt den jobbar jag fortfarande på Kappahl.

Däremot internt är det mycket titlar hit och dit, alla är typ chef över något (med eller utan folk under sig) till den gräns att det blir lite fånigt.

 

[Midsommarblomster]

Jobbar statligt och vi ska/bör inte använda linkedin.

Vad befriande med lite integritet. Nu gissar jag att det har sina skäl, men ändå. Jag är så indoktrinerad i exponering att jag knappt vet om att det finns en annan verklighet.

Jag knapplånar. Jag funderar också på vad det här med exponering i sociala medier gör med de som inte är bekväma med det. Hur vi har kontakt med varandra har väl i alla tider passat vissa och andra inte, men idag upplever jag att en betydande del av den kontakt vi har med varandra också är exponerad inför massan. Vi lägger upp bilder på sociala medier och genom dem startar vi konversationer med varandra, både privat och professionellt. Så när vi stänger ner våra telefoner tror jag många av oss känner oss nöjda med den sociala kontakt vi haft den dagen. Så hur blir det då med dem som inte är där?

Mitt yrke har väldigt hård konkurrens just nu. Rekryterare kan kasta ut ett metspö på LinkedIn och få tillbaks som om de bottentrålat. Här finns erfarenheter dokumenterade, portfolion, insikter och referenser delade. Du behöver inte ens ta in ett CV för att se att personen är relevant, det går lätt att bedöma av plattformen och det är dokumenterat över tid. Jag tror alla rekryterare vet om att kompetensen är helt frikopplad exponeringen. Men varför lägga tiden på att leta upp tysta möss, där du dessutom behöver samla in bevis på att erfarenheten och kunskapen existerar, när du redan har allt i knät av betydligt många fler kandidater än du egentligen ens hinner gå igenom?

Jag hårddrar nu. Givetvis har vi personliga kontaktvägar till våra vänner och rekryterare vet var de kan leta utanför det uppenbara. Men jag vill ändå påstå att det är en normförskjutning som både lämnar folk utanför och får andra att kompromissa med sin egen integritet för att inte hamna bakom.

 

[Eurydome]

Det känns ibland som om människan inte har någon substans kvar. Åtminstone ingen som släpps in i ljuset. Jag går in på världens största sociala nätverk för yrkesrelationer, och jag ser titlar med flera ord i sig. Chief Storytelling Officer, Partnership Architect, Global Head of Business Transformation. Jag undrar om det gör att kavajen sitter lite bättre. Kaffet smakar lite godare. Bröstet blir lite, lite högre. Jag undrar, för det låter som att det skulle finnas någon form av substans här, men allt jag läser är motsatsen. Plattityder, ryggdunk och storytelling utan en story. "Se mig".

Men jag vet ju allt det där, jag som ändå kommunicerar digitalt som yrke. Jag vet hur algoritmerna fungerar. Jag vet vad de premierar. Jag vet att man måste bli sedd innan man blir övervägd, både som person och varumärke. Så där är vi, där har vi fastnat? Ett socialt medie där vi ropar till varandra genom cyberrymden, "Jag ser dig!" Sen nöjer vi oss. Vi förhandlar fram en längre titel. Köper en ny kavaj. Lämnar digitala avtryck så att alla vet om att jag var där. Visste det där. Känner den där.

Jag vet också att vi måste fatta oss kort. Åh, så kort. Några sekunder för att fånga in, sen säg det du vill säga. Eller jag menar, säg inte det du vill säga. Säg det du hinner med på ett par meningar. Den moderna människan har inte tid. Vi har inte tid för komplexa budskap. Vi måste kila vidare och bygga våra personliga varumärken. Eller jag menar, vi måste ta fram megafonen och höras lite mer. Men vi kallar det personligt varumärke eftersom det låter bättre. Senior Vice President of Identity Architecture. Alla sin egen.

Och när livet plötsligt känns tomt så distraherar vi oss. En skärm till en annan. En pod till en serie. Vi sneglar på den där boken vi köpte förra året som ligger på hyllan och samlar damm. Men vi orkar inte. Inte idag. Bägaren är redan fylld av plattityder, ryggdunk och storytelling utan story. Vi drar igång Love is blind. I morgon är en ny dag utan substans.

Jag känner inte igen mig, men så är jag i princip aldrig på Linkedin. Jag känner inte heller igen mig i i att världen skulle vara full av olästa böcker, plattityder och storytelling utan story. Är det den väldigt märkliga kultur som råder på Linkedin som spiller över lite hur du ser på din omgivning?

Kanske är det också ett storstadsfenomen? Nu vet jag att jag låter som en lantis men jag som bodde i Stockholm i många år tyckte att det var extremt mycket yta jämfört med var jag kom ifrån.

Om du behöver vara på Linkedin för ditt jobb så kanske du kan "göra ditt jobb" sas och sen logga ut, och under tiden ta det på så lite allvar som möjligt?

 

[Midsommarblomster]

Jag känner inte igen mig, men så är jag i princip aldrig på Linkedin. Jag känner inte heller igen mig i i att världen skulle vara full av olästa böcker, plattityder och storytelling utan story. Är det den väldigt märkliga kultur som råder på Linkedin som spiller över lite hur du ser på din omgivning?

Kanske är det också ett storstadsfenomen? Nu vet jag att jag låter som en lantis men jag som bodde i Stockholm i många år tyckte att det var extremt mycket yta jämfört med var jag kom ifrån.

Om du behöver vara på Linkedin för ditt jobb så kanske du kan "göra ditt jobb" sas och sen logga ut, och under tiden ta det på så lite allvar som möjligt?

Jag tror du kan se mitt inlägg som ett uttryck för stundens frustration och därmed med en uns av överdrift. Men att förstå sociala medier och beteenden i sociala medier är också en del av mitt arbete, och att bli frustrerad över saker jag vill förändra ligger nog lite i min natur. Men med det sagt är det är inte en del av mitt liv efter kl. 17, och just nu är jag inne i en fas i mitt liv när jag är så lite uppkopplad som möjligt på ledig tid. Kanske just för att jag arbetar med digitala medier, då blir behovet av att stänga ner skärmar all annan tid ganska påtaglig.

 

[Eurydome]

Jag tror du kan se mitt inlägg som ett uttryck för stundens frustration och därmed med en uns av överdrift. Men att förstå sociala medier och beteenden i sociala medier är också en del av mitt arbete, och att bli frustrerad över saker jag vill förändra ligger nog lite i min natur. Men med det sagt är det är inte en del av mitt liv efter kl. 17, och just nu är jag inne i en fas i mitt liv när jag är så lite uppkopplad som möjligt på ledig tid. Kanske just för att jag arbetar med digitala medier, då blir behovet av att stänga ner skärmar all annan tid ganska påtaglig.

Ja såklart förstår jag att det var en överdrift. Men det kommer ju någonstans ifrån. Det låter klokt!

 

[Hippocampus]

Jag tror i mångt och mycket att det är en kultur som många dras med i, ibland utan att förstå vad som händer och ibland medvetet men motvilligt. Jag jobbar i en bransch där nätverkande på LinkedIn nästan är ett måste. Syns inte, finns inte. Inte för mitt specifika yrke lyckligtvis så jag och min avdelning kan gå under radarn. Men vi har kollegor vars yrken bygger på synlighet och i ärlighetens namn, jag har inga problem med det. En del yrken är så, de bygger på nätverk och synlighet. Jag ställer mig bara så frågande till hur ingen verkar märka att det inte finns någon substans eller autenticitet kvar. Det är förfärligt att det har blivit så ytligt att det räcker med att andas så rasar korthuset.

När jag började skriva här om dagen så hade jag faktiskt inte enbart LinkedIn i tanken, utan hur vi överlag verkar ha blivit så distraherade som människor att vi tappat fotfästet. Men nu vällde det upp så mycket förakt mot den här plattformen att det visst tog upp hela inlägget. Men problemet går ju bredare än så. Jag tror att ytliga budskap och enkla dopaminkickar har förstört för oss. Stör vår förmåga att tänka ett steg till, ta till oss mer komplexa och djupa budskap. Sociala medier en bov i dramat. Men också ett verktyg för gemensamhet och äkthet, på sina håll.

Det här inlägget hamnade nog under dagbok just för att jag inte hade någon riktig agenda med det, eller tydlig frågeställning. Jag behövde bara ventilera.

Nu måste jag in och posta en debattartikel (av en smart kollega) som absolut har substans. Den är bra. Alla ”bra skrivet!” och ”hållet helt med!” som lär rasa in och egentligen bara är personens egna digitala avtryck för att positionera sig sväljer jag ner med kaffet.

Jag tror att det förstör oss om vi låter det förstöra oss.

 

[vemsomhelst123]

Det kan man ju tycka. Samtidigt vore det ju tråkigt om vi inte hade personer som ville driva bolag, innovation, opinionsbildning mm. Jag är väldigt tacksam över att arbeta kring de här människorna, och att ständigt få utvecklas i jobbet är en viktig del av min mentala stimulans.

Sen kan jag tycka att begreppet "fancy" i jobbsammanhang andas en del klassförakt. Jag har en nära vän som säger så ofta, tyvärr, om mitt jobb och min arbetsplats. Det finns absolut många som tycker om att känna sig så, men vi är också många som bara tycker om stimulansen och driva utveckling.

Fast är det inte det som är det skeva, att något som uppenbarligen skaver (jag är också i en bransch där linkedin är och ska vara högst närvarande) är det som ses som att driva utveckling och ger stimulans?
Jag har nog trivts bättre egentligen när jag jobbat mer hands on, och nog kanske känt att jag drivit mer utveckling och kanske haft en mer stimulerande arbetsmiljö/kollegor.
Vad är egentligen att driva utveckling och vad vill vi utvecklas till? Uppenbarligen många som inte vill ha den utvecklingen som du, jag och många andra verkar sitta med..